Gymnasieskolan är åter föremål för utredning och nya reformer.
Nuvarande program har utformats från ett uppifrånperspektiv och inte
från ungdomars och samhällets behov. Variationen i andelen
förstahandssökande till gymnasieskolans respektive program inför läsåret
2000/2001 är mycket stor.
Andelen elever som fullföljt gymnasieutbildning inom fyra år har minskat
under 90-talet. Endast en fjärdedel av dem som börjat på det individuella
programmet har fullföljt gymnasieskolan fem år senare. Konkurrensen om
platserna på högskolor och universitet är hård till vissa utbildningar, medan
det finns problem att fylla högskoleplatserna inom andra områden.
Kristdemokraterna vill forma en gymnasieskola som ger lust att lära och
leva. Värdegrunden ska betonas och tillämpas i praktiskt handlande. Kraven
på högskolebehörighet för alla tas bort. Gymnasieskolans mål att vara en
gymnasieskola för alla kan aldrig uppfyllas om man förutsätter att alla elever
under i princip samma tidsperiod ska ta till sig samma mått av kunskap.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om gymnasieskolans programutbud.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kravet på direkt högskolebehörighet för alla tas bort, men
att möjligheten att komplettera studierna alltid skall finnas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sex- och samlevnadsundervisningen görs obligatorisk.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att historia införs som ett kärnämne.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alla som verkar i skolan ges inflytande över sin
arbetssituation.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att elevinflytandet blir en naturlig del av skolarbetet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kvaliteten på det individuella programmet ses över, och att
samordningen mellan grundskola och gymnasieskola förbättras.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det är möjligt att fullfölja gymnasiestudier på lika villkor
upp till 25 års ålder.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rätten att välja skola skall vara grundläggande och att
friskolor skall ha samma ersättning som offentliga skolor.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att antagningssystemet är kvalitativt och tar till vara elevens
resurser på ett rättvist sätt.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att elever ges valfrihet att söka ett gymnasieprogram eller
enskilda kurser utanför sin hemkommun.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det tredje året på de yrkesinriktade programmen görs
frivilligt och leder till högskolebehörighet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att lärlingsprogram införs där praktik och teoretiska studier
varvas från första gymnasieåret och där utbildningen knyts till det lokala
näringslivet.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kärnämnen indelas i etapper, så att kurserna kan läsas i
olika takt med olika ambitionsnivå.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att gymnasieexamen införs för alla gymnasieskolans program.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att betygssystemet ses över och att antalet betygssteg ökar.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett företagsinriktat program som fokuserar på
entreprenörskap och samarbete med små, medelstora och stora företag
inrättas.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utbildning och möjligheter till kompetensutveckling för
lärare stärks.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fler lektorat tillsätts inom gymnasieskolan.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rektors ställning som pedagogisk ledare prioriteras.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rektorernas roll förtydligas genom direkt lagstadgat ansvar.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att möjligheten till frivillig körkortsutbildning införs i
gymnasieskolan.
5 Bakgrund
Gymnasieskolan är en frivillig skolform vars uppdrag är att ge elever
grundläggande kunskaper för ett demokratiskt samhällsliv, att lägga en
god grund för högskole- eller vidare yrkesutbildning eller för direkt
inträde i arbetslivet. Under 1990-talet har gymnasieskolan genomgått
stora förändringar. Bland annat har den fått en ny läroplan, en ny
programstruktur och ett nytt betygssystem. Reformen har genomförts
mycket snabbt under en tid när också den ekonomiska verkligheten
försämrats och har fått stora konsekvenser för alla dem som verkar i
gymnasieskolan, inte minst lärarna.
5.1 En gymnasieskola för alla
Varje dag går drygt 305 000 elever till någon av landets omkring 600
gymnasieskolor. Eleverna i gymnasieskolan fortsätter att öka med
närmare 100 000 till 2008. Detta ställer krav på en god framtidsplanering.
För många ungdomar innebär gymnasietiden en spännande fas i livet.
Dessvärre upplever många ungdomar gymnasietiden som meningslösa år.
Gymnasieskolan måste stimulera såväl den som snabbt vill ta till sig
mycket avancerad teoretisk kunskap, som den som vill satsa på handens
kunskap och i egen takt varva praktiken med teorin. Det är dock klart att
unga utan gymnasieutbildning får sämre möjligheter på den svenska
arbetsmarknaden.
5.2 Gymnasieskolans misslyckanden
Gymnasieskolan vilar idag på 16 program samt ett individuellt utformat
program. Programmen har formats från ett uppifrånperspektiv och inte
från ungdomars och samhällets behov. Antalet förstahandssökande till
gymnasieskolans program inför läsåret 2000/2001 visar en variation från
0,6 procent till livsmedelsprogrammet till 21,7 procent till
samhällsvetenskapsprogrammet. Detta kan omöjligt spegla elevernas
intresse och samhällets behov. De naturvetenskapliga och
samhällsvetenskapliga programmen bygger på en lång tradition och är
styrda av ett traditionellt akademiskt perspektiv. De yrkesförberedande
programmen är ofta styrda av ett traditionellt branschperspektiv. Den
sociala snedrekryteringen består. Gymnasiekommittén 2000 har en
omfattande uppgift att "utifrån en analys av samhällets och
arbetsmarknadens förändring samt behovet av en breddad rekrytering till
högskolan överväga hur gymnasiala utbildningar bör organiseras i
framtiden". Om skolan ska kunna möta elevers individuella behov måste
kravet på högskolebehörighet för alla gymnasieelever ges upp.
