1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avvisa förslaget om maxtaxa inom barnomsorgen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återinföra vårdnadsbidraget.1
3.
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
Motivering
Idag subventioneras en dagisplats med i genomsnitt närmare
80.000 kr per år. En förälder som själv väljer att ta hand om
sina barn får inte en krona. Detta är djupt diskriminerade mot
alla som vill lösa omsorgen om sina barn på egen hand.
Maxtaxeförslaget skulle vara ytterligare ett sätt att cementera
ett orättvist system.
Det är hög tid att lyssna på de föräldrar som vill stanna hemma med sina
barn de första levnadsåren. En Sifoundersökning (publicerades i Aftonbladet
Kvinna i våras) visar att åtta av tio svenska kvinnor tycker att samhället ska
göra det möjligt för föräldrarna att få vara hemma med sina barn tills de är
fyra år.
Jag anser att samhället ska erbjuda dagisplatser till dem som önskar plats.
Det som är fel är inte att alla barn får samma stöd. Det ekonomiska stödet till
familjerna måste utformas så att det ger möjlighet till frihet när det gäller
val
av barnomsorg. Det måste också vara möjligt för föräldrar att välja att stanna
hemma med sina barn när de är små. Kristdemokraterna har länge drivit
kravet på att införa ett vårdnadsbidrag. Ett vårdnadsbidrag skulle ge föräldrar
möjlighet att också välja att stanna hemma med sina barn under de första
levnadsåren.
Den nuvarande familjepolitik är både blind och lomhörd inför de önskemål
om "mer tid för barnen" som många barnfamiljer har. Direktiven till utredare
Romanus, som talar om åtgärder som gör det mer aptitligt för
småbarnsföräldrar att jobba mer, visar beklämmande oförståelse mot alla de
föräldrar som gång på gång framför önskemål om att få möjlighet att ge sina
barn omsorg i det egna hemmet.
Förslaget om maxtaxa är förkastligt från åtminstone tre perspektiv -
ideologiskt, ekonomiskt och fördelningspolitiskt. För det första visar förslaget
om maxtaxa att socialdemokratin har svårt att frigöra sig från den gamla
myrdalska sociala ingenjörskonsten. Maxtaxan är tänkt att genomföras
parallellt med utbyggnaden av en så kallad allmän förskola. Tanken är att
föräldrarna ska förvärvsarbeta och barnen ska placeras i händerna på statligt
utbildade pedagoger. Regeringen verkar helt oförstående för tanken att
föräldrar vill vara hemma med sina barn under de första viktiga åren. Istället
för att ge föräldrarna förtroendet att själva ta hand om sina småbarn vill
regeringen att alla barn från fyra års ålder ska fostras på offentliga förskolor
av utbildade pedagoger. Detta motiveras svävande med "barns behov av
pedagogisk verksamhet".
Men frågan är vad som ska ses som viktigast. Är det viktigare att barnen
lämnas över till statens utbildade pedagoger för att redan från start bli
föremål
för ett abstrakt "livslångt lärande" än att de får vara tillsammans med sina
föräldrar? Är det viktigare att de små barnen genom statlig reglering fostras
till "goda medborgare" än att de får möjlighet att utvecklas tillsammans med
sin mamma och sin pappa? Är det statligt formulerade läroplaner som ger ett
barn i den här åldern goda förutsättningar i livet, eller är det en kärleksfull
och nära relation med mamma och pappa?
Det som ligger bakom förslaget om maxtaxa och allmän förskola är
således inte först och främst ett värnande om barnens välfärd, utan en iver
från statsmaktens sida att överta ansvaret för barnens fostran från föräldrarna
och se till att barnen utvecklas på det sätt som staten finner för gott. Det är
omöjligt att ställa upp på en sådan syn på ansvarsförhållandena mellan stat
och familj.
För det andra är maxtaxeförslaget högst tvivelaktigt utifrån ekonomisk
synvinkel. Kommunförbundet har låtit några forskare från Göteborgs
universitet ta reda på vad maxtaxan kommer att innebära för landets
kommuner i fråga om bland annat ökad efterfrågan av barnomsorg och
förändring av skatteintäkter. Deras resultat är ingen uppmuntrande läsning för
kommunerna.
Forskarna kommer fram till att en kraftigt ökad efterfrågan på barnomsorg
och en väsentlig ökning av barnfamiljernas inkomster blir resultatet om
regeringen inför maxtaxa inom barnomsorgen. Däremot kommer föräldrarna
endast i mycket liten utsträckning att öka sin arbetstid. Som andel av
inkomsterna innebär maxtaxan en större förbättring för familjer med låga
inkomster. Studien visar att maxtaxans effekter på föräldrarnas arbetstider
antagligen blir små. Den enda effekten som materialet låter förvänta är en
ökning i kvinnornas arbetstid med i genomsnitt 1,5 procent. De ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna och deras verksamheter blir kännbara.
Kommunernas avgiftsintäkter minskar med cirka 60 procent. Antalet barn
som utnyttjar barnomsorg väntas enligt studien öka med drygt 20 procent och
antalet omsorgstimmar i kommunal barnomsorg med ungefär 32 procent.
Eftersom effekten på föräldrarnas arbetstider är nästan obefintlig blir
ökningen av skatteintäkterna för kommun och stat mycket små. Svenska
Kommunförbundets beräkningar i höstas visade på att förslaget om en
maxtaxa totalt kostar kommunerna cirka 8,7 miljarder kronor. Av dessa utgör
1,4 miljarder kostnader för barnomsorg till arbetslösa och föräldralediga.
Effekten på kommunernas skatteintäkter är inte beaktad här. Regeringen har i
vårbudgeten avsatt 3,4 miljarder kronor för en allmän förskola och maxtaxa i
barnomsorgen. Med den tidigare refererade studien som grund har man gjort
nya beräkningar som visar att avgiftsbortfallet för kommunerna kommer att
uppgå till 4,0 miljarder kronor. Kommunernas skatteintäkter kommer endast
att öka med 0,6 miljarder kronor. Till detta kommer kostnaden för den
kraftiga ökningen av efterfrågan på barnomsorg.
För det tredje ger förslaget om maxtaxa en högst tvivelaktig
fördelningspolitisk profil. När avgifterna sänks enligt maxtaxeförslaget ökar
de disponibla inkomsterna ganska mycket för de barnfamiljer som utnyttjar
kommunal barnomsorg. För familjerna i den lägsta inkomstgruppen ger
maxtaxan ökade inkomster i plånboken med 12 300 kronor jämfört med 18
000 kronor för dem med högst inkomst. De med högre inkomster tjänar
således mer på förslaget. De fattigaste tjänar mindre.
Det finns således goda skäl för riksdagen att avvisa förslaget om maxtaxa
inom barnomsorgen.
Vad som däremot behövs är mer tid för barnen. Det bästa beviset för detta
är det enorma gensvar vårdnadsbidraget fick under sin korta livstid. Det antal
föräldrar som ansökte om vårdnadsbidraget var större än någon väntat sig.
Ungefär 70 procent av föräldrarna med barn i åldrarna 1 till 3 år valde att
ansöka om vårdnadsbidrag, helt eller delvis. Reformen visade med all
önskvärd tydlighet att många föräldrar efterfrågar alternativ till den
kommunala barnomsorgen. Vårdnadsbidraget bör återinföras.