med anledning av skr. 2000/01:28 Resursfördelningen inom Vetenskapsrådet
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utarbetandet av och innehållet i regeringens
forskningspolitiska förslag.
Motiv för vårt förslag
Forskningspolitiken och dess styrning och ansvar är
långsiktig till sin karaktär. Den borde därför vara föremål för
breda politiska lösningar. Trots att en enig opposition
motsatt sig centralisering, men varit beredd till
överläggningar har regeringen inte inbjudit till samtal över
partigränserna.
För fjärde gången har regeringen lagt förslag som förändrar forskningens
villkor. Denna skrivelse har föregåtts av tre tidigare propositioner, "Några
forskningsfrågor", "En ny forskningsorganisation"och nu sist "Forskning och
förnyelse". Dessa har banat vägen för de förändringar som annars var för sig
förmodligen skulle väckt starka reaktioner. Vi har i samtliga motioner visat
vårt ogillande för den inslagna vägen. Hela tiden förföljs vi av svårigheten att
få en helhetsbild av vad regeringen vill, och det är lätt att få intrycket att
regeringen mörklägger viktiga aspekter av forskningspolitiken.
Forskning och förnyelse utgjorde inte en forskningspolitisk proposition i
ordets rätta bemärkelse. Den saknade såväl analys av nuläget, som en
beskrivning av de mål och strategier som gällt sedan den senaste
forskningspolitiska propositionen presenterades. Regeringen kunde således
inte redogöra för någon avvägning av hur måluppfyllelsen har fungerat. Den
saknade också regeringens övergripande bedömningar inför den kommande
planeringsperioden.
Regeringen presenterade i stället en stor mängd detaljförslag. Inte ens
under det centralstyrda system som rådde på 1960-talet och tidigare skulle
statsmakterna, på det sätt som regeringen nu gör, gått in på t.ex.
uppläggningen och genomförandet av forskarutbildningen. Regeringen vill nu
detaljstyra forskarutbildningen till ett antal forskarskolor. Det är ytterst
oklart
hur de kommer att utformas; här stämmer knappast anslagna medel med
någon genomtänkt modell. Dessutom ska värdlärosätet få behålla medlen
efter avslutad forskarskola, skälen anges inte. Regeringen anger inte enbart
inriktningen utan föreskriver också vilka universitet och högskolor som ska
samarbeta med varandra. Detta vill regeringen också att riksdagen ska fatta
beslut om. Vi kan inte tänka oss att parlamentet i något annat demokratiskt
land skulle fatta beslut om forskarutbildningen på detta sätt.
Regeringen presenterade också ett antal prioriterade forskningsområden.
Dessa forskningsområden ansåg regeringen vara så viktiga att det var
nödvändigt att öronmärka medel för dem inom ramen för de nya medel som
regeringen tidigare beslutat om. Däremot ansåg regeringen inte att det var
nödvändigt att för riksdagen redovisa storleken på nuvarande anslag till dessa
områden. Därigenom kan riksdagen inte avgöra huruvida nysatsningarna är
rimliga eller inte eller på vilket sätt de trots allt relativt begränsade
resurstillskotten kan tänkas påverka de berörda områdena (varav några helt
uppenbart redan har betydande resurser, t.ex. genom forskningsstiftelserna).
Enligt Statistiska centralbyrån går det inte att ur befintligt statistiskt
material
utläsa hur stora satsningar totalt som redan i dag görs på de prioriterade
områdena. För detta hade krävts specialundersökningar, vilket regeringen inte
brytt sig om att ta fram. Regeringen har således uppenbarligen bristfälliga
beslutsunderlag när den pekat ut sina insatsområden. Det innebär samtidigt att
inte heller riksdagen genom propositionen ges något säkert beslutsunderlag.
Trots detaljrikedomen saknades flera fundamentala ställningstaganden,
t.ex. i fråga om hur mycket regeringen avsåg att anslå till de olika vetenskaps-
och forskningsområdena. Vidare innehöll forskningspropositionen mycket få
eller inga resonemang om hur framtida forsknings- och
forskarutbildningsinsatser skall fördelas mellan landets universitet och
högskolor.
Vi avvisar detaljstyrningen. Vi kan dock här konstatera att också den vilar
på osäkra grunder. Ett exempel som är oklart i forskningspropositionen är
påslaget för så kallade "overhead-kostnader". Man angav siffran 18 procent,
men sade dock ingenting om vad de externa finansiärerna skall anses ha
betalat för genom detta påslag. Osäkerheten ökade ytterligare av att
regeringen på sidan 184 skrev: "Frågan om den föreslagna lägsta nivån för
påslag för indirekta kostnader kan bli föremål för förnyad prövning."
