med anledning av prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse
1 Sammanfattning
Sverige behöver en forskningspolitik som medverkar till att ge vårt land
en möjlighet att bli en långsiktigt framstående aktör i det snabbt
framväxande globala kunskapssamhället. Det behövs starka, självständiga
universitet och en mångfald av forskningsfinansiärer. Det behövs också
ett företagsklimat som gör att vi kan behålla de stora företagens forskning
i Sverige, locka till oss andra företag samt göra det möjligt för en ny
generation av små och medelstora företag att växa upp. Att förmå
utveckla och behålla attraktiv företagsforskning är en viktig del av en
nationell forskningsstrategi, viktigare t.o.m. än mycket annat staten skulle
kunna göra på forskningsområdet.
Moderata Samlingspartiet vill främja den fria forskningen och
forskningsutförarnas självbestämmanderätt. Målen för den moderata
forskningspolitiken är:
att garantera förutsättningarna för forskningsmiljö i världsklass
att garantera forskningens frihet
att skapa förutsättningar för utveckling och bibehållande av starka och
självständiga forskningsinstitutioner
att fokusera på grundforskning, forskarutbildning och postdoktoral
verksamhet
att satsa extra på de allra mest framstående forskarna och forskarlagen
att staten tar ansvar för forskning och utveckling av omedelbar betydelse
för den egna verksamheten
att ge goda förutsättningar för internationellt forskningssamarbete.
Moderaterna vill uppnå detta genom en rad åtgärder under åren 2001-
2003, vilka sammanfattas i det följande.
Vi vill väsentligt förstärka den högre utbildningen och forskningen både
genom reformer som främjar frihet och mångfald och genom resurser som gör
det möjligt att utveckla utbildningens och forskningens kvalitet.
Vi vill, under den kommande treårsperioden, höja
grundutbildningsanslagen till universitet och högskolor med cirka 1,3
miljarder kronor, i syfte att successivt återuppbygga lärosätenas styrka och
självständighet. Samtidigt vill vi under samma period öka forskningsanslagen
med cirka 1,9 miljarder kronor, i syfte att förstärka den fria forskningen,
finansieringen av doktorander och insatserna på för Sverige framgångsrika
och vitala områden.
Vi vill att två universitet och/eller högskolor skall ombildas och drivas i
stiftelseform. Detta i syfte att öka profileringen och självständigheten inom
den högre utbildningen och forskningen.
Vi vill utveckla det medicinska ämnesrådet till ett nationellt institut för
hälsa och medicin, i syfte att kraftsamla kring strategiska områden såsom
exempelvis bioteknik med medicinsk inriktning, bioinformatik, klinisk
forskning och IT inom hälso- och sjukvården.
Vi vill avskaffa det övergripande Vetenskapsrådet och låta ämnesråden
självständigt ta ansvar för forskningsfinansieringen. Forskning kring
informationstekniken ges stort utrymme.
Vi vill avpolitisera universitetsstyrelserna och minska det icke-akademiska
beslutsfattandet för att öka forskarnas och lärarnas frihet att själva råda över
verksamheten.
Vi vill avsätta medel för post-doktoral utbildning, tjänster och stipendier
för att bredda forskarnas utbildning långsiktigt, utveckla
forskarhandledningskompetensen och förstärka rekryteringsbasen för
framtida professorstillsättningar etc.
Vi anser att varje universitet och högskola själv skall få avgöra på vad sätt
man anordnar handledarutbildning. Det skall vara möjligt för lärosätena att ha
gemensamma lösningar, beroende på vilket lärosäte som är bra på vad. Detta
kan inte förhandsbestämmas lagstiftningsvägen.
Vi anser att varje universitet och högskola självständigt, inom ramen för
den allmänna kvalitetsutvärderingen inför varje enskilt forskningsprojekt,
skall tillse att vetenskapens "trovärdighet och god forskarsed" följs.
Vi anser att universitet och högskolor själva skall skapa lämpliga nätverk
för utvecklande av forskarskolor och framväxande av kunskapskluster.
Engångssatsningar på prioriterade områden och statligt organiserade
forskarskolor är alltför oflexibla för att passa in i dagens kunskapssamhälle.
Vi anser att kompetensen skall vara avgörande vid beviljande av
doktorandtjänster och tillsättningen av professurer. Urvalet skall ske baserat
på meriter allenast, ur en bred rekryteringsbas. Subtila men diskriminerande
inslag i de akademiska strukturerna skall mönstras ut genom
attitydförändringar. Endast på så sätt kan man vara säker på att samtliga olika
kompetenser tas till vara.
2 Innehållsförteckning
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår förslaget om en bestämmelse i högskoleförordningen
innebärande skyldighet för varje universitet och högskola med
vetenskapsområde att anordna utbildning av handledare inom
forskarutbildningen.
2. Riksdagen avslår förslaget om en bestämmelse i högskolelagen
innebärande att vetenskapens trovärdighet och god forskningssed skall
värnas i universitetens och högskolornas verksamhet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om positiv särbehandling.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statens roll i forsknings- och utvecklingsarbete.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om uppföljning av mål och riktlinjer inom forskningspolitiken.
6. Riksdagen avslår förslaget om riktade resurser till prioriterade
forskningsområden i enlighet med vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om koncentration av resurser till regioner, forskningsområden och
forskningsutförare som redan i dag håller hög klass.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en fördelning av forskningsresurser baserad på
regionalpolitiska skäl.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om universitetens och högskolornas roll i samhället.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade forskningsanslag och ökade anslag till
grundutbildningen.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om organisationen för forskningsfinansiering.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ombilda två universitet/högskolor till fristående
universitet/högskolor i stiftelseform.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avpolitisering av forskningen.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskarskolor.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det svenska arbetet för att eliminera byråkrati och politisering
inom EU:s sjätte ramprogram.
4 Inledning
Kunskap är på väg att bli det helt centrala för människans personliga växt,
regional utveckling och internationell konkurrens. Ny kunskap lägger
grunden för välstånd och kulturell utveckling.
Utvecklingskraft och människors egenmakt beror på hur väl folk och
nationer förmår att stimulera och tillvarata den enskildes lärande och
kunnande. Ett kunskapssamhälle fordrar specifika villkor för att vara
långsiktigt hållbart, flexibelt och nyskapande - det måste vara fritt, öppet,
koncentrerat och mångfacetterat.
Sverige står sig redan i dag väl i den internationella konkurrensen i ett
flertal avseenden. World Economic Forum har placerat Sverige på sjunde
plats av 60 undersökta länder i fråga om konkurrenskraft. Merrill Lynch
rankar Sverige som det för närvarande bästa tillväxtlandet i världen, mycket
tack vare den tekniska utvecklingen. United States Internet Council visar i sin
årliga sammanställning om Internet och annan modern kommunikation att
Stockholm/Kista delar andra plats avseende världsledande kunskapskluster
inom IT/telekom - bara Silicon Valley bedöms vara bättre. Öresundsregionen
placerar sig på sjuttonde plats - tillsammans med Tokyo och Los Angeles. I
Öresundsregionen beror den framskjutna placeringen främst på IT-relaterad
bioteknik.
Konkurrensen har dock skärpts till följd av globaliseringen. Länder och
regioner med de största kompetensbaserna och de mest kreativa
kunskapsmiljöerna ligger i bräschen för all utveckling. Denna konkurrens
medför nya utmaningar men också stora möjligheter.
- Geografisk konkurrens är en del av verkligheten för en kunskapsnation. I
en globaliserad ekonomi dras människor till de mest attraktiva regionerna
och orterna: områden som kan erbjuda en inspirerande totalmiljö.
Skåneregionen tävlar med Umeå, Karlskrona/Ronneby med Kista. Även
regioner utanför Sveriges gränser konkurrerar med våra kunskapscentra.
Inom IT-industrin bör man således räkna med Kalifornien och Bangalore i
spelet när man lägger upp strategier för inhemska kluster.
- Institutionell konkurrens leder till specialisering. Alla lärosäten kan inte
vara bra på allting - men alla har möjlighet att profilera sig inom ett
specialområde. Universitet och högskolor världen runt kommer i ökande
grad att konkurrera sinsemellan för att locka till sig de bästa studenterna
till sina grundutbildningsprogram och få ersättning därefter. Genom att
marknadsföra sig själva, baserat på kvalitet och specialitet, strävar
lärosätena efter att locka till sig duktiga och motiverade studenter.
- Även personlig konkurrens är en viktig del av kunskapssamhället.
Individens kunskaper kompletterar nu industrisamhällets maskiner och
kapital. Varje människa har potential att växa och skapa sin framtid. Varje
individ måste ha möjligheten att utveckla sina bästa sidor och ta aktiv del i
akademi och arbetsmarknad av egen kraft.
Internationalisering och globalisering har blivit en del av verkligheten.
