Internationell solidaritet för homo-, bi- och transpersoners rättigheter
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i internationella sammanhang måste påtala
kränkningar gentemot homo- och bisexuella och transpersoner i andra
länder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över Utlänningsnämndens bedömningsunderlag som
beskriver flyktingars situation i deras ursprungsländer.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i flyktinglagstiftningen bör vidga tolkningen av
flyktingbegreppet enligt Genèvekonventionen till att omfatta även
förföljelse på grund av en persons sexuella läggning eller könsidentitet. 1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen bör arbeta för att förföljelse på grund av kön
eller könsidentitet bör tolkas in enligt Genèvekonventionens
flyktingbegrepp på samma sätt i alla EU:s medlemsländer. 1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige även bör verka för ett tilläggsprotokoll till
Genèvekonventionen om detta skydd. 1
6. Riksdagen begär att regeringen ger i uppdrag åt Migrationsverket att göra
en särskild studie över tillämpningen av 3 kap. 3 § p. 3 såvitt avser
förföljelse på grund av homosexualitet. 1
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU måste agera starkare gentemot sina medlemsländers
diskriminering av homo-, bi- och transpersoner.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det måste införas ett starkare diskrimineringsskydd i EG:s
fördrag.
9. Riksdagen begär att regeringen verkar för att Europaparlamentet ges
medbeslutanderätt vid beslut om åtgärder enligt artikel 13 i
Romfördraget.
10. Riksdagen begär att regeringen verkar för att beslut om åtgärder enligt
artikel 13 i Romfördraget skall kunna fattas genom kvalificerad majoritet
i stället för genom enhällighet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att diskrimineringsfrågorna i EU måste föras in under
unionens första pelare och därmed få så kallad direkt effekt.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige med stöd av artikel 13 i Romfördraget bör ta
initiativ till att det utarbetas ett förslag på en handlingsplan mot
diskriminering på grund av sexuell läggning.
13. Riksdagen begär att regeringen i EU:s ministerråd arbetar för att
homosexuella partnerskap och äktenskap och homosexuellas barn
jämställs med heterosexuella i EG-rätten.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s institutioner bör utarbeta tjänsteinstruktioner där
homosexuella jämställs med heterosexuella.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör arbeta för att homo- och bisexuella och
transpersoners mänskliga rättigheter uppmärksammas i kraven på EU:s
ansökarländer.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör arbeta för att FN:s konvention om mänskliga
rättigheter utsträcks till att gälla förföljelse på grund av sexuell läggning
och könsidentitet.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges agerande i Europarådet för homo- och bisexuella och
transpersoners rättigheter.
18. Riksdagen begär att regeringen arbetar för att homo- och bisexuella och
transpersoners situation förs upp på OSSE:s agenda i MR-arbetet.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige måste ta initiativ till att Östersjöstaternas råds
kommissarie för mänskliga rättigheter också uppmärksammar den
diskriminering av homo- och bisexuella och transpersoner som pågår i
medlemsstaterna.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetet i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
21.
1 Yrkandena 2-6 hänvisade till SfU.
Inledning
Respekten för den enskilda människan är liberalismens
utgångspunkt. För liberaler är det självklart att ett av
politikens viktigaste mål är att var och en ska få leva och
utveckla sitt liv som hon eller han önskar. Varje människa
måste tjäna samma respekt genom att garanteras en
likabehandling av myndigheter, likhet inför lagen, skydd
mot diskriminering och hot ifrån andra medborgare etc.
Liberaler har därför alltid arbetat för mänskliga fri- och
rättigheter i Sverige såsom i andra länder. Varje människa
måste värderas lika var hon än bor varför vi aldrig kan
acceptera att människor kränks, torteras eller avrättas på
grund av deras politiska åsikter, geografiska tillhörighet,
hudfärg eller liknande.
