1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skolans resurser måste styras till kärnuppgifterna
undervisning, lärare och läromedel.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skolans lokalutnyttjande och administration.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunernas hyressättning för skolan.
Världens dyraste, men inte bästa skola
Sverige satsar mest i världen på skolan, sett som andel av BNP. Vi ligger
betydligt över OECD-snittet. Ser man däremot till hur mycket som satsas
på varje elev, så förändras resultatet. Sverige halkar ner på listan,
beroende på att landets samlade välfärdsutveckling halkat efter
omvärldens de gångna decennierna.
Det som särskiljer Sverige från övriga länder är att så stor del av skolans
resurser läggs på annat än undervisning. Industriförbundet har visat hur
Finland satsar mer än Sverige på undervisning trots att skolans kostnad per
elev kanske är 20 procent lägre än i Sverige. I övriga OECD-länder går i snitt
64 procent av skolans resurser till anställning av lärare. I Sverige används
bara 44 procent av resurserna till lärare. Lärartätheten minskade också under
90-talet. Läsåret 1991/92 hade grundskolan 9,1 lärare per 100 barn. Läsåret
1997/98 fanns det bara 7,5 lärare per 100 barn.
Pengarna som satsas på skolan når alltså inte fram till eleverna eller
undervisningen. Istället konsumerar konstlat uppdrivna lokalkostnader,
administration, skolmåltider, skolskjutsar med mera stor andel av skolans
resurser.
Det var undervisningen som kommunerna sparade på under krisåren. När
den totala kostnaden per elev sjönk med 5 300 kronor mellan 1991 och 1998,
sparades det 5 500 kronor per barn just på det som borde ha fredats, nämligen
undervisningen. Totalt skars elevkostnaden ner med 9 procent, men
kostnaden för undervisning minskades med 18 procent.
Denna utveckling visar på ett avgörande systemfel i skolans organisation.
Skolans resurser måste i ökad utsträckning styras till undervisning, lärare och
läromedel. En alltför stor del av skolans resurser går till administration idag.
Skolan har blivit en del av den offentliga byråkratin. Det är frapperande att
många friskolor klarar sig utan administratörer i den omfattning som
kommunala skolor har. Många kommuner tar ut hyror för skollokalerna som
överstiger vad de är värda på marknaden, även om det sägs vara fråga om
marknadsprissättning. Kommunerna avsätter pengar till skolan, för att sedan
hämta tillbaka dem via hyran. Gymnasieskolans kostnader för lokaler steg
med 13 procent mellan 1991 och 1998. Det underliga inträffar att trots alla
larm om hur dålig miljön är i svenska skolor, så är lokalerna ändå riktigt dyra.
Kommunerna har förbyggt sig och saknat tillräckligt kostnadsmedvetande.
Samtidigt saknar de kommunala skolorna möjlighet att säga upp alltför dyra
lokaler, eller minska ytan som skolan använder i befintliga skollokaler. Skulle
skolorna själva få besluta om lokaler skulle kommunernas argument synas.
Lokalerna används inte effektivt, varken med avseende på ytan eller tiden. I
andra länder delas skoldagen upp i ett förmiddags- och ett eftermiddagspass.
Därigenom kan lokalkostnaderna halveras, och barnfamiljerna får dessutom
möjlighet att välja det schema som passar föräldrarnas arbetstider bäst.
Många framgångsrika friskolor bebor lokaler som tidigare varit
kommunala skollokaler. De är inte sällan mindre än motsvarande kommunala
lokaler. Ansvarskännande för de egna lokalerna underlättar skötsel och
minskar slitage. Ytterligare en faktor som sänker friskolors kostnader är
betydande föräldraengagemang i skötseln av en skola man är delaktig i.
För att frigöra resurser till undervisningen är bättre lokalutnyttjande och
mindre administration nödvändigt. Skolans resurser måste i betydligt högre
grad styras till kärnuppgifterna undervisning och lärande. Detta förutsätter att
beslut flyttas till varje enskild skola från politiken.