1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att tillse att skollagens intentioner gällande arbete
mot mobbning följs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att tillse att arbetsmiljölagens intentioner gällande
arbete mot mobbning följs.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om polisanmälan av våld i skolan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att de kommunala skolplanerna förbättras kvalitativt
och kvantitativt vad gäller skolans arbete mot mobbning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utvecklingen av innehållet i skolornas arbetsprogram mot
mobbning.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en nationell handlingsplan mot mobbning för att höja
skolornas lägstanivå i arbetet med att förebygga, upptäcka och stoppa
mobbning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av nätverksbyggande på skolorna samt av att all
skolpersonal erbjuds utbildning om hur mobbning upptäcks och hindras.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att förekomsten av mobbning och skolans insatser
mot mobbning löpande mäts och värderas.
Alla barns rätt till respekt
Mobbningsfrågan är en djupt ideologisk fråga. Den handlar om våra barns
grundläggande rättigheter. Rätten att få vara sig själv. Rätten att få respekt
för sin person och sina känslor. Det handlar om individens rätt att välja
sin väg i livet, sitt sätt att vara och sitt sätt att tänka. Det är fråga om
våra
barns rätt att få vara i fred.
Mobbning handlar inte om att barn ibland gruffas eller retar varandra. Det
rör sig om att barn regelbundet får lära sig att de inte duger, inte hör hemma i
gemenskapen och att de saknar värde. Det handlar om kränkningar, om att
barn löpande misshandlas fysiskt eller psykiskt. Det är fråga om att en eller
flera ofta starka personer ger sig på en svag.
Mobbning är en dold svensk tragedi och ett av de största hälsoproblemen
för barn och ungdomar. 100 000 barn beräknas vara utsatta för mobbning. De
kränks, mer eller mindre regelbundet, i eller på väg till skolan. Mobbningen
förstör många barns möjligheter att tillgodogöra sig sin utbildning, gör dem
olyckliga och sätter inte sällan djupa spår i själen för hela livet.
Mobbning ligger bakom psykosomatiska sjukdomar och t.o.m. självmord.
Barn som mobbas får inte den start i livet de har rätt till. Det är inte
acceptabelt att alltifrån självbild till yrkesval längre fram i livet skall
tillåtas
styras av kränkningar som skett i skolan.
Den talande tystnaden
Våra barn är ålagda att komma till skolan. Det är vår skyldighet att se till
att skolorna upplever det som en plikt att skapa en god studiemiljö för
barnen. Som det hittills varit, att barn tvingas att komma till en skola där
de mobbas, är oacceptabelt och ett politiskt misslyckande.
Trots problemens allvar förekommer inte någon större debatt om
mobbning. Möjligen kan tystnaden förklaras med att mobbning är ett svårt
och känsligt ämne, inte sällan förknippat med skam och skuldkänslor. Men
tystnaden måste brytas. Det är en förutsättning för att vi skall kunna komma
till rätta med problemen. Det är viktigt att politiker, skolan och människor i
stort sänder signalen att man står bakom dem som utsätts.
Den som drabbas - och hans eller hennes anhöriga - befinner sig ofta i en
utsatt situation, då det inte är lätt att ställa krav på handling från
samhällets
sida. Det kravet skall heller inte behöva ställas, hjälp skall kunna fås ändå.
Hotas skolans arbetsmiljö av någonting annat, som dåligt luft, mögel,
bristfällig skolmat eller akut trångboddhet verkar detta vara mer lättgripbara
problem. Man kan utgå från att många föräldrar och andra anhöriga skulle
säga ifrån och vägra sända sina barn till en skola som inte kunde garantera
barnens fysiska arbetsmiljö. Arbetet mot mobbning handlar om att skapa en
god psykisk arbetsmiljö. Det psykiska klimatet är måhända mindre lätt att
mäta, men är väl så viktigt som den fysiska miljön.
Trygga barn har bättre förutsättningar att ta till sig skolans undervisning.
Otrygghet försämrar koncentrationsförmåga och fokusering på studierna. På
det viset påverkar mobbningen barns förutsättningar senare i livet.
Aldrig den drabbades fel
Många barn tar på sig skulden för att de behandlas illa, eller kränks.
Föräldrar kan känna skuld över barnens situation och sin egen maktlöshet.
Barnens dåliga upplevelser kan också väcka obehagliga minnen till liv
från föräldrarnas egen barndom.
Det är viktigt att slå fast att det aldrig är det mobbade barnets skuld att han
eller hon blir mobbad. Ansvaret ligger alltid på dem som utsätter andra för
kränkningar - och på de vuxna som låter det ske.
Bryt tystnaden
Politiker erkänner ogärna att den verksamhet man ansvarar för inte till
fullo klarar sitt uppdrag. Lokala politiker kan stundom resonera som vore
mobbning ett allvarligt problem i allmänhet, men inte just inom det egna
området. Rektorer och lärare på berörda skolor verkar ofta vilja tona ner
problemen. Jag förundras över att bilden av den sociala situationen på en
skola kan vara så olika, alltefter vem man frågar. När en rektor försäkrar
att ingen mobbning förekommer på skolan och elevrådet kan räkna upp
tiotals elever som är mobbade, så är det lätt att inse att något inte fungerar
i skolans arbete mot mobbning. Många rektorer är säkert rädda att ett
erkännande av problemen skulle brännmärka skolan i lokala mediers,
politikers och föräldrars ögon. Man anar också en frustration över att
problemen är komplexa och därför svåra att hantera. Resultatet blir att
vissa rektorer inte tar tag i mobbningen.
