Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om principer för nya antagningsregler för högre utbildning.
3 Inledning
Antagningssystemet till högre utbildning måste decentraliseras och göras
mera varierat för att högskolan skall kunna ta tillvara de enskilda
sökandes kapacitet. Den nuvarande ordningen ger litet utrymme för
särskilda förkunskapskrav, samtidigt som systemet bidrar till att vi har en
förhållandevis hög ålder för genomsnittsantagning till högskolan.
Det saknas inte alternativ till de svenska reglerna. Österrike, Belgien,
Frankrike och Tyskland har i princip fritt tillträde till högre utbildning för
alla
med gymnasieexamen. I Spanien och Finland använder man sig av
inträdesprov och i England krävs betyg i speciella ämnen eller en viss
betygsnivå. Det förekommer internationellt sett en mängd olika
urvalsmetoder, beroende på utbildning och lärosäte. Särskilda prov anpassade
efter den sökta utbildningen varieras med viktning av gymnasiebetyg. USA är
det land med det mest diversifierade och individinriktade systemet; i princip
varje universitet har sina egna urvalsregler.
Det svenska antagningssystemet är mycket enhetligt och centraliserat.
Detta visar sig särskilt vid en internationell jämförelse. Sverige avviker från
de flesta andra länder genom att samma antagningsregler tillämpas på i stort
sett all högskoleutbildning och att antagningen sker utan individuell
bedömning av den sökande. Internationellt sett går utvecklingen mot alltmer
flexibla antagningsregler, medan Sverige under socialdemokratisk ledning
snarare går mot en ökad formalism och likriktning.
Den snabba utvecklingen och globaliseringen av ekonomi och know-how
har lett till ständigt högre kompetenskrav och en fokusering på den enskilde
individens insats. Därför är det viktigt med ett antagningssystem som sållar ut
dem med bäst förutsättningar för en särskild utbildning, så att förmågor kan
tas tillvara. Behoven av fler med en längre akademisk utbildning talar vidare
för att antagningsåldern generellt behöver bli lägre om den svenska högskolan
skall kunna åstadkomma bättre resultat. Om den högre utbildningen skall vara
konkurrenskraftig och hålla sig i bräschen för utvecklingen internationellt,
måste det skapas utrymme för mångfald och decentraliserat ansvar också vad
gäller antagningsprocessen.
4 Dagens system
4.1 Beslutsinstanser
I högskolelagen, stadfäst av riksdagen, stadgas att högskolorna skall ta
emot behöriga studenter så långt det är möjligt med hänsyn till kvaliteten
och att högskolan väsentligen skall vila på gymnasieskolans grund.
Tillträdesfrågorna, det vill säga den grundläggande behörigheten,
urvalsgrunder och reglerna för värdering av gymnasiebetyg beslutas av
regeringen i högskoleförordningen.
Regeringen har bemyndigat Högskoleverket att ge ut föreskrifter om bland
annat standardbehörighet, innebörden av s.k. "särskilda skäl" och huruvida
andra prov än högskoleprovet skall användas vid antagning.
De faktiska antagningsmyndigheterna, som genom antagningsbesked
erbjuder den sökande en plats på en viss utbildning, är de enskilda
universiteten och högskolorna. Antagningsmyndigheterna har att tolka och
tillämpa de nationella reglerna.
4.2 Behörighet
För att söka till högskolan krävs grundläggande behörighet: Slutbetyg
från gymnasieskolans nationella eller specialutformade program eller
komvux, och lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90
procent av de gymnasiepoäng som krävs för ett fullständigt program. Den
som är minst 25 år, har minst fyra års arbetslivserfarenhet och kunskaper i
svenska och engelska motsvarande ett nationellt program har automatiskt
grundläggande behörighet. Utöver detta kan även folkhögskola och
utländsk gymnasieexamen räknas.
De flesta högskoleutbildningar kräver särskild behörighet: Minst godkänt
betyg i vissa specifika kurser från gymnasiet eller komvux. Dessa
förkunskapskrav uttrycks i standardbehörigheter.
För sökande till högskolan finns det fem olika urvalsgrupper:
- Sökande med bokstavsbetyg från gymnasieskolan/komvux
- Sökande med sifferbetyg från gymnasieskolan/komvux, eller med
utländska betyg
- Sökande med intyg från folkhögskola
- Sökande med högskoleprovresultat
- Sökande med högskoleprovresultat och arbetslivserfarenhet
Samtliga betygsatta kurser räknas med i jämförelsetalet, det vill säga det
tal de sökande konkurrerar med vid antagningen. Betyg i idrott och hälsa
räknas dock bara om det krävs förbehörighet eller höjer jämförelsetalet.