På samma sätt finns en lång tradition av att arbeta för sexuellt
likaberättigande. Vi har lyckats väl med att placera dessa frågor på
dagordningen i svensk inrikespolitik. Men fortfarande engagerar sig Sverige
mycket lite i internationella fora för att uppmärksamma homo, bi- och
transpersoners situation i andra länder. Med Sveriges mycket tydliga lagar om
diskrimineringsskydd och liknande för homosexuella samt inriktningen att
föra en generös flyktingpolitik, är det anmärkningsvärt hur otroligt få
människor som är förföljda på grund av sin sexuella läggning som lyckas få
asyl i Sverige. Samkönade relationer har förbisetts i EU varför homosexuella
inte uppnår rörelsefrihet inom unionen på samma sätt som heterosexuella.
Vi vill med denna motion presentera en lång rad konkreta åtgärder som vi
anser att Sverige bör vidta för att uppmärksamma homo, bi- och transpersoner
i andra länder och ur ett internationellt perspektiv.
Homosexuellas situation i
biståndsländer
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Varje människas frihet och lika värde omfattar alla
människor och således varje individ i världen utan åtskillnad
av något slag, såsom hudfärg, kön, könsidentitet, sexuell
läggning, språk, religion, politisk eller annan uppfattning,
nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller
ställning i övrigt. Demokrati och mänskliga rättigheter kan
aldrig vara ett mål bland andra för svensk biståndspolitik,
utan måste vara det centrala målet. Erkännandet av alla
människors lika värde hänger oupplösligt samman med att
ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående
eller annan anledning.
Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och
rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna ser olika ut i olika
länder runt om i världen. Gemensamt för väldigt många av Sveriges
mottagare av biståndspengar är en genom samhället sanktionerad hets
gentemot homosexuella. I princip alla de afrikanska stater vilka Sverige
stöder med biståndsprogram har inga rättigheter överhuvudtaget för
homosexuella, istället har man skarpa strafflagar för sexuella förbindelser
mellan människor av samma kön. Homosexualitet motarbetas mycket aktivt,
och en rad av makthavare för staterna förtalar, kränker och uppmanar sin
befolkning att hetsa mot ländernas homosexuella medborgare. En lång rad av
presidenter och ministrar har den senare tiden uppmärksammats för att på
offentliga möten uppmanat till hets mot homosexuella, talat om att
homosexuella ska utrotas, att det är oafrikanskt med homosexualitet, att
homosexuella är mindre värda en djuren i djungeln osv.
I Kenya där Sveriges huvudsakliga biståndsmål bland annat är att stödja en
demokratisk samhällsutveckling har man ett totalförbud mot homosexualitet
och straff mellan fem och fjorton års fängelse. I Uganda kan livstidsfängelse
utdömas för homosexuella förbindelser.
I Mocambique är homosexuella förbindelser straffbelagt med fängelse upp
till tre år.
I Tanzania är homosexualitet straffbelagt med påföljden upp till fjorton års
fängelse.
Zimbabwe förbjuder sodomi och onani mellan män.
I Etiopien är homosexualitet straffbelagt med påföljd mellan tio dagar och
tre års fängelse. (Källa: uppgifterna är från artikel av Stig-Åke Petersson i
RFSL:s nättidning homoplaneten, www.rfsl.se)
Att se på men tiga över kränkningar av de mänskliga rättigheterna oavsett i
vilken omfattning de sker eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt
samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas,
kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum. Arbete för demokrati och
mänskliga rättigheter måste få ett överordnat mål i all svensk biståndspolitik.
I kraven om mänskliga fri- och rättigheter för fortsatt bilateralt samarbete
måste Sverige bättre uppmärksamma och ställa högre krav om grundläggande
rättigheter för bi- och homosexuella och könsöverskridande. Sverige måste
också i internationella sammanhang verka för att dessa MR-frågor
respekteras.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Flyktingpolitiken
Homo- och bisexuella och könsöverskridare förföljs och
trakasseras på många håll i världen. (Könsöverskridare är
samlingsbegrepp för människor med könsöverskridande
identitet eller beteende som transsexuella och transvestiter
och brukar ibland kallas "transpersoner". Homo, bi- och
transpersoner förkortas ibland HBT - så även på vissa
ställen i den här motionen).
Som ovan har beskrivits har många länder hårda straff, en del dödsstraff.