Kristdemokraterna vill låta eleverna själva välja när i livet de ska skaffa
sig högskolebehörighet. Möjlighet att komplettera ska alltid finnas.
5.3 Snedfördelning
Det omgivande samhällets krav på gymnasieutbildningen förändras i
snabb takt. Det datoriserade samhället och den så kallade nya ekonomin
ställer andra krav än industrisamhället gjort. Det är därför olyckligt att
elever med lägre betyg i första hand väljer de yrkesförberedande
programmen. Det fortsatt könssegregerade gymnasievalet måste brytas.
Männen dominerar bygg-, el-, energi-, fordons-, industri- och
teknikprogrammen medan kvinnorna dominerar hantverks-, omvårdnads-
samt barn- och fritidsprogrammet. Inför hösten 2000 valde nära sju
procent av eleverna det nya teknikprogrammet som förstahandsval.
Endast nio procent var kvinnor. Detta leder i sig till en snedfördelning av
högskolans rekryteringsbas.
6 Framtidens arbetsmarknad
I kommittedirektiven till "Gymnasieskolans utbud av studievägar" är en
utgångspunkt för övervägandena om en framtida gymnasieskola en analys
och bedömning av framtidens arbetsmarknad. Vidare ska kommittén
belysa vilka sektorer som bedöms komma att svara för tillväxt och
sysselsättning. En bedömning ska göras om vilka krav detta ställer på
gymnasieskolans utbildningar och deras innehåll. Kristdemokraterna har
länge efterfrågat denna koppling till gymnasieskolan och välkomnar
förslaget.
Det är viktigt att eleverna såväl i grundskolan som i gymnasieskolan ges
god information om arbetsmarknadens möjligheter. Principen om att elevens
förstaval ska gälla för att tillgodose elevens erfarenheter och intressen i
gymnasieskolan är viktig. Resultatet blir alltid bättre där det egna
engagemanget är ledande. Det är också mycket viktigt att eleven vet vilken
arbetsmarknad som kan förväntas stå till förfogande efter utbildningens
genomförande.
7 Skolans värdegrund
Synen på människan, det vill säga alla människors lika värde och varje
människas unika värde, är kärnan i den kristdemokratiska ideologin. Att
alla är olika och lär på olika sätt och under olika lång tid är också
utgångspunkten för vår skolpolitik. Olika intressen och begåvningar
bidrar till mångfald och skolan måste vara flexibel nog att möta eleverna
där de står. Detta gäller såväl utbildningssystemet i sig som själva mötet
med varje enskild elev. Skolan måste kunna ge elever i behov av särskilt
stöd den hjälp som de behöver.
Intresset för existentiella frågor är stort bland ungdomar. Gymnasieskolan
bör möta det intresset och ge eleverna verktyg för att bearbeta sina tankar
kring de stora livsfrågorna. Detta bör ske inom samtliga ämnen, även om de
samhällsvetenskapliga ämnena har ett särskilt ansvar. Genom att öka
förståelsen för, och kunskapen om, den egna och andras kulturer motverkas
främlingsfientlighet, rasism och segregation. Kärnan måste vara alla
människors lika värde, oavsett ursprung. Skolan måste skilja mellan frågor av
objektiv karaktär, där eleven själv har att bilda sig en uppfattning och frågor
där skolan ska förmedla tydliga gemensamma värden. Till den första
kategorin hör politisk uppfattning och religiös tro, till den senare hör
demokrati samt gemensamma normer och värderingar för vår samlevnad med
andra människor. Att förmedla, och hos eleverna förankra, de grundläggande
värden som vårt samhällsliv vilar på är en av skolans huvuduppgifter.
I denna senare kategori vilar kristendomens betydelse som en viktig
drivkraft för vår kultur. Alla behöver få kunskap om vår religiösa tradition för
att förstå vårt kulturarv i form av litteratur, musik, konst och film. Till
skolans
uppgift hör också att förmedla en insikt om att kulturarv inte är något
beständigt, utan att det utvecklas och berikas i mötet med nya kulturer. Skolan
bör hjälpa eleverna att hitta sin egen identitet och öka förståelsen för andra.
Möten mellan människor med olika kulturell bakgrund talar också för behovet
av djupare kunskaper och förståelse för de olika religionernas likheter och
särdrag.
Det är bland annat med detta som bakgrund vi menar att såväl religions-
som historieämnet behöver stärkas. Det är beklagligt att kristendomen som
den tradition svensk lagstiftning och svenskt kulturliv vilar på drivs mot en
värdeneutralisering i den nuvarande kursplanen. Kunskapen om våra
historiska rötter, de som befästs i båda dessa ämnen och som ofta
manifesterats i estetisk verksamhet, har idag stora och dokumenterade brister.
7.1 Samlevnad
Många frågor under ungdomstiden handlar om mening, att räcka till och
hitta sig själv. Att hjälpa eleverna att hitta rätt kan vara en naturlig del av
undervisningen men vi tror också att elevvården, skolsköterskor och
kuratorer med flera, har en nyckelfunktion i framtidens skola.