Även om jag har viss förståelse för den oro som kan finnas för att skolan
skall komma i oförtjänt dålig dager om förekomsten av mobbning blir känd
offentligt, så är ändå öppenhet om problemen på våra skolor en förutsättning
för att komma till rätta med dem. Det inger inte förtroende när skolledningar
förnekar att problem förekommer, eller riktar sin upprördhet mot att
offentlighetens ljus drabbar skolan. Det är enligt min uppfattning bättre att
erkänna när mobbning förekommer, men samtidigt slå fast att allt görs för att
man skall komma till rätta med den.
Många lärare är uppenbart frustrerade över att de inte får grepp om eller
kommer till rätta med problemen. De vill självklart inte att barnen skall fara
illa. Frustrationen är fullt begripligt. Det kan vara svårt att se igenom
fasaden
- den ytliga bilden av relationerna i en grupp. Det är svårt att verkligen veta
att någon är mobbad, även om det kanske kan anas. Det är svårt att skilja
mobbning från vardagsgruff på skolan. Det är svårt att vara säker på hur
mobbning skall bemötas, när den väl upptäckts.
I grunden beror skolans problem med att förebygga och bemöta mobbning,
enligt min uppfattning, dels på bristande ledarskap från många politikers och
skolledares sida, dels på att det behövs mer kunskap hos politiker, skolledare
och lärare. Skolan behöver klara politiska direktiv om arbetet mot mobbning.
Enskilda lärare och rektorer behöver kunskap och stöd för att hantera
problemen.
Vad är mobbning?
Det är viktigt att kunna skilja mobbning från de vardagliga konflikter och
smågruff som regelbundet förekommer i skolan. Klarar man inte det,
riskerar skolan att missa de barn som behöver hjälp med att få slut på
mobbningen. De mer vardagliga händelserna kräver dock självklart också
tydliga reaktioner från skolans sida.
Många skolor använder egna definitioner av mobbning. Det tyder ofta på
att man på skolan tänkt igenom hur man skall förhålla sig till problemen.
I Barnombudsmannens undersökning bland 13-åringar svarade en av dem
så här på frågan om vad mobbning är: "Jag tycker att man ska komma ihåg
att mobbning är faktiskt detsamma som misshandel, både psykisk och fysisk
misshandel."
Den norske professorn Dan Olweus, som är något av nestorn i forskningen
om mobbning, definierar begreppet på följande sätt: "En person är mobbad
när han eller hon, upprepade gånger och under en viss tid, blir utsatt för
negativa handlingar från en eller flera personer."
Olweus trycker alltså på att mobbning dels är återkommande negativa
handlingar mot en person, dels att detta måste pågå under en viss tid.
Mobbning kan ta sig olika uttryck - alltifrån utfrysning, via nedsättande
ord till ren misshandel. Enligt barnen i BO:s undersökning skiljer sig
pojkarnas sätt att mobba från flickornas. Pojkarna går mer fysiskt till väga.
Flickorna använder sig av utfrysning.
Vad beror mobbning på?
Den traditionella bilden är att den som mobbar andra själv är svag och
osäker. Det verkar också vara den bild som barnen i BO:s undersökning
har. Säkert är det också så till viss del, inte minst om man ser till den så
kallade svansen, som ofta hänger med när andra tar initiativ. Rädsla för
att själv bli utsatt om man inte deltar i mobbandet påverkar säkert också
barns agerande.
Det finns dock forskning som tyder på att de som utsätter andra för
mobbning i själva verket gör det för att få en "kick". De har ett behov av att
dominera andra och få uppmärksamhet. Dessa ungdomar njuter av att
trakassera andra människor. Gissningsvis tar dessa barn och ungdomar ofta
initiativet till mobbning.
Zelma Fors menar i "Makt, maktlöshet och mobbning" att mobbning
handlar om kontroll och makt. Mobbaren har mer makt och kan kontrollera
den utsatte. Det är en kamp mellan parter som är olika starka.
Vem blir mobbad?
Den vanliga bilden av dem som blir mobbade är att det är barn som är
osäkra och har svårt att hävda sig i en grupp. Den verkar stämma ganska
bra. När det gäller pojkar kan svagheten bestå i en mindre fysisk styrka,
för flickor kan den bestå i lite extra känslighet för konflikter.
Många mobbade barn verkar själva ta på sig skulden för att de mobbas. De
söker rationella förklaringar till att just de utsätts, trots att inga finns. De
kan
känna skam över att vara utpekade och att inte få höra till. Vissa känner t.o.m.
skam inför sina föräldrar för att de är drabbade. Det skapar en känsla av att
inte duga och att inte uppfylla de närståendes förväntningar. Detta
skuldpåtagande är ett av skälen till att det är så viktigt att slå fast att
mobbning aldrig är den drabbades fel.
Detta faktum, att många av dem som drabbas av mobbning är känsliga
eller lite svaga, gör mobbningen än mer fruktansvärd. En eller flera starka -
stundom livligt påhejade av en svans - ger sig på just dem som inte kan
försvara sig.
Så här sa ett barn i BO-undersökningen: "Ju mer man hackar på någon,
desto sämre självförtroende får personen. Och om man inte har bra
självförtroende så är det ännu lättare för mobbarna att komma åt personen.