Skydd mot diskriminering av den typ vi har i Sverige är ovanligt utanför
Europa. Även på så nära håll som i vissa europeiska länder är det med livet
som risk som homosexuella försöker leva öppet. Vad gör man när man som
bög eller flata i Rumänien råkat ut för ett brott på grund av sin sexuella
läggning när man har goda skäl att frukta mer trakasserier från polisen vid ett
försök att vända sig dit?
Vi anser det vara en högprioriterad fråga att se till att de flyktingar som
flyr till Sverige för att söka skydd från förtryck och förföljelse och liknande
på grund av sexuell läggning ska få en adekvat utredning av sin individuella
situation av Sveriges myndigheter. Det fungerar inte i dag. Denna fråga gäller
även flyktingar som söker skydd från förtryck på grund av kön. Väldigt få har
kunnat få asyl med hänvisning även till detta sedan skydd för kön och sexuell
läggning lagts till i flyktinglagstiftningen. Resonemanget om förföljelse på
grund av kön återfinns även i Folkpartiets flyktingpolitiska partimotion.
Trots att homosexuella som riskerar förföljelse i sitt hemland numera
omnämns särskilt i utlänningslagen kan Migrationsverket inte redovisa hur
många ärenden som beviljas uppehållstillstånd enligt denna bestämmelse.
Detta är mycket märkligt. Regeringen bör därför ge Migrationsverket i
uppdrag att göra en särskild studie över tillämpningen av 3 kap. 3 §, punkten
3 såvitt avser förföljelse på grund av homosexualitet. Migrationsverket har
tidigare erhållit ett liknande uppdrag såvitt gäller förföljelse på grund av
kön.
Detta bör ges regeringen till känna.
Orättfärdig asylbehandling
I utlänningslagen nämns nu förföljelse och förtryck på grund
av sexuell läggning eller kön som ett skäl till att få skydd i
Sverige. Men praxis har i huvudsak inte ändrats utan det är
mycket svårt att få skydd med hänvisning till sin sexuella
läggning. Tvärtom skulle det vara en förstärkning om
möjligheten fanns att tolka in denna typ av förföljelse enligt
det "vanliga" flyktingbegreppet. Mycket få personer har
kunnat få asyl med stöd av den nya paragrafen i
utlänningslagen.
Utlänningsnämnden har flera gånger blivit uppmärksammad för sin
negativa inställning främst till flyktingar som kommer från Iran. Enligt
Amnesty International är situationen för homosexuella i Iran allt annat än
trygg. Vi vet också att homosexuella män kan dömas till dödsstraff och för
lesbiska kvinnor är påföljden 120 piskrapp, ett straff som få kan överleva. Vi
vet också att dessa lagar och påföljder fortfarande används. Ändå är det en
regel snarare än undantag att flyktingar från Iran utvisas. Samtidigt som
ansökningar avslås på löpande band, händer det då och då att någon iransk
flykting får stanna. Då är det alltid på grund av att deras fall blivit
internationellt uppmärksammat och att flyktingen då kan råka illa ut eftersom
iranska myndigheter känner till fallet. Godtyckligheten talar sitt mycket
tydliga språk.
Enligt gällande utlänningslag ska uppehållstillstånd beviljas den som hyser
en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland på grund av sin
homosexualitet, (lagtexten talar om "homosexualitet" inte sexuell läggning).
Utlänningsnämndens tolkning av denna bestämmelse innebär en mycket snäv
tolkning av vad som menas med "välgrundad" fruktan. Det innebär att det i
praktiken krävs att någon har dömts för homosexualitet innan nämnden anser
att bestämmelsen kan tillämpas. Endast en handfull ärenden har beviljats
uppehållstillstånd sedan utlänningslagen ändrades 1997. En sådan restriktiv
tolkning strider direkt mot riksdagens intentioner. Det bör också noteras att i
många länder saknas en fungerande demokrati, och det är i praktiken omöjligt
för enskilda homosexuella att kunna bevisa sin förföljelse då många ingrepp
sker utan att det finns beslut av polis eller åklagare på att ingripa. Många
internationella organ, exempelvis FN, har kritiserat bl.a. Iran för en
godtycklig rättstillämpning och för att använda tortyr för att framtvinga
bekännelser.