Undervisningen om alkohol, narkotika och tobak har skurits ned och det
råder på många håll en osäkerhet om vem som ska ge informationen och i
vilket ämne detta ska göras. Det samma gäller sex- och
samlevnadsundervisningen. I varje kommun måste diskussionen föras
med skolorna om hur dessa viktiga frågor behandlas. Denna undervisning
måste vara obligatorisk.
För att beskriva på vilket sätt elevens behov ska tillgodoses bör
studieplaner upprättas för varje elev. Den kunskapsmässiga och sociala
utvecklingen bör också följas upp under regelbundna samtal. Dessa
utvecklingssamtal är viktiga både för att ge eleverna det stöd de behöver och
för att ge dem inflytande över studiernas utformning. Det är särskilt viktigt
att
elever med behov av särskilt stöd uppmärksammas och får tillfälle att
diskutera sin utveckling.
Vi anser att föräldrarna är en viktig resurs också på gymnasiet, inte minst
gäller detta elevens behov av vuxenkontakt och personligt stöd och
uppmuntran. I många gymnasieskolor kunde man bli bättre på att knyta
föräldrarna närmare skolan och öppna för samverkan.
Elevvården bör få möjlighet att arbeta förebyggande, som en slags
friskvård. Psykiskt och fysiskt välbefinnande är en förutsättning för lärande.
Vissa elever far i dag illa på grund av bristande stöd i vardagslivet eller det
omvända att de tvingas till alltför stort ansvarstagande. Skolan och
kommunerna måste vara öppna för att hitta olika former av stöd.
Boendeformer som internat eller liknande bör kunna diskuteras och olika
stödgrupper från det omkringliggande samhället kan fylla sociala luckor.
7.2 Jämställdhet
Det viktigaste målet för skolans jämställdhetsarbete är att undervisningen,
både när det gäller innehåll och uppläggning, speglar både kvinnliga och
manliga perspektiv. Det gäller således inte egentligen att undervisa om
jämställdhet utan med jämställdhet. Lärarna måste därför ha kunskaper
om skillnaderna i hur flickor och pojkar lär. I dag upplever till exempel
många flickor på mansdominerade utbildningar att de saknar stöd från
lärarna. Detta måste förändras. Också i valet av läromedel bör
jämställdhetsaspekten finnas med.
Jämställdhetsarbetet handlar också om att motverka kränkande handlingar.
Den senaste tiden har olika larmrapporter kommit om sexuella trakasserier på
skolor. Det är oftast flickorna som är utsatta, men det händer också att pojkar
är det. En tiondel av flickorna upplever, utöver obehaget, att också studierna
påverkas negativt av dessa trakasserier. Skolan måste på allvar ta itu med
detta problem som ökat med det växande medieutbudet. Medierna har fått en
allt mer stilbildande roll för ungdomars utveckling, och glorifiering av
alkohol, kroppsfixering och sexfixering har blivit vanligare. Gymnasieskolan
måste skapa en naturlig dialog med eleverna i sådana frågor. En nyligen
genomförd uppföljning visade att endast 29 av 80 gymnasieskolor hade
obligatorisk sexualundervisning. Detta är oacceptabelt. Det är viktigt att
denna undervisning sker med stor känsla för eleverna.
8 Elevinflytande
En viktig del av skolans uppgift handlar om att förmedla kunskap. Detta
är i sig en förutsättning för att demokratin ska bestå. För att ge
uppväxande generationer en tilltro till demokratin måste vi fostra dem i en
sådan anda. Elevinflytande ställer krav på bland annat information och
organisation. Att kunna engagera sig i frågor som gäller den enskilda
utbildningen eller hela skolan kräver ett väl fungerande system för hur
information ska spridas och komma alla till del. Ett fungerande
elevinflytande måste också organiseras på ett sådant sätt att det blir
praktiskt möjligt att klara av. På de skolor där klasserna avskaffas måste
till exempel speciella lösningar, som ersätter klassråden, komma till
stånd. Skolan måste också ge eleverna möjlighet att utse representanter
med stort förtroende. Att utse "frivilliga" representanter första dagarna på
terminen går i motsatt riktning.
Praktiska möjligheter till att medverka i elevråd måste finnas. Elevrådet
måste etableras som en naturlig samtalspartner för skolledningen. Även om vi
menar att vuxengrupperna bör vara i majoritet i skolans styrelser anser vi att
eleverna kan finnas med på ett naturligt sätt också när det gäller till exempel
budget och tjänstetillsättningar. Tillfälliga projektgrupper kan vara ett
komplement till elevrådet.
9 Kunskap
Gymnasieskolans kärnverksamhet handlar om att ge kunskap.
Kunskapsbegreppet, liksom hur kunskapsutveckling sker, måste därför
ständigt vara föremål för en diskussion. Det måste råda en rimlig
avvägning mellan humaniora och teknik. Det är viktigt att tala om
kunskap utifrån ett helhetsperspektiv, det vill säga både att finna ny
kunskap, att tillägna sig och att använda den. Eleven måste själv kunna
söka facklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till
kunskap, självinsikt och glädje. Den traditionella boken har fortfarande en
central och viktig roll i skolans arbete. Att kunna använda datorer som
arbetsredskap räknas dock i dag som en självklarhet. Skolan måste ge
grundläggande kunskaper inom IT-området. Här har etiken en självklar
plats för att värdera informationen. Träning i kritiskt tänkande,
faktagranskning och konsekvensanalys blir än viktigare.
