Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förskolor för nationella minoriteter.
Motivering
I förskolans läroplan (Lpfö 98) konstateras helt riktigt att "språk och
lärande hänger oupplösligt samman liksom språk och
identitetsutveckling". Språkforskarna är tämligen eniga om att man bör
utveckla modersmålet till en så hög nivå att det fungerar som ett verktyg
för abstrakt tänkande innan språk två börjar undervisas. Allt detta betyder
att förskoletiden är en oerhört väsentlig tid i barnens utveckling och
inlärning. För barnens framtida möjligheter att utbilda sig är det ofta en
mycket avgörande tid. För minoritetsbarnen borde det finnas möjlighet att
tillbringa denna viktiga period i livet i verksamhet som ordnas på deras
modersmål för att garantera harmonisk identitetsutveckling och
tvåspråkighet.
Nu när Sverige erkänt sverigefinnarna och andra etniska grupper som
nationella minoriteter är det viktigt att man ser till att verksamheten på olika
samhällsområden motsvarar statens intentioner gentemot dessa minoriteter.
Det finns naturligtvis stora luckor i dag då minoritetspolitiken fortfarande är
i
startgroparna.
Situationen för sverigefinska barn i förskoleåldern har tyvärr försämrats
under senare år i många kommuner när det gäller den kommunala
förskoleverksamheten på finska. Från mitten av 1970-talet har man på olika
sätt satsat på modersmålet både i förskolan och skolan (s.k. hemspråksstöd
och hemspråksundervisning) och det startades många daghem och
daghemsavdelningar med t.ex. finska som verksamhetsspråk i kommunerna
över hela landet. Tyvärr har många av dessa lagts ned av olika skäl. De
finsktalande barnen bor ofta utspridda i ett större geografiskt område, vilket
försvårar för skolor/förskolor att få ihop ett tillräckligt antal elever för att
kunna upprätthålla en gruppstorlek med meningsfull verksamhet. Samtidigt
fick många kommuner se över sin skol- och förskoleverksamhet på grund av
besparingsskäl, vilket ytterligare försvårar undervisning i små grupper.
Språket var inte tillräckligt starkt skäl att ha kvar de små grupperna samtidigt
som man av ekonomiska orsaker var tvungen att förstora grupperna i
allmänhet i hela kommunen.
Riksdagen har tagit ett beslut om de nationella minoriteterna och ratificerat
Europarådets konventioner för att befrämja minoriteternas språk och kultur
och för att slå vakt om dem. Men det är ofta kommunerna som har att
verkställa intentionerna i praktiken. Eftersom väldigt få kommuner i dag kan
erbjuda förskoleplatser med t.ex. finska som verksamhetsspråk har de
sverigefinska föräldrarna tagit initiativ till alternativa driftsformer av
förskoleverksamhet som t.ex. kooperativa förskolor.
Under 90-talet startade sverigefinnar ett antal fristående skolor för att att
kunna ge de sverigefinska barnen möjlighet till undervisning av hög kvalitet
på finska. Flera av dessa skolor har även startat förskolor (t.ex. i Göteborg,
Upplands Väsby, Eskilstuna) i egen regi.
Kommunerna kan aktivt stödja alla initiativ att starta förskolor i en annan
regi än den kommunala i den mån det främjar de nationella minoriteternas
rättigheter till eget språk och kultur och när inga kommunala alternativ står
till buds. Så har det också gjorts på många håll. Som exempel kan nämnas
Upplands Väsby, där kommunen aktivt gav sitt stöd till sverigefinska
föräldrar när de startade en egen förskola. Men minoritetsbarn har inte alltid
samma möjligheter att genom skolans försorg utveckla sin tvåspråkighet,
eftersom möjligheterna varierar beroende på var de är bosatta.
För att förbättra möjligheterna för de nationella minoriteterna i Sverige att
starta minoritetsförskolor är det viktigt att regeringen kontinuerligt
informerar
kommunerna om deras ansvar för att intentionerna i den nya
minoritetslagstiftningen efterlevs. Det är viktigt att underlätta
förskoleverksamheten i olika driftsformer när de kommunala alternativen inte
räcker till. Detta är ett steg att förverkliga den nationella
minoritetspolitikens
intentioner i Sverige.