Ett par exempel:
I juli fick Faramarz uppehållstillstånd i Sverige.
Utlänningsnämnden fäste vikt vid att han figurerat i
massmedia med sitt rätta namn och i samband därmed uttalat
sig om de händelser som legat till grund för hans beslut att
söka asyl i Sverige. Detta skedde efter att han fått flera
avslag. Avslag då nämnden uppenbarligen inte tyckte att
hänsyn bör tas till att han ingått partnerskap med en ny
partner i Sverige, att hans tidigare pojkvän i Iran mördats
och att polisen gjort husrannsakan hos hans mor för att söka
rätt även på honom.
Zimbabwiern Norman hade däremot inte lika tur att bli omskriven i en
svensk dagstidning. 25-åringen hade utsatts för övergrepp både av allmänhet
och polis. Migrationsverket anser dock att det inte förekommer någon
förföljelse av homosexuella i Zimbabwe. Detta till trots att president Mugabe
offentligt angripit homosexuella och bland annat uttalat att homosexualitet är
oafrikanskt och att de inte är värda mer än djuren i djungeln.
Utlänningsnämndens bristande
bedömningsunderlag
Under sommaren 2000 blev en hemligstämplad rapport som
används av Utlänningsnämnden som bedömningsunderlag
för iranska homosexuella, offentlig genom massmedia.
Rapporten har tagits fram genom att Utlänningsnämnden
gjort en studieresa till Iran, och faktaunderlaget visade sig
bestå av korta uttalanden av några få anonyma personer - ett
par beskickningstjänstemän och en advokat för mänskliga
rättigheter.
En kvinnlig advokat för mänskliga rättigheter: "För att kunna dömas för
homosexualitet gäller samma beviskrav som vid äktenskapsbrott. Det är
således svårt att bevisa denna typ av brott. Regimen förföljer inte aktivt
homosexuella och homosexualitet är allmänt accepterat."
Charge d'affairs vid en sydamerikansk ambassad samt en katolsk präst
uttalar i rapporten: "Homosexuella förföljs inte i Iran. Homosexualitet är
socialt accepterat och homosexuella kan leva öppet."
Andre ambassadsekreterare på en EU-ambassad säger: "Homosexuella
kan visa sig förhållandevis öppet i Iran. I vissa parker i Teheran visar sig
homosexuella par helt öppet. Det är tämligen vanligt att män har sex med
andra män. En ganska hög procentsats av de iranska männen har haft sex med
andra män innan sitt giftermål, detta beroende på att män och kvinnor lever
helt åtskilda. Det förekommer prostitution. Någon aktiv förföljelse från
myndigheternas sida av homosexuella förekommer inte. Däremot kan det
användas som en av många åtalspunkter när myndigheterna är ute efter en
speciell person. Det finns även transvestiter i Iran och könsbyte är tillåtet."
Eftersom rapportörerna låter uppgiftslämnarna förbli anonyma är det
omöjligt att göra en saklig bedömning av dessa påståenden. Det kan dock
konstateras att nämnden inte förefaller göra någon värdering av deras
beskrivningar i förhållande till vad som sedan tidigare är känt om förföljelser
och avrättningar av homosexuella.
De anonyma uppgiftslämnarna har endast redovisat lösa påståenden som
saknar all källhänvisning. Att en park i Teheran fungerar som träffställe för
homosexuella är knappast något bevis på ett öppet samhällsklimat. Om deras
påståenden skulle vara sanna (dvs. man kan leva öppet som homosexuell i
Iran) borde det inte ha varit någon större svårighet för den svenska
delegationen att också ta kontakt med enskilda homosexuella för att få bilden
av ett öppet samhället för homosexuella i Iran bekräftad. Det är också
anmärkningsvärt att den svenska delegationen undvikit att ställa frågor till de
regeringsföreträdare man träffade om homosexuellas situation i landet.
