Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studenternas rättssäkerhet i högskolan. Motivering
Studenters rättsliga ställning i förhållande till universitet och högskolor är svag, vilket är ett resultat av skillnaden mellan intentioner, lag och förordning och verkligheten sådan som den har kommit att te sig för studenterna. Ett vanligt scenario är att högskolan, efter att studentkåren påtalat en oegentlighet, omedelbart vidtar en rättelse i det enskilda fallet, men inte rättar till det bakomliggande problemet eller vidtar någon utredning om hur felet har kunnat uppkomma.
I samband med 1993 års universitets- och högskolereform försvann många av de regler i högskoleförordningen som direkt berörde studenterna. Även ett fungerande system för att tillämpa reglerna och för att kontrollera hur de tillämpades försvann. Dessa regler och detta system hade stor betydelse för studenternas rättssäkerhet. Reformens intentioner var att den statliga regleringen skulle ersättas med reglering på lokal nivå. Erfarenheten är dock att bortfallet av den statliga regleringen i mycket liten utsträckning kompenseras med lokal reglering och att det finns en osäkerhet på vilken rättslig status dessa regler har.
En orsak till viljan att angripa problemen är den kollegiala ledarskapsorganisation som finns inom högskolorna. Kollegiet har stor informell makt på alla nivåer, något som kan vara ett resultat av att ledare föreslås och väljs av kollegor på begränsad tid vilket gör att det kan vara svårare att fatta svåra beslut. Doktorander, som kan sägas ha status både som studenter och som kollegor, är den grupp som är mest utsatt. Erfarenheter visar att de räknas som kollegor vid fördelning av ansvar men som studenter vid fördelning av befogenheter m.m.
Ett av de stora problemen med den bristfälliga lokala regleringen är, som Högskoleverket konstaterar, att högskolorna inte har tillräckliga kunskaper om hur den lokala regleringen skall se ut. Några av orsakerna till detta är dels att det inte tydligt framgår vad regeringen avser att högskolorna skall reglera lokalt, dels att centrala regler saknas som anger hur högskolornas föreskrifter skall kungöras.
Statsmakterna bör ta ett ansvar för lokala förhållanden genom en ramreglering av högskolorna. Statsmakternas reglering bör vara så beskaffad att den ställer funktionella krav på högskolorna utan att vara en detaljreglering. De lokala regelverken måste ges tydligare utformning och de bör presenteras i ett samlat dokument där även fakultetsvisa regler ingår.
Följande punkter bör beaktas i samband med uppstramning av systemen kring de lokala regelverken för studenterna:
- Statsmakterna bör ställa större krav på återrapportering av vissa aspekter kring högskolornas arbete med organisation och ledarskap samt på vilka sätt högskolan garanterar att rättssäkerhet etc. skulle kunna stimulera högskolorna till självvärdering och driva högskolornas arbete på detta område framåt.
- Kompetensutveckling i administration och förvaltning. I en starkt decentraliserad högskoleorganisation finns inte alltid denna kompetens fullt ut, särskilt på institutionsnivå.
- Studentkårernas granskande roll måste bejakas, tillräckliga kunskaper måste ges så att de kan fullgöra sina uppdrag. Tyngdpunkten i studentkårernas roll måste få lov att ändras från reguljär "förvaltningspolis" till granskare. Ansvaret för regelefterlevnad ligger på högskolorna, inte som verksamhetskvävande pålaga på studentkårerna.
- Inrättandet av speciella organ för internrevision med uppgift att granska högskolans verksamhet på olika nivåer.
- Möjligheten till överprövning som fanns före 1993 måste återinföras: systemet var ett fungerande och tämligen tydligt sätt att överklaga beslut som rör studenten. Kretsen av beslut som kan överklagas till överklagandenämnden bör utökas.
Stockholm den 22 september 2000
Maria Larsson (kd)