1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att understödja det nordisk-ryska samarbetet vid
genomförandet av EU:s nordliga dimension.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling i
enklaven Kaliningrad.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om orsakerna till gränsgångares problem och åtgärder för att
främja ökad rörlighet och smidigt "vardagsumgänge" över
landgränserna.1
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag för att åstadkomma
de förändringar som erfordras för att nordiska länders public TV-service-
kanaler skall kunna ses i andra nordiska länder. 2
5.
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 4 hänvisat till KrU.
Motivering
Den nordiska identiteten bygger på stor språklig och kulturell
samhörighet. Likartade historiska erfarenheter har lett till att
reformationen, demokratin och den sociala välfärden införts på likartat
sätt i de olika nordiska staterna. De nordiska länderna har dessutom
likartade demografiska och miljömässiga förhållanden. Norden har visat
hur man har kunnat klara av gränsförskjutningar och andra stora
förändringar som i andra områden ofta bara kan lösas efter väpnade
konflikter. Exempel härpå är upplösningen av unionen mellan Norge och
Sverige 1905, Ålandsfrågan 1920 samt korrigeringen av den dansk-tyska
gränsen efter första världskriget.
Det nordiska samarbetet bygger på en genuin värdegemenskap mellan fem
länder och tre självstyrande områden i Norden. Det nordiska samarbetet är
unikt i världen genom sin stabilitet, folkliga förankring och legitimitet.
Styrkan i det nordiska samarbetet bygger inte minst på att det vilar på
omfattande nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan
regeringarna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå
genom vänortssamarbetet och andra organisationer med lång tradition på
gränsöverskridande verksamhet på folklig nivå genom Föreningen Norden.
Norden i världen
Nordiska rådet antog vid sin session i Stockholm 1999 ett uttalande om
Norden och den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen som
lanserades av Finlands statsminister Paavo Lipponen i ett tal 1997 kan
sägas ha utgjort en av förutsättningarna för Finlands ordförandeskap i EU.
Även tre nordiska liberala ledare, Uffe Elleman-Jensen, Lars Leijonborg
och Ole Norrback, aktualiserade i en stor DN-artikel samma
frågekomplex.
Även om ett aktionsprogram antogs av Europeiska rådet kan man knappast
säga att man nådde ända fram. Det ligger därför ett stort ansvar på Sveriges
regering, som har EU:s utvidgning som den högst prioriterade
arbetsuppgiften. Till skillnad från utvidgningen syftar den nordliga
dimensionen till att få med nordvästra Ryssland i det europeiska samarbetet.
Den skepsis som på många håll uttalats mot Ryssland som samarbetspartner
synes obefogad och önskan på rysk sida om samarbete är obestridd. Nordiska
rådet, som utvecklat täta kontakter med de baltiska länderna genom sitt
närområdesutskott, kommer framöver att ägna allt större uppmärksamhet åt
Ryssland. Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med nordvästra
Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga dimensionen.
Den nordliga dimensionen syftar till att främja säkerhet, stabilitet och hållbar
utveckling i hela regionen. Den skall också bidra till ekonomisk och social
utveckling och därigenom till att minska skillnaderna i levnadsstandard samt
till att minska miljöhoten och att förebygga eller avvärja andra hot såsom
gränsöverskridande kriminalitet. Arbetet med den nordliga dimensionen bör
också befästa värderingar som demokrati och rättsstatens principer.
Vid ett besök nyligen i den ryska enklaven Kaliningrad fick rådets
representanter en klar uppfattning om den oro man där känner över att hamna
i en utsatt position som en isolerad ö i EU och dessutom förlora den
nuvarande viseringsfriheten när Litauen och Polen blir medlemmar och börjar
tillämpa Schengenavtalet. En stabilare politisk, social och ekonomisk
utveckling i Kaliningrad är både mål och förutsättning för en starkare
integration i den utveckling som sker i Östersjöområdet. Kaliningrads
strategiska ställning är viktig för denna utveckling liksom även för den
säkerhetspolitiska stabiliteten i södra Östersjön. Efter initiativ av bl.a.
mittengruppen i Nordiska rådet kommer förhoppningsvis en nordisk
informationspunkt att inrättas i Kaliningrad. Denna är ett led i ett alltmer
utvecklat samarbete med den ryska enklaven, men Kaliningrads situation
kräver fortsatt bevakning från regeringen, inte minst då grannländerna
inträder i EU.
