Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att understödja det nordisk-ryska samarbetet vid genomförandet av EU:s nordliga dimension.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling i enklaven Kaliningrad.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsakerna till gränsgångares problem och åtgärder för att främja ökad rörlighet och smidigt "vardagsumgänge" över landgränserna.1
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag för att åstadkomma de förändringar som erfordras för att nordiska länders public TV-service- kanaler skall kunna ses i andra nordiska länder. 2 5. 1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 4 hänvisat till KrU.
Motivering
Den nordiska identiteten bygger på stor språklig och kulturell samhörighet. Likartade historiska erfarenheter har lett till att reformationen, demokratin och den sociala välfärden införts på likartat sätt i de olika nordiska staterna. De nordiska länderna har dessutom likartade demografiska och miljömässiga förhållanden. Norden har visat hur man har kunnat klara av gränsförskjutningar och andra stora förändringar som i andra områden ofta bara kan lösas efter väpnade konflikter. Exempel härpå är upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905, Ålandsfrågan 1920 samt korrigeringen av den dansk-tyska gränsen efter första världskriget.
Det nordiska samarbetet bygger på en genuin värdegemenskap mellan fem länder och tre självstyrande områden i Norden. Det nordiska samarbetet är unikt i världen genom sin stabilitet, folkliga förankring och legitimitet. Styrkan i det nordiska samarbetet bygger inte minst på att det vilar på omfattande nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan regeringarna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå genom vänortssamarbetet och andra organisationer med lång tradition på gränsöverskridande verksamhet på folklig nivå genom Föreningen Norden.
Norden i världen
Nordiska rådet antog vid sin session i Stockholm 1999 ett uttalande om Norden och den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen som lanserades av Finlands statsminister Paavo Lipponen i ett tal 1997 kan sägas ha utgjort en av förutsättningarna för Finlands ordförandeskap i EU. Även tre nordiska liberala ledare, Uffe Elleman-Jensen, Lars Leijonborg och Ole Norrback, aktualiserade i en stor DN-artikel samma frågekomplex.
Även om ett aktionsprogram antogs av Europeiska rådet kan man knappast säga att man nådde ända fram. Det ligger därför ett stort ansvar på Sveriges regering, som har EU:s utvidgning som den högst prioriterade arbetsuppgiften. Till skillnad från utvidgningen syftar den nordliga dimensionen till att få med nordvästra Ryssland i det europeiska samarbetet. Den skepsis som på många håll uttalats mot Ryssland som samarbetspartner synes obefogad och önskan på rysk sida om samarbete är obestridd. Nordiska rådet, som utvecklat täta kontakter med de baltiska länderna genom sitt närområdesutskott, kommer framöver att ägna allt större uppmärksamhet åt Ryssland. Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med nordvästra Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen syftar till att främja säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling i hela regionen. Den skall också bidra till ekonomisk och social utveckling och därigenom till att minska skillnaderna i levnadsstandard samt till att minska miljöhoten och att förebygga eller avvärja andra hot såsom gränsöverskridande kriminalitet. Arbetet med den nordliga dimensionen bör också befästa värderingar som demokrati och rättsstatens principer.
Vid ett besök nyligen i den ryska enklaven Kaliningrad fick rådets representanter en klar uppfattning om den oro man där känner över att hamna i en utsatt position som en isolerad ö i EU och dessutom förlora den nuvarande viseringsfriheten när Litauen och Polen blir medlemmar och börjar tillämpa Schengenavtalet. En stabilare politisk, social och ekonomisk utveckling i Kaliningrad är både mål och förutsättning för en starkare integration i den utveckling som sker i Östersjöområdet. Kaliningrads strategiska ställning är viktig för denna utveckling liksom även för den säkerhetspolitiska stabiliteten i södra Östersjön. Efter initiativ av bl.a. mittengruppen i Nordiska rådet kommer förhoppningsvis en nordisk informationspunkt att inrättas i Kaliningrad. Denna är ett led i ett alltmer utvecklat samarbete med den ryska enklaven, men Kaliningrads situation kräver fortsatt bevakning från regeringen, inte minst då grannländerna inträder i EU.
