med anledning av prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om undantag från höjningen av det nuvarande omkostnadspåslaget
samt att den nuvarande befrielsen från lokalhyra kvarstår.
Motiv för vårt förslag
I propositionen Forskning och förnyelse (2000/01:3) föreslås att externa
forskningsfinansiärer skall betala ett påslag på 18 procent för
forskningsanslagens indirekta kostnader, exklusive lokalkostnader.
Cancerfonden begär med hänvisning till sin unika betydelse som
huvudfinansiär av forskningen kring vår näst största folksjukdom, att den
undantas från den höjning av påslaget för omkostnader som föreslaget
innebär och att den nuvarande befrielsen från lokalhyra kvarstår.
I det följande förklarar vi varför Cancerfondens unika ställning bland
externa forskningsfinansiärer motiverar kraven på undantag från ett ökat
omkostnadspåslag och fortsatt befrielse från lokalhyror.
Cancerfonden - ett forskningsråd för cancer
Cancerfonden är en unik, ideell organisation med ett brett folkligt stöd
genom sina huvudmannaorganisationer. Både allmänheten och forskarna
betraktar fonden som ett cancerforskningsråd.
Cancerfonden är huvudaktören i landet när det gäller stöd till
cancerforskning. 1999 uppgick den utdelade summan till 270 miljoner kronor
till 439 projekt, motsvarande drygt 75 procent av det samlade stödet till
cancerforskningsprojekt som söks i nationell konkurrens. Sedan 1951 har
Cancerfonden utdelat totalt ca 2,8 miljarder kronor.
Stödet fördelas till forskarinitierade projekt (85 procent) och till tjänster
(ca 50 hel- och deltidsforskare och ca 100 foskarstuderande).
Cancerfondsfinansierade forskare tillhör landets bästa inom det
biomedicinska fältet, och genom vårt program för internationellt utbyte får
svenska cancerforskare, oftast i det tidiga skedet av karriären, ökad
kompetens. Cancerfonden tillåter sina forskare att delta i undervisningen både
på grundutbildnings- och forskarutbildningsnivå och tillför därför
universiteten värdefull kompetens.
Cancerfonden stöder forskningen på bred front. Projekten omfattar
experimentell grundforskning (epidemiologi, experimentell tumörbiologisk
forskning, biokemi, molekylärbiologi, immunologi, mikrobiologi,
strålningsvetenskap), klinisk forskning (diagnostik och behandling, vård) och
preventionsforskning. Utdelningen av medlen är forskarstyrd.
Cancerfonden har genom sin folkliga förankring och storlek funnit det
naturligt att ta ansvaret för svensk cancerforskning. Detta har resulterat i att
statens projektstöd är marginellt (genom MFR två miljoner kronor 1999) - ett
förhållande som är tämligen unikt i västvärlden. Genom många initiativ under
årens lopp har Cancerfonden utvecklat svensk cancerforskning till
världsledande inom flera områden. (Se Forskning NU 2000, sid. 5).
Prioriteringsarbetet med projektansökningarna inom Cancerfonden är mycket
nära identiskt med de statliga forskningsrådens.
Att Cancerfonden arbetar "rådslikt", och har en unik ställning som icke-
statlig finansiär av ett viktigt biomedicinskt forskningsområde, markeras av
att fonden deltar som jämbördig part, och innehar för närvarande
ordförandeposten i forskningsrådens samverkansorgan, den s.k.
Samarbetsnämnden, som har till uppgift att samordna arbetet med
projektansökningar från forskarsamhället. Denna särställning markeras också
av att Cancerfonden från regeringshåll betraktas som Sveriges
"cancerforskningsråd", och som därmed fått möjlighet att vara språkrör, bl.a.
som remissinstans, för landets cancerforskare i forskningspolitiska frågor.
Staten har dessutom markerat denna särställning i att man gjort undantag för
Cancerfonden när det gäller den utdebitering av hyra för lokaler vid
universiteten som blev aktuell för externa forskningsfinansiärer i samband
med reformeringen av universiteten 1993.
Propositionsförslag att öka universitetens påslag för
indirekta kostnader
När universiteten för något år sedan införde ett overhead (OH)-påslag på
forskningsanslagen på ca 12 procent, accepterade Cancerfonden denna
kostnad som en rimlig ersättning för de merkostnader som uppstod vid
universiteten vid genomförandet av Cancerfondsstödda forskningsprojekt,
trots den uppenbara orättvisan att forskningsprojekt finansierade av EU
och National Institute of Health (NIH) undantogs från OH och trots att
inga motsvarande ideella, cancerforskningsstödjande organisationer i
andra länder, utan undantag, inte betalar några OH-kostnader till varken
statliga eller privata universitet.
Den nuvarande OH-nivån är rimlig. Något redovisningssystem behövs
därför inte - Cancerfonden kan samarbeta med universiteten på ett
förtroendefullt sätt med ett minimum av byråkrati.
Nivån på den ökning av OH som föreslås är inte motiverad i propositionen.
