Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av mer forskning och statistik inom arbetsmiljöer med organiska lösningsmedel. Motivering
Drygt en kvarts miljon människor i Sverige utsätts dagligen, enligt uppgift från Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR), för organiska lösningsmedel på sina arbetsplatser. Lösningsmedel används inom många skilda branscher, t.ex. måleri, tryckeri, plast- och verkstadsindustrin.
Lösningsmedel löser upp fett och lagras i kroppens fettvävnader, bl.a. i det fett som omger nervcellerna. Det utsöndras sedan successivt. Ämnena kommer in i kroppen via inandningsluften och huden. Även en måttlig exponering under lång tid kan ge bestående hjärnskador och skador på nervsystemet. De akuta effekterna på centrala nervsystemet är bl.a. huvudvärk, yrsel, omtöckning och illamående. Den kroniska hjärnskadan benämns kronisk toxisk encefalopati. Det kan vara svårt att skydda sig mot exponering. Både arbetsgivare och arbetstagare kan av okunnighet eller ekonomiska skäl låta bli att installera eller använda lämplig skyddsutrustning.
De som råkar ut för en skada möter ofta stora svårigheter. En okunskap inom vården gör att det är svårt att få rätt diagnos. Därför saknas tillförlitlig statistik som visar hur många som lever med skador av lösningsmedel. Möjlighet att få del av olika samhällsinsatser som t.ex. arbetsskadeförsäkring förutsätter oftast en diagnos. Möjligheter till rehabilitering saknas, framför allt beroende på att man inte vet vilken hjälp skadade av lösningsmedel faktiskt behöver.
De vanligaste symptomen på lösningsmedelsskada är minnes- och koncentrationssvårigheter, irritabilitet, trötthet, ängslan, sömnrubbningar, känsloavtrubbning, personlighetsförändring och psykisk invaliditet. Symptomen kan misstolkas som andra psykiska besvär. Därför är det viktigt att skadade blir remitterade till yrkesmedicinsk klinik eller neurolog för att få korrekt diagnos. Andra symptom kan vara domningar och stickningar i armar och ben, känselförnimmelser och i sällsynta fall förlamningar.
Det finns i dag ingen behandling för lösningsmedelsskador och någon medicinsk rehabilitering erbjuds inte. Efter det att diagnosen ställts lämnas den skadade oftast att klara sig själv. Det finns dock en hel del att göra för att förbättra den skadades situation. Det viktigaste är att vederbörande inte utsätts för mer lösningsmedel.
Stockholm den 1 oktober 2000
Ronny Olander (s)
Bengt Silfverstrand (s)