med anledning av förs. 2000/01:RR12 Svenskundervisning för invandrare och invandrarnas arbetsmarknad
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om decentralisering av svenskundervisningen och större
utbud av kurser organiserade av olika anordnare.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en skapande dialog mellan invandrarnas egna
organisationer och ansvariga politiker och tjänstemän som planerar olika
integrationsprogram.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om individens val av skola och studietakt, om skolpeng
och studiecheck.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om djupa kvalitativa undersökningar angående de högt
utbildade invandrarnas svårigheter att närma sig egna yrkesområden i
Sverige.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en total revidering av arbetet med AMS statistik.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om nya statistiska grundläggande kategorier i studien av
högt utbildade invandrare som saknar jobb inom sina arbetsområden.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om aktivitetscentrum drivna på entreprenad av
invandrargrupper.
Inledning
Riksdagens revisorers rapport "Svenskundervisning för invandrare och
invandrarnas arbetsmarknad" 2000/01:RR12 analyserar verksamheten
med sfi-kurser och existerande arbetsmarknadspolitiska program som
riktar sig mot arbetslösa invandrare.
Många iakttagelser och analyser i denna text understryker allvarliga brister
som förekommer i sfi och i arbetsförmedlingarnas arbete.
Folkpartiet liberalerna vill utnyttja denna nystartade analytiska debatt för
att föra fram hårdare krav på effektivisering inom arbetsområden som är så
viktiga för invandrarnas integration i det svenska arbetslivet.
Svenskundervisningens dåliga resultat
Både revisorernas rapport och den proposition som regeringen nyligen
lade fram angående de vuxnas lärande - 2000/01:72 - påpekar att
svenskundervisningen för invandrare under årens lopp har genomgått
flera analytiska undersökningar, utredningar och omstruktureringar. Trots
all granskning och alla studier har resultaten i invandrarnas inlärning inte
blivit bättre, snarare har de försämrats. Vi inom Folkpartiet tror att en stor
del av svårigheterna som båda skrivelserna belyser hänger ihop med
alldeles för stora och för enhetliga modeller för denna vuxenutbildning.
Som vi många gånger påpekat är Sveriges invandrarbefolkning oerhört
mångfacetterad. Människor av alla åldrar, med alla möjliga utbildningar eller
utan någon utbildning alls, med rötter i olika kulturer ingår i dag i denna
befolkning. Mångfald och variationer har under de senaste decennierna vuxit
lavinartat i mängden av nya invånare. Samtidigt har planering och
genomförande av svenskundervisning gått i motsatt riktning: från variationer
och differentiering i början av 70-talet, då det alternativa utbildningssystemet
- studieförbund och folkhögskolor - stod för största delen av kurserna, till en
allt strängare koncentration i och kring den kommunala vuxenutbildningen.
Vi tror att just denna centralisering kan betraktas som en av de avgörande
faktorer som bidrar till sfi:s förödande negativa resultat.
Vi återkommer till våra tidigare lagda förslag: decentralisering av
svenskundervisning och större utbud av kurser organiserade av helt olika
anordnare är nödvändiga om befolkningens mångfald ska kunna spegla sig i
den mångfald av kurser och studieprogram som kan täcka de vuxna elevernas
skilda önskningar och deras så olikartade förutsättningar. Individen som
studerar ska få både starkare stimulans att intensivt tillägna sig nödvändiga
språkkunskaper och större praktiska möjligheter att själv påverka studiegång
och studie-
resultat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I processen med denna decentralisering skulle också rum skapas för en
skapande dialog mellan invandrarnas egna organisationer och ansvariga
politiker och tjänstemän som planerar och genomför olika
integrationsprogram. En förflyttning av ansvaret för olika gemensamma
program ner till gräsrötterna skulle öppna vägen för många nya sätt att
samarbeta mellan den offentliga sektorn, privata studieorganisatörer och
invandrarnas olika aktiva grupper, Möjlighet att själva komma med förslag,
synpunkter och kritiska undersökningar skulle ge invandrargrupperna en
starkare position i samtalet med integrationspolitikens beslutsfattare. Om
invandrarna alltid och i alla sammanhang enbart betraktas och behandlas som
passiva mottagare av åtgärder och program som representanter för
majoritetssamhället har tagit fram, kommer invandrarna aldrig att kunna lyfta
sig från den underordnades position. För att aktivt och på jämställda villkor
delta i samhällslivets olika processer behöver man få tillgång till medel och
regelverk som tillåter en att öppet agera självständigt. Egen makt är
nyckelordet för en lyckad och intensiv integration. Om olika
invandrargrupper får möjlighet att själva ta fram och genomföra
utbildningsprogram direkt inriktade på en effektivare integration i arbetslivet,
kan de bidra till att rätta till brister i t ex utbildningen i yrkessvenska
eller
finna lösningar för särskilda svårigheter som olika individer och grupper
stöter på under inlärningsprocesserna.
