Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat svenskt engagemang inom OSSE till stöd för en snabb och hållbar lösning av frågan om Nagorno-Karabachs status.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad diplomatisk representation i Kaukasusområdet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett demokratibistånd till Armenien, med särskild inriktning på att öka kvinnornas politiska engagemang och inflytande på samhällsutvecklingen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ekonomiskt bistånd för att stimulera Armeniens ekonomiska utveckling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat ungdoms- och kulturutbyte med Armenien.
Armenien - långt borta men ändå nära
Kaukasien blir ett allt viktigare område i världspolitiken. Detta har kommit till uttryck genom en rad konflikter under senare tid. Tjetjenienkriget är bara en av dem. I Georgien förekommer oroligheter i Ossetien och Abschasien. Området är oljerikt och olika stormakter, såväl supermakter som lokala stormakter är intresserade av det. I och med Turkiets nya status som kandidatland till Europeiska unionen har Kaukasien kommit närmare Europa än tidigare.
I Kaukasien ligger också Armenien med en historisk, kulturell och politisk utveckling som i hög grad borde intressera oss som svenskar och européer.
Historia
De första anteckningarna i historien om armenierna är från 400-talet f. Kr. och återfinns hos Herodotos. Armenien var under antiken under vissa perioder en självständig stat och under andra en del av Perserriket, Seleukidiska riket eller det Bysantinska riket.
Det område som i dag utgör den självständiga staten Armenien är bara en liten del av det stora område där armenierna tidigare levde. Det var den första kristna kulturen och armenierna räknar sig som kristna sedan 300-talet. Den turkiska invandringen i Mindre Asien på 1400-talet medförde dock att armenierna trängdes tillbaka. Det armeniska folket kom att leva som en av många folkgrupper i det stora ottomanska riket. Det kunde dock utöva sin religion och bevara sin kultur och sitt speciella skriftspråk, som på 400-talet skapats av munken Mesrop Mashtot. Under den ottomanska tiden diskriminerades dock armenierna på olika sätt. Man tvingades betala särskilda skatter till den ottomanska staten och man utsattes, liksom flera andra minoriteter, för återkommande pogromer.
I samband med det ottomanska rikets sammanbrott och skapandet av det moderna Turkiets framväxt utsattes armenierna för folkmord.
Turkiet hade gått med i första världskriget på trippelalliansens sida (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien; det sistnämnda landet bytte dock sedermera sida). I kriget kämpade armenierna som andra medborgare i det ottomanska riket i den turkiska armén. Turkiets fiender, främst England och Frankrike, såg en möjlighet att i samband med krigsslutet och det ottomanska rikets sammanbrott inkludera landet i sin intressesfär och knyta Turkiet till sina respektive imperier.
Deltagandet i kriget var för det ottomanska rikets del resultatet av dess stormaktsdrömmar samtidigt som det blev alltmer tydligt att kriget i verkligheten i allt högre grad kom att handla om att försvara landet mot starka imperialistiska makter.
Ju längre kriget pågick desto klarare framstod det att det ottomanska riket höll på att bryta samman och att de imperialistiska stormakterna blivit allt starkare. Det ottomanska rikets regering försökte dölja sina förluster i kriget genom att kasta skulden på olika minoriteter i landet och inledde pogromer på armenier och assyrier/syrianer.
Armeniska officerare och soldater sändes bort från fronten och internerades för att sedermera mördas. Snart inleddes ett regelrätt folkmord på armenier och assyrier/syrianer som kom att bli mycket blodigt. Det genomfördes inte med den moderna teknik som kom till användning i Nazityskland. Människor sköts, stacks eller brändes till döds. Bilddokumenten som är magra i jämförelse med den dokumentation vi har från Nazityskland, är ändå precis lika vidriga som dessa.
Bristen på framgångar och de många nederlagen medförde att den ottomanska regeringens politik framstod som alltmer ohållbar, vilket ledde till att en grupp unga nationalistiska officerare under Kemal Pascha (Atatürk) förberedde sig för att gripa makten och genomföra en modernisering av landet. Deras kamp för ett moderniserat Turkiet innebar både en kamp mot den ottomanska regeringen och en kamp mot de stormakter som ville vinna inflytande i landet.
I detta krig betraktades armenier, assyrier/syrianer och greker av turkarna som bundsförvanter till det brittiska imperiet och till Frankrike. De var dock inte mer bundsförvanter än att den brittiska och franska flottan, som låg utanför turkiska städer, från sina fartyg kunde betrakta pogromerna på sina förmenta bundsförvanter utan att på något sätt ingripa.