Dessa anonyma uppgiftslämnares omdömen står hur som helst i kontrast
till den iranska strafflagstiftningen och till FN och Amnesty Internationals
bedömningar. Enligt artikel 110 i strafflagen är såväl manlig som kvinnlig
homosexualitet helt förbjuden. Enligt artikel 114 krävs det fyra manliga
vittnen till själva akten för att en person ska kunna dömas. Om det inte finns
det krävs det enligt artikel 117 att man erkänt handlingen fyra gånger. Det är
vanligt förekommande enligt både FN och Amnesty att erkännanden i Iran
framtvingas genom tortyr. Om det inte finns fyra vittnen eller fyra
bekännelser kan domaren, enligt artikel 120, döma enligt sitt "sunda förnuft".
Utlänningsnämndens rapportering från Iran, i vart fall när det gäller
homosexuellas situation, är så bristfällig att den inte kan läggas till grund
för
någon bedömning av enskilda asylärenden.
Flyktingbegreppet måste utvidgas
Homosexutredningen föreslog i sitt betänkande 1984 att
homosexuella skulle anses omfattas av 1951 års
Genèvekonvention. I denna konvention sägs bl.a. att den
som förföljs därför att den tillhör en viss folkgrupp ska
kunna beviljas asyl. Regeringen ansåg dock inte att man
kunde ensidigt ändra tolkningen av vad som menas med
folkgrupp. Andra länder, däribland, Norge, Danmark, Irland,
Finland, Australien, Tyskland, USA, Canada och Nya
Zeeland, har dock inte ansett att det finns några formella
hinder för att låta Genèvekonventionens definition av
folkgrupp även omfatta homosexuella. Enligt uppgift från
UNHCR finns det flera länder som låter homosexuella få
asyl med hänsyn till Genèvekonventionens definition. På
den punkten är alltså Sverige inte någon föregångare.
Sverige bör givetvis arbeta för att denna tolkning av Genèvekonventionen
tillämpas även i de andra EU-länderna samt att tilläggsprotokoll läggs till
Genèvekonventionen om detta skydd.
Vi anser att
- de bedömningsunderlag som Utlänningsnämnden använder måste ses
över för att säkerställa att underlaget ger en adekvat och saklig beskrivning
av situationen i flyktingarnas ursprungsländer,
- Sverige i flyktinglagstiftningen bör vidga tolkningen av
flyktingbegreppet enligt Genèvekonventionen till att bland annat omfatta
även förföljelse på grund av en persons sexuella läggning eller
könsidentitet,
- regeringen bör arbeta för att denna tolkning görs lika i EU:s
medlemsländer,
- Sverige även bör verka för att ett tilläggsprotokoll läggs till
Genèvekonventionen om detta skydd,
- regeringen ska uppdra åt Migrationsverket att göra en särskild studie
över tillämpningen av 3 kap. 3 §, punkten 3 såvitt avser förföljelse på
grund av homosexualitet.
Europeiska unionen
Det är långt ifrån alla länder i Europa som har så stark anti-
diskriminerings-lagstiftning och rättighetslagstiftning på
området som Sverige.
I Europa finns partnerskap, förutom i Sverige, i Nederländerna, Belgien,
Danmark, Frankrike, samt utanför EU, Island och Norge. Nederländerna har
nyligen beslutat att omvandla sin partnerskapslag till ett äktenskap.
Äktenskapet ger samma rättigheter och skyldigheter som ett "vanligt"
äktenskap, inbegripande även adoptionsmöjlighet. Dock ej för internationella
adoptioner.
Men många länder har fortfarande diskriminerande lagstiftningar och stora
brister i skydd mot diskriminering. Några EU-länder utmärker sig för extra
hård diskriminerande lagstiftning. Österrike har olika åldersgränser för lagliga
sexuella förbindelser - 18 för sexuella förbindelser mellan män och 14 för
övriga förbindelser. Varje år döms ca 20 personer med stöd i lagen, och för
närvarande sitter ett tiotal personer fängslade i österrikiska fängelser för
sina
"brott". Straffen varierar från sex månader till fem års fängelse.
I Storbritannien råder också ett organisationsförbud för homo- och
bisexuella, samt ett så kallat uppmaningsförbud. Förbudet innebär att man
inte får tala väl om, och "uppmuntra" människor till homosexuella handlingar
vilket exempelvis omöjliggör information i skolorna och stöd till
homosexuella ungdomar.