Om den mobbade inte vågar berätta, så fortsätter mobbarna att mobba och ju
längre det har fortgått desto mer skäms den mobbade för att just han/hon är
utsatt och det blir ännu svårare att berätta."
Samtidigt verkar det som om snart sagt vad som helst kan utlösa
mobbning. Fel hårfärg, omoderna kläder, annorlunda intressen osv. Poängen
är att det inte är det drabbade barnets eventuellt avvikande utseende eller
beteende som är det egentliga skälet till mobbningen. Det är mobbarnas
bristande empati som är det verkliga problemet. Alla har vi väl något som kan
användas emot oss, om viljan att vara elak finns.
På småbarnsskolan Liten Lär i Uppsala lär man medvetet barnen inte bara
att låta bli att inkräkta på andra barns rättigheter, utan också att säga ifrån
när
någon gör en illa. Att ha styrkan att säga ifrån och stå för sin rätt, tror jag
är
viktigt för att undvika att bli utsatt för mobbning. Den som faller undan redan
som liten blir alltför lätt hackkyckling.
Att ta arbetet mot mobbning på allvar är nödvändigt för att värna också de
svagas rätt i samhället. Att värna individens rätt utan denna dimension är
meningslöst.
Rätt till hjälp
Det är rätt av barnen att berätta om mobbning för föräldrar och lärare.
Barn som utsätts befinner sig ofta i en situation som de inte själva kan
klara av att ta sig ur. De behöver och har rätt till hjälp.
Det är viktigt att barnen är delaktiga i skolans arbete mot mobbning som
kamratstödjare, ögon och öron, eller bara som vänner. Skolan och föräldrarna
måste stödja barnen så att de kan stödja andra.
De som mobbar utnyttjar ofta den tystnad som skulden och skammen hos
offret ger upphov till för att kunna fortsätta att mobba. De kan också tysta
dem som drabbas genom hot. Andra barn kan känna rädsla för att själva bli
mobbade om de berättar om mobbning.
Hur vanligt är mobbning?
100 000 barn beräknas vara utsatta för mobbning eller andra kränkningar i
eller på väg till skolan. Därtill kommer alla de föräldrar, syskon och andra
anhöriga som lider när barnen far illa. Sammanlagt är kanske uppåt en
halv miljon svenskar mer eller mindre regelbundet berörda av
mobbningsproblemen. Mobbningen finns - i någon utsträckning - på de
flesta skolor.
Barnens rätt i samhället, BRIS, gjorde 1992 en enkät bland skolsköterskor,
socialsekreterare och socialnämndsordförande. Det förekom då mobbning i
95 av 100 skolor, enligt de tillfrågade. Ungefär hälften av mobbningsfallen
var allvarliga, menade skolsköterskorna.
En undersökning i Örebro bland 3 000 gymnasieelever visade att 25
procent av ungdomarna 1994 kände till att kamrater mobbades. Sex procent
erkände att de den senaste terminen mobbat andra elever. 64 procent berättade
att man knappast alls diskuterat mobbning i skolundervisningen.
En av de ledande experterna på mobbning, professor Dan Olweus, gjorde
på 80-talet en undersökning bland mer än 150 000 elever. Han kom fram till
att omkring 15 procent av eleverna i grundskolan regelbundet var inblandande
i mobbning, antingen som offer eller mobbare. Detta motsvarar ungefär en
elev av sju.
Mellan nio och tio procent var utsatta för mobbning, vilket innebär ca
100 000 barn. Sju procent, eller 63 000 ungdomar, mobbade andra. Gruppen
som både mobbade andra och själva utsattes för mobbning var liten, omkring
två procent, eller 18 000 personer.
Olweus trodde sig också se tecken på att mobbning både tar sig
allvarligare former och är mer utbredd idag än för säg tio, femton år sedan.
Enligt BO är tendensen att mobbningen blir grövre och grövre. BO bedömer
också att mobbningen är lika utbredd idag som för 10 år sedan. Jag har heller
inte kunnat finna uppgifter som talar för att mobbningen skulle minska.
Det finns troligen också ett stort mörkertal. Alla skador rapporteras inte.
Det händer att skador som uppstått p.g.a. våld och mobbning rapporteras som
olycksfall.
Det är förhållandevis fler pojkar som blir mobbade. Antalet flickor är ca
2/3 så stort som antalet drabbade pojkar. Samtidigt verkar det som om
mobbningen tar sig olika uttryck bland pojkar respektive flickor. Pojkarna
mobbar mer fysiskt, flickorna mer psykiskt.
Samtalen till BRIS om mobbning ökar. 1993 handlade 10 procent av de
5 000 samtalen om mobbning.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) frågade
1993 i samband med en undersökning om droger också om förekomsten av
mobbning.
Barn i årskurs 9 fick frågan: Finns det någon elev i din klass som blivit
mobbad någon gång under det här läsåret? Har du själv blivit mobbad någon
gång under det här läsåret och Har du själv, eller tillsammans med andra, varit
med om att mobba någon skolkamrat det här läsåret?
23 procent svarade att det fanns någon i klassen som blev mobbad.
90 procent sa att de själva inte hade drabbats av mobbning, men fyra
procent svarade "ja - en gång" och fem procent "ja - flera gånger".
78 procent menade att de själva inte hade mobbat andra. 11 procent av
pojkarna svarade dock "ja - en gång" , tio procent sa "ja - flera gånger".
