Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge högskolorna bemyndigande att inom det ekonomiska
taket få använda resurser för utvecklings- och rekryteringsinsatser.
Motion angående
budgetproposition
2000/01:1
Utgiftsområdena 15 och
16
UO 16 Utbildning och
universitetsforskning
För ett län som Dalarna är flera frågor av särskild betydelse.
Dit hör åtgärder för att förbättra rekryteringen till främst
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar, liksom
åtgärder för att öka övergången till högre studier, för att
utveckla det livslånga lärandet och för att nå ut till alla delar
av regionen.
Människors vilja och möjligheter att skaffa sig viss utbildning är
tillsammans med högskolans förmåga att erbjuda "rätt" utbildningar av
avgörande betydelse för uppfyllandet av utbildningsmålen. Det blir särskilt
tydligt inom områden som prioriteras högt av regering, riksdag och näringsliv
och därför tilldelas många utbildningsplatser men som inte värderas på
samma sätt av dem som söker utbildning.
Rekryteringsproblem och behov av
reformutrymme
Till dessa områden hör främst många naturvetenskapliga och
tekniska utbildningar med mer traditionell inriktning. Det är
heller inte första gången dessa drabbas av
rekryteringsproblem. Åren kring sekelskiftet skärps de av att
ungdomskullarna är de minsta under hela seklet, räknat som
andel av befolkningen. Under detta övergående fenomen
ligger djupare problem.
Andelen kvinnor är alltjämt för låg inom naturvetenskap och teknik. En
stor del av arbetarklassens teknikintresserade unga män föredrar att stanna vid
kortare utbildningar. Problemen är därför delvis desamma som hela
högskoleväsendet brottas med, den sneda profilen ifråga om könsfördelning
och klasstillhörighet. Men till mer allmänna åtgärder för att rätta till
bristerna
i systemet måste komma riktade sådana för det naturvetenskapliga och
tekniska området.
Den mix som bär upp IT-områdets position antyder vad som behövs. Där
erbjuds inte bara höga löner, kontakt med forskningsfronterna, nya
arbetsformer och platta organisationer. Där finns också en position som
räddare ur kriser och bärare av framtid för hela samhället som gång på gång
bekräftas av massmedia och politiska uttalanden.
Att även mer traditionella tekniska utbildningar ger jobb och goda löner
räcker därför inte. Unga människor, särskilt unga kvinnor, tycks kräva
innehåll och mening, utrymme för personlig växt och solidaritet med världen i
stort i högre grad än vad det teknisk-industriella områdets praktik erbjuder.
Och att maximera vinsten åt aktieägarna eller BNP-tillväxten åt politikerna
räcker inte som samhällsuppgift.
PR-insatser och information i skolorna rör därför bara vid problemens yta.
För att de växande naturvetenskapliga och tekniska utbildningarna ska kunna
konkurrera fullt ut om begåvningarna behöver de en grund av djupgående
förändring av den yrkesvärld där de nyutbildade väntas verka. Det globala
företagandet, de inhemska små och medelstora företagen och den offentliga
sektorns arbete med teknisk infrastruktur måste moderniseras och anpassas
till nya värdesystem. Och sist men inte minst måste en samhällelig uppgift
bortom vinstmaximering och tillväxt manifesteras i offentliga samtal och
politik ungefär som för vård, omsorg och skola.
Högskolorna har en självklar roll som spjutspets för den nödvändiga
moderniseringen och omställningen. Därmed ställs de inför speciella
svårigheter. De tvingas att delvis utmana den omvärld med vilken högskolan
är van att samverka om utbildningarnas konkreta utformning och från vilken
den delvis hämtar lärarkrafter, gästföreläsare, avhandlingsämnen m m. Även
interna mönster av tröghet måste brytas. Mer av samhällsvetenskap och
humaniora måste byggas in i ingenjörsutbildningarna. Ekologisk hållbarhet
måste vara ett samverkande mål för alla linjer och program.