Storbritannien har också olika åldersgränser för sexuella handlingar. Båda
länder har åtskilliga gånger kritiserats för brott mot Europakonventionen.
EU måste agera mycket starkare gentemot sina egna medlemsländers
diskriminering av Europas medborgare. Det måste också införas ett starkare
diskrimineringsskydd i EU:s fördrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Prioritera arbete mot
diskriminering
Europakommissionen har slagit fast att homosexuella
kvinnor och män tillhör de grupper som är mest utsatta för
sexuella trakasserier, att trakasserier av någon på grund av
hans eller hennes sexualitet tveklöst undergräver människans
värdighet och att ett sådant beteende omöjligen kan
accepteras i arbetslivet. Enligt artikel 13 i Romfördraget kan
Europeiska rådet genom enhällighet och efter hörande av
Europaparlamentet "vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa
diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung,
religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning. Artikeln är placerad under unionens
grundläggande principer vilket understryker dess betydelse
för alla EG-fördragets tillämpningsområden.
I november 1999 antogs ett förslag om ett antidiskrimineringspaket som
ska försöka stödja och bygga på redan befintliga lagar i enskilda
medlemsstater och det ska dessutom fylla de luckor som finns i existerande
arbetsmarknadslagstiftning i hela den europeiska unionen. Paketet består av
direktiv som förbjuder diskriminering i arbetslivet, oavsett sexuell läggning,
ras, etniskt ursprung, religiös uppfattning eller tro, ålder eller
funktionshinder.
Artikeln är tyvärr inte något effektivt instrument. Den är inte till något
förpliktigande då den bara ger rådet möjlighet att arbeta mot diskriminering.
Det är svårt att driva igenom frågor då det krävs enhällighet i rådet vilket gör
att förslag enkelt kan stoppas. Dessutom har Europaparlamentet ingen
medbeslutanderätt över artikeln. Parlamentet har status av att vara de
europeiska medborgarnas röst i unionen.
Vi anser att
- Sveriges regering bör verka för att Europaparlamentet ges
medbeslutanderätt vid beslut om åtgärder enligt artikel 13,
- Sveriges regering också bör verka för att beslut om åtgärder enligt artikel
13 kan fattas genom kvalificerad majoritet istället för enhällighet,
- diskrimineringsfrågorna måste föras in under unionens första pelare och
därmed få så kallad direkt effekt, vilket innebär att enskilda
Europamedborgare vid en tvist kan åberopa artikeln i nationell domstol,
- Sverige också bör med stöd av artikel 13 ta initiativ till att det utarbetas
ett förslag på en handlingsplan mot diskriminering på grund av sexuell
läggning, till exempel avseende anställning, fri rörlighet, utbildning,
registrering av datauppgifter samt EU:s stöd till kandidatländerna i Öst-
och Cen-
traleuropa.
Homosexualitet i EG-rätten
Fri rörlighet för människor är en viktig grundpelare i den
inre marknadens fyra pelare. Hittills exkluderas homo- och
bisexuella på flera sätt från denna frihet genom att det EG-
rättsliga familjebegreppet inte inkluderar homosexualitet och
homosexuella relationer. Den fria rörligheten för personer
inom EU gör exempelvis att heterosexuella som får jobb i ett
annat EU-land har rätt att ta med sig sin make/maka även om
denna inte kan försörja sig själv. Homosexuella får däremot
inte ta med sig sin partner, något som i praktiken är ett stort
hinder för homosexuellas fria rörlighet. Homo- och
bisexuella förhållanden har därmed inget stöd i arbetsrätten
och inte ens EU-institutionernas egna regler erkänner
homosexuella par.
Ett fall tjänar som exempel för diskrimineringen av homosexuella i EG-
rätten.
Sven Englund, anställd som tolk vid ministerrådet, och hans registrerade
partner nekades av EG-domstolens förstainstansrätt de familjerättsliga
förmåner som gifta anställda åtnjuter. Den svenska regeringen överklagade
domen i slutet av 1999 och fick stöd av Danmark och Nederländerna.