Rörlighet över gränserna
En smidigt fungerande gränstrafik underlättar enskilda människors vardag och upprätthåller mellanfolkligt samarbete i gränsregionerna. Väl fungerande gränsrutiner är nödvändiga för såväl norska som svenska gränsregioner som ofta har en infrastruktur av glesbygdskaraktär. I Nordiska rådet har problemen för dem som bor på ena sidan om en nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong i mer än 20 år. Oftast har det gällt skatteproblem när man haft inkomst på ena sidan gränsen och varit folkbokförd på den andra. Det har också gällt problem med beskattning av fastigheter och fordon. Vid flera sessioner har frågor ställts till ministerrådet vilka åtgärder man avsett att vidta för att lösa gränsgångares problem. Senast har det gällt att köra utlandsregistrerade fordon över gränsen. Det har både rört sig om rätten att tillfälligt övernatta på arbetsplatsen utan att få sin bil beslagtagen och rätten att passera en nordisk landgräns med sin tjänstebil. Den gången har regeringarna hänvisat till smärre anpassningar av reglerna för användning av utlandsregistrerade personbilar, innebärande entydiga kriterier för fastställande av hemvist. Men man erkände också att problemet inte var löst för alla gränspendlare och att det inte heller kunde lösas utan att man tillämpade någorlunda lika avgifter för personbilar i de nordiska länderna, något som knappast var aktuell politik.
En genomgång av flera av de problem som gränsgångare mött under åren ger vid handen att det ofta rört sig om okunskap, dvs. att de som skall tillämpa reglerna inte känner till alla tillgängliga detaljer eller att medborgarna inte vet hur de skall vända sig till de relevanta instanserna. Ofta är det ren tanklöshet, bristande språkkunskaper och bristande resurser till följd av nedskärningar. Mer grundläggande orsaker är medvetna särlösningar grundade på skyddsintressen och, givetvis, kravet att få in skatteintäkter, samt olika praxis och traditioner. Det är ofta omöjligt att bryta upp traditioner från samhällen med mindre rörlighet. Det finns också ett territoriellt tänkande som utgår från att det är nationalstaten och inte individen som är rättighetsinnehavare.
Vi hade hoppats att gemensamt inträde i EU skulle ha upplöst alla dessa svårigheter och problem men så blev inte fallet. Vi har ju dock både den nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet, som avser fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor och tjänster att hänvisa till. Vi vill därför anmoda regeringen att utnyttja de avtalsverk som finns för att åstadkomma lösningar på kvarstående konkreta problem som försvårar för nordbor att bosätta sig och arbeta i annat nordiskt land. Kvarstående svårigheter strider ju både mot andan i den fria nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet som alla nordiska länder deltar i. Genom inrättandet av servicetelefonen Hallå Norden, lokaliserad till Norden i Fokus, har en klar förbättring inträtt vad gäller enskildas möjligheter att få information om gällande regler och om möjligheterna att komma till rätta med olika konkreta problem. Men de substantiella svårigheterna kvarstår.
TV-samarbetet
Redan för ett antal år sedan uttalade de nordiska statsministrarna, att helt avgörande för det nordiska samarbetet är just förmågan att förstå varandra. Det är dokumenterat att vi i Sverige är sämst på att förstå andra nordiska språk. Om vi inte skall äventyra det nordiska samarbetet, måste vi bygga upp ett helt annat kunnande än det som vi har nu. För detta syfte är TV-programmen en mycket viktig väg.
För närvarande har dock bara 4 % av de svenska TV-tittarna tillgång till de norska programmen. 11 % kan se de danska och 8 % den kombinerade finska kanalen, som sänds i olika kabel-TV-nät. Kabel- och satellitföretagen har inte tagit hänsyn till vädjanden att se detta långsiktigt och ta sitt ansvar. Därför måste regeringen förmå programföretag att ge Sverige ett nordiskt TV-utbud och därmed medverka till att stärka den nordiska språkförståelsen. Detta medför inga kostnader utan är en fråga om politisk vilja. Ambassadör Lennart Bodström har i sin utredning för ett antal år sedan föreslagit att regeringen helt enkelt ålägger företagen att sända nordiska public service-kanaler. Public service definieras i den i början av detta år presenterade Demokratiutredningen så att de berörda företagen har i uppdrag att ge alla tillgång till ett allsidigt och oberoende programutbud av hög kvalitet. Sändningarna skall kunna tas emot på rimliga ekonomiska villkor i hela landet. Såväl stora som små publikgrupper skall i rimlig utsträckning få sina önskemål tillgodosedda.
Tekniken att sända nordiska TV-program över hela Norden finns redan, men de merkostnader som tillkommer - att köpa en särskild box för att ta emot digitala sändningar från grannländerna kostar ett antal tusen kronor - är inte förenliga med tanken att public service-kanaler skall vara tillgängliga på rimliga ekonomiska villkor.
Digitalteknik löser inte automatiskt problemen så länge TV-bolagen ser möjligheten till lönsamhet som en isolerad fråga.
Stockholm den 4 oktober 2000
Elver Jonsson (fp)
Runar Patriksson (fp)