Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att regeringen utan dröjsmål upptar förhandlingar
kring ett nytt avtal om samarbete om läkarutbildning och forskning m.m.
Motivering
Läkarutbildningen bedrivs i Sverige på sex orter -
Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala, Linköping och Umeå.
Ersättningarna till utbildning och forskning bygger på ett
avtal mellan staten och sjukvårdens huvudmän. Det
förefaller rimligt att detta s k ALF-avtal ger likartade
ekonomiska grundförutsättningar för de olika
utbildningsorterna.
I det nu gällande avtalet finns emellertid en sned resursfördelning inbyggd.
En del utbildningsorter får mer pengar, andra får mindre. Mest förfördelat i
det här sammanhanget torde Umeå vara, som får 100 milj kr mindre jämfört
med riksgenomsnittet om hänsyn tas till antalet studenter. Denna summa är i
samma storleksordning som Västerbottens läns landstings samlade underskott
1999.
Konsekvenserna av detta missförhållande hotar att bli allvarliga, då Umeå
universitet nu har fått i uppdrag att utöka sin läkarutbildning från 68 till 80
studenter. Om inget resurstillskott ges uppstår en synnerligen ofördelaktig
obalans mellan utbildning och forskning, som i förlängningen gör det svårt att
rekrytera kompetenta lärare och forskare till utbildningsorten.
Denna orättvisa har uppmärksammats vid ett flertal tillfällen under de
senaste åren. Riksdagens utbildningsutskott skrev exempelvis i ett betänkande
våren 1997 att man förväntade sig "en lösning som både ger större rättvisa
mellan lärosätena än nuvarande avtal gör och tillgodoser lärosätenas behov av
att kunna styra användningen av medlen". I den senaste budgetpropositionen
uppger regeringen att "väsentliga delar av avtalen inte går att tillämpa".
Diskussioner om ett nytt ALF-avtal började föras 1997 mellan
Utbildningsdepartementet och sjukvårdshuvudmännen (tillsammans med
Landstingsförbundet). Dessa överläggningar ledde dock inte fram till någon
lösning, varför staten före utgången av 1998 sade upp avtalet. Detta avtal
gäller dock under en femårig uppsägningsperiod om inget nytt avtal sluts.
Trots att den orättvisa fördelningen av resurser till landets olika
läkarutbildningar är väl känd har någon grundläggande förändring av
missförhållandena inte skett. Eftersom tre år av uppsägningstiden för det
gamla avtalet kvarstår vore det angeläget att regeringen så snart som möjligt
tog initiativ till förnyade förhandlingar med sjukvårdshuvudmännen.