Vi anser att regeringen bör arbeta i ministerrådet för att homosexuella
partnerskap, (och äktenskap) jämställs med heterosexuella äktenskap, att
homosexuella och heterosexuella relationer och samkönade pars barn
jämställs i EG-rätten samt att EU:s institutioner utarbetar tjänsteinstruktioner
där homosexuella jämställs med heterosexuella.
EU:s kandidatländer
Den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Malmström (fp)
var EU:s rapportör när det gällde internationella mänskliga
rättigheter och Europeiska unionens politik för de mänskliga
rättigheterna 1999. I ett betänkande den 29 februari 2000
konstaterar hon i avsnittet om "Mänskliga rättigheter och
EU:s utvidgning" att alla kandidatländer utom Bulgarien och
Rumänien har nu upphävt sina förbud mot homosexualitet.
Fortfarande kommer dock många rapporter om
diskriminering, våld och till och med mord. Detta är
ytterligare ett område där inställningen ofta bygger på
okunskap och fördomar.
I en resolution om lika rättigheter för homosexuella i EG konstaterade
Europaparlamentet 1997 att flera kandidatländer fortfarande har rättsliga
föreskrifter i sina brottsbalkar som allvarligt diskriminerar homosexuella och
nämner därvid särskilt Bulgarien, Cypern, Estland, Litauen, Rumänien och
Ungern.
Inför det svenska ordförandeskapet i EU är EU:s utvidgning en av de
frågor som prioriterats av den svenska regeringen. Det är viktigt att Sverige
därvid beaktar också frågor som gäller homo- och bisexuella och
transpersoners mänskliga rättigheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Förenta nationerna
Det väckte stor uppmärksamhet när Mona Sahlin vid FN:s
kvinnokonferens i Bejing 1995 särskilt uppmärksammade
situationen för lesbiska kvinnor.
Initiativet var viktigt, men har tyvärr blivit en parentes när
det gäller FN:s arbete för homosexuellas mänskliga
rättigheter. En sådan utveckling är inte acceptabel, och
Sverige bör vara pådrivande i FN för att öka repsekten för
homosexuellas mänskliga rättigheter. Det är viktigt att
Sverige arbetar för att också FN:s konvention om mänskliga
rättigheter utsträcks till att gälla förföljelse på grund av
sexuell läggning och könsidentitet.
Europarådet
Det har nu snart gått 20 år sedan Europarådet första gången
antog en rekommendation (924 år 1981) som uppmanade
medlemsstaterna att avskaffa all diskriminering av
homosexuella. Europarådet har också i olika sammanhang,
bland annat vid medlemskapsförhandlingar för nya
medlemsländer, tagit upp frågan om situationen när det
gäller homosexuellas mänskliga rättigheter. När exempelvis
Rumänien 1993 beviljades medlemskap förband man sig att
avskaffa artikel 200 i den rumänska strafflagen, som
förbjuder homosexuella förbindelser. Rumänien har dock
hittills vägrat att fullfölja sina åtaganden. Det ser dock ut
som om landet - inför risken av att bli utesluten ur
Europarådet - nu är på väg att verkligen ändra sin
lagstiftning.
En viktig funktion för att stärka homosexuellas mänskliga rättigheter har
också Europadomstolen för mänskliga rättigheter spelat. Den har vid flera
tillfällen fällt olika länder (Irland, Storbritannien, Cypern) då deras
lagstiftning mot homosexuella förbindelser har ansetts strida mot
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.
I en rapport den 6 juni 2000 har Europarådets rapportör Csaba Tabajdi från
Ungern redovisat situationen för homosexuella i Europarådets medlemsstater
(doc. 8755). I rapporten föreslår han bl.a. att man ska göra ett tillägg till
den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter så att den även omfattar
diskriminering på grund av sexuell läggning. Han föreslog också att uppgiften
för den europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) skulle
utsträckas till att omfatta även homofobi. Europarådets parlamentariska
församling har ställt sig bakom dessa rekommendationer.