5 Analys av dagens antagningssystem
5.1 Tilldelningen av högskoleplatser sker efter
fördelningspolitiska hänsyn
Utbudet och lokaliseringen av högskoleplatser stämmer inte överens med
de sökandes prioriteringar. Detta gäller framför allt satsningarna på
teknisk-naturvetenskaplig utbildning. Relativt sett skulle fler platser
behöva beredas på utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap
och vid universitet och högskolor i större städer. Det förekommer
samtidigt, trots det höga sökandetrycket, att man inte får tillräckligt
många studenter på vissa utbildningar, framför allt på vissa ingenjörs- och
lärarutbildningar.
En konsekvens av den svenska tillträdespolitiken är svårigheterna att
bereda plats för de ungdomar som vill fortsätta till högskolan i direkt
anslutning till gymnasieskolans avslutande. En förklaring till detta är att de
nya kvoteringsreglerna som infördes 1997 visade sig missgynna sökande med
betyg från det nya kursbaserade gymnasiet, medan situationen för övriga
sökande från äldre åldersgrupper påverkades ytterst marginellt. Den ökande
konkurrensen bland ungdomar leder till köer för att komma in på
eftergymnasial utbildning. I förlängningen skjuts examenstidpunkten för
dessa ungdomar upp, vilket får till resultat att vi i Sverige har en hög
medelålder på nybörjare, respektive utexaminerade högskolestudenter.
5.2 Högskoleprovet är ett otydligt mätinstrument
Ursprungligen var syftet med högskoleprovet att erbjuda ett
urvalsinstrument för sökande som inte hade betyg från gymnasieskolan.
Provet konstruerades med det amerikanska urvalstestet SAT - the
Scolastic Assessment Test - som förebild. En väsentlig skillnad är dock
att högskoleprovet används som ett isolerat urvalsinstrument. De
amerikanska universiteten ser SAT-resultat endast som en del av den
information på vilken man grundar sina antagningsbeslut.
Högskoleprovet är till för att mäta analytisk förmåga och studielämplighet.
Det finns inga undersökningar som visar vilken betydelse dessa två
dimensioner har för framgång vid högskolestudier. (Vid en jämförelse med
den amerikanska förlagan kan konstateras att SAT-resultat redovisas
uppdelade i de två olika dimensionerna "Verbal" och "Mathematical".) Det
finns dock tecken på att vissa grupper av studerande missgynnas av
högskoleprovet, däribland kvinnor och individer som inte har svenska som
modersmål. Orsakerna till detta har analyserats i olika studier. En av
anledningarna anses vara att högskoleprovet innehållsmässigt har en mer
"manlig" prägel. Trots att vissa ändringar genomförts under de senaste åren
har detta endast delvis åtgärdats.
5.3 Antagningsreglerna ger fel signaler till
gymnasielever
Gymnasiereformens huvudsyfte var att alla som går gymnasiet skulle ha
möjlighet att nå grundläggande behörighet till högskolan, oavsett val av
program. Gemensamma kärnämneskurser infördes för att ge alla de
grundläggande förkunskaper som krävs för vidare studier. Trots detta
ställs inte krav på godkänt betyg i alla kärnämnen. Jämförelser mellan
betyg i olika kurser går inte att göra, eftersom kurserna har olika
svårighetsgrad och inriktning.
Trots tveksamheterna används gymnasiebetygen såväl för att bedöma
behörighet som för att göra urval av de sökande till högskolan. Krasst uttryckt
får gymnasieeleverna signaler att välja kurser på vilka det är lättare att få
höga betyg, snarare än kurser som ger goda kunskaper, eller som eleverna
själva är intresserade av. Taktikvalen är en logisk följd av dagens
antagningsregler.
Enligt en TEMO-undersökning som presenterades den 26 juni 2000 leder
antagningssystemet till betygsstress och taktikläsning i svenska
gymnasieskolor. Intervjuade elever säger att de väljer bort kurser som kräver
en stor studieinsats för att få höga betyg. Kurser som väljs bort inkluderar
företrädesvis språk och högre kurser i matematik och fysik. Även skolledare
är kritiska till systemet, då det inte gynnar ett livslångt lärande utan ger en
ytlig syn på vad som utgör kunskap.