Rörlighet över gränserna
En smidigt fungerande gränstrafik underlättar enskilda människors vardag
och upprätthåller mellanfolkligt samarbete i gränsregionerna. Väl
fungerande gränsrutiner är nödvändiga för såväl norska som svenska
gränsregioner som ofta har en infrastruktur av glesbygdskaraktär. I
Nordiska rådet har problemen för dem som bor på ena sidan om en
nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong i mer än 20
år. Oftast har det gällt skatteproblem när man haft inkomst på ena sidan
gränsen och varit folkbokförd på den andra. Det har också gällt problem
med beskattning av fastigheter och fordon. Vid flera sessioner har frågor
ställts till ministerrådet vilka åtgärder man avsett att vidta för att lösa
gränsgångares problem. Senast har det gällt att köra utlandsregistrerade
fordon över gränsen. Det har både rört sig om rätten att tillfälligt
övernatta på arbetsplatsen utan att få sin bil beslagtagen och rätten att
passera en nordisk landgräns med sin tjänstebil. Den gången har
regeringarna hänvisat till smärre anpassningar av reglerna för användning
av utlandsregistrerade personbilar, innebärande entydiga kriterier för
fastställande av hemvist. Men man erkände också att problemet inte var
löst för alla gränspendlare och att det inte heller kunde lösas utan att man
tillämpade någorlunda lika avgifter för personbilar i de nordiska länderna,
något som knappast var aktuell politik.
En genomgång av flera av de problem som gränsgångare mött under åren
ger vid handen att det ofta rört sig om okunskap, dvs. att de som skall
tillämpa reglerna inte känner till alla tillgängliga detaljer eller att
medborgarna inte vet hur de skall vända sig till de relevanta instanserna. Ofta
är det ren tanklöshet, bristande språkkunskaper och bristande resurser till
följd av nedskärningar. Mer grundläggande orsaker är medvetna särlösningar
grundade på skyddsintressen och, givetvis, kravet att få in skatteintäkter, samt
olika praxis och traditioner. Det är ofta omöjligt att bryta upp traditioner
från
samhällen med mindre rörlighet. Det finns också ett territoriellt tänkande som
utgår från att det är nationalstaten och inte individen som är
rättighetsinnehavare.
Vi hade hoppats att gemensamt inträde i EU skulle ha upplöst alla dessa
svårigheter och problem men så blev inte fallet. Vi har ju dock både den
nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet, som avser fri rörlighet för
arbetskraft, kapital, varor och tjänster att hänvisa till. Vi vill därför anmoda
regeringen att utnyttja de avtalsverk som finns för att åstadkomma lösningar
på kvarstående konkreta problem som försvårar för nordbor att bosätta sig
och arbeta i annat nordiskt land. Kvarstående svårigheter strider ju både mot
andan i den fria nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet som alla nordiska
länder deltar i. Genom inrättandet av servicetelefonen Hallå Norden,
lokaliserad till Norden i Fokus, har en klar förbättring inträtt vad gäller
enskildas möjligheter att få information om gällande regler och om
möjligheterna att komma till rätta med olika konkreta problem. Men de
substantiella svårigheterna kvarstår.
TV-samarbetet
Redan för ett antal år sedan uttalade de nordiska statsministrarna, att helt
avgörande för det nordiska samarbetet är just förmågan att förstå
varandra. Det är dokumenterat att vi i Sverige är sämst på att förstå andra
nordiska språk. Om vi inte skall äventyra det nordiska samarbetet, måste
vi bygga upp ett helt annat kunnande än det som vi har nu. För detta syfte
är TV-programmen en mycket viktig väg.
För närvarande har dock bara 4 % av de svenska TV-tittarna tillgång till de
norska programmen. 11 % kan se de danska och 8 % den kombinerade finska
kanalen, som sänds i olika kabel-TV-nät. Kabel- och satellitföretagen har inte
tagit hänsyn till vädjanden att se detta långsiktigt och ta sitt ansvar. Därför
måste regeringen förmå programföretag att ge Sverige ett nordiskt TV-utbud
och därmed medverka till att stärka den nordiska språkförståelsen. Detta
medför inga kostnader utan är en fråga om politisk vilja. Ambassadör Lennart
Bodström har i sin utredning för ett antal år sedan föreslagit att regeringen
helt enkelt ålägger företagen att sända nordiska public service-kanaler. Public
service definieras i den i början av detta år presenterade
Demokratiutredningen så att de berörda företagen har i uppdrag att ge alla
tillgång till ett allsidigt och oberoende programutbud av hög kvalitet.
Sändningarna skall kunna tas emot på rimliga ekonomiska villkor i hela
landet. Såväl stora som små publikgrupper skall i rimlig utsträckning få sina
önskemål tillgodosedda.
Tekniken att sända nordiska TV-program över hela Norden finns redan,
men de merkostnader som tillkommer - att köpa en särskild box för att ta
emot digitala sändningar från grannländerna kostar ett antal tusen kronor - är
inte förenliga med tanken att public service-kanaler skall vara tillgängliga på
rimliga ekonomiska villkor.
Digitalteknik löser inte automatiskt problemen så länge TV-bolagen ser
möjligheten till lönsamhet som en isolerad fråga.