Mobbning upphör inte bara för att skoldagen gör det. Barn som är utsatta i
skolan är det ofta också vid sidan av. Barn kan stängas ute från
fritidsaktiviteter av rädsla för att drabbas också där. Samtidigt kan
idrottsföreningar, fritidsgårdar och andra aktiviteter vara viktiga för att
förmedla goda värderingar till barn och ungdomar. Bra ledare kan skapa
fristäder från mobbning och göra mycket för att alla barn skall komma till sin
rätt. Det får aldrig förekomma att barn- och ungdomsledare bidrar till en
stämning där svaga pekas ut.
Mobbningen i skolan berör också lärare som drabbas. Åren 1991-1992
hade 14 procent av lärarna utsatts för våld eller hot om våld i skolan. 42
procent av lärarna i undersökningen kände att de hade trakasserats av elever.
Drygt 50 procent av lärarna tyckte att problemen lösts på ett acceptabelt sätt
och att hjälp erhållits av kolleger, skolledning eller föräldrar.
Föga förvånande kommer fler rapporter om våld mot lärare i storstäder än
mot kollegor på mindre orter. De lärare som drabbas mest är de som
undervisar på högstadiet, följda av lärare på gymnasiet. På de andra stadierna
förekommer knappt problemen. Det är dubbelt så många kvinnor som män
som drabbas av våld i skolan.
Av de elever som i den tidigare refererade undersökningen från Örebro
uppgav att mobbning förekom i skolan, menade ca 30 procent att lärare var de
som mobbade andra. Detta måste ses som en varningssignal.
Det vore fel att blunda för att mobbning förekommer också i övriga
arbetslivet, även om detta är än mindre diskuterat än mobbning i skolan.
Mobbning ger annat våld
Ungdomsvåldet i samhället hänger enligt min mening samman med
mobbningen. Detta sagt utan att förringa de andra faktorer som ligger
bakom våldet, som alkoholintag, dåliga hemförhållanden och bristande
kontakter med vuxna. BO stöder också den uppfattningen. I "Blunda inte
för mobbningen" hänvisar BO till en undersökning gjord, i Sundsvall,
som visar att de som mobbar andra är överrepresenterade i våld på
fritiden.
Det finns också andra uppgifter om att de som i unga år mobbar andra
senare i livet är överrepresenterade i annan kriminalitet. Polisen menar att
mobbning är ett första tecken på att en person håller på att komma på glid.
Man bedömer att risken för kriminalitet och drogmissbruk är "betydligt
förhöjd" för dem som mobbar andra i skolan. Det finns påfallande
kunskapsbrist i skolan om vilka beteenden som är brottsliga, enligt polisen.
Dessutom tenderar mobbning att urarta om den tillåts fortgå. Det som
börjar med gliringar kan sluta med våld och misshandel. Det är därför
nödvändigt för den som drabbas att skolan verkligen griper in i tid, men det är
viktigt också för mobbaren.
Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig
på andra. Undfallenhet eller passivitet ger problem både på kort och lång sikt.
Samtidigt är det viktigt att understryka att det också är i unga år som
samhället kan hjälpa ungdomar som hamnat på glid rätt igen.
Det är mycket viktigt att inse att många av de saker som kallas mobbning i
skolans värld är saker som är brott, enligt svensk lag. Misshandel, olaga hot
och förtal är exempel på brott som ofta döljs bakom begreppet mobbning.
Trots detta anmäls inte de flesta våldsbrott som begås i skolan av skolan
själv. Istället är det föräldrar och barn som polisanmäler våldet.
Barnombudsmannen "anser att det är viktigt att det klargörs att den
lagstiftning som gäller i övriga samhället också skall tillämpas i skolan. Det
är rektor som bör polisanmäla brott som sker i skolan."
BO hävdar också att det "både i skolornas handlingsprogram mot
mobbning och i kommunernas skolplaner (bör) framgå hur skolan skall agera
när det gäller polisanmälningar och när mobbningen skall anses ha övergått
till brottsliga gärningar."
Också poliser uppger att våldet i skolan är ett problem. Det förekommer att
"torpeder" från andra delar av kommuner skickas in i skolor för att märka
elever. Det upplevs relativt riskfritt. Enskilda poliser frustreras också över
att
de långt ifrån alltid får kännedom om våldet i skolan, vilket försvårar deras
arbete.
Skolans roll
Skolan måste ingripa tidigt och tydligt mot mobbning och dem som
mobbar andra. Det är inte minst en fråga om att vinna elevernas
förtroende. Redan skollagens förarbeten slår fast att en avvaktande attityd
från skolan kan uppfattas som en tyst sanktion av mobbarnas agerande.
Att döma av BO:s undersökning uppfattar barnen passivitet just så. Den
som tiger samtycker.
Att bilden av skolans engagemang inte är helt positiv bland elever och
föräldrar är uppenbart. Den kritiska bilden finner stöd i statistiken.
Det är en sak att skolan stundom är avvaktande eller inte ser problemen,
men en helt annan när de medvetet negligeras. Följande citat från BO-
undersökningen illustrerar detta: "Lärarna blundar alltid för mobbning och
när man ber om hjälp säger de bara 'Du bara överdriver, det är nog inte så
farligt!' " och "I min skola sa de att jag var överkänslig när jag blev
mobbad, i fyra år höll det på."
När sådan underlåtenhet att agera förekommer innebär det grundskott mot
barnens förtroende för vuxenvärlden.
