1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skolan skall kunna stänga av våldsbenägna elever som
sprider skräck och oro.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett regionalt nät av mobbningskonsulenter som
skall överföra kunskap och ge skolor hjälp i enskilda mobbningsfall.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättande av särskilda elevskyddsombud.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Skolverket skall kunna vitesbelägga de skolor som
underlåter att ta fram arbetsplaner mot mobbning och kränkande
särbehandling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Skolverket årligen bör publicera de skolor som inte fullgör
sina skyldigheter i arbetet mot våld och mobbning, i enlighet med
skollagen, arbetsmiljölagen och läroplanen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av utbildning och vidareutbildning av lärare,
skolledare och skolans övriga personal.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Skolverket bör sammanställa och offentliggöra skolors och
kommuners undersökningar om mobbningens och skolvåldets frekvens
och karaktär.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skolor och kommuner löpande skall ges i uppgift att
undersöka hur vanligt skolvåld och mobbning är och hur de tar sig
uttryck.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Skolverket årligen skall publicera och lyfta fram goda
exempel på både resultat och metod.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ekonomiska incitament för landets skolor att höja
lägstanivån i arbetet mot mobbning bör etableras genom resurstillskott
för ambitiösa skolor.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett tydligt politiskt ledarskap för att stödja skolans
arbete mot mobbning.
De allvarliga sociala problemen i skolan
ställer krav på handling
Den sociala miljön i skolan är så allvarlig att det nu krävs en nationell
handlingsplan för att stoppa våld och mobbning. Enligt en undersökning
bland
6 600 gymnasieungdomar över hela landet hade hela 20 procent blivit
utsatta för våld i skolan.
100 000 barn och ungdomar - motsvarande en hel årskull - utsätts för
mobbning i skolan. Dessutom påverkas tiotusentals föräldrar, syskon och
andra anhöriga svårt när barnen far illa. Mobbningen förgrovas och blir
allvarligare till sin karaktär. Mobbningen som företeelse, aktuell lagstiftning
och skolans arbete beskrivs i en särskild motion.
Det behövs en plikt för skolor, politiker och kommuner att skapa trygghet
för landets barn. Det är inte acceptabelt att staten via skolplikten ålägger
barn
och ungdomar att vistas i en miljö där vi inte kan garantera deras säkerhet.
Skolministerns ansvar
Mobbningen är ett av de allvarligaste hälsoproblemen för barn och
ungdomar. Likväl saknas helt politiskt ledarskap för att stoppa
mobbningen. Det ansvariga statsrådet, skolminister Ingegerd Wärnersson,
har inte tagit några konkreta initiativ alls. Hon är heller inte beredd att
göra det, meddelade hon i ett interpellationssvar i riksdagen. I stället
väljer hon att gömma sig bakom dagens otillräckliga regelverk.
Bilden av en skolminister som inte tar sitt ansvar stärks av att hon nyligen
sa till TT att det inte finns mycket mer som kan göras på politisk nivå mot
mobbning. Det visar bara att skolministerns egna idéer är slut. I våras fick
hon under en debatt i riksdagen en lista med 12 punkter som måste vitas för
att skolorna skall kunna komma till rätta med problemen presenterad för sig.
Det räcker inte med att som Wärnersson gjort under sensommaren bara lägga
ansvaret på de enskilda skolorna. Skolorna behöver stöd och ökade
möjligheter att agera. Och det är politiska frågor.
Det statsråd som har helhetsansvaret för landets skolor kan inte undgå
ansvar när arbetet för en god social skolmiljö brister.
Kan mobbning stoppas av domstolar?
Nyligen vann en flicka som mobbats svårt och fått skoltiden förstörd mot
Grums kommun i Karlstads tingsrätt. Flickan i Grums har fått efterföljare
när barn som inte fått den hjälp de haft rätt till stämt sina kommuner. Att
Grums förlorade och den uppmärksamhet som tvisten gav ökar
medvetenheten om mobbningen i landets skolor och kommuner.
