Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående skolor. Motivering
Under de senaste åren har antalet fristående skolor vuxit snabbt till antalet och intresset tycks inte ha avtagit då Skolverket kan sägas ha överhopats med ansökningar inför kommande år. I en del kommuner synes intresset vara större än i andra kommuner för att starta fristående gymnasieskolor. Huvudmän för de fristående gymnasierna tycks i allt högre grad röra sig om aktiebolag, inte sällan med verksamhet i flera kommuner, och stiftelser. Från att från början ha rört sig om att starta fristående skolor med alternativ inriktning eller profil verkar det allt mer ha kommit att handla om att driva fristående skolor med snarlika programutbud som det kommunerna själva erbjuder.
Den kommunala skolan har under ett antal år utsatts för hård kritik från olika håll. Delvis har kritiken bestått i att skolan fått för litet resurser, vilket är sant då även skolan liksom andra verksamheter i kommunerna drabbats av besparingar under de ekonomiskt svåra åren under 90-talet. I takt med att ekonomin förbättrats i landet har också skolan tillförts mera pengar, men vad som nu håller på att hända, när allt fler fristående skolor etableras, är att kommunernas budget för skolan urholkas.
Enligt det regelverk som idag gäller för bidrag till elever i fristående gymnasieskola, som baserar sig på ett genomsnitt av kostnaden per gymnasieelev i riket, kan det innebära att kommunen får betala mer per elev som väljer den fristående skolan än för de elever som går i den kommunala skolan. Medan de fristående skolorna erhåller mer resurser som höjer kvaliteten i undervisningen, både genom mindre klasser, fler lärare, bättre läromedel - ibland en dator till varje elev - så får den kommunala skolan göra besparingar som leder till en sämre kvalitet i undervisningen. Dels får kommunen en del omställningskostnader för lokaler och övertalig personal för en anpassning till det lägre elevunderlaget, dels kostnader på grund av det högre bidraget till den fristående skolan. Konsekvensen av besparingarna kan t ex bli ett begränsat programutbud och minskade valmöjligheter när det gäller såväl inriktningar och kurspaket/profiler som det individuella valet liksom att det får återverkningar på antal skolledare, stödpersonal, kompetensutveckling, administrativ service till elever och personal.
Om det nu gällande systemet med högre bidrag till elever som väljer en fristående gymnasieskola bibehålls riskerar det att ytterligare urholka den kommunala skolans resurser, vilket främst kommer att drabba de mest resurssvaga ungdomarna. Regeringen måste därför snarast ändra reglerna för bidragsgivning till fristående gymnasieskolor till ett mer rättvist system med ett bidrag som utgår från kostnaden per elev i den aktuella kommunen, vilket bör ges regeringen till känna.
Trots att kommuner vid yttranden över ansökningar till Skolverket anför tunga skäl för ett avslag, såsom bl a ekonomiska konsekvenser med kvalitativa försämringar för elever i den kommunala skolan, har Skolverket valt att bifalla de flesta ansökningarna. Kommunen torde vara den som har bäst insikt i vilka återverkningar minskade resurser får för den kommunala skolan och borde därför ha ett avgörande inflytande på om en fristående gymnasieskola ska godkännas eller ej. Detta bör ges regeringen till känna.
De allmänna målen om rätten till en likvärdig utbildning och på lika villkor liksom tankarna och värdet med en sammanhållen skola är på väg att brytas upp genom den omfattning av antalet fristående skolor vi nu är på väg att få och med de regler som tillämpas. Finns det skäl för att befara att vi får en segregerad skolgång där elever med de bästa förutsättningarna går i fristående skolor med bättre kvalitativ utbildning och där de resurssvaga ungdomarna går kvar i den kommunala skolan med ett begränsat utbud av valmöjligheter och stöd i undervisningen? Hur de nya skolformerna påverkar samhällets integrationssträvanden behöver analyseras och värderas. Det bör ges regeringen till känna.
Stockholm den 1 oktober 2000
Margareta Sandgren (s)
Anita Jönsson (s)