Jag vet flera fall där skolor i frustration över att inga av de vidtagna
åtgärderna tycks fungera för att stoppa mobbningen, riktat sin energi mot det
utsatta barnet eller familjen. Alltför ofta hamnar en berörd förälder i konflikt
med skolledningen. Det händer likaså att en småningom desperat förälder
börjar ses som det egentliga problemet för skolan. I stället för att uppröras
över problemen upprörs man över att de påtalas.
Skolornas undervisning om mobbning sker ofta i form av enstaka
temadagar. För att insatserna skall vara effektiva krävs att man talar om
mobbning löpande. Enligt Barnombudsmannen efterfrågar många elever mer
kunskap om mobbning.
Det är uppenbarligen så att de lagar och regler som styr skolans arbete mot
mobbning är mycket lite kända bland eleverna. De vet helt enkelt inte om
vilka åtgärder de har rätt att kräva, eller rättare sagt, som skolan är skyldig
att
genomföra. Sannolikt är situationen densamma vad gäller skolbarnens
föräldrar.
Det är ofta otydligt vem som ansvarar för kommunens arbete mot
mobbning och vem som en bekymrad förälder skall vända sig till.
Lagar och regler
Arbetsmiljölagen gäller sedan ett antal år tillbaka också för skolans värld.
Det gör också flera av Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Kommunen
måste enligt arbetsmiljölagen, berättar BO i "Blunda inte för
mobbningen", ha "rutiner och en handlingsplan för hur kränkande
särbehandling skall motverkas i skolan."
I föreskriften "Kränkande särbehandling" står att kränkande särbehandling
är "återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas
mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa
ställs utanför arbetsplatsens gemenskap".
I 3, 4 och 5 §§ står att det är arbetsgivarens skyldighet att "klargöra att
kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten", att det skall
"finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler" samt att
"motverkande åtgärder snarast (skall) vidtas och följas upp."
Skollagen är alldeles tydlig, vad gäller mobbning. Den gör alldeles klart att
skolan har skyldighet att agera. Skollagen säger att: "Var och en som verkar
inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde samt respekt
för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan
bemöda sig att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande
behandling."
I skollagens förarbeten framgår att skolan skall gripa in om tecken på
vantrivsel eller mobbning märks. En viktig mening lyder: "Alla i skolan har
rätt att känna sig trygga och kunna gå till skolan utan rädsla för förföljelser
eller trakasserier av något slag."
Det slås också fast att en avvaktande attityd från skolan kan uppfattas som
en tyst sanktion av mobbarnas agerande. "En avvaktande attityd kan förvärra
problemen och innebära en mycket svår situation för mobbningsoffret. Det
kan också tolkas som en tyst sanktion av mobbarnas beteende", står det i
förarbetena.
Enligt läroplanen från 1994 har rektorn ansvar för att ett handlingsprogram
mot mobbning och alla andra trakasserier finns på skolan. "Rektor har ansvar
för: Skolans program för att motverka alla former av trakasserier och
mobbning bland elever och anställda." Planen bör omfatta både skolbarn och
skolans medarbetare. Det står också att "Ingen i skolan skall utsättas för
mobbning. Tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas."
Det klargörs vidare att "Alla som verkar i skolan skall: Aktivt motverka
förtryck av individer eller grupper."
Det är således utomordentligt tydligt att skolan är skyldig att agera tidigt
och tydligt samt skall anstränga sig att upptäcka tecken på mobbning.
Hur sköter skolan sin roll?
Många skolor lägger ner ett mycket seriöst och engagerat arbete för att
förhindra att mobbning uppstår och sätta stopp för den om den ändå
hinner börja. Ofta beror detta på att skolan har en eldskäl, som driver på
det interna arbetet. Skolan har också de senaste åren generellt sett trappat
upp arbetet mot mobbning. Mycket återstår dock verkligen att göra, vilket
siffrorna nedan visar. Det är dock alldeles för stora skillnader mellan
skolor och kommuner för att det skall vara acceptabelt. Inte ens det som
uttryckligen krävs i skollagen uppfylls överallt.
Av Barnombudsmannens undersökning från april 1996 framgår att 52
procent av kommunerna inte undersökt hur vanligt förekommande mobbning
är i de lokala skolorna. Så stor andel som 36 procent av skolorna har heller
inte undersökt hur vanligt förekommande mobbning är. Snart sagt alla som
har undersökt saken, har dock funnit att mobbning förekommer.
Problemen betraktas uppenbarligen som ganska små. När kommuner och
skolor fick i uppgift att värdera hur stora problemen var, angav de flesta - ca
60 procent - ett värde som låg mycket nära "inga problem alls". En siffra
mellan 1 och 5 skulle anges, där 1 motsvarade "inga problem alls" och 5
motsatsen.
45 procent av kommunerna har inte lagt fast några riktlinjer för skolornas
arbete mot mobbning. I många av de fall där kommunerna har riktlinjer är det
korta, ganska ytliga målformuleringar. Många kommuner ställer dock krav på
rektorerna att ta fram en handlingsplan mot mobbning.
57 procent av kommunerna har inte gjort några insatser på kommunnivå
för att motverka mobbning i sina skolor. De som gjort något sådant har ofta
genomfört utbildningsinsatser eller temadagar.
Barnombudsmannen sammanfattar med att säga att en "relativt stor
andel" kommuner saknar både riktlinjer och insatser mot mobbning på
kommunnivå.