Den föreslagna, knappt 6 procent, ökningen från den nuvarande nivån av OH,
betyder ca 18 miljoner kronor i extra kostnad för Cancerfonden utan att den
stödda cancerforskningen kommer att öka varken i omfattning eller kvalitet.
Den tidigare förtroendefulla relationen mellan Cancerfonden och
universiteten, som inneburit att Cancerfonden tillåtit "sina" forskare att delta
som lärare i grundutbildning och forskarutbildning utan någon kostnad för
universiteten och att Cancerfonden tagit ett långsiktigt ansvar för
rekryteringen av cancerforskare till universiteten, kan komma att upphöra och
ersättas av en olycklig köpare-säljare-relation. En sådan relation kan innebära
krav från Cancerfondens sida på redovisning av universitetens specifika
kostnader för de Cancerfondsstödda projekten med ökade och onödiga
administrativa kostnader som följd. Rimligtvis upphör också Cancerfondens
självpåtagna ansvar för rekryteringen av unga forskare, varför fonden, i likhet
med de statliga forskningsråden, inte längre finansierar doktorander. Slutligen
kan Cancerfonden finna sig tvingad att kräva ersättning för
cancerfondsavlönade forskares undervisning av studenter och doktorander vid
universiteten.
Det är inte i cancerforskningens intresse att en sådan utveckling sker i
relationerna mellan Cancerfonden och universiteten.
En annan oacceptabel konsekvens av en hög OH är att givarmedel som
prioriteras av Cancerfonden att destineras till cancerforskning, kan komma att
omprioriteras på universiteten till stöd av verksamhet som är orelaterad till
Cancerfondens mål - att bekämpa cancersjukdomarna.
Universitetens utdebitering av lokalhyra för
Cancerfondsstödda forskningsprojekt
Cancerfonden avvisade i sina remissvar på de två senaste
forskningsfinansieringsutredningarna (1996, 1999) förslaget att hyra
skulle kunna utdebiteras. Motiveringen var att Cancerfondfinansierad
forskning vid universiteten skulle vara befriad från hyresdebitering också
fortsättningsvis, eftersom den del av det statliga
lokalkostnadstäckningsanslag som före 1993 tilldelades universiteten
täckte cancerforskarnas hyra. I samband med reformen att statliga lokaler
övergick till Akademiska hus, överfördes medel till de statliga
forskningsråden från lokalkostnadstäckningsanslaget. Råden har därefter
kunnat betala hyreskostnader till universiteten, via sina anslag. De medel
ur lokalkostnadstäckningsanslaget som bekostade lokalkostnaden för
Cancerfondsstödd forskning låg kvar vid universiteten, vilket ledde till att
Cancerfonden fortsättningsvis kom att vara särskilt undantagen från
kravet på hyreskostnadstäckning från externa finansiärers sida. Staten (läs
flera universitet) har således hittills stött svensk cancerforskning indirekt,
om än på blygsam nivå, genom att betala hyran för projekt finansierade av
Cancerfonden.
Cancerfonden önskar också i fortsättningen vara befriad från hyra. Det
bästa sättet att täcka hyreskostnaderna för Cancerfondens projekt vore att
staten, i likhet med vad som nu gäller för de statliga forskningsråden,
överförde medel till Cancerfonden från de lokalkostnadstäckningsmedel som
ligger kvar i de statliga anslagen till universiteten.
Cancerfonden och dess givares villighet att stödja
svensk cancerforskning
Cancerfonden är också unik, som stor finansiär med huvudansvaret för ett
viktigt forskningsområde, i att vara helt beroende av allmänhetens gåvor
för sitt forskningsstöd. Detta innebär givetvis att allmänheten via media
bevakar att en så stor del som möjligt av beskattade, skänkta medel går
direkt till cancerforskning. Det är helt klart att stora OH-kostnader och
hyra avskräcker givare. Detta faktum har gjort att ideella
cancerforskningsstödjande organisationer i västvärldens länder, med
Sverige som undantag, inte betalar något omkostnadspåslag alls på sitt
projektstöd till universitetsforskare och att man dessutom i den absoluta
majoriteten av länderna har möjlighet att göra skatteavdrag för gåvor till
cancerforskning. Det är vår uppfattning att allmänhetens vilja att ge gåvor
till Cancerfonden kan komma att minska om det nuvarande
omkostnadspåslaget fördubblas i enlighet med utredningens förslag. Det
skulle vara mycket svårt att förklara för givarna att deras gåvor skulle
utnyttjas av universiteten för att täcka ospecificerade kostnader. I
propositionen ges heller ingen förklaring till varför statens hittillsvarande
indirekta stöd till cancerforskning via hyressubvention nu skulle
försvinna. Det är enligt Cancerfondens uppfattning ett icke motiverat
politiskt ställningstagande, som propositionen ger uttryck för när den
föreslår att statens enda bidrag till svensk cancerforskning -
hyressubventionen motsvarande ca 15-20 miljoner kronor (vid en
hyresutdebitering motsvarande tio procent av anslagets storlek) - skall
upphöra.