1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av fler högskoleplatser till Stockholmsregionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett långsiktigt program för att minska den sociala
snedrekryteringen till högskolan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Södertörns högskola status som universitet.
Motivering
Tillgången till högre utbildning blir av allt större betydelse både för
samhällsutvecklingen och för den enskildes personliga
utvecklingsmöjligheter. För samhället är investeringar i enskildas
kompetens och livslånga lärande avgörande för konkurrenskraften mot
omvärlden. För en regions utveckling är det ofta avgörande att det erbjuds
goda utbildningsmöjligheter. Vid ett företags val av etableringsort är det
en av de avgörande faktorerna.
För samhällsekonomi och tillväxt är utbildningsinvesteringar lönsamma.
Beräkningar som tidigare gjorts inom Världsbanken visar att en utökning av
utbildningskapitalet med 10 procent bör förväntas ge en höjning av BNP med
drygt 3 procent per capita. (Andersson & Sylwan -97. Framtidens arbete och
liv).
För den enskilde har en högre utbildning alltid gett ett försteg på
arbetsmarknaden, såväl vad gäller möjligheter till arbete som löneutveckling.
På framtidens arbets-marknad förstärks utbildningskraven när en allt större
andel av arbetsuppgifterna kräver en allt högre kompetens.
Detta gör att högre utbildning inte kan ses som något exklusivt som kan
vara förbehållet några få. Tvärtom måste den högre utbildningen vara en
naturlig och integrerad del av ett livslångt lärande och där en ständig
kompetensutveckling stärker jämlikhetssträvandena. Utbildning ger oss
möjlighet att utjämna skillnader. Alla bör få delta i det som samhället
erbjuder.
Mot den bakgrunden har den högre utbildningen byggts ut, både vad gäller
antal platser och sett till geografisk lokalisering. Antalet utbildningsplatser
ökar med ca 100 000 mellan åren 1997 och 2003. Under åren 2001 och 2002
byggs högskolan ut med 10 500 platser per år. Det långsiktiga målet är att 50
procent av en årskull skall ha börjat på högskolan vid 25 års ålder. Det finns
nu universitet och högskolor i alla delar av landet och i alla län. Det har
bidragit till att fler söker sig till den högre utbildningen och är också ett
viktigt regionalpolitiskt instrument.
Förr var den högre utbildningen koncentrerad till några få
storstadsområden. Det gav storstädernas unga bättre möjligheter än deras
jämnåriga i andra delar av landet. Nu börjar situationen bli den motsatta. Det
innebär att unga i t.ex. Stockholmsregionen sedan några år tillbaka fått allt
svårare att studera vidare efter gymnasieskolan.
I Stockholmsregionen är arbetsmarknadens och näringslivets struktur
sådan att kompetenskraven ökar mycket snabbt i den nya ekonomin. Då är det
mycket oroväckande att rekryteringstätheten från gymnasieskolan till högre
utbildning i Stockholms län är lägst i hela landet. Jämförs antalet
årsstudieplatser per invånare i Stockholmsregionen med andra universitetslän
har huvudstadsområdet bara hälften så stor "högskoletäthet".
Stockholmsregionen har under en lång rad år fått en mindre andel av de nya
platserna på högskolan än vad som motiveras av befolkningsmängden.
Ett ytterligare exempel: I regionen bor drygt 22 % av befolkningen i
åldrarna 19-30 år. Här finns drygt 20 % av platserna i högre utbildning. Till
högskolor i Stockholms län har fördelats totalt 10.803 nya platser 1997-2002.
Det motsvarar 12 procent av de tillkommande platserna under denna period. I
fördelningen av de 20.000 nya platserna för år 2000 tilldelades länets
högskolor ca 15 %. Detta medför att de klyftor som redan finns vidgas
ytterligare.