Ett grundläggande problem är således att dagens system leder till att
gymnasieeleverna inte skaffar sig tillräckliga kunskaper för vidare studier.
5.4 Centrala antagningsregler gör det svårt att ta
individuella hänsyn
Dagens regelsystem strävar efter likabehandling av alla sökande till högre
studier, i syfte att jämna ut sociala orättvisor. Mönstren i rekryteringen till
högskolan visar att det är andra faktorer som avgör vilka som söker
vidare. Antagningsreglerna har en begränsad roll i jämförelse med social
bakgrund, utbildningstradition i närmiljön, information, personliga
egenskaper, självkänsla och motivation.
Utbildningspolitiskt sett har tilltron till enhetlighet i regelsystemet varit
stark. Förslag om större individuell bedömning av sökandes meriter har ofta
avvisats med argumentet att det skulle öka den sociala snedrekryteringen.
Man har emellertid aldrig på allvar diskuterat möjligheten att ett mer
personligt antagningsförfarande och en större variation i behörighets- och
urvalsregler skulle kunna göra rekryteringen mindre beroende av sökandes
uppväxtmiljö.
Ett enhetligt antagningssystem missgynnar individer. Särskilt utsatta
grupper är de som inte har svenska som modersmål, de som har udda och
ofullständiga meriter och som gått en krokig väg fram till högskoleansökan
samt de som genom en speciell begåvning eller ett särskilt intresse är mycket
lämpade för vissa studier, men inte kunnat erhålla tillräckliga betyg/resultat
på högskoleprovet.
6 Högskoleverkets förslag till förändringar i
antagningssystemet
Som ett resultat av den kritik som framförts mot antagningssystemet har
Högskoleverket nyligen lagt fram ett förslag till genomgripande
förändringar. Högskoleverket föreslår bland annat viktning av
gymnasiebetygen, det vill säga att betygen skall ha olika värden beroende
på vilket ämne det handlar om, krav på godkänt betyg i engelska och
svenska samt att landets högskolor skall kunna tillämpa lokala
urvalsmetoder till en tredjedel av sina platser, främst intervjuer och
särskilda antagningsprov.
Det är principiellt viktigt att Högskoleverket ser de problem som dagens
antagningssystem för med sig och att man härvidlag föreslår förändringar för
att komma till rätta med dessa. Förslagen är dock inte tillräckliga för att
eliminera likriktningen och den kollektivistiska synen på sökandekåren.
För den enskilde sökanden är det den individuella rättvisan som är viktig
och den kan aldrig ersättas med en chimär av en "kollektiv rättvisa".
Antagningssystemet är avpersonifierat, vilket leder till negativa konsekvenser
för många enskilda sökande och för samhället i stort, eftersom vi inte förmår
att ta tillvara de talanger och förmågor som faller utanför det inrutade
regelsy-
stemet.
7 Ett modernt antagningsförfarande
7.1 Skevheten i rekryteringen till högre studier kräver
andra åtgärder
Att minska snedrekrytering till högre studier genom att skapa enhetliga
och kollektivstyrda regelsystem är inte ändamålsenligt, i synnerhet inte
när det gäller studier, vilka per definition har en stark anknytning till den
enskilde individens behov och önskemål. Detta har uppmärksammats
avseende antagningssystemet, men också avseende systemet för
studiefinansiering, som är baserat på liknande socialpolitiska premisser.
Effektiva åtgärder för att minska snedrekrytering måste sättas in tidigt.
Detta innebär att resurser måste sättas in i grund- och gymnasieskolan. Vi
måste hjälpa grundskole- och gymnasieelever att utvecklas och att
tillgodogöra sig de kunskaper som krävs för vidare studier. Fokus måste sättas
på kunskapskraven i grund- och gymnasieskolan. Varje skolforms uppgift är
att ge förutsättningar för eleverna för studier på en högre nivå - och i
förlängningen för en roll i yrkeslivet. Elever skall inte tvingas lämna grund-
eller gymnasieskolan utan tillräckliga kunskaper för att kunna ta sig vidare.
Det måste löna sig med utbildning och fortbildning. Detta berör områden
som faller utanför denna rapports räckvidd, men som är starkt förknippade
med kunskapssamhället - utbildningspremien, skattesystemet, infrastruktur,
arbetsmarknadsregler etc. Den dåligt fungerande lönebildningen är en av
huvudorsakerna till att studenter inte söker de utbildningar som marknaden
efterfrågar. Detta kan inte kompenseras med en överdimensionering av vissa
studieplatser eller sänkning av kraven för inträde till vissa utbildningar.
