Motion till riksdagen
2000/01:Ub307
av Graf, Carl Fredrik (m)

Skolidrottens betydelse


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om idrottens betydelse i skolan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om övervikt och fetma bland ungdomar.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att idrottsrörelsen skall få bättre möjlighet att
medverka i skolans undervisning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om antalet lektionstimmar i ämnet Idrott och hälsa i
skolan.
Motion är viktig för hälsan
Svenska skolelever har i europeisk jämförelse mycket få idrottslektioner.
De rapporter som under hela 90-talet larmat om en negativ
hälsoutveckling hos stora medborgargrupper har obemärkta gått förbi
många skolledare och politiker. Vad gäller idrottsämnet ligger Sverige
dessvärre kvar i jumbodivisionen. Fysisk aktivitet och motion är av
oerhört stor betydelse inte minst för barn och ungdomar. Skolan har ett
viktigt delansvar för att lägga grunden för goda motionsvanor hos barn.
Fysisk aktivitet är helt avgörande för personlig livskvalitet och i
förlängningen för folkhälsan.
Allt fler svenskar lider av övervikt och fetma. Mellan 1980 och 1997 har
andelen personer med fetma och övervikt stigit kraftigt. Det framgår av en
studie som Statistiska centralbyrån gjort. Andelen överviktiga ökade
signifikant från 36 till 46 procent (män) och från 28 till 34 procent (kvinnor),
mest i åldrarna 16-44 år. 1997 hade 20 procent av kvinnorna i åldern 16-24
år problem med övervikt eller fetma och 16 procent av männen i samma
åldersgrupp. 10,4 procent av alla tioåriga pojkar är överviktiga och 17,2
procent av de tioåriga flickorna. Cirka 70 procent av de barn som är
överviktiga vid 10-13 års ålder behåller sin övervikt. Särskilt
uppmärksammas betydelsen av socioekonomisk status och alltså bär skolan
ett särskilt ansvar för att alla elever ska få röra på sig och må bra. Fetman
får
inte bli en klassfråga bland barnen på skolgården.
Det är i första hand stillasittandet - inaktiviteten - och inte de dåliga
matvanorna som ger övervikt. Folkhälsoinstitutet har genomfört en
undersökning som klart visar att fysisk inaktivitet i alla åldrar drastiskt ökar
risken för olika sjukdomar. Med övervikt är sannolikheten större att man
drabbas av benskörhet, höga blodfetter, högt blodtryck, hjärt- och
kärlsjukdomar, diabetes, gikt med mera. Riksidrottsförbundets och SCB:s
undersökningar visar att många i en tid där tempot är så mycket snabbare
inom studier och arbetsliv, rör sig allt mindre på fritiden. Man ägnar sig åt
stillasittande aktiviteter som TV-tittande, "surfande" på Internet m.m.
Statistiska uppgifter inom idrottsrörelsen och militären visar tydliga tendenser
mot ökande vikt och detta är djupt oroande.
Det ska sägas att ur ett europeiskt perspektiv är svenska folket ännu flitiga
motionärer, men orosmomentet är att utvecklingen i raska steg är på väg åt fel
håll. Dessa ändringar i livsstil kan på sikt medföra stora kostnader för
samhället och den enskilde individen genom sjukskrivningar med mera.
Redan i dag drabbas samhället av enorma utgifter för fetman, men framför
allt innebär det att många människor mår dåligt och inte känner
tillfredsställelse med sin tillvaro. För att stärka hälsoläget i Sverige är det
viktigt att skolan kan erbjuda tillräckligt mycket fysisk aktivitet för att
individerna ska känna motivation och ha möjlighet att hålla sig i form efter
avslutad skolgång.
Europeisk expertis på barnfetma är enig om att en bred satsning på skol-
idrott måste göras. Man rekommenderar en timmes fysisk aktivitet om dagen
på schemat. Det är dessutom väldigt bråttom att ta itu med dessa problem, och
man måste ha en förebyggande strategi. Inget land har råd att medicinera bort
fetman, även om effektiva läkemedel skulle utvecklas. Att hänvisa till
framtida forskningsresultat innan man uttalar en strategi för idrottsämnet är
orimligt då framstående svenska forskare som t.ex. Lars-Magnus Engström
vid
Idrottshögskolan länge forskat kring just dessa folkhälsofrågor.
Det finns också anledning att framhålla att idrott och motion i skolan inte
enbart är en fråga om att minska riskerna för den enskilde och kostnaderna för
