Svenska elever uppvisar i dag bristfälliga kunskaper i ämnet historia. Det
är en ordning som i förlängningen hotar de grundläggande värden som ett
demokratiskt samhälle vilar på. Kvaliteten på historieundervisningen bör
därför höjas genom bättre krav på undervisningen och genom utvärdering
av historieämnet på nationell nivå.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
historieundervisningen i grundskolan bör kvalitetssäkras i enlighet med
vad som i motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
behörighetsregler för historielärare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening önskvärdheten av
att fastställa kvantitativa miniminormer för historieundervisningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening önskvärdheten av
att införa ett rikstäckande kontrollsystem av historieundervisningens
omfattning och kvalitet.
Motiv för mina förslag
Syftet med skolans undervisning är flerfaldigt. Dels skall den enskilde
individen skaffa sig kunskaper och färdigheter för att kunna klara sig väl i
livet, dels skall vissa normer och värden förkunnas i enlighet med vad
som fastställts genom politiska beslut. Vilka uttryck dessa båda syften tar
sig i skolans mål och medel, beror på vilken tid och vilken politisk och
social miljö det rör sig om. Man kan säga att det finns vissa yttre
samhälleliga faktorer som är styrande för skolans undervisning, t.ex.
tidens värdemönster, statliga regelverk och anslagssystem, liksom det
finns vissa inre faktorer, t.ex. skolans storlek, stadium,
elevsammansättning, personalstruktur, etc. Resultatet av undervisningen
kommer alltid att vara beroende av både de yttre och inre faktorerna.
Bland historiker och historielärare har det många år varit en utbredd
uppfattning att historiekunskaperna i samhället är sviktande, inte endast hos
många elever utan hos befolkningen i dess helhet. Detta är dessutom ett
internationellt uppmärksammat fenomen. Vad som uppfattats som brist på
historisk kunskap har föranlett debatter i flera västländer om innehåll i och
mål för skolundervisningen. Samtidigt som behovet av att bygga broar mellan
olika sociala och etniska grupper har ökat, har historieundervisningen tonats
ned till något så obetydligt att repetition och bakgrundsteckning blivit
lidande. Härigenom, menar man, har sammanhanget i undervisningen
försvagats eller helt försvunnit och därmed också en viktig grundval för det
kritiska tänkandet. I stället för detta anses utrymmet ha ökat för okritiskt
anammande av andras slutsatser eller fördomar.
I samband med riksdagens partiledardebatt 12 juni 1997
uppmärksammades på politisk nivå plötsligt, efter publiceringen av en enkät,
att svenska ungdomar inte i lika hög grad som sina internationella kamrater
tror på det verkliga i Hitlers beslut om "judefrågans slutgiltiga lösning" och
införandet av förintelseläger. Enligt enkäten skulle svenska ungdomar
dessutom vara påfallande osäkra på demokrati som den bästa styrelseformen.
Som ett resultat av uppmärksamheten tog regeringen initiativ till projektet
"Levande historia", med tyngdpunkt på Förintelsen, ett initiativ som rönt
positiva kommentarer från skilda politiska håll. Ambitionen måste dock vara
att en tillfredsställande historieundervisning normalt skall ske genom skolans
försorg. Historieämnets ställning i dagens svenska skola har därför under sen
tid rönt visst medialt intresse.
Sedan det kalla krigets slut har den historiska bakgrunden till aktuella
händelser diskuterats mer än tidigare. Historiska argument har aktualiserats
genom den förändrade politiska situationen, inte minst i Europa. Krigen på
Balkan och i Kaukasusområdet har mer än någonsin ställt historiska argument
för dagspolitiska ställningstaganden i förgrunden. Detta gäller för övrigt
också den fredliga integrationen inom EU, vilken i själva verket är ett ständigt
vidgat förhandlingssystem där allehanda intresse- och maktståndpunkter kan
förpackas i någon typ av argument med historiska motiveringar. Historien
lever i nuet med större tydlighet än någonsin, varför behovet av att kunna
tolka historien inte enbart är en fråga för fackhistorikerna. Det är en fråga
för
alla och därmed, i en demokrati, en fråga som har de djupaste implikationer
för utformningen av skolan och dess historieundervisning. I den successiva
förändringen av samhället ligger utvecklandet av historiemedvetandet som en
väsentlig del, nämligen hur man som individ betraktar dagens samhälle i ett
orsaks- och meningssammanhang. Makten över historien blir en väsentlig del
i makten över nuet och framtida vägval. En väl fungerande
historieundervisning i skolan framstår därför som en av de viktigaste
framtidsfrågorna.
Undersökningar visar att historieundervisningens omfång har minskats
kraftigt sedan 1950-talet på såväl grundskole- som gymnasienivå. Samtidigt
är det uppenbart att inget politiskt parti eller någon regering aktivt har
arbetat
för att just historiekunskaperna skall trängas tillbaka. Tvärtom råder det
konsensus kring värdet av historisk kunskap och behovet av att känna till
bakgrundssammanhangen till dagens situation. De muntliga uttalandena om
historiekunskapernas värde har dock inte alls lett till att de värnats i samband
med utbildningspolitiska reformer. Därför fordras en tydlig markering från
riksdagen om att den positiva inställningen också måste omsättas i handling.
Historiekunskaper kan anammas på många håll i samhället och under hela
livet. Skolan har ändå en nyckelroll, eftersom alla går i skolan. Om skolorna
skulle bli till fungerande miljöer för utbildning och bildning, kan också en
grund för demokratins kontinuerliga utveckling skapas. En fungerande skola
ger sina elever inte bara en god allmänbildning, ett nyansrikt språk och vissa
gemensamma referensramar, utan även en kontinuerlig träning i att tolka
olika beskrivningar av verkligheten. Den som kan sätta in faktakunskaper i
orsakssammanhang kan också ställa frågor och gradvis utveckla sin
intellektuella kapacitet. Om detta kan ske parallellt med en fostran på basis av
hänsyn, ansvar och humanistiska värden finns anledning att hysa hopp, inte
bara för den svenska skolan utan för hela samhället och i förlängningen hela
världen.
Att öka kvaliteten på historieundervisningen kan ske på flera sätt. Lärarna
har naturligtvis en nyckelroll i sammanhanget. Det ter sig en smula märkligt
att man med dagens ordning kan tjänstgöra som historielärare, utan att ha läst
en enda poäng i ämnet historia vid universitet eller högskola. Även om ämnet
har breda beröringspunkter med exempelvis ekonomisk historia eller
statsvetenskap, så borde åtminstone 60 poäng i ämnet historia gälla som ett
krav för att undervisa på högstadie- eller gymnasienivå.
Utvärdering av undervisningens kvalitet och omfattning, liksom av
elevernas kunskaper är andra viktiga instrument. Detta bör ske kontinuerligt
på nationell nivå, exempelvis genom nationella prov. Kvalitetsaspekten är
viktigare än kvantitetsaspekten. Bara genom en hög kvalitet på
historieundervisningen kan eleverna lockas att läsa och lära mer historia,
vilket i slutändan är målet. Det hindrar dock inte att även vissa kvantitativa
mål av minimikaraktär kan beaktas för historieämnet.