10 procent av skolorna uppges sakna handlingsprogram mot mobbning -
trots att de är ålagda att ha ett sådant. Programmens kvalitet är också mycket
varierande. Vissa innehåller bara enkla beskrivningar av målsättningar och
uppfyller möjligen till namnet kravet på en handlingsplan. Andra är
genomarbetade med mål och medel som följs åt. Mycket vanligt är att
planerna saknar tankar om hur mobbning skall förebyggas. De är snarare
inriktade på akut problemhantering.
Av detta skäl behövs en nationell handlingsplan mot mobbning som höjer
skolornas lägstanivå i arbetet med att förebygga, upptäcka och stoppa
mobbning.
89 procent av skolorna har rutiner för att hantera akuta fall av mobbning,
men bara 68 procent har engagerat eleverna i arbetet mot mobbning. Hälften
av dessa har endast diskuterat mobbning med eleverna, men ej gjort dem
delaktiga i det konkreta arbetet.
41 procent av skolorna har inte engagerat föräldrarna i arbetet mot
mobbning, 59 procent har gjort det. I de flesta fall innebär detta att
föräldrarna fått information om skolans arbete.
Skolorna samarbetar i mycket liten grad med föreningslivet i arbetet mot
mobbning. Över 60 procent saknar sådant samarbete.
Glädjande nog har 61 procent av skolorna trappat upp sitt arbete mot
mobbning de senaste åren. Det tros dels bero på högre krav i lagar och
regleringar, dels på den debatt som pågått.
Många kommuner tycks, enligt undersökningen, se skolpersonalens
kunskapsbrist och bristande engagemang i frågan som hinder i arbetet mot
mobbning. Skolorna menar att ett hinder är svårigheten att upptäcka
mobbningen, ett annat att barnen inte berättar när mobbning förekommer.
I Karlstads tingsrätt vann en flicka från Grums mot kommunen för att den
inte gjort tillräckligt för att hjälpa henne under de år hon var utsatt för
mobbning. Fallet kommer att få stor principiell betydelse. Det är angeläget att
elevens rättigheter och kommunernas skyldigheter prövas och betonas.
Barn har både enligt skollagen, läroplanen och arbetsmiljölagen rätt att få
hjälp om de utsätts för mobbning.
Ledarskap
Det är viktigt att skolan och de vuxna som kommer i kontakt med barn
och ungdomar sätter tydliga gränser för vilka beteenden som är
acceptabla och visar stöd för dem som far illa.
Det är centralt att alla - politiker, lärare, skolledare, föräldrar och
förebilder av olika slag - sänder samma signal: mobbning är oacceptabelt och
skall inte förekomma. Vikten av entydiga signaler kan inte överskattas.
Tyvärr präglas dock skolpolitiken av en beklämmande brist på ledarskap
just vad gäller hanteringen av mobbning och våld i skolan. Politiker kan
stundom resonera som vore mobbning ett allvarligt problem i allmänhet, men
inte just inom det egna området.
Siffrorna från Barnombudsmannens undersökning, som redovisades ovan,
är helt enkelt inte acceptabla. De visar att politiken misslyckats med att se
till
att arbetet mot mobbning bedrivs engagerat över hela landet.
Det borde vara en högprioriterad uppgift för skolministern och landets
kommunalpolitiker att se till att bristerna som åskådliggörs i BO:s
undersökning snarast undanröjs.
Ett resultat av bristande lokalt och nationellt politiskt ledarskap blir att
enskilda skolor och lärare tvingas till svåra och ibland kontroversiella
principiella avgöranden, som t.ex. om våld skall polisanmälas, när politiker på
riks- och lokalnivå duckar för sitt ansvar.
Det är en politisk uppgift att lägga fast ramarna för skolans verksamhet.
Inte minst när det gäller principiellt svåra och kanske kontroversiella frågor
är
det viktigt att politiken tar ansvar för besluten.
Kunskap
Det är föräldrarna som bär det yttersta ansvaret för sina barns väl. Det
ansvaret varken går eller skall skjutas över på skolan. Aktiva och
intresserade föräldrar är grundläggande för en väl fungerande skola.
Föräldrarna måste vara uppmärksamma på hur barnen och deras kamrater
mår, engagera sig i deras vardag och skolgång. Ju mer föräldrarna
engageras i arbetet mot mobbning, ju mer de kan om problemen, desto
lättare kan de tyda tecknen på att någonting inte står rätt till, slå larm och
ge barnen stöd.
Många föräldrar upplever att skolan inte gör tillräckligt för att komma till
rätta med problemen. Mobbning kan i vissa falla tillåtas fortgå under flera år
utan att tillräckliga insatser sätts in. Om inte verkningsfulla åtgärder vidtas
i
tid kan utsatta barns situation förvärras. Inte alla åtgärder upplevs heller som
rättvisa, som t.ex. när den elev som mobbas får byta klass eller skola.
Åtgärderna mot mobbning får inte väljas för att de är lätta, utan för att de är
rätta.
Det är ofta föräldrarna som först märker att något är fel i barnets
skolsituation. De bär också det yttersta ansvaret för barnens fostran. Skolan
måste dock ha beredskap att agera snabbt när någon slår larm. På många
skolor finns speciella arbetsgrupper, med uppgift att ta tag i konkreta fall.
Dessa behöver ibland kunna få stöd och experthjälp. I Örebro fanns tidigare
en mobbningskonsulent, en expert med uppgift att hjälpa till vid svåra fall. I
en annan motion föreslås att ett regionalt nät av mobbningskonsulenter byggs
upp.