Den globala ekonomin har en avgörande påverkan på Sveriges
möjligheter och förutsättningar att långsiktigt skapa välstånd och
trygghet. Detta innebär att den nya ekonomin bildar en slags global
marknadsplats där kunskap och kreativitet skapar nya möjligheter i jakten
på idéer och kunnande.
I en öppen värld, där utländska studenter söker sig till svenska lärosäten
och allt fler svenska studenter läser utomlands, bryts den gamla
nationalstatens struktur sönder. Ett välutvecklat internationellt utbyte är en
nödvändighet för att Sverige skall kunna tillgodogöra sig resultat
frambringade i andra länder och för att vår egen forskning skall kunna hålla
en internationellt jämförbar hög standard. Det är också viktigt att svenska
forskare står väl rustade att verka i andra länder.
Sverige har att möta ett antal utmaningar i strävan efter att bli en kunskaps-
nation i absolut världsklass. En av dessa utmaningar är att skapa ett individ-
och samhällsklimat som ger alla människor de bästa möjliga förutsättningarna
att växa. För detta är kunskap av den största betydelse. Därför måste
utbildningssystemet och forskningsmiljön i Sverige vara av högsta klass.
Utbildningssystemet kan dock aldrig ses isolerat från resten av samhället -
individ- och forskningsklimatet hänger intimt samman med hur väl
kunskapssamhället i stort kan utvecklas. Sverige har relativt sett få
högskoleutbildade med minst treårig utbildning. Huvudorsaken till detta är att
det inte lönar sig särskilt väl att investera i en god utbildning så länge man
väljer att arbeta och betala skatt i Sverige. Människor måste känna att deras
personliga investeringar i utbildning lönar sig. I Sverige tjänar en person med
treårig eftergymnasial utbildning 25 procent mer än en person med
gymnasieutbildning, medan skillnaden i USA är 75 procent.
När forsknings- och utvecklingsinsatser (FoU) enbart mäts som andel av
BNP ligger Sverige sedan flera år i topp, vilket är mycket positivt. Till bilden
hör dock att en betydande del av detta beror på stora insatser inom
näringslivet och försvaret. Den svenska industrin står för en betydande del av
FoU-investeringarna, i förhållande till folkmängden är industrins satsningar i
nivå med den amerikanska och den schweiziska. FoU-insatserna är emellertid
koncentrerade till ett fåtal stora företag. De tio största företagen i landet
svarar för omkring hälften av företagssektorns totala FoU-utgifter.
Företagens insatser har lett till stora framgångar, inte minst inom tillämpad
forskning på strategiskt viktiga områden. Företagen är dock känsliga för flera
faktorer utanför ramen för utbildnings- och forskningspolitiken: det
ekonomiska klimatet, de allmänna villkoren för företagande och tillgången på
utbildad arbetskraft. Är dessa villkor inte attraktiva och stimulerande flyttar
hela företagen utomlands. Även flytt av huvudkontor utomlands utgör en risk,
eftersom forsknings- och utvecklingsarbete av företagsstrategiska skäl ofta
följer huvudkontorens placering.
Sverige behöver en forskningspolitik som medverkar till att ge vårt land en
möjlighet att bli en långsiktigt framstående aktör i det snabbt framväxande
globala kunskapssamhället. Det behövs starka, självständiga universitet och
en mångfald av forskningsfinansiärer. Det behövs också ett företagsklimat
som gör att vi kan behålla de stora företagens forskning i Sverige, locka till
oss andra företag samt göra det möjligt för en ny generation av små och
medelstora företag att växa upp. Att förmå utveckla och behålla attraktiv
företagsforskning är en viktig del av en nationell forskningsstrategi, viktigare
t.o.m. än mycket annat staten skulle kunna göra på forskningsområdet.
Kunskapskluster i världsklass som redan finns eller är på väg att etableras
behöver stimuleras. Forskare och forskningsfinansiärer runt om i världen skall
se Sverige som ett lockande land att forska och investera i.
Vad Sverige behöver är inte en engångsinsats för att klara ett
generationsskifte utan en nationell strategi för att skapa en attraktiv miljö
för
högre utbildning och forskning. Sverige behöver en forskningspolitik som
medverkar till att ge vårt land en reell möjlighet att bli en framstående aktör
på den globala kunskapsarenan. Härvid måste Sverige företa grundläggande
strukturella förändringar inom en rad politiska områden.
5 Forskning och förnyelse - en kritisk analys
5.1 Inledning
En forskningspolitisk proposition bör ta sin utgångspunkt i en
helhetsbeskrivning av den aktuella situationen inom forskning och
utveckling. En analys av nuläget följs av en beskrivning av de mål och
strategier som gällt alltsedan den senaste forskningspolitiska
propositionen. Dessa tas sedan i beaktande i en avvägning av hur
måluppfyllelsen har fungerat. Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3)
är inte en sådan forskningspolitisk proposition. Skriften utgör snarare ett
särtryck till årets budgetproposition.
Sverige har länge varit en ledande forskningsnation. Det finns emellertid
problem på det strukturella planet som kan innebära ett hot mot denna
ställning på lång sikt om inte genomgripande förändringar vidtas.
Regeringen framställer sin satsning på forskningsområdet som en samlad
forskningspolitik, men vad som presenteras är i stället en stor mängd små
anslag. Man är nere på enstaka miljoner, och en styrning i detalj. Däremot
saknas fundamentala ställningstaganden t.ex. i fråga om hur mycket
regeringen vill anslå till de olika vetenskaps- och forskningsområdena.
Det förestående generationsskiftet inom vetenskapen presenteras som en
viktig del av den föreslagna forskningssatsningen, varför en stor del av
propositionen ägnas åt att diskutera hur fler unga skall lockas att satsa på
forskarutbildning. Detta ger intryck av ett kortsiktigt tänkande, medan de
stora strukturella kraven som ställs på en kunskapsnation lämnas obemötta.
Generationsväxlingen är ett av flera skäl till varför Sverige nu måste satsa
långsiktigt och heltäckande på en forskningsstrategi för framtiden.
Regeringens förslag och satsningar i stort förefaller positiva vid första
påseendet, men de enskilda satsningarna innebär i realiteten inga strukturella
förbättringar. Forskningssatsningarna används som ett regional- och
allmänpolitiskt instrument, snarare än som en väg till ett hållbart
kunskapssamhälle på vetenskaplig grund.
En modern forskningsstrategi och många forskarutbildade är en
förutsättning för att nå de stora framstegen. Tekniska framsteg är av
avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt. Det fria kunskapssökandet är
forskningens oundgängliga bas. Den tillämpade forskningen utgör en viktig
länk mellan vetenskaplig grundforskning och utvecklingen av kommersiella
produkter. Ett viktigt exempel är biotekniken, där man kombinerar olika
vetenskapliga områden för nyskapande kommersiell och akademisk
forskning. Sverige behöver en fri och innovativ forskning som förmår tänka
nytt och banbrytande.
5.2 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete
I oktober 1999, i samband med riksdagens behandling av propositionen
Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94), slogs regeringens
grundläggande principer för den svenska forskningspolitiken fast.
Forskningspropositionen innehåller ingen systematisk genomgång av
principer och mål vad avser statens roll i fråga om forskning och
utvecklingsarbete. I stället upprepas de olika, ofta otydliga målen och
prioriteringarna som tidigare angivits. I 2001 års budgetproposition
presenterar regeringen dessutom ytterligare två diffusa mål för sin
utbildnings- och forskningspolitik.
Man har från regeringens sida inte brytt sig om att definiera de
forskningspolitiska målens innehåll, hur dessa skall mätas eller vilka
mätmetoder som skulle kunna komma i fråga. Detta är en stor brist och
urholkar ytterligare betydelsen av propositionen som forskningspolitiskt
dokument.
5.3 De totala FoU-insatserna
Regeringen vill ge intrycket av att man genomför en storsatsning på forskning
och
forskarutbildning. Det är en sanning med modifikation. I forskningspropositionen
finns inga "nya" pengar till forskning, utan endast förslag på hur redan
aviserade
medel till forskning och forskarutbildning från 1999 års ekonomiska
vårproposition och 2000 års ekonomiska vårproposition skall fördelas.
Många institutioner kan se fram emot neddragna anslag. I propositionen
skrivs enbart om omfattningen på satsningarna, men man nämner inte vilka
institutioner som kommer att utsättas för nedskärningar.
Den reella omfattningen av "de omfattande satsningarna" kan ifrågasättas.
Utgår man från att de totala anslagen för FoU i statsbudgeten år 2000 är
15 810 miljoner kronor och att de beslutade ramhöjningarna är plus 400
miljoner kronor år 2001, plus 309 miljoner kronor år 2002 och plus 500
miljoner kronor år 2003 innebär det att de procentuella ökningarna är
begränsade till cirka 2,5 procent år 2001, 1,9 procent år 2002 och 3,0 procent
år 2003. Dessa "omfattande satsningar" måste ses i perspektiv av den
uppräkning på 1,93 procent som används i budgetpropositionen som
kompensation för löne- och andra kostnadsökningar. De faktiska
kostnadsökningarna för universitet och högskolor kommer med stor
sannolikhet att bli betydligt högre. Totalt sett kommer således nettot för
forskningen att vara negativt.