Om skolan blir alltför teoretisk kan inlärningen hämmas för många elever.
Att få använda alla sinnen stimulerar en god inlärning och förstärker
elevernas självkänsla. De praktisk-estetiska ämnena och inslagen av dem är
därför en viktig del av helheten i skolan.
10 Struktur och organisation
Idag fortsätter i stort sett samtliga elever till gymnasieskolan. De enda
krav som ställs är att eleverna har godkänt i kärnämnena svenska,
engelska och matematik. För att övergången mellan grund- och
gymnasieskola ska bli så smidig som möjligt krävs en bättre samordning
mellan nivåerna. Studie- och yrkesvägledarna är därför en nyckelgrupp
för en för alla fungerande gymnasieskola. Betygen måste vara en grund
för urval till gymnasieprogram. De ska dock hanteras på ett korrekt sätt.
Det är viktigt att hitta lösningar för dem som av olika anledningar inte får
en plats på ett nationellt program. Det individuella programmet är idag
landets tredje största gymnasieprogram, vilket tyder på allvarliga brister i
skolsystemet.
Kristdemokraterna anser att det individuella programmet behöver
organiseras så att det dels ger möjlighet att slussas in på ordinarie program
för
dem som så önskar, dels kan utgöra ett eget alternativ för dem som behöver
särskilda lösningar. Vi menar också att hela eller delar av en nationellt
fastställd kursplan bör kunna ingå i den individuella studieplanen för en elev
på individuellt program. En elev som går individuella programmet ska till
exempel kunna föra med sig kärnämnen som matematik A eller svenska A till
ett nationellt program.
10.1 Program- och ämnesstruktur med mera
Under riksdagsåret 1998/99 fattades en rad nya beslut med konsekvenser
för gymnasieskolan. Några gällde program- och ämnesstrukturen, där det
bland annat beslutades att alla program nu ska få en gemensam struktur
och omfatta 2 500 poäng. Elever måste ges möjlighet att bygga på med
egna poäng utöver de 2 500 poängen, likväl som inte alla program
behöver kräva 2 500 poäng. Det bör inrättas ett nytt lärlingsprogram. Det
tredje året på de yrkesinriktade programmen görs frivilligt och leder till
högskolebehörighet. Vi vill också ha ett nytt företagarprogram.
När det gäller kärn- och karaktärsämnen har vi arbetat för att kärnämnen
ska kunna läsas i etappvis indelning, för att tillgodose de elever som upplever
den teoretiska delen alltför betungande. En översyn av kärnämnen bör göras,
till exempel bör historia bli ett nytt kärnämne.
Det nuvarande kurssystemet bör ses över. Att de valbara kurserna i
gymnasieskolan får större utrymme, 300 poäng jämfört med nuvarande 190
poäng, är bra. Det innebär större valfrihet för både eleverna och skolorna som
är de som beslutar om vilka valbara kurser som ska ges. Vissa garanterade
valbara kurser måste dock tillgodoses från alla kommuner, till exempel den
mest avancerade matematikkursen för naturvetare.
Kristdemokraterna har påtalat att det i gymnasieförordningen ska införas
en bestämmelse som definierar begreppet valbara kurser, samt en
bestämmelse om att skolan har ett ansvar för att eleven i sin individuella
studieplan har en sådan kombination av valbara kurser att programmålen i
övrigt uppfylls.
Kristdemokraterna är positiva till regeringens förslag i årets budget om
utökad garanterad undervisningstid för elever på det estetiska programmet,
naturvetenskapsprogrammet och samhällsvetenskapsprogrammet med 30
timmar samt för övriga nationella program med 60 timmar.
10.2 Förläng ungdomsgymnasietiden
Det är inte självklart att alla gymnasieutbildningar ska fullföljas före tjugo
års ålder. Gymnasiet ska i största möjliga mån tillgodose elevernas olika
behov och förutsättningar, men denna strävan försvåras av att alla elever
måste bli klara på samma tid. Dagens åldersgräns för gymnasiestudier
omöjliggör längre uppehåll i studierna och skollagen måste därför ändras
så att åldersgränsen för gymnasiestudier tas bort.
Vi anser att gymnasiestudierna ska kunna genomföras på lika villkor till
och med tjugofem års ålder. Studiebidraget bör dessutom höjas.
11 Likvärdighet och allsidighet
Skolverkets uppföljningar, utvärderingar och tillsyn visar att den
reformerade gymnasieskolan tenderar att bli alltmer spretig. Likvärdighet
måste eftersträvas på ett bättre sätt. Gymnasieskolan lever inte upp till
förväntningarna när det gäller att tillgodose elevernas val. Också i
tätbefolkade regioner med korta geografiska avstånd minskar andelen
tillgodosedda val. Kristdemokraterna ifrågasätter om inte kommunerna
borde ha ett bredare beslutsunderlag än endast antalet sökande då
dimensioneringen av utbildningarna beslutas. Långsiktigheten är viktig
för stabila planeringsförutsättningar och utveckling av kompetens.
Samverkansavtal mellan kommuner är viktiga. Här måste
kvalitetsutvecklingen vara lika viktig som ekonomin. Metoder och rutiner
måste utvecklas för att svara upp emot begreppet "en likvärdig
gymnasieskola".