Även om tecken på att något är fel ofta finns i en grupp, kan det vara svårt
att se igenom fasaden. Den som drabbas kanske inte vill säga som det är, av
rädsla för att anklagas vara en svikare. Många gånger kan svaret från stökiga
elever bli att bråket som upptäckts "bara är på skoj".
Många lärare är frustrerade över hur svårt det kan vara att upptäcka och
komma till rätta med mobbning och utfrysning, något jag har full förståelse
för. En förutsättning för att skolans personal skall kunna upptäcka
missförhållanden tidigt och kunna agera ändamålsenligt mot mobbning är
goda kunskaper.
I Lärarnas Riksförbunds undersökning menade 70 procent av de lärare som
svarade att de ville utveckla sin kompetens i arbetet med barn på det
elevsociala området. Skolledarnas förbund har uppgett till BO att rektorerna
inte har tillräcklig kunskap om hur arbetet mot mobbning skall gå till i
konkreta fall. Detsamma gäller för det förebyggande arbetet.
Det krävs att man satsar på skolpersonalen, erbjuder utbildning och stöd.
Lärarrollen måste stärkas. Till exempel måste det från politiskt håll klargöras
vilka möjligheter skolan har att gripa in mot bråkiga elever. Det krävs också
att signalen sänds att mobbningsproblem i en klass inte är den berörda
lärarens fel, utan är något som kan komma i vilken klass som helst.
Jag skriver medvetet skolans personal, eftersom fler grupper än lärare och
skolledning är viktiga i sammanhanget. De som arbetar i skolbespisning, med
lokalvård och fritidsverksamhet har viktiga roller att spela för att skolan
tidigt
skall kunna uppmärksamma de grupper i vilka relationerna inte fungerar.
Ofta upphör bråk och trakasserier när rektor eller lärare kommer i
närheten. Men lokalvårdare, vaktmästare och bespisningspersonal finns
ständigt i barnens närhet och kan göra värdefulla insatser för att skolan skall
kunna gripa in i tid.
Det gäller att bygga väl fungerande nätverk, men också att ge skolans
personal den utbildning och det stöd den behöver för att kunna upptäcka
mobbning och agera rätt för att stoppa den. Många lärare är frustrerade över
att det stödet inte finns idag.
Redan i lärarutbildningen bör mobbning behandlas utförligt. Kunskap om
hur mobbning upptäcks och bemöts ingår i alldeles för liten grad i
lärarutbildningen idag. Ämnet ingår enligt min mening inte heller i tillräcklig
grad i fortbildningen. Detta är sannolikt ett skäl till att många lärare tycker
det
är svårt att upptäcka mobbning.
Lärarförbundet påpekar att lärarstuderande ger låga värden i
utvärderingarna för utbildningens kvalitet beträffande bl.a. mobbning. Få om
någon lärarhögskola har ett mål för utbildning i mobbningsfrågor angivet i sin
utbildningsplan. BO menar att det heller inte har någon framträdande plats i
skolornas kursplaner.
Åtgärder för att stoppa mobbningen
Det kanske viktigaste är att alla - lärare, rektorer, ungdomsledare,
förtroendevalda och föräldrar - tar ett personligt ansvar i vardagen.
Signalen måste vara entydigt - mobbning skall inte förekomma.
En förutsättning för att vi skall komma till rätta med problemen är en
öppen diskussion. Mobbning är ofta förknippat med starka skuldkänslor. Den
som drabbas tar på sig skulden för att övergreppen sker. Skolor kan känna
skam för att de pekas ut som platser där mobbning äger rum. Föräldrar kan få
tillbaka minnen av hur de själva for illa i skolan. Allt detta bidrar till att
det
talas alltför tyst om problemen idag.
Det behövs större öppenhet i den offentliga debatten, men också i
politikers och skolors attityd till problemen. Alla måste tydligt stå på de
utsattas sida.
Skollagen ställer tydliga krav på skolans arbete att förebygga och stoppa
mobbning. Trots detta finns brister ute på skolorna. Arbetsmiljölagen är också
den tydlig i detta avseende, men efterlevs inte fullt ut. Skollagens och
arbetsmiljölagens intentioner måste ovillkorligen uppfyllas.
I första hand måste innebörden i de båda lagarna förtydligas för skolan.
Skolledningarna har inte sällan bristande kännedom om de lagar som gäller
för arbetet mot mobbning. Det måste tillses att lagarna efterlevs i skolan.
En av de frågor där det politiska ledarskapet varit bristfälligt är synen på
polisanmälan av våld i skolan. Alltför ofta försöker skolan hantera allvarligt
våld internt, men det sänder fel signaler. Enskilda skolor och lärare skall inte
tvingas till svåra och ibland kontroversiella principiella avgöranden, som t.ex.
om våld skall polisanmälas. Skolorna hamnar då i en mycket svår situation.
Rektorer vet att om de gör en polisanmälan riktas medias ljus på skolan och
man riskerar kritik. Å andra sidan vet man också att om man inte gör en
polisanmälan kan man kritiseras för undfallenhet.
Naturligtvis finns gränsdragningar att göra. Poängen är att det är orimligt
att vi politiker duckar och överlåter svåra principiella avgöranden till
enskilda
lärare och rektorer. Det är ett politiskt ansvar att lägga fast grundläggande
regler för skolans verksamhet.
Skolan har enligt socialtjänstlagen anmälningsplikt till socialnämnden om
ett barn far illa i hemmet. Skolan har dock inte anmälningsplikt till polisen
om barnet far illa och utsätts för våld i skolan.
