Motion till riksdagen
2000/01:Ub436
av Olander, Ronny (s)

Lösningsmedel


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av mer forskning och statistik inom arbetsmiljöer med
organiska lösningsmedel.
Motivering
Drygt en kvarts miljon människor i Sverige utsätts dagligen,
enligt uppgift från Neurologiskt Handikappades Riksförbund
(NHR), för organiska lösningsmedel på sina arbetsplatser.
Lösningsmedel används inom många skilda branscher, t.ex.
måleri, tryckeri, plast- och verkstadsindustrin.
Lösningsmedel löser upp fett och lagras i kroppens fettvävnader, bl.a. i det
fett som omger nervcellerna. Det utsöndras sedan successivt. Ämnena
kommer in i kroppen via inandningsluften och huden. Även en måttlig
exponering under lång tid kan ge bestående hjärnskador och skador på
nervsystemet. De akuta effekterna på centrala nervsystemet är bl.a.
huvudvärk, yrsel, omtöckning och illamående. Den kroniska hjärnskadan
benämns kronisk toxisk encefalopati. Det kan vara svårt att skydda sig mot
exponering. Både arbetsgivare och arbetstagare kan av okunnighet eller
ekonomiska skäl låta bli att installera eller använda lämplig skyddsutrustning.
De som råkar ut för en skada möter ofta stora svårigheter. En okunskap
inom vården gör att det är svårt att få rätt diagnos. Därför saknas
tillförlitlig
statistik som visar hur många som lever med skador av lösningsmedel.
Möjlighet att få del av olika samhällsinsatser som t.ex. arbetsskadeförsäkring
förutsätter oftast en diagnos. Möjligheter till rehabilitering saknas, framför
allt beroende på att man inte vet vilken hjälp skadade av lösningsmedel
faktiskt behöver.
De vanligaste symptomen på lösningsmedelsskada är minnes- och
koncentrationssvårigheter, irritabilitet, trötthet, ängslan, sömnrubbningar,
känsloavtrubbning, personlighetsförändring och psykisk invaliditet.
Symptomen kan misstolkas som andra psykiska besvär. Därför är det viktigt
att skadade blir remitterade till yrkesmedicinsk klinik eller neurolog för att
få
korrekt diagnos. Andra symptom kan vara domningar och stickningar i armar
och ben, känselförnimmelser och i sällsynta fall förlamningar.
Det finns i dag ingen behandling för lösningsmedelsskador och någon
medicinsk rehabilitering erbjuds inte. Efter det att diagnosen ställts lämnas
den skadade oftast att klara sig själv. Det finns dock en hel del att göra för
att
förbättra den skadades situation. Det viktigaste är att vederbörande inte
utsätts
för mer lösningsmedel.

Stockholm den 1 oktober 2000
Ronny Olander (s)
Bengt Silfverstrand (s)