Decentralisera och differentiera kurserna,
sprid ansvaret för svenskundervisningen
Folkpartiet liberalerna vill alltså gå längre än Riksdagens revisorer när det
gäller förändringarna inom svenskundervisningen för vuxna invandrare.
Vi förordar en aktivare del för invandrargrupperna i planering och
genomförande av kurser och studieplaner, bestämd decentralisering av
utbildningen, differentiering av studier, skräddarsydda efter önskemål hos
olika grupper med olika förutsättningar, analyser av nuvarande
ersättningsmodeller och utformning av former av ekonomiskt stöd som
stimulerar till intensiv inlärning och syftar på en snabb övergång till
yrkeslivet och till betalt arbete. För att tydligt förstärka den studerande
individens ansvar för studierna och deras resultat, vill vi införa ett system
liknande skolpengen; ett särskilt belopp avsett att finansiera studierna ska
följa den vuxna eleven, kanske som skolpeng för sfi, kanske som
studiecheck avsedd att finansiera alla nödvändiga
arbetsmarknadsutbildningar. Så kan individen själv genom sitt val av
skola och av takt i studierna ta på sig en stor del av ansvaret för
studieresultaten och samtidigt sända till studieanordnarna tydliga impulser
till förnyelse och varierat utbud av kurser. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen tillkänna.
Vårdyrkenas och andra yrkens språk
I rapporten som kommer från Riksdagens revisorer kan man läsa
nedslående avsnitt om situationen för högt utbildade arbetslösa
invandrare. Ett slående exempel kan hämtas ur avsnittet om utländska
läkare:
Socialstyrelsen har gjort en genomgång av de utländska läkare som finns
anmälda på arbetsförmedlingarna. I maj 2000 fanns 281 anmälda
arbetssökande utländska läkare inskrivna på arbetsförmedlingarna, av
vilka 27 redan erhållit svensk legitimation. Av de övriga var 25
anställningsbara som läkare efter att de erhållit beslut från Socialstyrelsen
om kompletteringsvillkor. Det stora flertalet hade inte genomgått godkänt
språkprov och visat erforderlig medicinsk kompetens och var därför inte
behöriga att utöva läkaryrket. För ungefär hälften återstod godkänt
språkprov trots att de i många fall erhållit Socialstyrelsens besked om
sina villkor för åtskilliga år sedan.
Här skulle undersökningen behöva kompletteras. Ungefär 80 % av de
anmälda läkarna hade inte genomgått språkprov eller kompletterande
utbildningar: Varför? Hade tillräckligt många kurser i sjukvårdssvenska
organiserats? Hade kurserna ägt rum på lämpliga orter och med lämpliga
förberedelser så att alla intresserade utländska läkare kunde skaffa sig
plats i utbildningen? Hade praktikplatser på sjukhus varit tillgängliga för
AT- och ST-utbildning? Hade särskilda byråkratiska hinder rest sig inför
sökande som inte hade fått tillträde till redan pågående utbildningar för
utländsk vårdpersonal, eller hade sådana utbildningar varit
underdimensionerade? Hade stöd funnits till hands för personer över 40 år
med särskilda svårigheter när det gäller språkinlärningen?
Folkpartiet liberalerna anser att det behövs djupare kvalitativa
undersökningar av orsakerna bakom svårigheterna som den utländska
vårdpersonalen möter inför inträdet i det svenska arbetslivet. Det är logiskt
att
ge stort stöd till den personal som redan finns på plats i Sverige - i stället
för
att behöva lära ut svenska språket till utländska läkare och sjuksköterskor som
inte har någon kunskap alls om Sveriges språk, kultur och samhällsliv. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Också här behövs en mångfald av kurser och program organiserade enligt
de sökandes kunskapsförmåga och praktiska förutsättningar. Liknande krav
ställs på andra yrkesområden om vi vill att högt utbildade invandrare ska få
riktiga chanser att närma sig kvalificerade arbetsuppgifter i Sverige.
Folkpartiet liberalerna stöder en del av de förslag som presenteras i
propositionen "Vuxnas lärande" 2000/01:72 när det gäller nivågrupperingar
av studerande, nya kursplaner och sfi i högskolemiljö.
Vad vet AMS om arbetslösa invandrare?
