2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett mer enhetligt studiemedelssystem och konkurrensutsättning
av CSN.
2 Regeringens proposition
Regeringen föreslår i proposition 2000/2001:107 Bidrag vid
korttidsstudier och vissa andra studiestödsfrågor lagändringar m m som
hör samman med det nya system som från och med den 1 juli 2001 skall
gälla bidrag till studerande vid korttidsstudier. I propositionen föreslås en
ändring i studiestödslagen, bland annat avseende möjligheten att få
studielån efter 41 års ålder. Regeringens förslag är ytterligare ett bevis på
att det system som kommer att införas till sommaren inte fungerar. Det är
inte ett reformerat studiestödssystem, utan på sin höjd små justeringar i ett
gammaldags statiskt system som är svåröverskådligt både för staten och
för studenterna. De nu framlagda förslagen är i flera fall motiverade, men
också uttryck för att den snårskog som studiemedelsreglerna innebär
ständigt en risk för att enskilda kommer i kläm. Att regeringen nu kommit
på några av problemen väcker främst frågan: Vilka har regeringen glömt?
3 Studenterna måste ges möjligheter och
incitament till studier
Ett överblickbart, fungerande system för studiefinansiering är viktigt för
att fler skall söka sig till den högre utbildningen. Det är ett stort slöseri
med begåvade ungdomars möjligheter att studiemedelssystemet är
komplicerat och tungt. I perspektivet "livslångt lärande" blir problemen
ännu fler. Sverige lider redan i dag av social snedrekrytering. Det finns
för få högutbildade, och oron för arbetskraftsbrist inom en relativt snar
framtid är mycket befogad. Sverige borde vara på väg från att vara ett
industrisamhälle till att bli ett kunskapssamhälle. Synen på bildning bör
gå från en samlad utbildningsperiod till ett livslångt lärande, från en
nationellt dominerad utbildning till en öppen utbildningsmarknad där fler
kommer att skaffa hela eller delar av sin utbildning i nya former i Sverige
eller utomlands. Regeringens studiemedelspolitik svarar inte mot de
behov en sådan utveckling skapar.
3.1 Inga incitament för vidare studier
Enligt SCB:s senaste siffror minskar gymnasieelevers intresse stadigt för
högskolestudier. Inte mer än 50 procent av eleverna i gymnasieskolans
avgångsklasser läsåret 2000/01 planerar att börja läsa på högskola eller
universitet. Detta är den lägsta siffran som uppmätts under de senaste sju
åren.
Bland eleverna på naturvetenskapsprogrammet läsåret 1999/2000 var det
86 procent som planerade att börja läsa på högskolan - för läsåret 2000/2001
är det fem procentenheter lägre.
När det gäller elever på samhällsvetenskapsprogrammet sjönk andelen
som tänkte sig en högskoleutbildning från 70 till 64 procent från 1999/2000
till 2000/2001.
För elever i yrkesförberedande program minskade gruppen som planerade
att läsa vidare med tre procentenheter från 28 till 25 procent.
Dessa siffror visar tydligt hur bristen på incitament och tillit till systemet
gör sig påminda. Det går inte att låta allt bli vid det gamla.
Regeringen måste tillåta studier att löna sig, inte bara för staten och
statskassan, utan också för dem som faktiskt satsar år av sina liv på att
förkovra sig. Studiemedelssystemet är en faktor som påverkar viljan och
intresset för vidare studier. Hittills har regeringen gjort mycket litet för att
det
skall verka i positiv riktning.
3.2 Tre utgångspunkter för ett verkligt reformerat
studiemedelssystem
3.2.1 Ingen ålders- eller tidsdiskriminering är acceptabel
Den första utgångspunkten är att det ska vara ett samlat system. En
modern studiemedelsmodell måste vara förutsägbar och överblickbar.
Den måste behandla alla lika, oavsett ålder, familjekonstellation eller
tidigare studier.
Självklart måste en modern studiemedelsmodell ge utrymme för längre
studietid än 12 terminer. Likaså får ingen åldersdiskriminering förekomma.
Ett modernt studiefinansieringssystem skall vara flexibelt, uppmuntrande
och hållbart. Flexibelt i så motto att det skall vara möjligt att studera över
hela
året både inom och utom Sveriges gränser. Det skall vara uppmuntrande
såtillvida att effektivare studier på olika sätt belönas. Incitament för att
tidigt
påbörja och fullfölja grundläggande akademisk utbildning är nödvändigt.
Det skall vara hållbart både i meningen att systemet skall vara brett
politiskt förankrat och uppbyggt så att den totala skuldstocken successivt
minskar utan automatiska avskrivningar. För att åstadkomma en kontinuerlig
kunskaps- och kompetensutveckling behöver nya, individuella
finansieringsmöjligheter skapas vid sidan av ordinarie studiestödssystem.