Vi tycker inte det är en bra utveckling. Det är inte bra ur regional
synpunkt. Vi riskerar att bygga in nya regionala skillnader mellan olika delar
av vårt land. Det är inte bra för tillväxten, vare sig i landet som helhet eller
i
Stockholmsregionen. Många verksamheter här saknar redan tillgång till
utbildad arbetskraft, och prognosen är att situationen kommer att förvärras.
Det är inte bra ur rättvisesynpunkt. Möjligheterna till högre utbildning bör
fördelas så jämnt som möjligt över landet för att bereda alla likvärdiga
möjligheter till studier. Speciellt viktigt är detta i områden med många
familjer med invandrarbakgrund.
Därför måste en större andel av de tillkommande högskoleplatserna skapas
i Stockholmsregionen. Den befolkningsökning som är en realitet i regionen
motiverar en tilldelning av ytterligare 12 000 till 23 000 platser fram till år
2030. Men det är inte bara mellan regioner som obalanser finns. Också inom
regionen varierar utbildningsmöjligheterna, och här syns fortfarande det
sociala arvets betydelse i hur ungdomar väljer att studera eller inte.
I dag är det t.ex. sex till sju gånger större sannolikhet att ett barn från ett
tjänstemannahem läser vidare på högskola än vad som är fallet med
arbetarbarn. 14 % av arbetarnas barn gör detta medan 50 % av barnen från
högre akademikerhem läser vidare. Det riskerar att permanenta klyftorna, och
i takt med de växande kompetenskraven riskerar detta att också vidga
utbildningsklyftan mellan regionens invånare.
I statistiken bekräftas också att den största andelen av de
högskolestuderande i länet kommer från kommuner med en redan hög
utbildningsnivå. Ser man t.ex. till andelen med eftergymnasial utbildning på
kortare respektive minst tre år är talen för Norrtälje 12 procent respektive 9
procent, för Botkyrka 13 respektive 10, för Haninge 13 respektive 9 medan de
för Täby är 20 respektive 28 och för Danderyd 20 respektive 43 procent. Det
finns ett stort behov av att i ett långsiktigt inriktat program formulera en
strategi för att ytterligare minska den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning och undvika att klyftorna mellan människor fördjupas. Det är
särskilt angeläget i det kunskapssamhälle vi redan nu lever i.
Erfarenheter visar tydligt att tillgängligheten till en högskola är avgörande
för möjligheterna att bryta denna regionala obalans som inom sig också
innebär en kraftig social snedrekrytering där klassklyftor permanentas och
förstärks med nya utbildningsklyftor. På Södertörns högskola i Flemingsberg
har man lyckats bryta snedrekryteringen. Av studenterna kommer 40 procent
från hem där föräldrarna saknar akademisk examen. Vanligtvis brukar siffran
ligga på 10-20 procent. Man har här arbetat mycket konsekvent för att
motarbeta den sociala snedrekryteringen och försökt att locka ungdomar från
studieovana miljöer.
Erfarenheterna från Södertörns högskola måste tas till vara i arbetet med
att bryta den sociala snedrekryteringen. Det gäller hela landet men är särskilt
angeläget i Stockholmsregionen där segregationen är mycket tydlig. Kraven
på andra högskolor och universitet att utveckla sina instrument för en mer
jämlik rekrytering bör skärpas. Exemplet från Södertörn visar att det går.
För Stockholmsregionen och inte minst för Södertörn är det viktigt att nu
ta till vara den drivkraft som finns på Södertörns högskola. Att utveckla
skolan till universitet är ur detta perspektiv mycket angeläget. Det skulle
också stödja den utvecklingsprocess som pågår i hela Flemingsbergsområdet
med mycket av världsledande forskning inom olika områden och med olika
utbildningscentra och samtidigt förstärka de insatser som görs inom ramen för
storstadssatsningen i området. Den framtida utbyggnaden av högskolan i vårt
land bör ske på ett sådant sätt att ungdomars vilja till högre utbildning kan
mötas med lika möjligheter i hela landet - ja, äntligen en högskola för alla -
verkligen alla!