samhället som en följd av övervikt. Idrott, antingen den bedrivs i lag eller
individuellt, är ett utmärkt sätt att öka livskvaliteten för den enskilde
individen. Genom att skolan eller föreningslivet erbjuder ungdomar möjlighet
att hitta en motionsform som de tycker är rolig och lustfylld, så ökar
möjligheterna att få med sig dessa positiva erfarenheter under resten av livet.
Målet bör vara att ungdomar under skoltiden, dels genom undervisning i
Idrott och hälsa, dels genom att de känner sig motiverade till aktiviteter
därutöver, ägnar tre till fyra timmar per vecka åt någon form av motion.
Det är viktigt att understryka att det alltid är föräldrarna som har
huvudansvaret för sina barns fostran, vilket också gäller idrott och motion.
Genom att själv vara en förebild och ge möjligheter för sina barn att delta i
olika sammanhang där idrott och motion förekommer, kan man lägga en
grund för en bra framtid för sina barn.
Skolans idrottslärare har, genom sin utbildning och kompetens, en särskild
förmåga och möjlighet att stimulera ungdomar till idrott och motion. Eleverna
får i dag information och på vissa stadier betyg om sin förmåga i olika ämnen.
Man kan lätt få en känsla av att denna information inte alltid omfattar idrotts-
ämnet. Föräldrar och lärare har ett gemensamt ansvar för att även det ämne vi
nu talar om, blir föremål för diskussion och utvärdering, på samma sätt som
andra ämnen, i samband med kvartssamtal och andra kontakter.
Ämnet Idrott och hälsa måste ges ett större utrymme i skolan. Detta i
synnerhet som antalet friluftsdagar har minskat i skolorna och fysisk aktivitet
på fritiden inte längre uppfattas som ett alternativ på samma sätt som tidigare.
Syftet med idrottsundervisning i skolan måste vara att ge ungdomarna tillfälle
till nödvändig fysisk aktivitet och ge dem möjligheter att pröva på ett brett
spektrum av olika idrotter för att ge impulser till fortsatt eget idrottande.
Här
är det viktigt att utbudet inte koncentreras till de stora idrotterna. Det är
framför allt viktigt att de elever som inte idrottar på fritiden får fysisk
aktivitet och idrott i skolan.
I syfte att skapa ett totalt sätt större utbud för eleverna i ämnet idrott,
borde
samarbetet kunna öka mellan skolan och idrottslivet utanför skolan. I lagen
om entreprenadförhållanden inom skolan regleras i 1 § att kommuner och
landsting får sluta avtal med en enskild fysisk eller juridisk person om att
denne skall bedriva viss undervisning inom gymnasieskolan. Avtalet får dock
enbart avse undervisning i karaktärsämnen som har en yrkesinriktad eller
estetisk profil. Bestämmelsen kan därför inte tillämpas på ämnet Idrott och
hälsa. Däremot finns en möjlighet enligt 2 § att ansöka hos regeringen som,
om det finns särskilda skäl, får medge att kommunen eller landstinget får
sluta avtal med någon annan om att bedriva undervisning inom det offentliga
skolväsendet för barn och ungdom. Det är enligt min mening svårt att förstå
att denna typ av beslut skall ligga på regeringsnivå. Det naturliga vore att
skolorna själva får besluta om detta. Det normala är självfallet att
idrottsläraren sköter den ordinarie idrottsundervisningen, men det vore en
spännande utvecklingsmöjlighet både för eleverna och skolan om
idrottsrörelsen fick möjlighet att gå in och delta i undervisningen i vissa
fall.
Jag tänker då i första hand på de situationer då idrotten utgör ett frivilligt
tillval. Idrott och motion omfattar numera många olika idrotter och
motionsformer. Får flera komma in i skolan på ett planerat sätt, finns det
chans till ett ökat utbyte både för eleverna och idrottsrörelsen.
För att skapa förutsättningar för alla att minst komma upp i tre till fyra
timmars fysisk aktivitet per vecka dels genom skolan, dels genom ett
engagemang på sin fritid, så är det nödvändigt att skolidrotten utgör en grund.
Idrott och hälsa skall därför vara ett kärnämne både på grund- och
gymnasieskolan. Ämnet bör omfatta minst två lektionstimmar per vecka,
fördelat över hela läsåret. Därutöver skall eleven ha möjlighet att välja att
lägga till ytterligare lektionstimmar.

Stockholm den 3 oktober 2000
Carl Fredrik Graf (m)