Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av en översyn av regelsystemet på
skolområdet för att tillförsäkra offentliga skolor samma grad av frihet
och självbestämmande som friskolorna har redan i dag.
Motiv för mitt förslag
Det svenska skolsystemet kännetecknas av en kombination av extrem
centralstyrning i vissa avseenden (lär- och kursplaner, lärarutbildning
m.m.) och samtidigt ett betydande mått av lokalt självbestämmande.
Alltsedan Göran Perssons kommunalisering av skolan har de kommunalt
engagerade beslutsfattarna fått större utrymme. Inledningsvis på
bekostnad av den statliga styrningen, men i praktiken också genom att de
enskilda skolornas självbestämmande på många håll minskat.
Kommunerna och de kommunala barn- och utbildningsnämnderna styr
skolan i stället för staten. Frågan är vad som vunnits på detta?
En ny folkrörelse håller på att växa fram i Sverige. Att starta och driva
skolor är en av Sveriges verkliga tillväxtbranscher. Många hundra otåliga och
entusiastiska lärare och skolledare har skapat "egna" skolor. Skolor som kan
utvecklas efter deras egna intressen och önskemål och skolor som måste vara
efterfrågade av elever och föräldrar både för att kunna starta och leva vidare.
I friskoledebatten har inte sällan kritiska röster hörts. På vänsterkanten,
men också bland skeptiska borgerliga kommunalpolitiker, ifrågasätts om inte
friskolor utarmar den offentliga skolan. En vanlig tvistefråga är hur den
kvarvarande kommunala skolan skall klara sig när den blivit av med både
elever och pengar. Jag menar att denna föreställning är helt felaktig.
Självklart måste de skolor som förlorar elever också förlora resurser. Och
friskolorna får inte pengar på de andra skolornas bekostnad. Skolpengen
innebär att pengarna följer elevens val i stället för kommunalpolitikernas. Det
är ett förhållande som Sveriges elever och föräldrar i allmänhet är tacksamma
för.
Orättvisan ligger på ett helt annat plan än de ekonomiska förutsättningarna.
De är lika eller likvärdiga i enlighet med nuvarande - av en socialdemokratisk
regering föreslagna - bestämmelser. Friskolorna gynnas inte på något sätt
även om en del naturligtvis fått det bättre sedan reglerna om 85 respektive 75
procent av kommunens kostnad för motsvarande undervisning var gällande.
Orättvisan handlar snarare om möjligheten att själv forma sin verksamhet.
Det är de kommunala skolornas verkliga konkurrensnackdel och det som
kritikerna borde fokusera på. Friskolor och kommunala skolor har helt enkelt
olika spelregler.
Friskolorna kan i princip göra vad de vill med de ekonomiska resurser,
som på grundval av elevantalet, tilldelas dem. På ett vitt ark papper kan
pionjärerna skapa sin egen skola och i varje läge avväga mellan olika
kostnader. Är datorer viktigare än lokaler? Är lärare viktigare än läromedel?
Är färre högutbildade och högavlönade lärare bättre än fler med lägre lön? Är
läroböcker viktigare än skolmat? Frågorna är många men svaren ges på den
nivå som har överblick, engagemang och kunskap över verksamheten på just
den friskola som berörs. Däri ligger mycket av hemligheten bakom
friskolornas förmåga att även med knappa ekonomiska resurser prestera goda
eller mycket goda resultat.
Mina egna erfarenheter av friskoleverksamhet är tydliga. Även med en
mindre summa pengar än vad kommunala skolor får kan man bedriva bättre
verksamhet. Varför? Jo, friheten att få göra avvägningarna på skolnivå, där
man känner problemen, gör att man får mer för pengarna. Och det innebär
alltså att skattebetalarna (och kommunen) får mer för pengarna än med cen-
tralstyrd resurstilldelning. Marknadsekonomins lagar gäller nämligen också
på detta område. För en tusenlapp kan man få väldigt olika resultat beroende
på hur man använder pengarna. På samma sätt kan man nå samma resultat
med olika summor pengar. Det gäller att hitta mekanismer som möjliggör
bästa möjliga användning av pengarna. De flesta svenska kommuner tillämpar
tyvärr system för resursfördelning som mer liknar det gamla Sovjetunionens.
Lösningen på det problem som framför allt socialdemokratiska
kommunalpolitiker beskrivit, är varken att stoppa friskolorna eller att skydda
de offentliga genom särskilda insatser. Det skulle resultera i att elever
hänvisades till skolor som de och deras föräldrar valt bort. Tvång och
planhushållning förvärrar bara problemen. Lösningen är att införa ett
skolpengssystem som ger rättvisa också åt de kommunala skolorna. Om vi
tillåter att de får jobba lika fritt som friskolorna är jag övertygad om att det
engagemang och den skaparkraft som finns hos dem som arbetar i offentliga
skolor snabbt skulle ge resultat.
Ett konkret förslag är att alla kommunala skolor i Sverige kunde få samma
frihet som friskolorna. Det är orättvist att friskolorna styr och ställer helt
efter
eget huvud, samtidigt som de kommunala skolorna styrs hårt av politiska
beslut. Hur skall man kunna göra ett bra jobb med händerna bakbundna av
beslut på högre nivåer? Hemligheten bakom friskolornas framgång är varken
mer pengar eller "duktigare" elever. Hemligheten är ett starkt engagemang -
hos elever, föräldrar och lärare - och fullständig frihet att använda de knappa
resurserna som man själv vill. Regeringen bör därför ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med förslag om hur regelsystem och frihetsgrad kan
enas mellan de "fria" friskolorna och de "ofria" offentliga skolorna. På så sätt
skulle lika villkor tillförsäkras även de kommunala skolor som i dag fortsätter
att vara systemets fångar.
Dagens system - där friskolorna får skolpeng per elev under det att de
kommunala skolornas resurser är hårt styrda uppifrån - är väldigt orättvist.
Om alla skolor fick skolpeng per elev så skulle problemet lösas. Då skulle
också de kommunala skolorna bli fria att använda resurserna på bästa sätt.