Först
när Sverige kan erbjuda löner i paritet med våra konkurrentländer kommer
tillgång och efterfrågan att kunna mötas.
I detta syfte har Moderata samlingspartiet länge förordat åtgärder för att
skapa en mer konkurrenskraftig miljö för tillväxt i form av jobb och
företagande. Konkurrenstrycket måste öka genom att statligt ägande i
näringslivet avvecklas. Arbetsrätten är otidsenlig och måste ses över. Lagen
om anställningsskydd (LAS) bör omarbetas från grunden - den enskilde
arbetstagaren skall alltjämt ha ett grundläggande legalt skydd mot avsked utan
saklig grund, men turordningsreglerna bör slopas. Den bristande flexibilitet
och de skeva spelregler som utmärker arbetsmarknaden bidrar också till att
lönebildningen inte fungerar. Även här krävs ökad decentralisering och större
flexibilitet.
7.2 Resurser bör fördelas till högskolorna baserade på
studenternas fria val
Tilldelningen av resurser till högskolor baserade på regionalpolitiska
hänsyn fungerar dåligt. Regeringen har exempelvis inte förmått stötta de
nya universiteten med de resurser som är nödvändiga för att de skall ha
rimliga möjligheter att på sikt leva upp till kraven som universitet.
Studenterna riskerar att inte få den bästa kvaliteten i sin utbildning. Därtill
kommer att fördelningen inte ger de mest kreativa och framtidsinriktade
lärosätena de konkurrensfördelar de borde ha.
I praktiken försvårar regeringen för sökande till högre utbildning att välja
vilket lärosäte de vill studera vid. Det är olyckligt att studenternas
preferenser, som grundar sig på egna kunskaper och önskemål om
utbildningens kvalitet inte får genomslag. Om nya platser fördelas på ett sätt
som speglar studenternas förstahandsval och inte i första hand automatiskt till
mindre och medelstora högskolor skulle utvecklingen av såväl enskilda
utbildningar och utbildningsväsendet stimuleras.
Resurserna till högskolorna bör fördelas dels via helårsprestationer, dels
via studenternas val samt dels genom införandet av objektiva
kvalitetskriterier. Det är av stor vikt att fördelningen av resurser fungerar
och
uppfattas som rättvist och konkurrensneutralt av både lärosäten och studenter.
7.3 Specialkompetens vid olika lärosäten skall
utvecklas genom konkurrens
Fler fria universitet och högskolor skapar konkurrens inom den högre
utbildningen. Lärosätena uppmuntras då att marknadsföra sina
utbildningsprogram genom att lyfta fram högkvalitativa alternativ.
Sverige är som nation inte tillräckligt stort för att ha ett större antal orter
med fullskaliga universitet och forskningskonglomerat efter amerikansk
modell. Vi är bättre betjänta av att låta konkurrensen om studenterna vara
drivkraften för utbyggnaden av den högre utbildningen. På detta sätt
kommer lärosäten med specialkompetens inom olika utbildningsområden
att profilera sig på ett naturligt sätt. Ett gott exempel på detta är
Karlskrona - Ronneby, en region välrenommerad för sin IT-kultur.
7.4 Utveckla nya urvalsmetoder
Dagens system är för ensidigt och tar inte hänsyn till individuella meriter
och anlag. Många sökande har en negativ uppfattning om
antagningssystemet. Studenterna har beskrivit det som "opersonligt",
slumpartat", "byråkratiskt" och "orättvist". Systemet upplevs inte vara till
för studenternas bästa.
Betygsnivåer skiljer sig mellan olika skolor i landet, vilket gör
gymnasiebetygen till ett trubbigt instrument i flera avseenden. De omräknade
betygen, som de nu används vid antagning, säger inte särskilt mycket om vem
som har tillräckliga förkunskaper och förutsättningar att klara av den sökta
utbildningen. Vi anser att systemet för urval borde baseras på mer känsliga
instrument, vilka med fördel kan utarbetas lokalt på de enskilda universiteten
och högskolorna.
Urvalsinstrumenten bör anpassas till de enskilda utbildningarna, så att
viktning, tester och prov mäter förkunskaper och färdigheter som är centrala
för att lyckas på en viss utbildning. Urvalskriterier kan kombineras med
varandra för att få ett bredare och mer heltäckande system. Betyg kan
sammanvägas med färdighets- och anlagstest och personliga intervjuer av den
typ som i dag används vid antagning till exempelvis läkarutbildningen. Denna
typ av test skulle till exempel med fördel kunna användas vid antagning till
lärarutbildningen, vilket vi även tidigare påpekat.