5.4 De svenska FoU-resurserna i ett internationellt
perspektiv
Insatserna för forskning och utveckling ökade under 1980-talet i de flesta
OECD-länder. I genomsnitt avsattes i de berörda länderna 2,4 procent av
BNP till forskning och utveckling under år 1990. Sedan dess har dock
satsningarna minskat i hela OECD-området och år 1995 hade den
genomsnittliga satsningen minskat till 2,2 procent av BNP. I de flesta
länderna berodde denna minskning på allmänna nedskärningar i
statsbudgeten och i synnerhet inom den forskning som bedrevs av
försvaret. Däremot låg näringslivets samlade insatser kvar på en jämn
nivå.
Mot slutet av 1990-talet ökade åter satsningarna på forskning och
utveckling, däribland i USA, Storbritannien och Japan. Anslagen till National
Science Foundation och National Institutes of Health i USA ökade år 1999
med 10 respektive 8,4 procent. Man förespådde samtidigt en fördubbling av
budgeten för de två instituten under början av 2000-talet. En sammanställning
över presidentens budgetförslag visar att ökningen från 2000 till 2001 för
General Science sannolikt kommer att uppgå till drygt 13 procent.
I Kanada hade man initialt planerat ytterligare nedskärningar av
forskningsanslagen, men dessa kom i stället att ersättas med en 14-procentig
ökning. Japan ökade år 1998 sina anslag för forskning och utveckling med
fem procent, trots betydande ekonomiska svårigheter. I Storbritannien
beslutades samma år att anslagen för grundforskning skulle ökas med en
miljard pund under perioden 1999-2002. I Finland ökades de statliga
forskningsanslagen med 25 procent under perioden 1997-1999.
Regeringen beskriver i propositionen att Sverige år 1997 satsade störst
andel av BNP i världen på forskning och utveckling. Man gör härvid
jämförelser med Finland, som har ökat sin satsning kraftigt på senare tid.
Finlands satsning beror främst på utförsäljning av statliga bolag och har
koncentrerats på tillämpad och industriell FoU samt etablering av centers of
excellence, forskarskolor och post-doktorala anställningar.
Den svenska industrin står för en betydande del av FoU-investeringar - i
förhållande till folkmängden är industrins satsningar i nivå med den
amerikanska och den schweiziska.
De insatser svenska företag står för inom forskning och utveckling skall på
intet sätt förringas. Dock bör i sammanhanget påpekas att denna forskning
naturligen är känsligare för strukturella problem i form av skattetryck och
samhällsekonomiskt klimat än den offentligt finansierade. Detta måste
beaktas i en utvärdering av den långsiktiga stabiliteten inom svensk forskning
- något regeringen inte gjort i propositionen.
Det framställs i internationella utvärderingssammanhang samstämmig
kritik mot att det svenska forskningssystemet är behäftat med
strukturproblem, vilka återkommer inom samtliga forskningsområden. En
vanlig anmärkning gäller bristande flexibilitet och förnyelse. Orsaken anges
vara den otillräckliga rörligheten och en alltför stelbent tjänstestruktur.
Utredningar efterlyser åtgärder för att förbättra forskares rörlighet, men
framför allt åtgärder som ökar dynamiken genom att styra forskningsmedel
mot yngre forskare. Man påpekar särskilt vikten av att ge unga forskare en
ökad självständighet i förhållande till sina överordnade. Ytterligare åtgärder
som krävs är ökade satsningar på post-doktoral nivå, i syfte att öka den
geografiska och karriärmässiga rörligheten.
5.5 Övergripande avvägningar för riksdag och
regering
En forskningsproposition bör bl.a. innehålla en allsidig, välstrukturerad
nulägesbeskrivning av den svenska forskningen ur ett nationellt och
internationellt perspektiv, en analys av den svenska forskningens
finansiering, vilka insatser staten gör samt huruvida dessa resurser är
tillräckliga och används på ett så optimalt sätt som möjligt.
Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av
forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta, ökad
tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap m.m.
begränsar den akademiska friheten ytterligare och riskerar dessutom att få
motsatt verkan.
Forskningspropositionen utmärker sig tyvärr genom en höggradig
detaljstyrning. Centralstyrningen i årets forskningsproposition är i vissa
avseenden t.o.m. större än före den stora högskolereformen på 1970-talet. Inte
ens på 1960-talet skulle regeringen haft en tanke på att t.ex. peka ut den
närmare inriktningen och uppläggningen av forskarutbildningen på det sätt
som nu sker.
Regeringen anger i forskningspropositionen således mycket ingående hur
tillkommande medel skall användas såväl när det gäller de nationella
forskningsfinansierande myndigheterna (Vetenskapsrådet etc.) som när det
gäller finansieringen av forskarskolorna och andra insatser.
Med avseende på forskarskolorna anger regeringen inte bara omfattning
och inriktning. Den föreskriver också hur ansvaret för verksamheten skall
fördelas och vilka lärosäten som skall samarbeta med varandra i nätverk.
Forskningspropositionen anger ingen motivering för varför
rollfördelningen mellan de politiska organen - regering och riksdag - och
universitet och högskolor skall ändras på det sätt som propositionens
detaljerade förslag innebär. En självfallen princip har hittills varit att de
politiska organen endast skall göra övergripande, värderingsgrundade
bedömningar, medan universitet, högskolor och forskningsfinansierande
myndigheter skall svara för vetenskapliga och professionella bedömningar
samt den närmare uppläggningen av verksamheten. I forskningspropositionen
pekas detaljerat ut satsningar som definitivt förefaller att vara nere på
projektnivån, t.ex. får Institutet för Framtidsstudier tre miljoner kronor för
forskning om demografiska frågor etc.
Ett annat exempel på att regeringen ger sig själv rätten att bestämma om
hur alla medel skall användas är anslaget till Vetenskapsrådet. Regeringen
intecknar här i stort sett hela nytillskottet av medel under treårsperioden med
angivande av vad Vetenskapsrådet skall ge stöd till. Styrningen framgår
särskilt tydligt av att Vetenskapsrådet också tilldelas vad som rubriceras som
en "fri resurs". Denna skall uppgå till 30 miljoner kronor år 2003. Detta år
skall Vetenskapsrådets samlade anslag uppgå till 2 300 miljoner kronor.
5.6 Avvägning mellan olika forskningsområden
Med denna forskningsproposition som utgångspunkt kan en av de mest
fundamentala frågorna vad avser statens ansvar inte avgöras. Regeringen
redovisar ingen fördelning mellan det övergripande Vetenskapsrådet och
de tre underlydande ämnesråden för humaniora-samhällsvetenskap,
medicin och naturvetenskap-teknik.
Fördelningen mellan ämnesråden humaniora-samhällsvetenskap, medicin
och naturvetenskap-teknik är en central fråga i den svenska
forskningspolitiken. Likaså är maktfördelningen mellan de tre
forskningsråden och hur mycket som skall styras av det överordnade
Vetenskapsrådet av central vikt, avseende rollfördelningen inom
forskningsfinansieringssystemet. Trots detta mörkar regeringen helt
fördelningen av medel mellan de fyra organen.
Att statsmakterna, d.v.s. regering och riksdag, skulle besluta om
fördelningen mellan ämnesråden och Vetenskapsrådet angavs i propositionen
om nya forskningsmyndigheter som regeringen presenterade i våras. Därtill
finns sedan länge en etablerad praxis att regeringen redovisar vilken indelning
i anslagsposter eller vilka mer väsentliga öronmärkningar av anslag som man
avser att göra i kommande regleringsbrev.
Dessa frågor borde definitivt ha varit med i forskningspropositionen och
budgetpropositionen. Att regeringen inte gör denna fördelning är en
forskningspolitisk skandal som kraftigt minskar trovärdigheten för
regeringens utbildnings- och forskningspolitik. Kan man verkligen ta en
politik på allvar som å ena sidan centralstyr enstaka miljoner till enskilda
projekt och samtidigt undanhåller beslut som fördelar ett par miljarder
kronor?
5.7 Balans mellan fasta och rörliga resurser
Under de senaste sex åren har universitet och högskolor fått vidkännas
hårda ekonomiska tider. En kraftigt ökad grundutbildning förenad med en
påtaglig neddragning av anslagen per utbildningsplats har urholkat
grundutbildningsresurserna. Anslagen till forskning och forskarutbildning
har urholkats på samma sätt. Balansen mellan "fasta" och "rörliga"
resurser har härigenom förändrats på ett sådant sätt att universitetens och
högskolornas ställning som fria, självständiga institutioner i samhället
hotas. Detta är särskilt oroande i ett klimat där staten med pekpinnar vill
öka centralstyrningen av medelstilldelningen ytterligare.