Samverkan är inte minst viktig för att de små kommunerna ska kunna
utveckla nya gymnasieskolor. De nya och mindre gymnasieskolor som vuxit
upp under de senare åren har visat sig mycket positiva. Att få vara med och
skapa nytt, ofta med modern pedagogik och relativt goda resurser för
utrustning med mera, har gjort det lätt att rekrytera behöriga lärare. För
många elever vägs det mindre urvalet av grenar och kurser upp av andra
faktorer som trivsel, kortare restider och möjlighet att delta i hemortens
sociala liv. Det måste dock finnas en viss bredd i en gymnasieskolas
utbildningsutbud för att skolan ska anses hålla en god kvalitet. Valfriheten för
eleven måste innebära att såväl valbara kurser som hela program kan läsas
utanför hemkommunen.
Skollagen säger att alla elever ska erbjudas ett allsidigt urval av program
och att antalet platser på programmen och deras grenar ska anpassas med
hänsyn till elevernas önskemål. För kristdemokraterna är det viktigt att
gymnasieskolan ger ett rikt utbildningsutbud som svarar mot olika elevers
individuella behov. Om regeringen fullföljer sina planer på en gymnasieskola
med "färre ingångar och fler utgångar" måste detta således kombineras med
möjlighet till specialisering för olika valbara inriktningar inom programmet.
12 Friskolor
Rätten att välja skola är grundläggande i en demokrati. Den stora
förändringen för de fristående gymnasieskolorna kom 1993, då fristående
gymnasieskolor fick lagfäst rätt till bidrag från elevernas hemkommuner.
Bidragssystemet kan förenklas. Regeringen lägger programvis fast en
lägsta nivå för vad kommunerna är skyldiga att betala till friskolorna. Det
råder dessutom ofta delade meningar om vad som ska ligga till grund för
ersättning. Det naturliga vore att samma ersättning utgick till de fristående
skolorna som till de offentliga.
År 1999 gick cirka fyra procent av rikets gymnasieelever hos fristående
huvudman. Huvudmannaskapet är oftast stiftelse eller aktiebolag. Också
ideella föreningar och ekonomiska föreningar förekommer, liksom
handelsbolag. Lärarnas intresse av att arbeta i friskolor ökar också. Stor vikt
läggs i dag vid att utbildningen vid de fristående gymnasieskolorna präglas av
de grundläggande värden och allmänna mål som finns angivna i skollagen.
Enligt skollagen 9 kap. 10 § får fristående gymnasieskolor med rätt till bidrag
också i dag endast ta ut elevavgifter som är skäliga med hänsyn till de
särskilda kostnader som förutsätts rimliga.
Vi vill också se den ökande konkurrensen mellan friskolor och kommunala
gymnasieskolor som något positivt. Kvaliteten på landets skolor kan komma
att genomgå en generell nivåhöjning. Kristdemokraterna ser därför fram mot
en utveckling av fler fristående skolor. I framtidens mångfald har också väl
fungerande kommunala skolor en självklar plats.
13 Teori och praktik
13.1 Lärlingsprogram
Ett viktigt steg i riktning mot valfrihet är införandet av ett nytt
lärlingsprogram på gymnasiet. Den som är intresserad av ett visst område
engagerar sig betydligt mera och blir mera kreativ. Att kunna gå ut som
lärling i en bransch som lockar förstärker valfriheten. Eleven märker
snabbt om han eller hon trivs med arbetet. I stället för att först avklara tre
års teoretiska studier, får eleven en uppfattning om just detta är
framtidsjobbet. Besvikelser och felval kan mötas på ett bättre sätt. En
ökad flexibilitet och anpassning till den lokala arbetsmarknadens behov
underlättar också ungdomars möjligheter att få arbete.
I en modern, flexibel lärlingsutbildning måste skola och arbetsliv dela på
ansvaret för utbildningen. Krav på yrkeskunnande ökar idag på flera områden.
Det gäller att ha bred kännedom om arbetsinnehåll och moderna metoder, att
vara snabb och effektiv och att kunna utföra arbete med kvalitet. Man ska
kunna arbeta självständigt och kunna ta ansvar. Man ska kunna lösa problem
och vara flexibel för förändringar. En rimlig avvägning mellan teori och
praktik är mycket viktig. Kvaliteten i utbildningen måste förstärkas och svara
mot de kvalitetskrav som branscherna ställer.
Lärlingsutbildningen bör vara mellan två och fyra år beroende på yrkets
karaktär och lärotid samt önskemål om förberedelse för kommande studier.
Lärlingsutbildningen ska knytas nära det lokala näringslivet. Att ungdomar i
tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till ett
fortsatt boende på orten, vilket ger positiva regionalpolitiska konsekvenser.
Praktik bör varvas med teori redan från första terminen. För både
lärlingsutbildningen inom gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspolitiken
gäller att den kvalitetssäkras, gärna med yrkesexamen efter branschens
önskemål. Utbildningen avslutas med ett gesällprov/yrkesprov. Yrkesbevis
utfärdas, vilket också gäller som gymnasieexamen. Alla elever med avslutad
utbildning har behörighet till fortsatt yrkesutbildning på den yrkeshögskola vi
vill inrätta.
