Motion till riksdagen
2000/01:Ub221
av Tolgfors, Sten (m)

Gymnasieskolan


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en modern
lärlingsutbildning, i enlighet med vad som i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vilka ämnen som bör ha status som kärnämnen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införande av en gymnasieexamen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om gymnasieskolans samarbete med universitet och högskolor.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om gymnasieskolans möjligheter att erbjuda högskolekurser för att
minska steget mellan gymnasium och högskola.
Skolan klarar inte uppgiften
Även om de flesta ungdomar går vidare från grundskolan till
gymnasieskolan, så saknar allt fler de grundkunskaper som krävs för att
tillgodogöra sig gymnasieutbildningen. Följden blir att det individuella
programmet växer och att många hoppar av sin gymnasieutbildning.
Dessa båda trender måste vändas.
Omfattningen av det individuella programmet är nu så stort att det är det
tredje största gymnasieprogrammet, efter samhälls- och
naturvetenskapsprogrammen. Alltför många behöver särlösningar för att klara
gymnasiestudier. 1992 började 4,7 procent på gymnasiets individuella
program. 1999 hade andelen ökat till 14,6 procent. Det är en dramatisk
ökning. Det individuella programmet har alltmer fått uppgiften att vara ett
undantagsprogram för de elever som inte har tillgodogjort sig de kunskaper
grundskolan lär ut.
Orsaken till ökningen av det individuella programmet är brister i
grundskolan, som gör att allt fler elever inte får med sig de baskunskaper som
är nödvändiga för att klara gymnasieundervisningen. För att stärka
gymnasiets sätt att fungera måste därmed bristerna i grundskolan åtgärdas,
vilket berörs i andra motioner. Det får inte vara så att elever med bristande
baskunskaper släpps igenom år efter år, för att misslyckas när det är för sent
att göra något åt problemet.
Andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning fortsätter att minska.
Av dem som började 1992 fullföljde 86 procent sin utbildning och för elever
som började året därpå sjönk siffran till 80 procent. Av eleverna som började
1994 var det bara tre av fyra, 75 procent, som gick ut inom fyra år.
Var fjärde 20-åring saknar fullständigt slutbetyg från gymnasiet. Samtidigt
saknar 17 procent av de elever som fått avgångsbetyg behörighet till
högskolan, eftersom de inte tagit de erforderliga poängen. Det är en
försämring jämfört med de senaste två decennierna då drygt 80 procent av
eleverna i varje årskull tagit gymnasieexamen.
Trenden med allt lägre andelar elever som fullföljer sin
gymnasieutbildning är mycket allvarlig och måste vändas. Uppenbarligen
misslyckas skolan med att erbjuda utbildning som känns meningsfull och
realistisk för den enskilde eleven. Det är ett underbetyg mer för skolpolitiken
än för skolan. Det är säkert också här fråga om att många elever inte har med
sig tillräckliga förutsättningar från grundskolan för att klara gymnasieskolan,
utan därför hoppar av.
Inför modern lärlingsutbildning
Förmodligen är en viktig del av förklaringen till den låga
examensprocenten att linjer som tidigare var tvååriga gjorts treåriga.
Teorikraven är lika för alla, oavsett intresse, motivation eller
förutsättningar. Alla skall få högskolebehörighet, är tanken.
Det var fel väg att gå. Inslagen av valfrihet för eleven borde ha ökats i
utbildningen i stället.
De teoretiska kurserna har utökats i omfattning, vilket drabbar de elever
som tidigare hade möjlighet att välja en mer praktiskt inriktad utbildning.
Följden blir att många misslyckas, känner att kraven är för höga och lägger
av. Det ökar utslagningen, då det helt saknas alternativ för skoltrötta eller
praktiskt intresserade elever.
Gymnasieskolan måste erbjuda fullgoda alternativ för alla elever, oavsett
om intresset ligger för teoretiska eller yrkesinriktade praktiska ämnen.
Lösningen är att införa en modern lärlingsutbildning, där teoriundervisning
på skolan följs av praktisk träning på företag i arbetslivet. Eleven bör så
långt
det är möjligt själv kunna välja om han skall inleda lärlingsutbildningen med
den teoretiska eller praktiska delen. Risken är annars att skoltrötta stöts bort
av tanken på ett par år ytterligare teoretiska studier.
Det måste ges många chanser till utbildning i livet. En förutsättning för det
livslånga lärandet är de livslångt återkommande möjligheterna att uppdatera
och komplettera sin utbildning.
Individualisera gymnasieskolan
Fler fristående gymnasieskolor, ett utbyggt näringslivssamarbete,
moderniserad pedagogisk inriktning, utökad IT-användning och
intensifierad internationalisering behövs för att vitalisera gymnasieskolan
och höja utbildningskvaliteten.
Grundläggande är att gymnasieutbildningen måste vara individualiserad,
det vill säga anpassad efter varje elevs förutsättningar och ambition, för att
ge
bästa resultat. Alla elever måste finna möjlighet till personlig utveckling och
utmaning i gymnasieskolan.
Förutsättningar för detta finns i den nya kursutformade skolan med
möjligheter till individuella val, lokala tillägg m.m. Det poängsystem som nu
finns ger möjlighet att anpassa studietakten efter elevernas behov.
För att ge varje elev ökade möjligheter till att själv styra inriktningen på
sin utbildning bör endast svenska, matematik, engelska, samhällskunskap och
idrott och hälsa ha status som kärnämnen.
Gymnasieskolan bör avslutas med en gymnasieexamen, som ger eleverna
kvitto på sina insatser och kunskaper.
Ge högskolekurser på gymnasiet
Sverige har färre unga i högskoleutbildning än jämförbara länder. Särskilt
tydligt är detta inom ämnena naturvetenskap och teknik.
Ett problem är att avståndet mellan gymnasieskolan och högskolan är
alltför stort. Alltför få influenser kommer och alltför lite kunskapsöverföring
sker från högskolan till gymnasiet. Steget till högskoleutbildning kan vara
stort för en gymnasiestudent. Högskolan kräver betydligt mer av enskilt
ansvarstagande för det egna lärandet.
Genom att erbjuda mindre högskolekurser inom ramen för elevens fria val
på gymnasiet skulle ambitiösa elevers intresse och läraktighet kunna tas till
vara på ett bättre sätt. Steget mellan de båda utbildningsnivåerna skulle
minska och gymnasiegången ytterligare individualiseras.
För den enskilde eleven skulle möjligheten att fördjupa sig i ett ämne inte
bara innebära en kunskapsmässig utveckling. Eleven skulle också få en fördel
för framtiden bestående av de högskolepoäng som kursen skulle kunna
resultera i. Rekryteringen till högskolan skulle också kunna stärkas, när
många elever tidigt kommer i kontakt med akademiska studier.
Mycket talar för att en ökad integration av hög- och gymnasieskola skulle
kunna bidra till att kvaliteten höjs inom hela gymnasieutbildningen och till att
förbättra rekryteringen till högskolan.
Det skulle vidare skapa en naturlig utvecklingsväg för gymnasieskolans
lärare. För att få undervisa på högskolekurserna krävs vidareutbildning, vilket
också skulle kunna vara grund för löneökningar.

Stockholm den 22 september 2000
Sten Tolgfors (m)