Mobbningen måste tas på större allvar.
Det är den enskildes rätt att ställa kommunen till svars när deras rättigheter
kränks och kommunen inte fullgör sina skyldigheter. Både skollagen och
arbetsmiljölagen gäller i skolan. Liknande brott mot arbetsmiljölagen på
"vuxna" arbetsplatser skulle aldrig accepteras.
Likväl var en vanlig politisk reaktion när flickan vann i tingsrätten att
kritisera att fallet avgjordes där. "Domstolar löser inte mobbningsproblemen",
hette det. "Vart skulle det leda om alla stämde kommunerna", sades det
också.
Nej, domstolar löser inte mobbningsproblemen, men det faktum att
kommunerna nu vet att underlåtenhet att vidta adekvata och tillräckliga
åtgärder mot mobbning straffar sig kommer att leda till ökade insatser och
ökad medvetenhet runt om i landet.
En rimlig politisk kommentar borde ha varit att det är bedrövligt att det
förekommer fall där enskilda människor känner sig tvingade att gå till
domstol för att få upprättelse och det stöd de har rätt till enligt svensk lag.
Systematiska insatser krävs
Ett grundläggande problem är att alldeles för få skolor arbetar
systematiskt och genomtänkt för att bekämpa mobbningen. Man saknar
rutiner för att finna de drabbade och få en bild av helheten, säger
Skolverket. Det förebyggande tänkandet saknas. Daglig medvetenhet
reduceras till enstaka temadagar. Skolan agerar för sent - först när
mobbning eller våld redan inträffat. Insatserna kan också vara otydliga.
Mycket talar för att det är det systematiska, uthålliga och på förhand
genomtänkta arbetet som ger resultat. En hög lägstanivå i arbetet mot
mobbning förutsätter också löpande utvärderingar av hur insatserna lyckas.
Mobbning förekommer på i det närmaste alla skolor i alla landets
kommuner. Politiker och rektorer erkänner dock ogärna att den verksamhet
man ansvarar för inte klarar sin uppgift. Mobbning är ett allvarligt problem,
men tack och lov inte just här hos oss, kan det heta. Detta förnekande av de
egna problemen bidrar till situationens allvar.
"De allra flesta av de granskade skolorna förefaller utgå från antagandet att
kränkningar nog inte kommer att uppträda mellan människor", enligt
Skolverket. Därför har man "varken funnit det angeläget att utveckla den egna
kompetensen att iaktta och analysera kränkningar eller att bygga upp alarm-
och åtgärdssystem...". Hur är detta möjligt?
Det är ovanligt att skolorna följer upp och utvärderar de insatser som
verkligen görs. Många skolors arbete mot mobbning är därför rena skott i
mörkret. Man vet inte hur vanligt mobbning är, man vet inte hur den tar sig
uttryck och man vet inte om skolans arbete ger resultat. Ungefär en tredjedel
av skolorna och hälften av kommunerna har inte ens undersökt hur vanligt
mobbning är eller hur den tar sig uttryck.
Varken skolor eller kommuner sammanställer arbetet mot mobbning. Hur
många fall - hur de yttrade sig - vad man gjorde - hur det gick.
Höj skolans lägstanivå
Skolan måste etablera en betydligt högre lägstanivå i arbetet mot
mobbning.
Förebyggande insatser måste ske löpande och dagligen för att skapa ett
gott socialt klimat och stor tydlighet om vilka värderingar som skall prägla
skolan. Detta kan inte reduceras till särskilda ämnen, på särskilda tider, utan
måste vara ett ansvar för varje vuxen i skolan, varje ämne och varje dag.
Alla vuxna i skolan måste engageras för att tillsammans med elever,
föräldrar och de vuxna som träffar barnen på fritiden snabbt kunna upptäcka
mobbning. När mobbning upptäcks måste skolan veta på förhand hur den
skall agera.
