Sammanfattning
Många funktionshindrade personer mår bättre av att bo i ett annat klimat än det som Sverige erbjuder och vissa beviljas också utlandsvård av läkare under längre eller kortare perioder. Det kan exempelvis röra sig om reumatiker och psoriatiker som blir remitterade till Spanien för klimatvård. Utlandsvistelserna är för dessa personer ett betydelsefullt led i deras rehabilitering och ett medel för dem att uppnå goda levnadsvillkor. Det finns i dessa fall ingen avsikt att flytta utomlands för gott. För att vården ska kunna utföras är det en förutsättning att familjen kan flytta med, vilket inte är möjligt om vistelsen blir för kostsam för den enskilde. För att möjliggöra vården är det således nödvändigt att skolpliktiga barn får ta med sig den skolpeng som de har rätt till i Sverige. De ska ha samma rätt som barn till föräldrar som idag har rätt att flytta med skolpengen till svenska utlandsskolor.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regler för statsbidrag till friskolor också omfattar svenska skolor i utlandet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktiv till Skollagskommittén.
Utlandsskolor
I dag tillämpar kommunerna olika principer vid behandlingen av ansökningar om flytt av skolpeng till svenska skolor i utlandet. Vissa kommuner tillåter att bidraget flyttas till den utländska skolan, andra inte.
Under läsåret 1998/99 bedrevs undervisning för elever i grundskolan vid 32 svenska utlandsskolor spridda över 23 länder. Sammanlagt undervisades 1.046 grundskoleelever i dessa skolor. Genomsnittskostnaden per elev var 73.300 kronor, med en variation i intervallet 39.600 kronor till 154.500 kronor, under läsåret 1997/98 vid dessa skolor. Detta kan jämföras med genomsnittskostnaden 51.300 kronor för en elev som gick i en kommunal grundskola samt 51.600 kronor för elev i friskola under 1998.
Syftet med utlandsskolor är att ge utbildning enligt svensk läroplan till skolbarn vars föräldrar under en period arbetar utomlands i det svenska samhällets tjänst. Behöriga i den reguljära undervisningen, och därmed statsbidragsberättigade, är därför de elever som uppfyller kraven som anges i förordning om statsbidrag till utbildning av utlandssvenska barn och ungdomar (SFS 1994:519). Kraven gäller exempelvis att minst en förälder ska tjänstgöra vid svensk eller internationell organisation, vid ett svenskt företag eller vara sysselsatt med kulturell verksamhet som familjens försörjning är beroende av. Icke behöriga barn tas emot i mån av plats, men skolan har inte rätt till statsbidrag för dem.
Skolpeng utomlands
Vistelse i utlandet på grund av funktionshinder grundar inte behörighet till de svenska utlandsskolorna, och det finns ingen laglig rätt att få ta med sig skolbidraget till den utländska skolan.
Medlemskapet i EU och den ökade internationaliseringen har lett till en större rörlighet bland våra medborgare och en ökad benägenhet att flytta utomlands. Rätten att få ta med sig särskilda socialförsäkringsförmåner har stärkts under de senaste åren. Barnbidraget är en sådan familjeförmån som numera får följa med vid en utlandsvistelse.
Att inte bevilja flytt av skolpengen strider mot intentionerna bakom socialtjänstlagen nämligen att familjer skall hållas ihop så långt det är möjligt. Skolpengen - liksom barnbidraget - bör ses som en familjeförmån som ska följa vårdnadshavaren. För många funktionshindrade personer med barn i skolåldern är en utlandsvistelse nödvändig för att de ska få behövlig rehabilitering och uppnå goda levnadsvillkor. Att inte bevilja flytt av bidraget innebär en risk för att familjer splittras.
Vidare strider kommunernas beslut att neka flytt av skolpengen mot likställighetsprincipen såsom den uttrycks i 2 kap. 2 § kommunallagen. Då den kostnad som svenska skolor i utlandet tar ut av sina elever i de flesta fall inte överstiger det bidrag som utgår för barn inom friskolor och det offentliga skolväsendet, och då de aktuella skolorna uppfyller de krav som ställs upp i skollagen beträffande friskolor, föreligger inte sakliga skäl för kommunen att neka utbetalning av bidraget. Kommunernas vägran att bevilja bidrag innebär diskriminering av kommuninnevånare och vilar på orättvis grund.
Av denna anledning bör möjligheterna att få statsbidrag utvidgas till att även gälla för andra grupper av elever än de som nämns i förordningen. De svenska utlandsskolorna i fråga står under Skolverkets tillsyn och följer den svenska läroplanen. De uppfyller samma krav som friskolor inom landets gränser och bör i statsbidragshänseende likställas med dessa. Bidragsrätten bör vara kopplad till skolan i stället för motivet bakom utlandsvistelsen.
För närvarande pågår en översyn av skollagen (dir. 1999:15). Det finns anledning att i samband med översynen även se över de regler som gäller för svenska skolor i utlandet.
Stockholm den 4 oktober 2000
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)