Utöver detta bör hänsyn kunna tas till tidigare meriter och speciella
talanger eller intressen. Antagningssystemet bör ta hänsyn till att enskilda
individer kan ha tillgodogjort sig nödvändiga förkunskaper på olika sätt.
Bedömningen skall fokusera på sökandens kunskaper och förmåga att
tillgodogöra sig den sökta utbildningen, oavsett hur förkunskaperna erhållits.
Med ett mer nyanserat och individualiserat antagningssystem kan
gymnasieelever fokusera sig på att få goda kunskaper, inte på taktikläsning.
7.5 Anförtro ansvaret för antagningsregler åt den
enskilda högskolan
De förslag till ett förnyad antagningsförfarande som framställts ovan
ställer stora krav på ett gediget utvecklingsarbete avseende
urvalsinstrument, samt på antagningsmyndigheternas förmåga att ta
hänsyn till alla individuella kriteria. Sedan högskolereformen och
recentraliseringen 1997 har arbetet med utveckling av urvalsmetoder i
stort sett avstannat, eftersom antagningsmyndigheterna fråntagits ansvar.
Det främsta kravet för att antagningssystemet skall kunna individualiseras
och anpassas till det nya kunskapssamhället är att antagningen till högskolan
decentraliseras. En högskolans subsidiaritetsprincip bör implementeras och de
enskilda universiteten och högskolorna ges ökad beslutanderätt över
antagningsförfarandet.
Basen bör vara en centralt fastställd ram för vad som skall utgöra generell
behörighet. Utifrån denna ram bör varje enskilt lärosäte få bestämma vilka
förkunskapskrav som skall gälla för de utbildningar de anordnar. Varje
antagningsmyndighet bör i detta avseende få upprätta en organisation för
utformande av krav, samt för prövning av huruvida de sökande uppfyller
kraven. Antagningsmyndigheterna bör också följa upp sina utbildningar med
studier av rekrytering och genomströmning.
7.6 Ett decentraliserat antagningssystem kräver
transparens
Det skall vara varje enskild antagningsmyndighets ansvar att förse de
sökande med gedigen information om vilka urvalskriterier som tillämpas
vid de olika utbildningsalternativen. För att garantera att studenterna får
ett rättvist informationsunderlag är det nödvändigt att resultaten från
utvärderingarna av kvaliteten tillkännages. Det är också viktigt att varje
lärosäte vinnlägger sig om att tydligt ange vilka antagningsregler som
gäller. Till ytterligare stöd för blivande studenter är också den typ av
ranking som görs av fristående institut och i media. Det vore bra om
statsmakterna hjälpte till i detta avseende
7.7 Egenmakt och självständighet driver fram ett
ansvarstagande för kvaliteten
I USA, som har det mest diversifierade systemet för antagning till högre
studier, lever lärosätena på att mäta och förbättra sin kvalitet och att
marknadsföra sig gentemot high school-studenter som skall söka sig
vidare. Konkurrensen har lett till dels höga krav på den högre
utbildningens kvalitet, dels på god information till prospektiva studenter.
Även de sökande tar aktivt del genom att söka information och välja
mellan lärosätena, utifrån sina egna förutsättningar och önskemål. I ett
system som det svenska, med en enhetlig och centraliserad
antagningsprocess, behöver varken lärosäten eller studenter anstränga sig
- bristen på valfrihet och mångfald är passiviserande och hämmande.
Dagens antagningssystem är inte skapat utifrån de enskilda studenternas
och lärosätenas intressen. Fokus för regelsystemet är att tillgodose
politikernas förmåga att styra den högre utbildningen. Detta kan inte vara
meningen. Utbildning handlar till stor del om frihet. Att söka inbegripa den
högre utbildningen i politiskt bestämda, snäva ramar är hämmande för
utveckling och tillväxt.
Egenmakt och självständighet gynnar i förlängningen hela
kunskapssamhället. Det ligger i varje lärosätes intresse att inför studenter och
kvalitetsinstitut hålla en hög och jämförbar kvalitet, nationellt och
internationellt. Den egna beslutanderätten är drivkraften bakom varje lärosäte
och utgör grundbulten för det fria universitetet. Det är dags att detta börjar
gälla även inom den svenska högre utbildningen.