Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen låter utreda formerna och de ekonomiska förutsättningarna för utlokaliserad/decentraliserad utbildning eller distansutbildning.
2. Riksdagen begär att regeringen låter utreda formerna för utbildningssam- arbetet mellan högskolor/universitet å ena sidan och kommuner/närings- liv å andra sidan för att bättre kunna matcha utbildningsbehov och utbildningsutbud på akademisk nivå.
Motivering
Kunskap är makt. Kunskap ger människor möjlighet att ta makten över sina egna liv och förverkliga sina drömmar. I ett demokratiskt samhälle där kunskap, forskning och kultur utvecklar och förnyar samhället har de enskilda människorna större frihet.
I synnerhet de som är unga idag har stora möjligheter att studera och förverkliga de drömmar de har när det gäller utbildning och yrkesliv. Trots detta råder fortfarande stora regionala skillnader vad gäller befolkningens eftergymnasiala utbildning. Det är fortfarande inte självklart för alla att efter gymnasieskolan flytta till en högskoleort för att studera. Många gånger beror detta på att man kommer från områden, där den tunga basindustrin tidigare kunnat erbjuda arbete och traditionen att studera vid universitet eller högskola därför inte funnits i familjen och inte heller hos kamraterna eller deras föräldrar.
Ett sätt att öka möjligheterna för stora grupper i vårt land att studera på eftergymnasial nivå är att förbättra möjligheterna till distansstudier. Intresset för distansutbildning fortsätter att växa och den nya tekniken kan, rätt utnyttjad med sina möjligheter till interaktivt lärande och kunskapssökande, innebära en omvälvning både av högskolornas undervisning och räckvidd. Distansutbildningen kommer i framtiden att få ökad betydelse och den moderna tekniken ger förbättrade förutsättningar att studera på distans vid såväl nationella som internationella universitet och högskolor.
Hälsinglands kommuner initierade 1996 NITUS, nätverksgruppen för IT- baserad utbildning via lokala studiecentra, vilket har banat väg för en ny form av decentraliserad distansutbildning utanför högskoleorterna. Verksamheten bygger på ett brett nätverkssamarbete mellan lokala studiecentra/lärcentra och ett tiotal högskolor och universitet. Undervisningen sker med hjälp av olika distansöverbryggande tekniker som telebild och andra IT-hjälpmedel. I Gävleborgs län är därför distansutbildning på högskolenivå sedan flera år en självklar utbildningsform tillgänglig vid lärcentra i länets samtliga kommuner - en utveckling som varit mycket positiv eftersom den eftergymnasiala utbildningsnivån i länet länge legat på en alltför låg nivå. Det har visat sig att hälften av studenterna saknar akademisk tradition. Genomsnittsstudenten är en 35-årig kvinna och det handlar i stor utsträckning om ortsbundna vuxna - två tredjedelar av dessa är kvinnor. Fler än hälften av studenterna är yrkesverksamma och drygt hälften har familj. För dessa studenter är lärcentra inkörsporten till högre studier.
En utvärdering från Uppsala universitet har dessutom visat på mycket gynnsamma effekter på sysselsättningen i vårt län, och distansutbildningar förlagda till lokala studiemiljöer har, som redan redovisats, nått nya målgrupper, som traditionellt inte påbörjar högskolestudier. Man kan vidare konstatera att examinationsgraden är lika hög vid distansstudier som vid traditionella högskolestudier.
Lokala lärcentra är en resurs för samhällsutvecklingen och tillväxten i den egna region. Man kan bättre tillgodose näringslivets och den offentliga sektorns behov av kompetenshöjning, den sociala snedrekryteringen minskar och det livslånga lärandet främjas i praktiken. Tillgången på utbildningsplatser motsvarar inte den efterfrågan som finns och utbudet är till mycket liten del behovsstyrt. Besluten om att anordna distansutbildning grundar sig i dagsläget till stor del på högskolornas/universitetens överväganden och dessa grundar sig bl.a. på att kostnaderna för distansutbildning blir högre jämfört med den reguljära utbildningen vid campus.
Den satsning regeringen gjort, när det gäller att ställa medel till förfogande för distansutbildning via Distum, Distansutbildningsmyndigheten, har visat att regeringen fäster stor vikt vid distansutbildningens betydelse. Fortfarande kvarstår dock vissa problem. Bl.a. påverkas benägenheten hos många högskolor att anordna s.k. utlokaliserad/decentraliserad utbildning eller distansutbildning negativt av de ofta högre kostnaderna jämfört med den reguljära utbildningen vid campus. Högskolans ersättning via det ordinarie utbildningsanslaget täcker inte dessa merkostnader.
Den situation som råder leder till att det är högskolorna och universiteten som avgör vilka kurser som kan studeras på distans. Kommunerna har ofta svårt att få gehör för sina önskemål om utbildningar baserade på de specifika behov som kan finnas i olika regioner i landet. Många gånger innebär detta att en förhandlingssituation uppstår där högskolan kräver ersättning för sina ökade kostnader, vilket blir en betungande utgift för berörda kommuner. I stället för att kunna beställa de högskolekurser man anser behövs i den egna regionen känner kommunerna "att de står med mössan i handen" och får ta de utbildningar som högskolan har råd att lägga ut som distansutbildning.
Det innebär också att de som av olika skäl är mer bundna vid hemorten är hänvisade till väsentligt färre utbildningsalternativ jämfört med dem som studerar på ordinarie utbildningar vid campus. Vidare har små och medelstora företag utanför högskoleorterna idag svårigheter att klara kompetenshöjningen på högskolenivå. Det är därför viktigt att kunna erbjuda lokala utbildningar med hjälp av modern IT-teknik som passar företagen och de anställda.
Högskolorna behöver incitament som gör att de finner det angeläget att satsa på distansutbildningar utanför högskoleorterna och därmed öka tillgängligheten till högre utbildning utanför högskoleorterna. Kommunerna måste ges möjlighet att själva kunna bestämma vilka utbildningar de anser behövs i just deras region.
Det finns behov av att utreda formerna för utbildningssamarbete mellan högskolor/universitet å ena sidan och kommuner/näringsliv å andra sidan, för att bättre kunna matcha utbildningsbehov med utbildningsutbud på akademisk nivå. Därmed uppnås också målsättningen att nå nya målgrupper, som tidigare inte sökt sig till eftergymnasiala utbildningar.
Stockholm den 2 oktober 2000
Agneta Brendt (s)
Raimo Pärssinen (s)
Per-Olof Svensson (s)
Kenth Högström (s)