5.8 Avvägningar mellan prioriterade forsknings-
områden
Regeringen presenterar ett antal prioriterade forskningsområden i
forskningspropositionen. Dessa forskningsområden anser regeringen i
dagsläget vara så viktiga att det är nödvändigt att öronmärka medel för
dem inom ramen för de nya medel som regeringen tidigare beslutat om.
Däremot anser regeringen inte att det är nödvändigt att redovisa för
riksdagen hur stora dagens anslag till dessa områden är. Därigenom kan
riksdagen inte avgöra huruvida nysatsningarna är rimliga eller inte. Enligt
Statistiska centralbyrån går det inte att ur befintligt statistiskt material
utläsa hur stora satsningar som redan i dag förs på de prioriterade
områdena. För detta hade krävts specialundersökningar, vilket regeringen
borde ha föranstaltat om.
Det enda område där det är möjligt att komma i närheten av "sanningen" är
prioriterade området humaniora-samhällsvetenskap, eftersom det
sammanfaller med avgränsningen av ett vetenskapsområde i
anslagsindelningen till universitet och högskolor och det finns ett särskilt
forskningsråd för humaniora-samhällsvetenskap. Därutöver finns det en enda
stor finansiär inom området: Riksbankens Jubileumsfond.
En sammanställning av de aktuella anslagen i år ger följande bild:
Tabell 1: (1. Humanistisk-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde, i
anslagen till universitet och högskolor Anslag år 2000 )
Enligt denna sammanställning uppgår de angivna resurserna till drygt två
miljarder kronor. Den nysatsning med drygt 40 miljoner kronor per år
som regeringen nu föreslår framstår i denna dager som betydligt mindre
imponerande är vid första ögonkastet. 40 miljoner kronor utgör endast två
procent av dagens anslag Man efterlyser med detta perspektiv definitivt
regeringens analys och avsikter med det föreslagna tillskottet.
När det gäller de övriga prioriterade områdena går det således inte att göra
motsvarande kalkyler, eftersom man inte utan specialundersökningar kan veta
hur mycket av anslagen till berörda vetenskapsområden vid universitet och
högskolor, anslagen till naturvetenskapliga och teknikvetenskapliga
forskningsråden, NUTEK m.fl. som går till de områden regeringen vill
prioritera.
En kvalificerad gissning är dock att även övriga "storsatsningar" till övriga
prioriterade forskningsområden skulle framstå som blygsamma om
regeringen hade bekvämat sig att redovisa jämförelsetalet.
Denna gissning förstärks av uppgifter från Stiftelsen för strategisk
forskning som ensam per år satsar följande belopp på de tre prioriterade
områden som berör stiftelsens verksamhetsområde: Biovetenskap och
bioteknik: 250 miljoner kronor, Informationsteknik: 170 miljoner kronor och
Materialteknik: 230 miljoner kronor.
5.9 Avvägningar mellan koncentration, profilering
och decentralisering
Forskningspropositionen innehåller mycket få eller inga resonemang om
hur framtida forsknings- och forskarutbildningsinsatser skall fördelas
mellan landets universitet och högskolor.
Sverige är ett litet land med högkvalitativ forskning inom många områden
och forskning i världsklass vid vissa institutioner. I ett globalt perspektiv är
dock det svenska bidraget till världens samlade forskningsresurser endast
cirka en procent. Under de senaste åren har fokus från regeringen legat på en
snabb utbyggnad av framför allt de mindre högskolorna. Detta har också
avspeglat sig i regeringens fördelning av "fasta" forskningsresurser. Denna
fokusering har ytterligare bidragit till den pressade ekonomiska situationen
för landets stora och ofta mest kvalificerade universitet. Samtidigt som
mycket av den breda kvalitetsforskningen sker vid de stora klassiska
forskningsuniversiteten görs stora, viktiga forskningsframsteg inom specifika
områden också vid vissa andra högskolor. Dessa har medvetet valt att
profilera sin utbildning och forskning på ett fåtal områden där man redan
håller mycket hög internationell klass.
5.10 Regeringens organisation för forsknings-
finansiering
Regeringens organisation för forskningsfinansiering är för byråkratisk för
att passa in i det nya kunskapslandskapet. Organisationen utgör inte den
injektion för mer kunnande som krävs för att man skall kunna uppnå de
mål man satt upp för Sverige som kunskapsnation.
Det nya Vetenskapsrådet är enligt vår mening uttryck för en felsyn.
Föreställningen att ett vetenskapsråd kan utfärda kloka riktlinjer för
underställda ämnesråds medelsfördelning är inte övertygande. Rådet innebär
en onödig risk för dubbelarbete och riskerar att bli offer för godtycke,
politiska symbolhandlingar eller dagsländor i dagsdebatten. Regeringens
uttalade ambition att sammanföra ansvaret från rader av olika instanser till ett
begränsat antal organ skulle ha kunnat utvecklas utan denna överbyggnad.
Härutöver är vi fortfarande inte övertygade om att regeringens indelning av
råden är ändamålsenlig.
Att inrätta ett forskningsråd för sociala frågor och arbetsliv, respektive ett
för miljö, lantbruk och samhällsplanering är exempel på hur ovidkommande
hänsyn fått ersätta insikten om hur stark forskning skall kunna främjas.
Miljön, för att ge ett exempel, är en så viktig och central fråga att den hör
hemma inom många forskningsområden. Det är feltänkt att låsa fast
miljöfrågorna i ett och samma forskningsråd. Härtill kommer att regeringen
synes ha glömt att jord- och skogsbruk är en av de viktigaste näringarna, med
stora krav på kunskapsutveckling också i förädlingsleden.
5.11 Full kostnadstäckning
En mångårig stridsfråga gäller principen om full kostnadstäckning för
verksamhet som bedrivs vid universitet och högskolor. Universitet och
högskolor har en stor finansiering med andra medel än de egna
statsbudgetanslagen. Den sedan många år fastlagda principen är att den
externfinansierade verksamheten skall bära sin del av lärosätenas
indirekta kostnader, exempelvis personaladministration,
ekonomiadministration, bibliotek och dylikt. Nivån på påslaget har
debatterats med stor hetta och även varit föremål för ett antal utredningar.
Regeringen förväntades i denna proposition "sätta ner foten" en gång för
alla.
Beskedet i forskningspropositionen är dessvärre föga klargörande. Här
anges siffran 18 procent för påslaget. Det sägs dock ingenting om vad de
externa finansiärerna skall anses ha betalat för när de har betalat detta
påslag.
Osäkerheten ökar ytterligare av att regeringen på sidan 184 skriver: "Frågan
om den föreslagna lägsta nivån för påslag för indirekta kostnader kan bli
föremål för förnyad prövning."
Inte heller verkar regeringen i propositionen vara medveten om att
höjningen från 12 till 18 procent innebär en reell minskning av resurserna till
de nationella forskningsfinansiärerna, Vetenskapsrådet och de övriga
forskningsråden, med flera. För Vetenskapsrådet, med ett anslag på i det
närmaste två miljarder kronor, innebär förslaget till exempel en merkostnad
på cirka 120 miljoner kronor.
5.12 Universitetens och högskolornas roll
Utan närmare motivering begränsar forskningspropositionen
universitetens och högskolornas roll till att vara "forskningsutförare".
Universitet och högskolor får i dag egna statsbudgetanslag till forskning
och forskarutbildning på sammanlagt cirka sju miljarder kronor. De samlade
anslagen för forskning och forskarutbildning, "fakultetsanslagen", är den i
särklass största komponenten i den statliga forskningsbudgeten. Hur man ser
på användningen av dessa resurser är därför en central forskningspolitisk
fråga. Skall de användas av universiteten och högskolorna för självständiga
insatser eller skall de användas som stödfinansiering till forskningsinsatser
som prioriteras och beslutas av andra, externa forskningsfinansiärer?
Forskningspropositionen innehåller ingen närmare analys eller
argumentering kring universitetens och högskolornas "degradering" till enbart
forskningsutförare. För ett vitalt och pluralistiskt forskningssystem är det en
självklarhet att universitet och högskolor skall ha möjligheter att agera som
självständiga aktörer.
5.13 Forskarutbildning och forskarskolor
Forskningspropositionen framhåller på nytt att forskarutbildningen
huvudsakligen skall finansieras med "direkta statsanslag till berörda
lärosäten". Det sägs dock ingenting om hur detta skall gå till rent
ekonomiskt. Enligt gällande examensmål skall universitet och högskolor
nu "producera" cirka 2.300 forskarutbildningsexamina per år. Det
förutsätter minst fyra gånger så många doktorander. Universitet och
högskolor har i dag egen finansiering till ungefär hälften av
doktoranderna. För övrigt måste man lita till extern finansiering.