Forskningspropositionen innehöll heller ingenting om regeringens syn på
forskarutbildningens omfattning och inriktning. Detta är mycket viktiga
frågor i ljuset av de omfattande pensionsavgångar som universitet och
högskolor står inför. Inte heller anges något om den ökade efterfrågan på
forskarutbildade inom näringslivet och andra delar av arbetsmarknaden. I
stället valde regeringen, som påpekats ovan, att föreslå riksdagen att besluta
om detaljer som bör fattas av vetenskapligt kompetenta organ.
Det mest anmärkningsvärda är att en av de mest centrala av alla frågor i
dagsläget, resursfördelningen för den nyinrättade centrala
forskningsfinansieringsmyndigheten, Vetenskapsrådet, d.v.s. fördelningen av
forskningsanslag mellan själva Vetenskapsrådet och de tre underlydande
ämnesråden för humaniora-samhällsvetenskap, för medicin samt för natur-
och teknikvetenskap saknades. Sammanlagt drygt sex miljarder kronor i
anslag under åren 2001 till 2003 till dessa fyra forskningsfinansiärer lämnades
oredovisade.
Regeringen uppmärksammade den kritik vi samstämmigt framförde
avseende bristerna i den forskningspolitiska propositionen genom att
presentera förhandenvarande skrivelse. Det är mot den bakgrunden
förbluffande att skrivelsen fortfarande inte redovisar regeringens
ställningstaganden i grundfrågorna om fördelningen av resurser mellan olika
forskningsområden respektive rollfördelningen mellan olika organ med
ansvar för forskningsfinansieringen. I skrivelsen anges endast hur regeringen
avser att fördela anslaget till Vetenskapsrådet för det närmast kommande året.
Vad som skall ske åren 2002 och 2003 utelämnas, med hänvisning till att
medelsfördelningen för år 2001 skall "tjäna som bas" för de kommande åren.
Vidare saknas varje analys av och resonemang kring medelsfördelningen.
Regeringen anger inte heller hur mycket av Vetenskapsrådets dryga sex
miljarder kronor som under perioden skall fördelas av statsmakterna till
forskningsområdena, samt hur mycket som skall överlåtas till fördelning av
myndigheten själv.
Det är av central betydelse inte bara för riksdagen utan självfallet också för
hela forskarvärlden att få veta omfattningen av resurserna till de olika
vetenskapsområdena under den kommande budgetperioden. Avsaknaden av
klar redovisning av detta är skandalös. Forskningen är långsiktig och denna
korta framförhållning som regeringen ger forskarvärlden skapar både misstro
och orimliga planeringsmöjligheter. Detta kan i värsta fall förorsaka
kvalitetsförsämringar för själva forskningen.
Regeringen framhåller i skrivelsen att den organisationskommitté som
tillsatts för att förbereda genomförandet av den nya finansieringsmyndigheten
skall lämna en slutrapport senast den 31 mars 2001. Det framfördes redan vid
tidpunkten för propositionen om en ny forskningsfinansieringsstruktur kritik
mot att först dra upp riktlinjer för myndighetsorganisationen och först därefter
komma med det forskningspolitiska ställningstagandet. Kritiken har visat sig
berättigad i så motto att regeringen nu tvingas lägga fram en halvmesyr till
forskningsproposition på grund av att finansieringsstrukturen ännu inte är
färdigorganiserad. Man har således presenterat en forskningspolitisk
proposition på otillräckligt underlag.
Ett exempel på att underlaget för den forskningspolitiska propositionen
inte är tillräckligt är att man i dagsläget inte kan redogöra för uppdelningen
mellan de nationella och de internationella åtagandena (ESO, CERN, t.ex.).
Orsaken till detta är den "korta tid som organisationskommittén har till sitt
förfogande". Det ger intryck av att de olika propositioner som regeringen
lämnat det senaste året också är skrivna under tidspress, och därmed finns
skäl att tro att reformen i sin helhet är ogenomtänkt. Oron förstärks av att
regeringen i skrivelsen anger att det efter organisationskommitténs
slutbetänkande i mars nästa år "kan finnas anledning att vidare se över bl.a.
fördelningen av resurserna inom myndigheten".
Underlaget för riksdagens beslut är således fortfarande synnerligen
bristfälligt. Tiden medger nu dock knappast att riksdagen lämnar
kompletteringar. Sannolikheten förefaller också liten att regeringen och
Regeringskansliet sitter inne med ytterligare information och beslutsunderlag.
Den sorgliga sanningen är att det är på detta lösliga sätt som regeringen
utformat sina förslag beträffande de miljarder av skattemedel som de
kommande åren ska avsättas för forskning och forskarutbildning.
Forskning och utveckling tillhör de mest centrala frågorna för de länder
som vill hålla sig i bräschen av det snabbt framväxande globala
kunskapssamhället. Staten har ett stort ansvar för att skapa ett gott
forskningsklimat och att skapa förutsättningar för en fri, högkvalitativ
grundforskning på våra universitet och högskolor. En ansvarsfull regeringen
skulle självfallet ha arbetat med sina förslag med detta för ögonen. Vi
presenterar de åtgärder vi vill företa i våra respektive forskningspolitiska
motioner.