Det är angeläget att Sverige agerar aktivt för att den parlamentariska
församlingens beslut skall kunna genomföras.
OSSE
OSSE är ett viktigt organ för konfliktförebyggande arbete.
Det har sin bakgrund i den europeiska säkerhetskonferensen
(ESK). Både ESK och OSSE har arbetat för att vidga
respekten för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Vid ESK-mötet 1991 i Moskva
förekom en viss debatt om homosexuellas mänskliga
rättigheter, då Sverige gjorde ett inlägg i en plenardebatt.
Insatserna från OSSE:s sida när det gäller homosexuellas mänskliga
rättigheter har dock lyst med sin frånvaro. Inte heller Sverige har i OSSE
aktivt drivit frågor som gäller homosexuellas mänskliga rättigheter.
Det finns dock ett stort behov av ett aktivt arbete också inom OSSE. Ett
tydligt exempel härpå utgör händelserna i Vitryssland i september 2000 då
föreningen Forum Lambda försökte arrangera ett s.k. Pride-firande i
huvudstaden Minsk. Arrangemangen stoppades av myndigheterna, personer
aktiva i föreningen har kallats till polisförhör och en medlem avskedats från
universitetet. När Forum Lambda kontaktade OSSE:s kontor i Minsk kunde
man därifrån inte lämna något stöd eller annan hjälp.
Sveriges regering bör arbeta för att homo- och bisexuella och
transpersoners situation på allvar förs upp på OSSE:s agenda i MR-arbetet.
Östersjöstaternas råd
Östersjöstaternas råd är ett forum för samverkan i bl.a.
frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Sedan 1994
finns inom rådet en särskild kommissarie för demokrati och
mänskliga rättigheter (f.n. lokaliserad till Köpenhamn).
Denne kommissarie ska aktivt granska
demokratiutvecklingen och de mänskliga rättigheterna i
Östersjöstaterna.
Den danske kommissionären har hittills inte särskilt tagit upp frågor som
gäller diskriminering av homo- och bisexuella eller transpersoner i
medlemsstaterna. Detta trots att flera av länderna på olika sätt diskriminerar
(gäller bl.a. de baltiska staterna och Ryssland). Sverige måste därför ta
initiativ till att Östersjöstaternas råds kommissarie för mänskliga rättigheter
också uppmärksammar den diskriminering av HBT-personer som pågår i
medlemsstaterna.
Nordiska rådet och Nordiska
ministerrådet
Nordiska rådet har under många år spelat en aktiv roll för att
förbättra situationen för homosexuella i de nordiska
länderna. Här kan nämnas att rådet antagit flera
rekommendationer:
- Rekommendation 17/1984 uppmanar Nordiska ministerrådet att "inden for
de gäldene loves rammer i de enkelte nordiske lande att gennemföre
forskning-, utrednings- og oplysningsarbejde vedrörende homoseksuelles
stilling i de nordiske lande samt att undersöge mulighederne for at ophäve
lovgivning, som diskriminerer homoseksuelle, og for gennem lovgivning
at fremme homoseksuelles ligestilling og beskyttelse mod
forskelsbehandling.
- Rekommendation 18/1984 uppmanar de nordiska ländernas regeringar "till
inden for FN og andre internationale organer at samarbeide i spörsmål,
som berör homoseksuelles menneskerettigheder, med henblik på at hindre
diskriminering.
- Rekommendation 30/1990 uppmanar Nordiska ministerrådet att tillsätta en
utredning om de homosexuellas sociala situation vad gäller arbete, bostad,
kulturliv m m som också bör inkludera en kartläggning av de
homosexuellas upplevelse av sin situation och av hur de bemöts av sin
omgivning.
Sedan början av 1990-talet har dock Nordiska rådet inte
behandlat några frågor som gäller homosexuellas situation.
Det finns dock anledning att på nytt arbeta för ett utökat
nordiskt samarbete när det gäller homosexuella. Som
exempel på angelägna nordiska samarbetsfrågor kan nämnas
behovet av en internationell partnerskapskonvention där
Nordiska ministerrådet bör kunna ta initiativ till upprättandet
av en sådan samt frågor som gäller barn till samkönade par.