med anledning av förs. 2000/01:RR10 Högskoleutbildningens utveckling
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en definition av begreppet högskola.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om högskolans styrning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kvalitetsaspekten skall vara styrande vid utbyggnaden av
högskolan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fördelningen av resurser mellan olika vetenskapsområden.
Inledning
Riksdagens revisorer/RR har lagt ett förslag till riksdagen
som på många punkter innehåller skarp kritik mot
regeringens högskolepolitik under 1990-talet. Förslaget
bygger på fyra tidigare utredningar om
högskoleutbildningens utveckling under 1990-talet. Kritiken
rör till exempel Högskoleverkets uppgifter, den brist på
kunskaper som finns kring högskolans utbildningar och dess
kvalitet, de otydliga definitionerna av för högskolan viktiga
begrepp samt bristen på långsiktighet från statsmaktens sida.
Vi instämmer i stort i RR:s kritik som i mångt och mycket
överensstämmer med vad vi påpekat i tidigare motioner.
Vad är en högskola?
Enligt högskolelagen ska högskolan vara en "utbildning som
vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på
beprövad erfarenhet". Dessa kriterier brukar sammanfattas i
begreppet högskolemässighet. I utredningen gör RR utifrån
intervjuer med ett antal lärosäten en genomgång av vad som
läggs i begreppet högskolemässighet. De kommer fram till att
högskolorna utgår från tre variabler: kvalificerade
forskningsaktiva lärare, ekonomiska resurser och intresserade
studenter. Dessa tre faktorer anses vara de avgörande för
högskolornas möjlighet att driva högskolemässig utbildning.
Utifrån det konstaterar RR att en obalans mellan de tre
variablerna eller en brist på någon av dem kan utgöra ett hot
mot högskolemässigheten. Obalans menar RR kan
uppkomma till exempel när kortsiktiga krav på ekonomisk
återhållsamhet innebär att lärarnas möjlighet till forskning
minskar. För att undvika detta vill RR att de politiska
beslutsfattarna ser mer långsiktigt och med en vidare
helhetssyn på högskolornas verksamhet och att de ifrågasätter
regeringens ibland kortsiktiga högskolepolitiska
ställningstaganden. För att få en ökad kontroll över
utvecklingen på de enskilda lärosätena efterfrågar revisorerna
lokala redovisningssystem gällande högskolemässighet.
Vi delar revisorernas slutsatser när det gäller vikten av att ge högskolorna
ett långsiktigt handlingsutrymme liksom vikten av att ha en helhetssyn på
högskolornas verksamhet. Sedan länge har vi hävdat att en sådan inställning
till högskolan på politisk nivå är avgörande för högskolornas akademiska
frihet, utveckling och högskolemässighet. Men vad är egentligen
högskolemässighet? Innan det är möjligt att skapa de lokala
redovisningssystem som revisorerna efterfrågar måste det tas fram
gemensamma definitioner för vad högskolemässighet och i förlängningen för
vad högskola innebär. Högskolelagen är mycket vag när det gäller att
definiera vad en högskola egentligen är, något som borde ses över innan vi
kräver nya redovisningssystem.
En decentraliserad högskola
RR inleder sitt förslag med en genomgång av de politiska och
samhälleliga förändringar som påverkat högskolorna under
1990-talet. De tar sitt avstamp i den högskolereform som
infördes 1992 och som innebar att högskolorna fick en mer
decentraliserad styrning. RR tar inte ställning till denna
utveckling utan konstaterar enbart dess betydelse för
högskolans utveckling. Vi kristdemokrater håller med om
decentraliseringens stora betydelse för högskolan och menar
att utvecklingen mot en friare mer självständig högskola är
både nödvändig och positiv för högskolans framtid.
Samtidigt menar vi att RR i sin utredning inte vägt in den utveckling som
gått i motsatt riktning. På flera punkter har regeringen under senare år
genomfört en ökad centralisering av högskolan. Regeringens handlande anser
vi tyder på ett dåligt förtroende för högskolan och dess möjligheter att på
bästa sätt självständigt driva sitt arbete. Det gäller till exempel försök att
styra
behörighetskriterier och urvalsmetoder centralt, styrningen av
forskningsresurser genom det nyinrättade vetenskapsrådet och det faktum att
regeringen utser ordförande i högskolestyrelserna. Vi anser att detta är
exempel på uppgifter där lärosätena själva borde fatta de avgörande besluten,
inte regeringen eller någon central myndighet. Statens viktigaste roll är att
vara en garant för högskolesystemet som helhet, dess kvalitet och vissa
grundläggande regler rörande till exempel mångfald och jämställdhet, inte att
detaljstyra de enskilda högskolornas verksamhet.