13.2 Gymnasieexamen
Regeringen presenterade i mars 2000 en proposition där projektarbete och
gymnasieexamen berördes. Att införa en gymnasieexamen medförande
högskolebehörighet för gymnasieskolans program är ett steg framåt för att
höja kvaliteten. Kristdemokraterna anser att gymnasieexamen ska införas
för alla program och vara en grund för fortsatta högskolestudier och/eller
arbete. Den bör således omfatta alla elever som fullgjort ett nationellt
program, oavsett om det är teoretiskt eller yrkesinriktat. För de
yrkesförberedande programmen anser Kristdemokraterna att tredje året
ska vara valbart. Gymnasieexamen ska dock enbart gälla treårig fullgjord
gymnasieutbildning.
Gymnasieexamen tydliggör vilka resultat och vilken kompetens eleven
uppnått och är härigenom ett sätt att kvalitetssäkra alla yrkesutbildningar. En
gymnasieexamen för de yrkesinriktade programmen kan påverka den sociala
snedrekrytering till högskolan som fortfarande existerar. Genom att påskynda
införandet av en ny yrkeshögskola som är parallell till högskolan stärks
programmen.
14 Elever med behov av särskilt stöd
Gymnasieskolan måste bli bättre på att tillgodose elevers behov av
särskilt stöd. Den nuvarande tillgången till speciallärare är till exempel
otillräcklig. Detta går enligt Lärarnas Riksförbund ut över elever i
program med yrkesämnen, svaga elever på de natur- och
samhällsvetenskapliga programmen och elever med mindre uttalade
behov.
Gymnasieskolan måste också bättre ta vara på de möjligheter som den nya
reformen innebär. Individuella studieplaner, stöd- och specialundervisning
måste utnyttjas i större utsträckning. Det finns ett stort behov av
teoriutveckling inom den specialpedagogiska forskningen. Skolverkets
nationella kvalitetsgranskningar har pekat på att det behövs ett fördjupat
forsknings- och utvecklingsarbete om effekterna av gruppstorlekar och hur
man kan arbeta med elevers lärande i olika grupper.
Vi vill också i detta sammanhang uppmärksamma gymnasiesärskolans
betydelse. Gymnasiesärskolan bygger på den obligatoriska särskolan och
vänder sig till ungdomar som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de har
en utvecklingsstörning. Den ska utifrån varje elevs förutsättningar fördjupa
och utveckla kunskaper som en förberedelse för ett meningsfullt vuxenliv i
arbete, boende och fritid.
15 Nationella prov
För att få en vägledning när det gäller bedömning av kunskaper fyller de
nationella proven en viktig funktion. Det diagnosmaterial och de prov
som ingår i det nationella provsystemet ska dels kunna användas för att ta
reda på elevens starka och svaga sidor, dels kunna hjälpa läraren vid en
bedömning av om uppställda mål har nåtts och som ett stöd inför
betygssättningen. Vi anser att nationella prov har en viktig uppgift att
fylla som rådgivningsinstrument för en någorlunda likvärdig
betygssättning. Det är därför positivt att de nationella proven i svenska,
engelska och matematik blivit obligatoriska från hösten 2000. Det är
viktigt att praktiska yrkeskunskaper uppvärderas och att man finner
former får hur de kan bedömas.
16 Betyg och betygssystem
Betyg bör ses som ett komplement till utvecklingssamtalen och handlar
således om personlig feedback på prestationer. Kristdemokraterna har
medverkat till att ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem införts. Ett
sådant betygssystem bidrar enligt forskning och lärarerfarenhet bättre än
ett relativt system till att motivera eleverna och ge även svaga elever ett
gott självförtroende. Detta förutsätter emellertid att varje elev
uppmärksammas, ges handledning och uppmuntran. I ett mål- och
kunskapsrelaterat betygssystem är betyget ett kvitto på en dokumenterad
kunskap. Stegen i betygsskalan får emellertid inte vara för glesa om
betygssystemet ska medverka till att motivera eleven att försöka uppnå
nästa steg. Om instrumentet är alltför trubbigt mäter det inte heller det
som det är tänkt att mäta och informationen som betygen ska ge blir
därigenom bristfällig. Dagens system bör därför kompletteras med fler
steg. Hela betygssystemet bör ses över, framför allt hur det används som
urval till högre studier.
16.1 Betyg som urvalsinstrument för högre utbildning
Från kristdemokraterna har vi ihärdigt pekat på att det finns flera brister i
det nuvarande systemet. När det gäller behörighetskravet har vi till
exempel markerat att det behövs en avstämning mellan gymnasieexamen
och det nuvarande kravet på allmän behörighet.
För att ha allmän behörighet att söka till högskolan krävs godkänt på 90
procent av samtliga kurser. Det är således ett kvantitativt krav. Någon
kvalitetsaspekt finns inte i detta, till exempel att svenska, engelska,
matematik
och samhällskunskap ska ingå. Det sker inte heller någon viktning av olika
kursers betydelse för högre utbildningar.
Målrelaterade betyg kräver ett annat urvalsförfarande. Andra
urvalsmetoder såsom intervjuer och särskilda prov har blivit vanligare, men
fortfarande antas inte mer än några procent på detta sätt. Utvecklingen av
antagningsprov och andra alternativa urvalsinstrument har avstannat. Dagens
tillträdessystem med samma urvalsregler för nästan alla utbildningar
tillgodoser inte önskemålen om variation och flexibilitet. Komvux har fått
känna av en stor efterfrågan på kompletteringsutbildning från studerande som
redan har en avslutad behörighetsgivande gymnasieutbildning.