Forskningspropositionen innehåller heller ingenting om hur regeringen ser
på forskarutbildningens omfattning och inriktning - mycket viktiga frågor i
ljuset av de omfattande pensionsavgångar som inte bara universitet och
högskolor står inför. Omfattning och inriktning är också centralt i perspektiv
av den ökade efterfrågan på forskarutbildade inom näringslivet och andra
delar av arbetsmarknaden.
Regeringen uppmärksammar således inte forskarutbildningen i stort, utan
föreslår i stället att 16 nationella forskarskolor skall inrättas.
De nationella forskarskolorna innebär ett mycket begränsat tillskott av
doktorer. Enligt propositionen skall varje forskarskola "producera" 25
doktorer (forskarskolorna skall ges en gång och således avslutas om fyra,
fem, kanske möjligen sex år: den exakta tidsgränsen finns inte angiven i
forskningspropositionen). Sammantaget kommer de 16 forskarskolorna
således att ge 16 x 25 = 400 doktorer. Under den period som forskarskolornas
verksamhet pågår skall systemet i övrigt, enligt regeringens examensmål,
"producera" 12 000-15 000 forskarutbildningsexamina.
Beredningen av forskarskoleförslaget kan diskuteras. Förslaget om
forskarskolorna har tagits fram av en enda person, tillkallad av
Utbildningsdepartementet. Förslaget har varit på remiss med korta ställtider.
Möjligheten till remissyttrande ändrar emellertid inte på systemfelet - dessa
frågor skall inte behandlas uppifrån och ned.
Bortsett från förslaget om de centralstyrda nationella forskarskolorna
lämnas doktoranderna åt sitt öde, förutom att Rådet för högskoleutbildning
tillförs fem miljoner kronor för utveckling av handledare inom
forskarutbildningen. Vidare föreslås införande av en bestämmelse i
högskoleförordningen innebärande att varje universitet och högskola som
anordnar forskarutbildning även skall anordna utbildning av handledare.
Det kan befaras att kompetensen hos handledarna inte är den huvudsakliga
anledningen till att doktorander uttrycker missnöje med handledningen i
avhandlingsarbetet. Ett centralt problem är att antalet handledare är för litet
i
relation till mängden heltidsdoktorander, som resultat av den tidigare kraftiga
utbyggnaden av forskarutbildningen. Vidare har många handledare allt
mindre tid över för handledning på grund av exempelvis utbyggnaden av
grundutbildningen (och inom medicin eget kliniskt ansvar).
Regeringen borde ha redovisat sin syn på omfattningen och inriktningen av
forskarutbildningen i stort i stället för att introducera nya skolor med tveksam
grund och inriktning.
5.14 Rekryteringsanställningar och anslag till fram-
stående unga forskare
Antalet unga forskarstuderande bör öka i syfte att åstadkomma en bra och
bestående generationsväxling. En invändning mot regeringens förslag är
dock att satsningen på postdoktorala tjänster generellt sett är för liten.
Satsningen på doktorandutbildningen skulle kunna göras mindre i
avvaktan på att handledarkapaciteten byggs upp, för att i stället satsa på
postdoktorala utbildningar och tjänster. Risken finns också att de
biträdande lektorerna inte uppnår tillräcklig självständighet gentemot sina
tidigare handledare för att skapa sig en egen vetenskaplig plattform. Detta
är synnerligen viktigt i ljuset av den internationella kritiken mot att unga
svenska forskare inte är tillräckligt självständiga.
5.15 Forskningens roll för grundutbildningen
Regeringen skriver i propositionens inledande kapitel att forskningen
utgör själva grunden för kunskapsutvecklingen i samhället samt att
forskning tillsammans med utbildning tillhör en av de viktigaste
tillväxtfaktorerna. Man underlåter dock att beröra forskningens roll för
grundutbildningen vid universitet och högskolor.
Lärosätena svarar i stor utsträckning själva för omfattningen av det egna
utbildningsutbudet. Denna omfattning och inriktning beror i hög grad på de
anställdas kompetens. Vid de små eller medelstora lärosätena saknar
fortfarande många lärare forskarutbildning. Även forskningsresurserna har
stor bäring på utbudet av den grundläggande utbildningen. Som styrsystemen
ser ut i dag har sannolikt de forskningspolitiska besluten en avgörande
betydelse också för grundutbildningen vid landets universitet och högskolor.
Att grundutbildningen vid universitet och högskolor skall ha en stark
forskningsanknytning är av stor vikt. Forskningens resultat förmedlas genom
grundutbildningen. Grundutbildningen har dessutom stor nytta av att det
vetenskapliga synsättet och metodläran inkorporeras. Forskningen får nytt
blod från grundutbildningen, inte minst i form av möjligheter till
nyrekrytering.
Grundutbildning utan forskningsanknytning riskerar att förmedla förlegade
sanningar och missar också att väcka studenternas intresse för forskning och
en eventuell forskarkarriär.
Likväl finns det skäl att påminna om att universitet och högskolor numera
har ett så brett utbildningsuppdrag att åtskillig utbildning i praktiken bedrivs
åtskild från forskningen. Propositionen borde närmare ha analyserat hur
forskning och utbildning skall förhålla sig till varandra i en tid när en mycket
större andel unga än förr söker sig till utbildning vid universitet och
högskolor.
5.16 Internationella forskningssamarbeten
För ett litet land som Sverige är det internationella forskningssamarbetet
särskilt betydelsefullt. Internationellt forskningsutbyte och samverkan
inom högre utbildning och forskning bör stå i fokus för de svenska
satsningarna. Det är också en nödvändighet att Sverige som
kunskapsnation utgör en attraktiv partner med forskning av yppersta
kvalitet som konkurrensmedel.
Inom forskningsområdet finns många skäl för internationell samverkan.
Fortsatta framsteg, inte minst inom naturvetenskap och teknik, kräver sådana
investeringar att de är svåra för ett enskilt land att klara. Modern forskning
förutsätter samarbete mellan olika discipliner på mycket hög nivå. Inom
många områden krävs också internationell lagstiftning och standardisering.
Svenska initiativ i det avseendet kräver deltagande i den internationella
forskningsmiljön.
5.17 Etik och god sed i forskningen
Regeringen föreslår en ny paragraf i högskolelagen med innebörden att
vetenskapens trovärdighet och god forskningssed skall värnas i
universitetens och högskolornas verksamhet.
Alltför stor lagreglering, låt vara välment, riskerar att lägga en hämsko på
den kreativitet och frihet som är förutsättningen för vital forskning. Lagen kan
inte förutse alla vetenskapliga framsteg och debatter. Varje enskilt akademiskt
arbete är unikt och måste behandlas som sådant.
5.18 Genusperspektivet
Positiv särbehandling har nyligen prövats av EG-domstolen, som i sitt
domslut fann att de svenska reglerna strider mot direktivet om
likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning,
yrkesutbildning och befordran samt anställningsvillkor (76/207/EG). Den
svenska regeln kräver, enligt regeringen, att skillnaden i kvalifikation
mellan sökande inte får vara så stor att tillämpningen av regeln skulle
strida mot kravet på saklighet vid tillsättning. Domstolen anser att det
inte går att exakt fastställa innebörden av detta villkor, vilket medför att
valet av en sökande bland dem med tillräckliga kvalifikationer i sista hand
grundas enbart på att sökanden tillhör ett underrepresenterat kön.
Därigenom sker ingen objektiv bedömning av de sökande, enligt
domstolen.
Regeringen baserar sitt ställningstagande för fortsatt positiv särbehandling
på att principen om likabehandling inte får hindra medlemsstater från beslut
om åtgärder att förebygga nackdelar i yrkeskarriären. Domstolen menar att
den svenska urvalsmetoden trots detta inte är tillåten, eftersom den inte står i
proportion till det mål som eftersträvas.
Regeringens uppenbara trots av EG-domstolens slutsatser är frapperande.
6 En moderat forskningspolitik
6.1 Inledning
Sverige behöver en forskningspolitik som medverkar till att ge vårt land
en möjlighet att bli en långsiktigt framstående aktör i det snabbt
framväxande globala kunskapssamhället. Det kunskapskluster i
världsklass som redan finns eller är på väg att etableras och som gör att
forskare och forskningsfinansiärer runt om i världen ser Sverige som ett
lockande land att forska och investera i måste främjas.
En klok forskningspolitik är en förutsättning för framgång. Många andra
politiska frågor som t.ex. utbildningen, skatterna och näringspolitiken måste
emellertid samspela för att vårt land skall framstå som riktigt attraktivt i ett
globalt perspektiv. Vad Sverige behöver är således inte enkla, små
förändringar i en forskningsproposition utan grundläggande strukturella
förändringar inom en lång rad politiska områden.
Forskningen är betydligt mer mångfacetterad och komplicerad än vad
regeringen låter förstå. Det är visserligen riktigt att Sverige ligger väl till
på
världsrankingen avseende satsningar på forskning och utveckling, mätt i andel
av BNP. Detta måste emellertid ses i sitt rätta sammanhang.