Det är i huvudsak skolans val vilken metodik man vill använda för att lösa
enskilda mobbningssituationer, men min inställning är att berörda föräldrar
omedelbart bör informeras och involveras i processen.
Arbetets resultat måste sedan löpande utvärderas och utvecklas.
Medlet för att skapa denna höga lägstanivå är väl utvecklade arbetsplaner
mot våld, mobbning och kränkande särbehandling. De måste tas fram i
samråd med alla skolans medarbetare, men också ihop med elever och
föräldrar. Allt för att skapa tillräckligt god förankring och etablera
gemensamma förhållningssätt.
I grunden gäller dock att framgången i skolans arbete är beroende av
kontinuerlig vidareutbildning av skolans medarbetare.
En nationell handlingsplan mot mobbning
Den nationella handlingsplan mot våld och mobbning som nu krävs måste
innehålla direktiv om kompetensutveckling, kontakter med föräldrar och
elever, engagemang av alla vuxna i skolan och ett gemensamt
förhållningssätt till våld.
De åtgärder som krävs befinner sig på olika nivåer i det politiska systemet.
Det krävs såväl riksdagsbeslut som beslut av skolverk, kommunfullmäktige
och barn- och ungdomsnämnder, kommundelsnämnder, lokala brukarstyrelser
och skolledningar. Ingen kan frånsäga sig ansvar för frågan.
Åtgärdslistan skall läsas tillsammans med förslagen, i den ovan nämnda
motionen, om mobbningen som företeelse, aktuell lagstiftning och skolans
arbete med problemen.
12 åtgärder krävs nu omedelbart:
1. Skolan skall kunna stänga av våldsbenägna elever som sprider
skräck och oro. Det finns en betydande osäkerhet kring detta i
skolan idag. Skollagens och arbetsmiljölagens regler för skolan måste
förtydligas och politiker måste våga ta ansvar för direktiv om hur
våld i skolan skall hanteras. Våld bör polisanmälas.
2. Det måste tydliggöras att det är resultatet och inte omfattningen
av skolans insatser som räknas. Alltför ofta sägs det att: "Skolan
har ju gjort så mycket" för en utsatt elev. Om mobbningen trots detta
inte upphör söks inte sällan orsaken hos den drabbade: "Hon är ju si
eller så; han ser ju lite annorlunda ut; eller hans föräldrar är så
konstiga." Många barn tar också på sig skulden för att de behandlas
illa, eller kränks. Därför måste det slås fast att mobbning aldrig är
den drabbades fel! Skulden ligger alltid på den som mobbar andra
och på de vuxna som låter det ske. "Rektor är ansvarig för skolans
resultat", skriver Skolverket och vidare att "Kommunen är skyldig att
skapa förutsättningar för att kraven uppfylls."
3. Bygg upp ett regionalt nät av mobbningskonsulenter för att
överföra kunskap och ge hjälp i enskilda fall. Det kan hanteras av
Skolverket och finansieras exempelvis genom ett nytt anslag. Detta
bör uppmärksammas i kommande års budgetarbete.
4. Inrätta särskilda elevskyddsombud som skall kunna kräva
åtgärder och ytterst stänga skolan när arbetet inte fungerar.
Eleverna ser och upplever mer mobbning än skolan ser. 60 procent av
barnen i en BO-undersökning sa att det pågår mobbning som lärarna
inte vet om. Skolan måste bli bättre på att lyssna på varningssignaler.
Ungdomar som tidigare mobbat eller mobbats bör anlitas för att resa
runt i skolorna och berätta om sin tidigare situation.