3.2.2 Även studenter måste tillåtas tjäna sitt uppehälle
Vi moderater vill helt ta bort fribeloppet. Det kan inte vara rimligt att
straffa dem som vill och kan ta ansvar för sin egen försörjning.
Regeringens system ger en fullkomligt bakvänd incitamentsstruktur där
bidrag från fackföreningar skall skattebefrias och därigenom värderas
högre än inkomster från eget arbete.
Moderata samlingspartiet föreslår att inkomstprövningen avskaffas. Att
avskaffa fribeloppen är den viktigaste åtgärden för att kunna sänka
studenternas samlade studieskulder. Det ger också studenter som vill och kan
ökade möjligheter till fler kontakter och nyttiga erfarenheter med arbetslivet
innan studierna avslutas. Att avskaffa fribeloppen innebär att
studiefinansieringssystemet blir mer flexibelt och anpassat för moderna
studenter som varvar studier och arbete och som vill utnyttja alla årstider för
studier, även sommaren. Räntorna på studielånen skall vara avdragsgilla. Det
betyder konkret att på motsvarande sätt som gäller för bolånen får avdrag
göras för 30 procent av den totala räntekostnaden per år. Det bidrar till att
sänka skatten på arbete och öka lönsamheten för högre studier. Utbildning är
en livslång investering. En investering som för många människor är deras
största tillsammans med eventuellt hus- eller bostadsrättsköp.
3.2.3 Den som är satt i skuld är inte fri
Den tredje utgångspunkten är återbetalningsprincipen.
Det skall löna sig att bedriva högre studier och avancerad forskning i
Sverige, och då handlar det i första hand om sänkta skatter och en större
lönespridning. Det är av stor betydelse både för studenterna och staten att
utforma ett nytt system som blir hållbart och långsiktigt.
Vi förordar att återbetalningen av studielånen kopplas till skuldens
storlek. Alla skulder skall betalas tillbaka med två centrala undantag. Det ena
gäller vid dödsfall och det andra om individen blir konstaterat oförmögen att
betala sina skulder.
4 Regeringens trotjänare LO och TCO är inte
myndigheter
Regeringen föreslår att de bidrag vid korttidsstudier som fördelas av
Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus), Landsorganisationen i
Sverige (LO) eller Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) inte skall
ses som inkomst utan som bidrag. Dessutom skall LO och TCO få till
uppgift att pröva frågor om fördelning av bidrag till studerande vid
korttidsstudier.
Den nya ordningen innebär att två organisationer, LO och TCO, och en
statlig myndighet, Sisus, skall ansvara för fördelningen av bidrag till
studerande vid studier under kortare tid.
Rätten att fördela studiestöd av skattemedel skall inte ges till
fackföreningar, utan är myndighetsutövning som den socialdemokratiska
regeringen inte skall använda för ensidigt gynnande av de egna
organisationerna. Visserligen fungerar den existerande myndigheten, CSN,
särdeles dåligt, men den lösning som behövs är inte ytterligare specialtillstånd
och särlösningar. Studenternas tillvaro präglas redan i dag av bristande
rättstrygghet. Det finns alltför många exempel på hur två studenters helt
liknande ärenden behandlats på skilda sätt, endast på den grund att deras
ärenden hamnat hos olika handläggare, på olika CSN-kontor. På samma sätt
finns det studenter som får bekymmer när reglerna ändras under studietidens
gång.
Det finns ett klart och välkänt behov av rejäla reformer inom
studiefinansieringens område. Att till synes på måfå justera i det gamla
systemet kommer inte att skapa det grundläggande förtroende som måste
finnas för att långsiktigt kunna tillgodose studenternas behov av
förutsägbarhet, trygghet och en rimlig möjlighet att finansiera sin tillvaro
under studietiden.
Bakom regeringens förslag kan naturligtvis också ligga en begynnande
insikt om att CSN ensamt inte klarar studiemedelshanteringen. En sådan
insikt välkomnas. Till en del kan orsakerna till den kritik som riktas mot
myndigheten kopplas till komplexiteten i alla de lån och bidragsformer som
skall hanteras, men utöver ett mer enhetligt studiemedelssystem behöver
administrationen och servicen moderniseras.
Regeringen drar också ur ett sådant perspektiv fel slutsats genom sitt
förslag att ge två fackliga organisationer uppdrag. Vi förordar att
studiemedelsservicen till studenterna konkurrensutsätts. Banker,
försäkringsbolag och andra med erfarenheter av ekonomisk rådgivning,
lånehantering etc. torde ha goda förutsättningar att svara upp mot de krav de
studerande och statsmakterna måste ställa när det gäller statligt garanterade
finansieringsformer. För den enskilde som har att bedöma effekterna av
skuldsättning för sin privatekonomi räcker det knappast med den call-center-
information som i dag tillhandahålls. Den enskilde behöver bättre information
och hjälp för att kunna planera långsiktigt när det gäller egna
kunskapsinvesteringar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om ett mer enhetligt studiemedelssystem och konkurrensutsättning av CSN.