För att kunna driva på förändringen med kraft behöver högskolorna den
självständighet som bara egna resurser kan ge. Det nuvarande
finansieringssystemet, som relaterar anslag till prestationer, ger emellertid
inget utrymme för att arbeta med mer genomgripande reformer och
marknadsföra dessa. Resultatet blir därför lätt det vi nu ser, en
rekryteringskris med för få sökande, tomma platser, låg betygsnivå, liten
examination och som följd ännu mindre resurser i en ond spiral.
För att bryta spiralen behöver högskolan ett ekonomiskt utrymme för
mjuka investeringar. Det kräver inte nödvändigtvis att det ekonomiska taket
höjs. Svag rekrytering ger i allmänhet utrymme under taket. Det som behövs
är att högskolan får rätt att använda viss del därav för utvecklingsinsatser som
är direkt inriktade på att lösa rekryteringsproblemen. Om de ger framgång
försvinner utrymmet men också behovet att ta det i anspråk. Systemet blir i
viss mån självreglerande. De regler som i övrigt behövs bör regeringen
bemyndigas att utfärda.
Vuxenstudier, livslångt lärande m m
Att göra realiteter av idéerna om det livslånga lärandet
ställer ytterligare krav på både samhälle och högskola. Från
den utgångspunkten är den föreslagna nedtrappningen av
vuxenstudiestödet oroande. I regioner som Dalarna behöver
kunskapslyft fortsätta med kraft ännu i flera år. Parallellt
måste utbudet av utbildningar anpassas med ökad
tillgänglighet i flera geografiska noder och ökad
distansutbildning med hjälp av det snart utbyggda
bredbandsnätet.
Men inte heller sådana konkreta och handfasta åtgärder kommer att räcka.
En övergång till att hälften av ungdomskullarna går in i högre utbildning före
25 års ålder kräver att framför allt männens och arbetarklassens studievanor
förändras i grunden. Det livslånga lärandet och vuxnas studier måste växa
ikapp för att mildra spänningarna mellan generationerna. Och det i sin tur
kräver ännu mer djupgående förändringar av invanda kulturmönster.
I dessa processer måste högskolan liksom andra kunskaps- och
forskningscentra delta med många olika medel. Insatserna sträcker sig långt
bortom de traditionella informationsinsatserna. Hela den kommunikativa
kompetensen behöver utvecklas. Nätverk måste byggas, förståelse skapas,
idéer spridas, önskemål mötas med vilja att lyssna och anpassa. Och även för
detta behöver den enskilda högskolans resurser som kan användas delvis
oberoende av studerandeantal och prestationsmått.
Studier och företagande
I kunskapssamhället har det blivit närmast självklart att mer
kompetens, mer forskning och högre utbildning skapar
tillväxt och konkurrenskraft. IT, bioteknik och andra
hightecområden bekräftar tesen. Men det är också välkänt att
tillväxt- och framgångsområden som Gnosjö rymmer
dynamiska företagskulturer som kombineras med låga,
formella utbildningsnivåer. Studier som Dalarnas
Forskningsråd genomfört ger samma omvända bild. I länets
delregioner exemplifieras såväl kombinationen hög
utbildningsnivå/få företag som låg utbildningsnivå/många
företag.
Det ger stor bredd åt högskolans uppgift att medverka till den balanserade
regionala utveckling som tillväxtavtalen syftar till. Särskilda insatser behövs
för att finna former för samverkan med företagandet i regioner med många
företag och låg utbildningsnivå som inte riskerar att skapa ännu en region
med få företag och hög utbildningsnivå. Det är en utvecklingsuppgift delvis i
skuggan av den uppmärksamhet som centralt ges åt samspelet mellan
forskning och högteknologiskt företagande. Och därför behöver högskolor
som verkar i regioner som Dalarna egna utvecklingsresurser för ändamålet.