Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjlighet för kommuner att ge ersättning för vård av egna
barn i åldrarna 1-5 år.
Motivering
Kommunal självstyrelse kan enkelt definieras som
kommunernas och landstingens rätt att själva bestämma inom
sitt område. Den kommunala självstyrelsen är dock, och har
alltid varit relativ. Dock bör det ur demokratisk synpunkt
vara ett uttalat mål att inte beskära den kommunala
självstyrelsen mer än nödvändigt. Staten tilldelar
kommunerna ett antal uppgifter och ska enligt
finansieringsprincipen skicka med erforderliga resurser.
Kommunerna är, enligt barnomsorgslagen som trädde i kraft 1 januari
1995 skyldiga att tillhandahålla barnomsorg för alla barn i åldrarna 1-12 år i
den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete,
studier eller barnets egna behov. Verksamheten ska anordnas i kommunal regi
eller av enskilda.
Förskola bedrivs för barn i åldern 1-5 år i alla Sveriges kommuner.
Kommunalt anställda dagbarnvårdare finns i flertalet kommuner, och totalt
tillhandahålls en väl utbyggd barnomsorg. Efter utslag i regeringsrätten har
kommunerna möjlighet att lämna ersättning för barn i det egna hemmet om
föräldern är anställd som kommunal dagbarnvårdare. De familjer som själva
vårdar enbart sina egna barn på hel- eller deltid får inte del av någon
statlig/kommunal subvention. Detta indikerar ett i grunden mycket
orättfärdigt system.
Sveriges kommuner är idag ålagda att anordna omsorg för kommunens
barn, dock får de inte ersätta föräldrar som själva vill stanna hemma och
vårda sina barn, enligt lagen om förbud om stöd åt enskild. Det är en
anmärkningsvärd begränsning av det kommunala självstyret, att såväl
uppgiften som utförandet är givna inom mycket begränsade ramar. Rimligare
vore att utförandet skedde efter lokala förutsättningar och önskemål. Alla
kommuner är inte lika och inte heller deras förutsättningar.
För oss kristdemokrater är det självklart att varje familj själv skall få
avgöra hur den vill ordna sin barnomsorg. Statens och kommunens uppgift är
att underlätta familjens önskemål, inte att styra dess val.
Flera undersökningar visar entydigt på att många småbarnsföräldrar önskar
att själva få mer tid tillsammans med sina barn. Detta bekräftas också av det
stora intresse som det statliga vårdnadsbidraget fick efter att det införts av
den
då borgerliga regeringen. 70 % med barn mellan 1 och 3 år valde att ta ut hela
eller del av vårdnadsbidrag, totalt 167 185 familjer. När den
socialdemokratiska regeringen genomförde sina återställare och drog tillbaka
vårdnadsbidraget upphörde i princip valmöjligheten för föräldrar att vårda
egna barn i hemmet.
Kommunerna har som ovan sagts fått uppdraget att anordna barnomsorg.
Men inte ens i uppdraget att ordna barnomsorg får kommuner självständigt
utforma hur stödet till barnfamiljer ska gestaltas. Man tillåts inte att betala
bidrag till den förälder som väljer att själv stanna hemma. Detta trots att det
bevisligen vore många av familjernas självklara val om möjligheten fanns.
Lagstöd måste införas så detta blir möjligt för föräldrar med förskolebarn att
vårda sina egna barn.
Många kommuner i Sverige har genom åren tillbaka tillskrivit regeringen
med begäran om lagstöd för införande av möjlighet att ge kommunal till
barnfamiljer för vård av egna barn. Detta är uttryck för en folkvilja som måste
respekteras.