I Sverige står ett litet antal företag för lejonparten av den totala
forskningssatsningen. Företagens insatser har lett till stora framgångar, inte
minst inom tillämpad forskning på strategiskt viktiga områden. Att föra en
politik som gör att dagens forskningsintensiva svenska företag stannar i vårt
land är ett avgörande inslag i en politik för att göra Sverige till en första
rangens kunskapsnation.
6.2 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete
Den rena forskningspolitiken är alltså en del av en politik för utvecklandet
av avancerad kunskap. Inom forskningen är de kunskapsintensiva
företagen viktiga aktörer. Det är emellertid också bl.a. fristående
forskningsstiftelser. De s.k. löntagarfondsstiftelserna har på kort tid blivit
centrala inslag i det svenska forskarsamhället.
Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra
forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på
grundforskningen samt forskarutbildningen. Staten skall också spela en roll
inom områden där Sverige har förutsättningar att nå speciella framgångar.
Staten bör regelbundet göra centrala avvägningar såsom:
- avvägningen mellan "fasta" och "rörliga" medel till forskning, d.v.s.
mellan de direkta forsknings- och forskarutbildningsanslaget till universitet
och högskolor och de medel som fördelas av
forskningsfinansieringsorganen,
- avvägningar mellan olika forskningsområden,
- avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av
forskningsresurserna.
Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av
forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta,
ökad tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap
m.m. begränsar den akademiska friheten ytterligare och riskerar dessutom
att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte
centraliseras vare sig till politiker eller till några få forskare i några få
finansieringsorgan. Det inrättade Vetenskapsrådet utgör ett direkt hot mot
den nödvändiga mångfalden, eftersom ett mycket begränsat antal
människor kommer att ha stor inverkan på fördelningen av
forskningsmedel.
6.3 Utvärdering av tidigare mål och riktlinjer för
forskningspolitiken
Den målstyrning som bedrivits inom svensk forskningspolitik förefaller
inte ha bidragit till att optimera fördelningen av forskningsmedel.
Huruvida det beror på dålig uppföljning och utvärdering eller om det
berott på oftast mycket oprecisa och svårligen uppföljbara mål är svårt att
säga. Kanske är det t.o.m. så att forskning och utveckling passar mindre
bra att utvärdera med gängse mål och uppföljningssystem.
Ett antal övergripande mål, med underifrån preciserade delmål, samt ett
antal strategier för att uppnå dessa mål torde dock vara goda verktyg att
arbeta med. Övergripande mål i en moderat forskningspolitik är:
- Garantera förutsättningarna för en forskningsmiljö i världsklass.
- Garantera forskningens frihet.
- Skapa förutsättningar för utveckling och bibehållande av starka och
självständiga forskningsinstitutioner.
- Fokusera på grundforskning, forskarutbildning och postdoktoral
verksamhet.
- Satsa extra på de allra mest framstående forskarna och forskarlagen.
- Ta ansvar för forskning och utveckling av omedelbar betydelse för
statens egna verksamheter.
- Ge goda förutsättningar för internationellt forskningssamarbete.
6.4 De totala forsknings- och utvecklingsinsatserna
För att uppnå och försvara en tätplats bland världens främsta
forskningsnationer, klara det krävande generationsskiftet inom svensk
forskning samt kompensera för neddragningarna inom den militära
forskningen krävs en successiv uppbyggnad av de resurser som avsätts
både till högre utbildning och till forskning. Vi väljer i detta sammanhang
att delvis redovisa utbildning och forskning tillsammans, eftersom
verksamheterna ofta är sammanlänkade i praktiken och problemen
därmed gemensamma.
Under åren 2001-2003 vill vi avsätta medel som totalt innebär en
förstärkning för universitet, högskolor och forskningsfinansierande
myndigheter på totalt 5,2 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag.
Av dessa medel, som specificeras mer ingående nedan, avser cirka 1,3
miljarder kronor ökade grundutbildningsanslag till universitet och högskolor,
cirka 1,9 miljarder kronor ökade forskningsanslag och cirka 1,5 miljarder
kronor strategiska satsningar på två nya stiftelsehögskolor. En halv miljard
kronor avsätts som grundbelopp i ett nytt nationellt institut för hälsa och
medicin.
I dagsläget sker det stora och snabba ökningar av FoU-insatserna i
industrinationerna. Våra satsningar syftar till att ge Sverige och svensk
forskning möjligheter att mäta sig med de starkaste konkurrentländerna.
Satsningarna skall utgöra en bas för svensk forskning att nå de övergripande
målen.
De medelstilldelningar som beslutats tidigare och som regeringen nu vill
fördela på skilda anslag är inte tillräckliga för att ge vårt land en reell
möjlighet att bli en framstående aktör och underhålla flera kunskapskluster i
världsklass i det snabbt framväxande globala kunskapssamhället.
6.5 Strategiska avvägningar
Efter de hårda ekonomiska tiderna under 1990-talets andra hälft för såväl
universitet och högskolor som de forskningsfinansierande myndigheterna
är det extra viktigt att göra goda strategiska avvägningar av hur nya
satsningar och investeringar bäst bidrar till att nå målen. Avvägningarna
inkluderar prioriteringar mellan olika mycket angelägna
forskningsområden, avvägningar mellan fasta och rörliga resurser samt
avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av
forskningsresurserna.
6.6 Balans mellan fasta och rörliga resurser
Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för
forskningens frihet. De senaste sex åren har anslagen till grundutbildning
urholkats med 15-20 procent. Denna utveckling måste vändas. Det blir
särskilt nödvändigt i ljuset av en från regeringen allt mer centralstyrd
forskning och en ny struktur med starka centralistiska drag.
Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av
grundutbildningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade
resurser. Dessa nya medel uppgår år 2001 till cirka 240 miljoner kronor, år
2002 till cirka 440 miljoner kronor och år 2003 till cirka 600 miljoner kronor.
Anslaget skall utgå till universitet och högskolor som en ökning per plats.
Vi vill dessutom aktualisera en annan princip för platsfördelningen byggd
på att denna skall ske med utgångspunkten att resurserna skall följa
studenternas val samt främja ökad kvalitet inom grundutbildningen. Det
senare kan bl.a. mätas genom examinationsfrekvensen. En grundresurs skall
tilldelas alla universitet och högskolor.
Vi vill också öka anslagen till forskning och forskarutbildning vid
universiteten och högskolorna, "fakultetsanslagen". Denna åtgärd skall ses
dels som en förstärkning av den fria forskningen, dels som en förstärkning av
finansieringen av doktorander.
6.7 Tabell 2: (2001 2002 2003 )
6.8 Avvägning mellan olika forskningsområden
Till skillnad från regeringen vill vi inte göra centrala öronmärkningar av
medel till ett antal specificerade forskningsområden. Det hindrar inte att
vi på många områden ser behov av kraftsamling och fokusering kring
forskningsområden som biovetenskap, bioteknik, bioinformatik, IT m.m.
Däremot är det direkt olämpligt att regering och riksdag detaljstyr denna
typ av satsningar ner på enstaka miljoner.
Som vi återkommer till nedan vill vi inte heller att det s.k.
Vetenskapsrådets överbyggnad inrättas. Ämnesråden bör i stället vara
självständiga forskningsfinansiärer.
Vi vill substantiellt öka anslagen till det forskningsfinansierade ämnesrådet
för teknik och naturvetenskap, framför allt för att möjliggöra ökade satsningar
på IT och materialvetenskap samt till ämnesrådet för medicin. Det senare vill
vi dessutom utveckla till en ny organisation, en svensk motsvarighet till
USA:s National Institute of Health, kallad Nationellt institut för hälsa och
medicin. Vi är övertygade om att denna typ av satsningar på breda områden är
betydligt mer effektiva vad avser faktisk långsiktig nytta än styrning i
detaljer.
På grund av regeringens ovilja att beskriva och fördela sina
forskningsanslag kan vi inte i detalj jämföra våra enskilda satsningar inom
respektive forskningsområden. Däremot kan vi addera våra satsningar och
jämföra dessa med den klumpsumma som regeringen i
forskningspropositionen och budgetpropositionen avsatt för Vetenskapsrådet.
Se avsnitt 6.9.
6.9 Avvägningar mellan koncentration, profilering
och decentralisering
För att nu skapa forskningsmiljöer i världsklass är det nödvändigt att
koncentrera resurser till de regioner och forskningsområden där svenska
forskare och forskarlag redan i dag håller mycket hög klass.
Sverige har i dag bland annat kunskapskluster i absolut världsklass vad
avser IT och bioteknik. I såväl området Stockholm-Uppsala som Malmö-
Lund finns i dag en kritisk massa av universitetsforskning, storföretag,
utvecklingsföretag samt en infrastruktur vad avser riskkapital, patent,
affärsutveckling m.m. Båda klustren ses ofta som delar av ännu större
kunskapsområden om också Finland respektive Köpenhamn inkluderas. Att
stärka och utveckla dessa kluster är av central betydelse, inte bara för de
berörda regionerna utan för hela landets framtid.