Det får inte finnas skilda rättssystem i samhället. Misshandel och olaga hot
är just misshandel och olaga hot också när det äger rum i skolan. Skolorna bör
i de lokala skolplanerna rekommenderas att polisanmäla rena
våldshandlingar. "Mobbning i form av våld skall polisanmälas, alltid!", sa ett
barn i BO:s undersökning.
Skolplanerna i kommunerna måste förbättras kvalitativt och kvantitativt
vad gäller skolans arbete mot mobbning. Det är en politisk uppgift att lägga
fast principerna för skolans arbete mot våld och mobbning. Det finns idag stor
variation i skolornas arbete mot mobbning, också inom enskilda kommuner.
Skolplanerna måste lägga fast ett golv, en hög lägstanivå, i det
förebyggande och akuta arbetet mot mobbning. Arbetsplanerna bör innehålla
mål för fortbildning av skolans personal i dessa frågor, direktiv för kontakter
med polis och andra myndigheter, samt krav på uppföljning av arbetet.
Skolornas handlingsplaner är också de mycket varierande i kvalitet.
Dessutom saknar anmärkningsvärt nog vissa skolor fortfarande
handlingsplaner, trots att de är ålagda att ha sådana. Den senaste siffran jag
har tillgång till visar att så många som 10 procent av landets skolor ännu
saknar handlingsplan. Detta är oacceptabelt.
Kvaliteten i planerna bör förbättras. Det räcker inte med att ha en plan, den
måste vara verkningsfull också. En del av de planer jag tagit del av är en halv
sida långa och ger mycket liten vägledning för hur arbetet med att förebygga
och stoppa mobbning skall gå till. De uppfyller möjligen till namnet kravet på
att varje skola skall ha en plan. Om de är genomtänkta och verkningsfulla är
en annan sak.
Genom att lära av de goda exemplen kan skolornas planer förbättras. Inte
minst de förebyggande åtgärderna måste förbättras, menar BO, som vill
skriva in i skollagen att rektorn är skyldig att ta fram en arbetsplan, för att
på
det sättet skapa en nationell lägstanivå i arbetet mot mobbning.
Varje skola bör i förväg ha tänkt igenom hur man skall agera när
mobbning förekommer. Skolan måste kunna lösa enskilda fall och stödja dem
som drabbas. Skolan måste också veta hur den skall agera för att förhindra att
mobbning uppkommer.
Det behövs en nationell handlingsplan mot mobbning för att höja
skolornas lägstanivå i arbetet med att förebygga, upptäcka och stoppa
mobbning, vilket utvecklas i en annan motion.
Hela skolans personal måste engageras i arbetet med att förebygga,
upptäcka och stoppa mobbning. Ofta upphör bråk och trakasserier när rektor
eller lärare kommer i närheten. Men lokalvårdare, vaktmästare och
bespisningspersonal finns ständigt i barnens närhet och kan göra värdefulla
insatser för att skolan skall kunna gripa in i tid.
Det gäller att bygga väl fungerande nätverk, men också att ge skolans
personal den utbildning och det stöd den behöver för att kunna upptäcka
mobbning och agera rätt för att stoppa den.
Föräldrar och skoleleverna själva måste engageras i betydligt högre grad
än idag. Av detta skäl är jag kritisk mot den s.k. Farstamodellen, där
föräldrarna medvetet hålls utanför problemen. Eleverna är de som tidigast ser
att en kamrat far illa. Skolan måste ha beredskap att agera snabbt när en
förälder eller en elev slår larm. Kontakterna mellan skola, fritidsverksamhet
och idrottsföreningar måste byggas ut. Det måste finnas en konsekvent linje
mot mobbning överallt i barnens vardag.
Förekomsten av mobbning måste löpande undersökas av landets
kommuner och skolor. Om man inte vet hur vanligt mobbning är och hur den
tar sig uttryck, är det omöjligt både att bemöta den på rätt sätt och att
utvärdera vilka resultat insatserna ger. Men inte bara förekomsten av
mobbning bör mätas. Det är lika viktigt att det löpande utvärderas om skolans
insatser mot mobbning verkligen ger resultat och om den förda politiken är
effektiv. Det gäller både att begränsa omfattningen av mobbning och att se till
att den inte förgrovas.
Antalet mobbade ungdomar har de senaste åren verkat vara tämligen
konstant. Om nya mätningar i framtiden visar att siffran förblir konstant bör
detta leda till förnyade politiska ansträngningar. Utvärderingar och
uppföljningar bör intensifieras.
Barnombudsmannen har velat ge Skolverket ytterligare
sanktionsmöjligheter mot kommuner som inte efterföljer verkets utslag. BO
vill också att Skolverket inte bara skall kunna bedöma om skolans åtgärder
mot mobbning i enskilda fall varit lagliga, utan också lämpliga.
Ett fritt val av skola innebär att elever har möjlighet att söka den skola som
har en studieprofil som passar just honom eller henne. Det ger också unga
människor möjlighet att söka sig till skolor med en attraktiv utbildningsmiljö.
Därtill kommer att skolpengen gör det möjligt för mindre skolor att överleva.
Elevernas rätt att välja skola skapar ett än större incitament för skolorna att
arbeta effektivt mot mobbningen. Vilken elev väljer att söka till en skola som
inte engagerat arbetar för att minska mobbningen? För skolornas del skulle
det fria valet innebära att man skulle kunna profilera sig genom en god studie-
miljö och engagemang mot mobbning.