1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ökat svenskt engagemang inom OSSE till stöd för en snabb
och hållbar lösning av frågan om Nagorno-Karabachs status.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad diplomatisk representation i Kaukasusområdet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett demokratibistånd till Armenien, med särskild inriktning på
att öka kvinnornas politiska engagemang och inflytande på
samhällsutvecklingen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ekonomiskt bistånd för att stimulera Armeniens ekonomiska
utveckling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ökat ungdoms- och kulturutbyte med Armenien.
Armenien - långt borta
men ändå nära
Kaukasien blir ett allt viktigare område i världspolitiken.
Detta har kommit till uttryck genom en rad konflikter under
senare tid. Tjetjenienkriget är bara en av dem. I Georgien
förekommer oroligheter i Ossetien och Abschasien. Området
är oljerikt och olika stormakter, såväl supermakter som
lokala stormakter är intresserade av det. I och med Turkiets
nya status som kandidatland till Europeiska unionen har
Kaukasien kommit närmare Europa än tidigare.
I Kaukasien ligger också Armenien med en historisk, kulturell och politisk
utveckling som i hög grad borde intressera oss som svenskar och européer.
Historia
De första anteckningarna i historien om armenierna är från
400-talet f. Kr. och återfinns hos Herodotos. Armenien var
under antiken under vissa perioder en självständig stat och
under andra en del av Perserriket, Seleukidiska riket eller det
Bysantinska riket.
Det område som i dag utgör den självständiga staten Armenien är bara en
liten del av det stora område där armenierna tidigare levde. Det var den första
kristna kulturen och armenierna räknar sig som kristna sedan 300-talet. Den
turkiska invandringen i Mindre Asien på 1400-talet medförde dock att
armenierna trängdes tillbaka. Det armeniska folket kom att leva som en av
många folkgrupper i det stora ottomanska riket. Det kunde dock utöva sin
religion och bevara sin kultur och sitt speciella skriftspråk, som på 400-talet
skapats av munken Mesrop Mashtot. Under den ottomanska tiden
diskriminerades dock armenierna på olika sätt. Man tvingades betala särskilda
skatter till den ottomanska staten och man utsattes, liksom flera andra
minoriteter, för återkommande pogromer.
I samband med det ottomanska rikets sammanbrott och skapandet av det
moderna Turkiets framväxt utsattes armenierna för folkmord.
Turkiet hade gått med i första världskriget på trippelalliansens sida
(Tyskland, Österrike-Ungern och Italien; det sistnämnda landet bytte dock
sedermera sida). I kriget kämpade armenierna som andra medborgare i det
ottomanska riket i den turkiska armén. Turkiets fiender, främst England och
Frankrike, såg en möjlighet att i samband med krigsslutet och det ottomanska
rikets sammanbrott inkludera landet i sin intressesfär och knyta Turkiet till
sina respektive imperier.
Deltagandet i kriget var för det ottomanska rikets del resultatet av dess
stormaktsdrömmar samtidigt som det blev alltmer tydligt att kriget i
verkligheten i allt högre grad kom att handla om att försvara landet mot starka
imperialistiska makter.
Ju längre kriget pågick desto klarare framstod det att det ottomanska riket
höll på att bryta samman och att de imperialistiska stormakterna blivit allt
starkare. Det ottomanska rikets regering försökte dölja sina förluster i kriget
genom att kasta skulden på olika minoriteter i landet och inledde pogromer på
armenier och assyrier/syrianer.
Armeniska officerare och soldater sändes bort från fronten och
internerades för att sedermera mördas. Snart inleddes ett regelrätt folkmord på
armenier och assyrier/syrianer som kom att bli mycket blodigt. Det
genomfördes inte med den moderna teknik som kom till användning i
Nazityskland. Människor sköts, stacks eller brändes till döds.
Bilddokumenten som är magra i jämförelse med den dokumentation vi har
från Nazityskland, är ändå precis lika vidriga som dessa.
Bristen på framgångar och de många nederlagen medförde att den
ottomanska regeringens politik framstod som alltmer ohållbar, vilket ledde till
att en grupp unga nationalistiska officerare under Kemal Pascha (Atatürk)
förberedde sig för att gripa makten och genomföra en modernisering av
landet. Deras kamp för ett moderniserat Turkiet innebar både en kamp mot
den ottomanska regeringen och en kamp mot de stormakter som ville vinna
inflytande i landet.