Sverige har även ett antal andra kunskapskluster som håller mycket hög
internationell klass inom skilda områden. Även dessa områdens utveckling är
av central betydelse. Vår politik syftar till att särskilt stimulera personer,
forskningsområden och regioner som håller högst kvalitet.
I Malmö-Lund respektive Stockholm-Uppsala dominerar universiteten
med sina stora resurser. I de mindre klustren är bilden mer splittrad. Här finns
såväl stora universitet som specialiserade och profilerade universitet och
högskolor. Denna profilering och specialisering är en spännande utveckling
som lovar gott inför framtiden. Rymdhögskolan i Kiruna och "IT-högskolan"
i Karlskrona/Ronneby är exempel på framgång genom specialisering.
Moderata Samlingspartiet kommer däremot aldrig att bidra till att
forskningsresurser fördelas av regionalpolitiska skäl eller som kompensation
efter t.ex. en förbandsnedläggning.
6.10 En ny forskningsfinansieringsorganisation
För att Sverige skall kunna möta de utmaningar som ställs på en
kunskapsnation av absolut världsklass krävs en samlad forskningsstrategi.
Den internationella kunskapskonkurrensen ökar och därmed också kraven
på svensk forskning och svenska forskningsmiljöer.
Forskningsfinansieringens organisation har en avgörande betydelse för
hur de vetenskapliga miljöerna utvecklas.
Vi föreslog i våras i motion 1999/2000:Ub25 med anledning av prop.
1999/2000:81 Forskning för framtiden en ny organisation för
forskningsfinansieringen. Utgångspunkterna var följande:
Organisationen skulle göra det lätt att sammanföra relevant vetenskaplig
kompetens.
För att organisationsstrukturen inte skulle dra onödiga gränser mellan
grund- och tillämpad forskning föreslogs en större organisation med ett
bredare ansvar.
Organisationsstrukturen skulle skapas med beaktande av de områden där
vårt land har naturliga konkurrensförutsättningar.
För att på ett optimalt sätt tillvarata den potential som finns inom medicin,
bioteknik med medicinsk inriktning, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap,
social omsorg och arbetsmiljö samt bioinformatik, föreslog vi att de
myndigheter som innan regeringens omstrukturering av det statliga
forskningsfinansieringssystemet svarade för olika delar av denna forskning
skulle integreras inom ramen för ett nationellt institut för hälsa och medicin.
Detta institut skulle samtidigt ha särskilt ansvar för forskningen inom det
biotekniska området.
Utöver denna svenska motsvarighet till det amerikanska National Institute
of Health ville vi införa två vetenskapsråd, två forskningsråd och en ny
forskningsmyndighet.
Vetenskapsrådet för naturvetenskap och teknik skulle utgöra en
kraftsamling av forskning inom naturvetenskap, teknik och
informationsteknologi. Hit hör också materialteknik.
Vetenskapsrådet för humaniora och samhällsvetenskap skulle ta tillvara
kompetensen inom de klassiska bildningsområdena för att tillmötesgå de krav
som ställs i ett allt mer mångkulturellt och heterogent samhälle.
Forskningsrådet för jordbruk, skogsbruk, trä och livsmedel skulle skapa en
kraftsamling som sträcker sig genom en större del av förädlingskedjan från
jorden och skogen till förädlade trätekniska varor och livsmedel. Detta skulle
möjliggöra en förstärkt forskning av både grundläggande och tillämpad
karaktär för några av Sveriges viktigaste basnäringar.
Myndigheten för teknisk och industrirelaterad forskning var tänkt att
sammanföra den mer tillämpade tekniska forskningen, i samverkan med de
tekniska högskolorna och företagen. Genom en sådan konstruktion skulle
bättre förutsättningar kunna skapas för att förmedla grundforskningens
resultat vidare till exploaterbara resultat. Myndigheten skulle därigenom få en
viktig funktion inte minst för det informationstekniska och biotekniska
nyföretagandet. Även byggforskningen skulle inordnas under denna
myndighet.
Vårt förslag till en ny organisation för forskningsfinansieringen avslogs
tyvärr av riksdagen. Organisationsarbetet för den antagna organisationen är
nu långt framskridet.
I två hänseenden kan vi emellertid inte avstå från att förorda en förändring
eftersom vi är övertygade om att den ordning som nu introduceras har så
avgörande nackdelar respektive innebär en stor förlust av möjligheter.
Vår första allvarliga invändning gäller det s.k. Vetenskapsrådet. Den
överbyggnad Vetenskapsrådet är tänkt att få riskerar att få mycket skadliga
konsekvenser. Centraliseringen tilltar och de s.k. ämnesråden löper risken att
reduceras till osjälvständiga avdelningar. Att regeringen inte ens bryr sig om
att för riksdagens bedömning redovisa den tänkta medelsfördelningen - trots
en uttrycklig skyldighet att göra detta - är både illavarslande och upprörande.
Vi föreslår att inrättandet av Vetenskapsrådets överbyggnad omedelbart
avbryts. I stället bör de tre ämnesråden göras till självständiga myndigheter.
De sammanlagt cirka 1,8 miljarder kronor som regeringen anslår för
Vetenskapsrådet år 2001 bör delas mellan ämnesråden i de proportioner som i
dag gäller för MFR, HSFR respektive NFR/TFR, det senare dock exklusive
internationella avgifter, t.ex. CERN och stödet till s.k. nationella
anläggningar.
Sammantaget innebär detta att det medicinska ämnesrådet för år 2001 häri-
genom kommer att disponera cirka 480 miljoner kronor, det humanistisk-
samhällsvetenskapliga rådet cirka 290 miljoner kronor och det
naturvetenskapligt-tekniska rådet cirka 940 miljoner kronor.
Härtill kommer en förstärkning för de tre områdena som vi vill genomföra.
Vi föreslår att 25 miljoner kronor anslås till det humanistisk-samhälls-
vetenskapliga rådet, 80 miljoner kronor till det naturvetenskapligt-tekniska
rådet och 40 miljoner kronor till det medicinska ämnesrådet. 300 miljoner
kronor bör dessutom avsättas under treårsperioden för att möjliggöra en stark
start för det nationella institutet för hälsa och medicin. Ämnesrådet för
naturvetenskap och teknik får goda möjligheter att genomföra betydande
insatser inom bl.a. IT och telekom.
Vårt andra förslag gäller inrättandet av ett nationellt institut för hälsa och
medicin (NIH) efter amerikansk förebild för bl.a. bioteknik med medicinsk
inriktning, bioinformatik, klinisk forskning samt IT i hälso- och sjukvården.
Institutet får härigenom ett brett ansvar för forskningsfinansieringen inom ett
för Sverige vitalt forskningsområde.
Detta institut bör under år 2001 bildas genom att ämnesrådet för medicin,
och det av regeringen föreslagna forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap sammanförs i en organisation. Det kommande året bör
utnyttjas för att ge institutet en ändamålsenlig struktur, lämpad för den
överordnade finansieringsuppgift inom det breda hälsovetenskapliga området
som vi vill ge det.
De resurser som nästa år tillfaller ämnesrådet för medicin bör uppgå i
institutet tillsammans med de förstärkningar vi samtidigt föreslår. Detsamma
gäller 135 miljoner kronor från det blivande forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap. Dessutom vill vi ge institutet ett grundkapital om en halv
miljard kronor för att säkra både dess utveckling och dess självständighet.
Det är vår förhoppning att relevanta delar av den
forskningsfinansieringsorganisation i övrigt som nu etableras skall kunna
utvecklas nära de intentioner vi föreslog i vår alternativa struktur i våras. Vi
avser återkomma till denna fråga vid ett senare tillfälle.
6.11 Full kostnadstäckning
Vi ställer oss bakom principen om full kostnadstäckning inom
forskningen och att detta skall ske med skattemedel. Medlen skall dock
användas på det sätt som riksdag och regering föreskriver. Det är orimligt
att ha ett generellt kostnadspåslag som är lika i alla situationer - påslaget
måste vara till för att täcka faktiska administrationskostnader, vilka de
facto varierar mellan olika forskningsprojekt och forskningsutförare.
Frågan om overhead-påslaget kan kanske förefalla vara en byråkratisk,
närmast kameral fråga. Det är den emellertid inte. Den är i stället central för
de politiska avvägningarna. Regering och riksdag bör självfallet veta vem
som skall betala för vad när anslagen fastställs till olika ändamål. Annars är
det omöjligt att veta hur besluten slår i fråga om de reella resurserna till
olika
områden och aktörer.
6.12 Universitetens och högskolornas roll
Vi menar att universitet och högskolor är betydligt mer än
forskningsutförare i statens tjänst. Fria, självständiga universitet tillhör de
viktigaste institutionerna i kunskapssamhället.
