Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om studenternas rättssäkerhet i högskolan.
Motivering
Studenters rättsliga ställning i förhållande till universitet och högskolor är
svag, vilket är ett resultat av skillnaden mellan intentioner, lag och
förordning och verkligheten sådan som den har kommit att te sig för
studenterna. Ett vanligt scenario är att högskolan, efter att studentkåren
påtalat en oegentlighet, omedelbart vidtar en rättelse i det enskilda fallet,
men inte rättar till det bakomliggande problemet eller vidtar någon
utredning om hur felet har kunnat uppkomma.
I samband med 1993 års universitets- och högskolereform försvann många
av de regler i högskoleförordningen som direkt berörde studenterna. Även ett
fungerande system för att tillämpa reglerna och för att kontrollera hur de
tillämpades försvann. Dessa regler och detta system hade stor betydelse för
studenternas rättssäkerhet. Reformens intentioner var att den statliga
regleringen skulle ersättas med reglering på lokal nivå. Erfarenheten är dock
att bortfallet av den statliga regleringen i mycket liten utsträckning
kompenseras med lokal reglering och att det finns en osäkerhet på vilken
rättslig status dessa regler har.
En orsak till viljan att angripa problemen är den kollegiala
ledarskapsorganisation som finns inom högskolorna. Kollegiet har stor
informell makt på alla nivåer, något som kan vara ett resultat av att ledare
föreslås och väljs av kollegor på begränsad tid vilket gör att det kan vara
svårare att fatta svåra beslut. Doktorander, som kan sägas ha status både som
studenter och som kollegor, är den grupp som är mest utsatt. Erfarenheter
visar att de räknas som kollegor vid fördelning av ansvar men som studenter
vid fördelning av befogenheter m.m.
Ett av de stora problemen med den bristfälliga lokala regleringen är, som
Högskoleverket konstaterar, att högskolorna inte har tillräckliga kunskaper
om hur den lokala regleringen skall se ut. Några av orsakerna till detta är dels
att det inte tydligt framgår vad regeringen avser att högskolorna skall reglera
lokalt, dels att centrala regler saknas som anger hur högskolornas föreskrifter
skall kungöras.
Statsmakterna bör ta ett ansvar för lokala förhållanden genom en
ramreglering av högskolorna. Statsmakternas reglering bör vara så beskaffad
att den ställer funktionella krav på högskolorna utan att vara en
detaljreglering. De lokala regelverken måste ges tydligare utformning och de
bör presenteras i ett samlat dokument där även fakultetsvisa regler ingår.
Följande punkter bör beaktas i samband med uppstramning av systemen
kring de lokala regelverken för studenterna:
- Statsmakterna bör ställa större krav på återrapportering av vissa aspekter
kring högskolornas arbete med organisation och ledarskap samt på vilka
sätt högskolan garanterar att rättssäkerhet etc. skulle kunna stimulera
högskolorna till självvärdering och driva högskolornas arbete på detta
område framåt.
- Kompetensutveckling i administration och förvaltning. I en starkt
decentraliserad högskoleorganisation finns inte alltid denna kompetens
fullt ut, särskilt på institutionsnivå.
- Studentkårernas granskande roll måste bejakas, tillräckliga kunskaper
måste ges så att de kan fullgöra sina uppdrag. Tyngdpunkten i
studentkårernas roll måste få lov att ändras från reguljär
"förvaltningspolis" till granskare. Ansvaret för regelefterlevnad ligger på
högskolorna, inte som verksamhetskvävande pålaga på studentkårerna.
- Inrättandet av speciella organ för internrevision med uppgift att granska
högskolans verksamhet på olika nivåer.
- Möjligheten till överprövning som fanns före 1993 måste återinföras:
systemet var ett fungerande och tämligen tydligt sätt att överklaga beslut
som rör studenten. Kretsen av beslut som kan överklagas till
överklagandenämnden bör utökas.