I detta krig betraktades armenier, assyrier/syrianer och greker av turkarna
som bundsförvanter till det brittiska imperiet och till Frankrike. De var dock
inte mer bundsförvanter än att den brittiska och franska flottan, som låg
utanför turkiska städer, från sina fartyg kunde betrakta pogromerna på sina
förmenta bundsförvanter utan att på något sätt ingripa.
Det ottomanska riket lämnade sitt blodiga historia arv till Turkiet.
Sammantaget mördades omkring 1,5 miljoner armenier och en halv miljon
assyrier/syrianer under detta folkmord, som inleddes 1915 och inte var slut
förrän 1922. (Siffrorna är naturligtvis osäkra. Det är dock av underordnat
intresse att fastställa den exakta siffran. Den intressanta frågan är att finna
vilka omständigheter som gjorde detta massmördande möjligt.)
En del i massmordet bestod i att många fördrevs ut i den syriska öknen, där
en stor del av dem dog av svält och törst. En spillra av dessa fördrivna
lyckades dock överleva. Andra flydde till den armeniska delen av Ryssland.
En del armenier som överlevde förföljelserna i Turkiet underkastade sig den
turkiska överhögheten och assimilerades. I dag finns det bara omkring 50 000
armenier i Turkiet.
Kemal Atatürk som ledde kampen för ett nationellt självständigt och av
imperialistiska makter oberoende Turkiet menade att alla som levde i landet
måste betraktas som turkar.
Detta har medfört att den politik som förts och fortfarande förs har sträckt
sig längre än till att handla om medborgarskap i en ny statsbildning. Den har
medfört diskriminering av en rad minoriteter i det turkiska samhället.
Från Sovjetrepublik till
självständig stat
Den del av Armenien som låg i Ryssland och dit många
armenier flydde undan folkmordet kom att svepas med i den
utveckling som följde på den ryska revolutionen. Under två
år var landet först självständigt, därefter kom Armenien att
bli en republik i Sovjetunionen. Det är detta land som i dag
utgör den självständiga republiken Armenien. Det är ett litet
land med en befolkning på 3,5 miljoner invånare. Många
armenier som lever i förskingringen i andra länder och andra
världsdelar betraktar dock detta land som sitt hemland.
Armenien blev illa behandlat under Stalintiden och många armenier
deporterades och mördades samtidigt som andra armenier innehade
framskjutna positioner i sovjetstaten. Under sovjettiden byggdes
undervisningssystemet ut, varför utbildningsnivån i landet är hög. Armenien
är dock en gammal sovjetrepublik (sedan 20-talets början) och kan inte
jämföras med de baltiska staterna (vilka blev sovjetrepubliker 1945).
Sovjetisk mentalitet när det gäller administration och organisation har
djupare rötter i Armenien än i Baltikum. Trots detta brottas man i jämförelse
med flera andra sovjetrepubliker inte med någon omfattande korruptionen.
När det gäller det politiska systemet måste man dock konstatera att landet är
outvecklat. Det finns ett parlament och en regering, men djupa demokratiska
traditioner saknas, valfusk förekommer och partiväsendet är svagt.
Kvinnorepresentationen i parlamentet är låg, vilket är märkligt med tanke på
att kvinnorna i andra delar av samhället är tämligen väl representerade.
Konsekvenserna av
konflikten om Nagorno-
Karabach
Armeniens allra största problem är dock av
ekonomisk-politisk natur. 1987 utbröt krig mellan Armenien
och Azerbadjan om den armeniska enklaven Nagorno-
Karabach i Azerbadjan. Eftersom den överväldigande delen
av befolkningen i denna enklav är armenier ansåg Armenien
att området hörde till Armenien, medan Azerbadjan ansåg att
Nagorno-Karabach var en del av Azerbadjan med en
armenisk befolkning. Invånarna själva ville tillhöra
Armenien. Avståndet mellan Armenien och enklaven
Nagorno-Karabach är sju kilometer.