RR pekar på högskolans decentralisering som en av de viktigaste
händelserna för högskolan under 1990-talet. Vi anser att det är nödvändigt att
även analysera de trender som går i motsatt riktning för att få en korrekt
bedömning av högskolans utveckling på de områden revisorerna efterfrågar.
Högskoleverket
Riksdagens revisorer kräver ett klargörande rörande
Högskoleverkets roll på många områden. Bland annat berörs
gränsdragningen mellan dess politiska och professionella
nivå. Vi anser att Högskoleverkets främsta uppgifter är
kvalitetskontroll och tillsyn av högskolorna samt att företräda
nationella intressen i en decentraliserad
högskoleorganisation. I det sammanhanget är det av
avgörande betydelse att Högskoleverkets objektivitet är klar
och att beslut som är av politisk karaktär inte avgörs på denna
instans. En gränsdragning av Högskoleverkets politiska och
professionella nivå bör alltså syfta till att lösa Högskoleverket
från direkta politiska ställningstaganden.
Kvalitet kontra kvantitet
Regeringen har under senare år i snabb takt byggt ut antalet
högskoleplatser för att möta den ökade efterfrågan på
högutbildad arbetskraft. Vi har varnat för att utbyggnaden
skett i ett allt för snabbt tempo utan att kvalitetssäkrande
åtgärder vidtagits. I utredningen från RR kan vi nu se
resultatet av regeringens satsningar. Antalet studenter har
under 1990-talat ökat med 86% medan antalet lärare enbart
ökat med 17%, dessutom har den genomsnittliga
resurstilldelningen per student minskat. Det är alltså
kvantiteten inte kvaliteten som styrt regeringens handlande.
Vi vill istället se en jämn och hög utbyggnad av högskolan
där det är utbildningskvaliteten som får vara avgörande för
utbyggnadstakten.
Resursfördelningen mellan
vetenskapsområden
Regeringens satsningar för att bygga ut högskolan har
framför allt syftat till att öka antalet utbildningsplatser inom
de tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsområdena. Vi
har vid ett flertal tillfällen påtalat att den ensidiga satsningen
på de tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsområdena
skulle kunna innebära en alltför kraftig snedfördelning av
resurserna. Vi anser att de tekniska och naturvetenskapliga
utbildningarna bör byggas ut men att det inte enbart är de
utbildningarna som behöver nya satsningar. I ett allt mer
teknifierat samhälle anser vi att kunskapen om oss människor
och vår förståelse av omvärlden blir allt viktigare och
därigenom blir satsningar på de humanistiska och
samhällsvetenskapliga vetenskapsområdena av stor vikt.
Regeringens ensidiga satsningar har resulterat i att
högskolorna har svårt att fylla platserna vid vissa tekniska
och naturvetenskapliga utbildningar medan köerna ökar vid
till exempel de humanistiska.
RR påpekar i sin rapport att det inte finns någon uppföljning av vilket
kompetenstillskott regeringens satsningar kommer att leda till och hänvisar
till Högskoleverkets uppföljning som visar att andelen uttagna examina på
dessa utbildningsgrupper är mycket låg. RR visar också att spännvidden
mellan den högsta och lägsta ersättningsnivån till olika utbildningar är större
i
Sverige än i andra jämförbara länder. De konstaterar att den lägsta
ersättningsnivån som går till humanistiska, samhällsvetenskapliga och
juridiska utbildningar är för låg för att en utbildning av god kvalitet ska
kunna
bedrivas. De kräver därför en omfördelning av resurserna till förmån för de
utbildningar som har lägst ersättningsnivå.
Allt detta tyder på att regeringens satsningar varit missriktade, och vi anser
att den snarast bör omvärdera sin ensidiga fördelningspolitik. Vi delar RR:s
kritik och hoppas att denna kan bli en signal för regeringen att ompröva delar
av högskolepolitiken.