5. De 10-20 procent av skolorna som saknar de obligatoriska
arbetsplanerna mot våld och mobbning skall omedelbart och
ovillkorligen utveckla sådana. Skolverket skall kunna
vitesbelägga de skolor som missköter detta. Idag är många av de
existerande arbetsplanerna någon sida långa och ger ingen som helst
vägledning i arbetet. Kvaliteten på planerna måste stärkas. De skall
innehålla både förebyggande, krishanterande och utvärderande
element. Planerna uppdateras alltför sällan. Arbetsplanerna förankras
heller inte bland lärare, elever och föräldrar. Det hör till undantagen
att så sker. Att planerna ofta är innehållslösa gör att ord och handling
inte stämmer överens. "Elevernas väl och ve tenderar därmed att
lämnas åt godtycke i stället för att bli resultatet av ett systematiskt
arbete för att nå mål", skriver Skolverket. Fundera på den meningen!
6. Skolverket bör årligen publicera de skolor som missköter sig. Det
behövs dessutom ökade sanktionsmöjligheter mot de skolor och
kommuner som framhärdar i att bryta mot de bestämmelser som
finns, t.ex. genom förtydligat tjänsteansvar.
7. Ledarskapet i skolorna måste stärkas. Alla vuxna måste etablera
ett gemensamt förhållningssätt. Skolan behöver klara politiska
direktiv om arbetet mot mobbning. Rektorer behöver genom
vidareutbildning ges kunskap och stöd för att hantera problemen.
8. Utbildningen och vidareutbildningen av lärare, skolledare och
övrig personal måste förbättras. Särskilda projektpengar för
utbildning bör anslås. Detta bör uppmärksammas i kommande års
budgetarbeten. Hela skolans personal skall involveras i
nätverksbyggande för att upptäcka och åtgärda mobbning.
9. Löpande undersökningar i skolor och kommuner om hur vanligt
mobbning är och vilka uttryck den tar sig måste genomföras.
Skolor och kommuner skall ges i uppgift att löpande undersöka hur
vanligt skolvåld och mobbning är och hur de tar sig uttryck.
Undersökningsresultaten skall sammanställas och offentliggöras av
Skolverket.
10. Kommuner och skolor måste lära av framgångsexemplen. Det
krävs att ett erfarenhetsutbyte etableras inom kommuner, län och
riket. Skolverket bör årligen publicera och lyfta fram goda exempel
vad gäller både resultat och metod.
11. Skolans samarbete med föräldrar, elever, fritidsledare och
idrottsföreningar måste stärkas. "Det är inte ovanligt att målsmän
och elever har en annan uppfattning än skolan om huruvida en elev är
utsatt för mobbning, en motsättning som kan förvärra situationen för
den utsatte", säger Skolverket. Det kan t.o.m. bli värre än så, att
konflikter uppstår mellan skolan och engagerade föräldrar när de
kräver hjälp för sina barn. Skolans arbete mot mobbning börjar i
hemmen.
12. Premiera de framgångsrika skolorna. I ett system med nationell
skolpeng kan extra pengar utgå till skolor som gör ett bra jobb.
Omvänt gäller att skolor som inte uppfyller kraven trots varningar
skall kunna förlora delar av sina resurser. I kvalitetsgranskningen av
skolan bör dess arbete mot mobbning vara en central del.
En fråga om ledarskap
Politik är inte bara regler och styrning. Politik handlar också om att utöva
ledarskap. Skolministern borde i stället för att gömma sig bakom formalia
ta sitt ansvar och visa ledarskap. Hon borde stötta de skolledare som
polisanmäler våld och införa tydliga ordningsregler. Hon borde stötta de
lärare som har att hantera mobbningsproblem i vardagen och som ofta
känner osäkerhet om hur de ska arbeta eftersom de inte får någon
uppbackning, vare sig från skolledning eller från ansvariga politiker.
Det är inte så att allt som kan göras redan är gjort på politisk nivå. Tvärtom
har arbetet bara börjat. När 100 000 barn far illa kan politikern knappast luta
sig tillbaka. Är det rätt som skolministern sagt i media att problemet består i
att skolorna inte fullgör sitt ansvar är det politikerns uppgift att se till att
skolan tar ansvar. Är det dessutom så att ytterligare åtgärder krävs är det
politikerns skyldighet att ta initiativ till sådana.