När det gäller urvalsreglerna har vi bland annat pekat på problemet med
betygsräkning. Idag söker eleverna på snittpoängen till högskolan, vilket
medför en risk att eleverna i sina val av kurser väljer sådana där det anses
lättare att få bra betyg, med syftet att få upp snittbetyget. Traditionella
kunskapsämnen, som upplevs som svåra, riskerar att prioriteras ned eftersom
eleven själv väljer de 90 procent som räknas.
Kristdemokraterna anser att en modell för viktning av betygen ska
utvecklas. Det är högskolans och universitets uppgift att vikta dem i
förhållande till utbildningsmål. Informationen till gymnasieeleven måste
stärkas för att öka valmöjligheten inför kommande högskolestudier. Vid urval
bör också andra sätt att värdera lämplighet för och möjlighet till den sökta
utbildningen användas. Ett exempel är andra varianter tillsammans med
högskoleprovet. Elevens förstaval måste också värderas som ett tecken på
viljeinriktning.
17 Högre studier
SCB har undersökt intresset för högre studier bland elever i
gymnasieskolans avgångsklasser läsåret 1998/99. Vid detta tillfälle
planerade 61 procent av kvinnorna och 47 procent av männen att börja
studera på högskola inom de närmaste tre åren. Samma undersökning
visar att ungdomar från arbetarhem är underrepresenterade bland dem
som gått ut från treåriga studieförberedande program. Också med samma
betyg går de i mindre utsträckning vidare till högskoleutbildning.
Ansträngningar måste göras för att bredda rekryteringen och stimulera nya
grupper att skaffa sig en högre utbildning. Fortfarande är det alltför få
ungdomar från studieovana miljöer som söker sig till högskolan. Att
ungdomar som är barn till tjänstemän huvudsakligen väljer
studieförberedande program, medan ungdomar vars föräldrar är arbetare
oftast väljer ett yrkesförberedande program lägger grunden för den sociala
snedrekryteringen till högskolan. Vi menar att en reformering av
gymnasieskolan är nödvändig för att kunna möta alla elever oavsett bakgrund.
Kontakterna mellan gymnasiet och arbetslivet är viktiga för båda parter.
Ett klimat för skapande och framtidstro kräver att medborgarna
myndigförklaras, blir betrodda och får ta ansvar. Ett sådant klimat kräver en
skola som tar vara på ungdomars nyfikenhet och stimulerar deras kreativitet.
En gymnasiekola för entreprenörskap och initiativkraft kan skapas i
samarbete med näringslivet.
Vi anser därför också att det borde inrättas ett nationellt program med
speciell inriktning på företagande och entreprenörskap. Ett sådant program
bör inrikta sig på samarbete mellan små, medelstora och stora företag inom
alla samhällets sektorer. I ett företagsinriktat program måste tonvikt läggas på
elevernas kreativitet och kapacitet att planera och genomföra egna projekt.
18 Kommunernas ansvar
Kommunerna har också ett ansvar för att resurser för läromedel ställs till
förfogande liksom att lokalerna är ändamålsenliga. Särskilt bör den
växande allergiproblematiken beaktas. Många av landets skolor är inte
heller anpassade för de pedagogiska metoder som utvecklats, eller de nya
uppgifter som tillkommit. På ett flertal skolor saknas till exempel avskilda
rum för utvecklingssamtal.
För att gymnasieskolan ska vara en attraktiv arbetsplats krävs att
kommunerna satsar på personalen. Det krävs till exempel större flexibilitet
när det gäller utformandet av tjänster så att lärare kan kombinera sin
undervisning med forskning eller annat arbete. Ambitionen att skapa
heltidstjänster har också lett till att lärare inte har utbildning i alla ämnen
de
undervisar i. En rejäl satsning på lärarnas löner, fortbildningsmöjligheter och
arbetsmiljö bör ingå i alla kommuners skolsatsningar. Kommunerna måste
också hitta sätt att attrahera duktiga rektorer och ge dem frihet och möjlighet
att driva skolutveckling. Allt detta bör finnas i kommunernas
kvalitetsredovisningar.
För att stärka kommunernas möjligheter att klara sina åtaganden anslår
Kristdemokraterna 3 500 miljoner kronor till kommunerna utöver regeringens
förslag år 2001, samt 2 500 miljoner kronor respektive 1 500 miljoner kronor
för åren 2002 och 2003.
19 Gymnasieledning
Skolledarens roll är avgörande för både skolans klimat och resultat. Att
skapa ett klimat i skolan där både barn och vuxna möts med respekt och
respekterar andra, där medmänsklighet ses som naturligt och
eftersträvansvärt och lusten att lära stimuleras är rektorernas viktigaste
uppgift. Att driva skolutveckling är en huvuduppgift för rektor. Denna
utveckling ska ske i samarbete med personalen, men också i nära kontakt
med föräldrarna.
Det är nödvändigt att varje skola leds av personer som har god kännedom
om barns och ungdomars utveckling och insikt i utbildningens villkor. För det
pedagogiska ledarskapet ska rektor ha goda insikter i vad lärararbetet innebär.