I samband med kriget om Nagorno-Karabach bröts förbindelserna inte bara
med Azerbadjan utan även med Turkiet. Både Turkiet och Azerbadjan
förklarade landet i blockad. Denna blockad av Armeniens viktigaste grannar
ledde till svår brist på energi och bränsle. De första vintrarna under
konflikten
blev mycket kalla och mörka. Armeniens energitillgångar räckte inte till att
värma upp bostäderna. Elektriskt ljus fanns bara några timmar per dygn.
Senare fick man i gång ett nedlagt kärnkraftverk, vilket sannolikt blev
Armeniens räddning.
Handelsvägar ut mot omvärlden går genom Iran och Georgien. Genom
Iran blir det frågan om mycket långa transporter vid transitering och genom
Georgien blir transporterna mycket osäkra till följd av oroligheterna i landet.
Armenien är i dag isolerat till följd av dels Turkiets och Azerbadjans
blockad och dels på grund av långa eller osäkra transportvägar.
Det förs förhandlingar inom OSSE för att lösa Nagorno-Karabach-
konflikten så att förhållandet mellan Turkiet och Azerbadjan å ena sidan och
Armenien å den andra kan normaliseras. Det är dock av stor vikt att
konflikten snabbt löses. Blockaden skadar inte bara Armenien utan också
Azerbadjan som inte kan transportera sin olja genom Armenien. Ett ökat
engagemang från svensk sida inom OSSE till stöd för en snabb och hållbar
lösning av frågan om Nagorno-Karabachs status, vore av stor vikt för både
Armeniens och Azerbadjans del.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Sveriges kontakter med
Armenien
När det gäller att bryta en blockad, som ytterst inte gagnar
någon part i området, vore det bra om Sverige kunde
utveckla sina förbindelser med Armenien. Sverige har i dag
en mycket svag diplomatisk representation i
Kaukasusregionen (en konsul i Georgien). Vi menar att
Armenien borde vara en bättre utsiktspunkt. Detta i all
synnerhet som Armenien utsett en ambassadör i Sverige,
som på grund av bristande ekonomiska resurser tills vidare
är stationerad i Jerevan och där brottas med stora svårigheter
när det gäller kontakter med svenskt samhällsliv och svenska
företag. En ökad diplomatisk representation i
Kaukasusområdet, förslagsvis i Jerevan, vore därför av stor
vikt. Normalt är det inte riksdagens uppgift att detaljreglera
vilka ambassader och utlandsrepresentationer som Sverige
ska ha. Dock är det riksdagens sak att uttala sig om vilka
områden som bör prioriteras. Vänsterpartiet anser att det
finns utrymme för omdisponeringar av nuvarande resurser
för utlandsrepresentation till exempel genom att
representationen i Bryssel minskar något till förmån för en
ny diplomatisk representation i Kaukasusområdet,
förslagsvis i Jerevan. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Sverige och Armenien-ett
möjligt partnerskap
Armeniens politiska liv är svagt utvecklat och demokratiska
traditioner saknas, samtidigt som det finns en klar vilja till
demokratisering i landet. Landet borde därför vara lämpligt
när det gäller svenskt eller nordiskt demokratibistånd. Här
skulle Sida och andra nordiska biståndsorgan kunna göra en
insats. Ett sådant projekt borde särskilt inrikta sig på att
förmå kvinnor att engagera sig i politiken på ett sådant sätt
att deras representation och inflytande över landets styre
ökar.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
När det gäller ekonomiskt bistånd är Armenien i behov av sådant.
Konflikten med Azerbadjan innebar ett mycket allvarligt avbräck för
Armenien vid en mycket olämplig tidpunkt. Den ekonomiska tillväxten 1999
visar en tillväxt på 5,5 % vilket väcker ett visst hopp. Men man bör hålla i
minnet att denna tillväxt utgår från en mycket låg nivå. Ett demokratibistånd
och biståndsprojekt av ekonomisk natur skulle vara lämpligt också med
utgångspunkt från den ringa förekomsten av korruption i landet.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Med anknytning till bistånds- och andra projekt bör även ett svensk-
armeniskt kultur- och ungdomsutbyte vara en rimlig åtgärd för att sprida
kunskap om armenisk historia, levnadsförhållanden och kultur, inte minst
musik och litteratur. Det finns i dag möjligheter till att utveckla ett verkligt
gott partnerskapsförhållande mellan Armenien och Sverige. Även detta vill vi
ge regeringen till känna.