De svenska universiteten och högskolorna måste stärkas. Goda resurser för
såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning är en
nödvändighet. Universitet och högskolor måste vidare ges möjlighet till en
mer profilerad inriktning. Något universitet bör ges möjlighet att satsa
huvudsakligen på forskning, andra på olika utbildningsuppdrag och
ytterligare andra skapa sig en profil på ett eller ett fåtal utbildnings- och
forskningsområden. Varje universitet och högskola måste bl.a. få fastställa
sina egna antagningsregler.
Vi föreslår också att universitetsstyrelserna avpolitiseras för att minska det
icke-akademiska beslutsfattandet på lokal nivå och för att öka den
akademiska friheten, d.v.s. friheten för forskarna och lärarna - enskilt eller
kollegialt - att råda över verksamheten.
6.13 Två nya stiftelsehögskolor
Den ökade internationella konkurrensen understryker behovet av en större
institutionell konkurrens mellan landets lärosäten vad avser såväl att locka
till sig studenter och forskarstuderande som att konkurrera om externa
forskningsmedel.
Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi
fortsätta den utveckling av högskolorna i stiftelseform som Chalmers tekniska
högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid
dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har
främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan.
Stiftelsehögskolor behöver ett kapital som grund för sin verksamhet. Vi
vill nu avsätta en respektive en halv miljard kronor i sådant kapital för att
möjliggöra övergången av en större högskola/universitet och en mindre
högskola till stiftelseform. Regeringen bör erbjuda alla landets universitet och
högskolor denna möjlighet till en dynamisk frigörelse. Tekniska högskolan i
Stockholm, Linköpings universitet och Högskolan i Karlskrona/Ronneby är
exempel på universitet och högskolor som skulle kunna ha särskilda
möjligheter att dra nytt av den särskilda självständighet som stiftelseformen
erbjuder.
6.14 Forskarutbildning och forskarskolor
Forskarutbildningen är den mest individuella utbildning man kan tänka
sig. Här handlar det om en specialiserad utbildning och handledning av
varje enskild individ. Den svenska forskarutbildningen har utsatts för
flera okloka beslut de senaste åren och befinner sig dag i något av en kris.
Trots detta står regeringen tomhänt såväl vad avser ökade substantiella
anslag som politiska beslut.
Universitet och högskolor har i dag egen finansiering bara till ungefär
hälften av dagens doktorander vilket inte är acceptabelt. För att åtgärda detta
vill vi, som nämnts, avsätta sammantaget cirka 800 miljoner kronor mer än
regeringen på ökade anslag till forskning och forskarutbildning vid universitet
och högskolor under perioden 2001-2003.
Under senare år har många s.k. forskarskolor inrättats. Det har skett bl.a.
med finansiering av de s.k. löntagarfondsstiftelserna. Denna utveckling finns
det all anledning att välkomna. Forskarskolor bör byggas nerifrån och upp.
Universiteten och högskolorna bör själva få forma lämpliga nätverk som
utöver svenska universitet och högskolor också gärna får innehålla såväl
företag som utländska universitet.
De nationella forskarskolor regeringen vill inrätta bygger på den motsatta
principen, uppifrån och ner. De kommer att ha mindre förutsättningar att
utvecklas väl. Skolorna förefaller att ha komponerats med andra
utgångspunkter än den strävan efter högsta kvalitet som måste vägleda all
forskarutbildning.
Vi avvisar de av regeringen föreslagna forskningsskolorna, som utöver det
grundläggande felet med ett uppifrån och ner-perspektiv och statligt
beordrade nätverk dessutom är underfinansierade. I stället vill vi överföra
motsvarande belopp till de post- doktorandtjänster vi föreslår i avsnitt 6.14.
Ansvaret för forskarutbildningen åvilar universiteten, som dessutom får ett
betydande stöd just för forskarskolor från stiftelser.
6.15 Rekryteringsanställningar och anslag till
framstående unga forskare
Vi tillstyrker regeringens förslag avseende rekryteringsanställningar och
anslag till lovande unga forskare. Däremot är vi tveksamma till om dessa
tjänster skall kunna övergå i fasta lektorat utan att tjänsten i förväg
utlyses.
Dessa åtgärder är dock enligt vår mening inte tillräckliga för att bredda
basen av kompetenta unga forskare i Sverige. Det är av stor vikt att unga
forskare ges tillfälle att efter examen vidga sina vyer och komma bort från
sina egna universitet under en period. Ett post-doktorat, gärna utomlands,
skapar möjligheter att bredda utbildningen och samtidigt sprida svensk
forskningskompetens. Det är också ett sätt att få fram verkligt goda
forskarämnen.
Flera post-doktorander är det bästa sättet att förbereda för det omtalade
generationsskiftet. Nyantagna doktorander riskerar att hinna fram för sent och
deras äldre kolleger att ha lämnat den akademiska karriären i förtid om inte
generationsskiftesinsatserna får en mer balanserad utformning.
Post-doktorala insatser är också ett sätt att långsiktigt bredda och utveckla
forskarhandledningskompetensen. Vi avsätter motsvarande summa som
regeringen vill satsa på dåligt genomtänkta forskarskolor för post-doktoral
utbildning, tjänster och stipendier.
6.16 Internationellt samarbete
Sverige är ett litet land som är mycket beroende av internationella
samarbeten. Med viss glädje kan vi konstatera att regeringen denna gång
inte tvingar andra att betala för de stora gemensamma internationella
projekten.
För ett litet land som Sverige är det internationella forskningutbytet
särskilt betydelsefullt. Internationellt forskningutbyte och samverkan inom
högre utbildning och forskning bör stå i fokus för de svenska satsningarna.
Det är också en nödvändighet att Sverige som kunskapsnation utgör en
attraktiv partner med forskning av yppersta kvalitet som konkurrensmedel.
Sverige måste arbeta för att EU:s 6:e ramprogram stimulerar till fri och
obunden forskning. Byråkratisering och politisering måste motverkas.
6.17 Etik och god sed i forskningen
Enligt den kommitté som presenterade utredningen "God sed i
forskningen" utgör peer review-systemet den optimala modellen för
forskningsgranskning. Peer review-systemet är en organiserad metod för
forskningsbedömning för att säkra kvaliteten i forskningsverksamheten,
både vad gäller procedur, resultat och finansiering. Peer review innebär
att ett litet antal kompetenta, jämbördiga och oberoende kolleger från
samma område granskar forskarens resultat eller forskningsplan. Allt
utom de rent vetenskapliga kriterierna skall vara irrelevanta för
bedömningen.
Det torde falla under varje universitets och högskolas eget ansvar att tillse
att god forskningssed efterföljs. Detta sker lämpligen genom att erforderlig
kontroll inordnas i det egna arbetet med granskning och uppföljning av
resultat och kvalitet.
6.18 Genusperspektivet
Jämställdhet är en viktig fråga inom forskarvärlden, liksom samhället i
stort. Tillsättningen av professurer är ett område där den samlade
rekryteringsbasen fortfarande inte utnyttjas på ett optimalt sätt. Andelen
kvinnor bland nyantagna till forskarutbildningen var under höstterminen
1999 44 procent. Av samtliga avlagda forskarexamina år 1999 var 40,7
procent kvinnor. Trots detta är antalet kvinnliga professorer i dagsläget
inte högre än 13 procent.
Det finns undersökningar som tyder på att det föreligger dolda strukturer i
det akademiska systemet som direkt missgynnar kvinnor. Både formella och
informella meriter värderas, och enligt tradition sägs män ofta välja andra
män. Genusvetenskap som forskningsområde lika väl som utbildning i
jämställdhetsfrågor och genusperspektiv för handledare är goda exempel på
hur situationen på forskningsområdet kan förändras.
Vi är övertygade om att kvinnor har förmåga att göra akademisk karriär av
egen kraft och på egna meriter. Positiv särbehandling är enligt vår mening
förnedrande och utgår från felaktiga utgångspunkter. Ett sådant förfarande
skadar det långsiktiga och seriösa jämställdhetsarbetet på universiteten och
högskolorna.
Vi anser att det finns skäl att göra en total översyn av
professorstillsättningarna och av tjänsteförslagsnämndernas metoder. I ett
system med klara kriterier, där manliga nätverk och slumpmässiga fördelar
inte fäller utslaget, skulle alla individer få en bättre möjlighet att komma
till
sin rätt. Subtila men diskriminerande inslag i de akademiska strukturerna
måste mönstras ut.
Vi avvisar alla former av kvotering och positiv särbehandling. Tillsättning
skall ske baserat på meriter allenast. Ett förfarande där andra kriterier tas i
beaktan leder till ett forskningens B-lag, vilket vare sig de tillsatta eller
forskningen är betjänt av. Dock måste rekryteringsbasen breddas för att få
största möjliga utbud av kompetenta, unga forskare. Först när forskarvärlden
tar vara på samtliga olika kompetenser som finns hos såväl män som kvinnor
kommer den akademiska världen att bli jämställd.