Rektorer som rekryteras ska ha goda ledaregenskaper och få en högklassig
grundutbildning och en kontinuerlig fort- och vidareutbildning så att de i
verklig mening kan vara ledare för såväl skolans pedagogiska som admini-
strativa verksamhet.
Resultatansvar och befogenhet som delegerats till rektor är ofta
otillräckliga. Det fria utrymmet är starkt kringskuret, inte minst vad gäller
ekonomiska frågor. I läroplanen uttalas rektorernas uppgifter tydligt.
Huvudmannen, kommunen, har det yttersta ansvaret och rektorernas
kommunala uppdragsgivare måste skapa förutsättningar så att rektorerna kan
utöva ledning och styrning mot uppställda mål. För att förbättra rektorernas
möjligheter är det viktigt att rektorernas roll förtydligas genom direkt
lagstadgat ansvar.
20 Lärares status och arbetsvillkor
I den kommunala gymnasieskolan har andelen lärare med pedagogisk
utbildning fortsatt att minska från 89 procent 1996 till 84 procent hösten
1998. Drygt var sjätte gymnasielärare saknar pedagogisk utbildning.
Antalet lektorer har fortsatt att minska och 1997/98 var antalet nere i 697.
Enligt Kommunförbundet kommer det år 2007 att behövas ett nytillskott
på ca 10 000 gymnasielärare, eftersom pensionsavgångarna är stora inom
gymnasieskolan. Regeringens planering är otillräcklig.
Ett av det viktigaste sätten att höja lärarutbildningens kvalitet är att låta
den genomsyras av ett vetenskapligt förhållningssätt. I den pedagogiska
kompetensen ska också lärarnas möjligheter till forskning tas till vara.
De flesta av gymnasielärarna i yrkesämnen har "gamla" kunskaper, i den
bemärkelsen att det var länge sedan de lämnade sitt yrke för att bli yrkeslärare
och att de i liten omfattning är ute på yrkespraktik eller kompetenshöjande
teoretisk vidareutbildning. Risken är överhängande att skolan förmedlar
kunskap som hör gårdagens arbetsliv till. Därför måste lärarna få fortbildning
och uppdatering i ämnet. Uppdatering och yrkespraktik måste kopplas till
någon form av lärarcertifikat där lärarna regelbundet är ute i arbetslivet och
får adekvat yrkespraktik.
20.1 Att stanna i yrket
Ohälsa och stress har ökat bland lärare under 1990-talet. En ny
undersökning från Arbetslivsinstitutet visar att var femte lärare är i
riskzonen. Värst drabbade är kvinnliga gymnasielärare. Mellan 1993 och
1997 fördubblades procentandelen kvinnliga gymnasielärare som varje
vecka känner olust inför att gå till arbetet, från 16 till 30 procent. Andelen
som varje vecka misströstar inför svårigheter på arbetet redovisar också
en fördubbling, från 20 till 40 procent.
Läraryrkets status måste också höjas. Rollen som kunskapsförmedlare
måste vara tydlig. Lärarna måste få lön för mödan och stimulans i form av
tjänster med speciellt ansvar. Karriärstegar för lärare är inte heller
tillräckligt
utvecklade. Kontakter mellan forskare och personalen i skolan måste
stimuleras. Lärare får ofta själva ta tag i problem, där en verklighetsnära
forskning hade kunnat underlätta. Genomtänkta planer för rekrytering av
personal, utvecklande av karriärstegar för lärare och så vidare är viktiga led
för en förbättring. Kristdemokraterna anser att det måste finnas fler lektorer i
gymnasieskolan.
Att vara lärare handlar i dag både om kunskapsförmedling och sociala
uppgifter. Rollen som kunskapsförmedlare måste vara tydlig. Därför måste
kommunerna satsa tillräckligt med resurser på sådana yrkesfunktioner som
kompletterar lärarnas arbete. Om kommunerna skär ned på barn- och
ungdomspsykiatriska mottagningar går detta ut över ungdomars ökade ohälsa
och det får också konsekvenser för dem som möter eleverna i deras vardag.
Nedskärningarna inom skolans område har lett till att en stor del av den
elevvårdande personalen tvingats sluta. Med färre vuxna har arbetsbördan för
lärarna blivit orimlig och stödet till elever som har svårt att tillägna sig
undervisningen räcker inte.
21 Körkortsutbildning
Vi anser att det finns god anledning att det utformas en strategi för
körkortsutbildning i gymnasieskolan. Endast 27,3 procent av 18-åringarna
i Sverige hade gällande körkort för personbil år 1998. I Stockholm
handlar det om var tionde. Ungdomarna säger själva att de gärna vill ta
körkort, men att de varken har tid eller råd.
Körkort och trafikkunskap är något av ett obligatorium. För många
anställningar fordras också körkortsinnehav. Några exempel är
omvårdnadspersonal i hemtjänst och elinstallatörer. I vårt moderna samhälle
måste vi säkerställa att alla undervisas om trafikkunskap, i vilken ANT-frågor
bör komma in på ett naturligt sätt.
Kristdemokraterna menar att gymnasieskolan inom vissa program, i
samverkan med körskolorna, ska kunna erbjuda en fullständig
körkortsutbildning. Vi anser också att den teoretiska undervisning och den
examination som krävs för att förbereda för uppkörning bör bli obligatorisk
för skolorna att erbjuda. Körkortsutbildningen ska erbjudas eleverna för
frivilligt deltagande.