I bedömningen av invandrarnas "anställningsbarhet" är förmågan att fritt
använda sig av svenska språket avgörande. Därför är det minst sagt
förvånande att språkundervisning och arbetsmarknadsprogram enligt
revisorernas rapport mycket ofta inte kan/får löpa parallellt. För oss i
Folkpartiet liberalerna är detta bara en bekräftelse på vad vi redan tidigare
konstaterat: arbetsmarknadspolitikens stelbenta strukturer och regler ger
upphov till nya hinder för människorna som står utanför det aktiva
arbetslivet.
Det mest uppseendeväckande i rapporten är bilden av AMS kunskap om de
arbetslösa invandrarna. På frågan "Vad vet AMS medarbetare om
invandrarnas arbetslöshet?" kan undersökningen knappast svara. Detta
förklaras enkelt: Den statistik och den samling av kunskaper som AMS
förfogar över förlorar ur sikte en stor grupp, naturaliserade invandrare
försvinner ur statistiken så fort som de erhåller sitt nya svenska
medborgarskap. Det är alltså bara en begränsad grupp som får särskild
uppmärksamhet från arbetsförmedlingarnas tjänstemän, prioriteras i
arbetsmarknadspolitikens vardag - de utomnordiska medborgarna. Forskarna
som samlade in material för denna studie för fram följande synpunkter:
AMS-statistiken över invandrare omfattar enbart utländska medborgare.
Men dessa är numera en minoritet bland utrikes födda. Nästan 60 procent
av de utrikes födda är numera naturaliserade. För att genomföra denna
studie har vi därför måst göra dyrbara sambearbetningar mellan olika
register. AMS-statistiken bör omfatta utrikes födda.
Det borde finnas möjligheter att skapa mer av experimentsituationer i
samband med arbetsmarknadspolitiska insatser. Genom
experimentsituationer underlättas utvärderingen av åtgärderna.
AMS-statistiken har vid flera tillfällen vållat kritiska diskussioner. Det
nya exemplet på en godtyckligt definierad statistisk norm - de
utomnordiska medborgarna - bevisar att denna statistik är allt annat än en
realistisk spegling av verkligheten.
Folkpartiet anser att en total revidering av kriterier och strukturer i AMS
statistik är absolut nödvändig. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Ett svart hål bakom den dunkla statistiken
När det gäller AMS okunskap om invandrarnas position i eller utanför
arbetslivet är den dunkla statistiken mer än diskutabel. Att inte veta hur
många invandrare som står utanför det aktiva livet, att inte veta hur länge
de har befunnit sig i utanförskap, att inte veta vilka erfarenheter och
vilken kompetens dessa människor tagit med sig från hemländerna eller
från tidigare arbetsuppdrag i Sverige, betyder att inte kunna erbjuda dem
stöd.
Den konstiga prioriteringen av utomnordiska medborgare vittnar också om
en ytterst dålig kommunikation mellan arbetslösa invandrare och
arbetsförmedlare. Mycket omtalade personliga handlingsplaner skulle - enligt
målsättningarna i alla offentliga dokument - bidra till en förbättrad dialog i
detta sammanhang. Men om dessa handlingsplaner hade fångat in de
arbetslösas verkliga situation, skulle också en hel del exakt information
påverka AMS-statistiken, vilket inte har hänt. Den stora massan av mycket
långvarigt arbetslösa invandrare verkar fortfarande för AMS utgöra en
samling varelser utan identitet, utan definierad position i förhållande till
yrkeslivet.
Vilken sorts statistik skulle behövas för en praktiskt genomförbar
förbättring av invandrarnas position i arbetslivet? Statistiken kan faktiskt bli
till hjälp för både arbetssökande, arbetsförmedlare och utbildningsanordnare,
om den tar yrkeslivets krav - inte medborgarskapet - som grundläggande
enhet. Datakunskap, språkkunskap, yrkeserfarenheter borde ingå i statistiska
tabeller, som dessutom borde förnyas år efter år, eftersom en viss rörlighet
förekommer till och med i grupper fångade i mycket långvarig arbetslöshet.
Sådana uppgifter skulle lätt och frivilligt lämnas in av arbetssökande ivriga
att
ta sig ut ur arbetslöshetens förtvivlade passivitet, om dessa sökande visste att
inlämnade uppgifter används för att skapa bättre planerade och effektivare
arbetsmarknadsutbildningar. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Men för detta behövs en total förnyelse av relationerna mellan arbetslösa -
framför allt permanent arbetslösa, eller mycket långvarigt sådana - och AMS
personal. Aktivitetscentrum drivna på entreprenad av de arbetslösa själva - ett
krav som Folkpartiet liberalerna har upprepat under flera år - skulle utgöra
den bästa arenan för sådan förnyelse. Detta bör regeringen ge tillkänna.