Det ottomanska riket lämnade sitt blodiga historia arv till Turkiet. Sammantaget mördades omkring 1,5 miljoner armenier och en halv miljon assyrier/syrianer under detta folkmord, som inleddes 1915 och inte var slut förrän 1922. (Siffrorna är naturligtvis osäkra. Det är dock av underordnat intresse att fastställa den exakta siffran. Den intressanta frågan är att finna vilka omständigheter som gjorde detta massmördande möjligt.)
En del i massmordet bestod i att många fördrevs ut i den syriska öknen, där en stor del av dem dog av svält och törst. En spillra av dessa fördrivna lyckades dock överleva. Andra flydde till den armeniska delen av Ryssland. En del armenier som överlevde förföljelserna i Turkiet underkastade sig den turkiska överhögheten och assimilerades. I dag finns det bara omkring 50 000 armenier i Turkiet.
Kemal Atatürk som ledde kampen för ett nationellt självständigt och av imperialistiska makter oberoende Turkiet menade att alla som levde i landet måste betraktas som turkar.
Detta har medfört att den politik som förts och fortfarande förs har sträckt sig längre än till att handla om medborgarskap i en ny statsbildning. Den har medfört diskriminering av en rad minoriteter i det turkiska samhället.
Från Sovjetrepublik till självständig stat
Den del av Armenien som låg i Ryssland och dit många armenier flydde undan folkmordet kom att svepas med i den utveckling som följde på den ryska revolutionen. Under två år var landet först självständigt, därefter kom Armenien att bli en republik i Sovjetunionen. Det är detta land som i dag utgör den självständiga republiken Armenien. Det är ett litet land med en befolkning på 3,5 miljoner invånare. Många armenier som lever i förskingringen i andra länder och andra världsdelar betraktar dock detta land som sitt hemland.
Armenien blev illa behandlat under Stalintiden och många armenier deporterades och mördades samtidigt som andra armenier innehade framskjutna positioner i sovjetstaten. Under sovjettiden byggdes undervisningssystemet ut, varför utbildningsnivån i landet är hög. Armenien är dock en gammal sovjetrepublik (sedan 20-talets början) och kan inte jämföras med de baltiska staterna (vilka blev sovjetrepubliker 1945).
Sovjetisk mentalitet när det gäller administration och organisation har djupare rötter i Armenien än i Baltikum. Trots detta brottas man i jämförelse med flera andra sovjetrepubliker inte med någon omfattande korruptionen. När det gäller det politiska systemet måste man dock konstatera att landet är outvecklat. Det finns ett parlament och en regering, men djupa demokratiska traditioner saknas, valfusk förekommer och partiväsendet är svagt. Kvinnorepresentationen i parlamentet är låg, vilket är märkligt med tanke på att kvinnorna i andra delar av samhället är tämligen väl representerade.
Konsekvenserna av konflikten om Nagorno- Karabach
Armeniens allra största problem är dock av ekonomisk-politisk natur. 1987 utbröt krig mellan Armenien och Azerbadjan om den armeniska enklaven Nagorno- Karabach i Azerbadjan. Eftersom den överväldigande delen av befolkningen i denna enklav är armenier ansåg Armenien att området hörde till Armenien, medan Azerbadjan ansåg att Nagorno-Karabach var en del av Azerbadjan med en armenisk befolkning. Invånarna själva ville tillhöra Armenien. Avståndet mellan Armenien och enklaven Nagorno-Karabach är sju kilometer.
I samband med kriget om Nagorno-Karabach bröts förbindelserna inte bara med Azerbadjan utan även med Turkiet. Både Turkiet och Azerbadjan förklarade landet i blockad. Denna blockad av Armeniens viktigaste grannar ledde till svår brist på energi och bränsle. De första vintrarna under konflikten blev mycket kalla och mörka. Armeniens energitillgångar räckte inte till att värma upp bostäderna. Elektriskt ljus fanns bara några timmar per dygn. Senare fick man i gång ett nedlagt kärnkraftverk, vilket sannolikt blev Armeniens räddning.
Handelsvägar ut mot omvärlden går genom Iran och Georgien. Genom Iran blir det frågan om mycket långa transporter vid transitering och genom Georgien blir transporterna mycket osäkra till följd av oroligheterna i landet.
Armenien är i dag isolerat till följd av dels Turkiets och Azerbadjans blockad och dels på grund av långa eller osäkra transportvägar.
Det förs förhandlingar inom OSSE för att lösa Nagorno-Karabach- konflikten så att förhållandet mellan Turkiet och Azerbadjan å ena sidan och Armenien å den andra kan normaliseras. Det är dock av stor vikt att konflikten snabbt löses. Blockaden skadar inte bara Armenien utan också Azerbadjan som inte kan transportera sin olja genom Armenien. Ett ökat engagemang från svensk sida inom OSSE till stöd för en snabb och hållbar lösning av frågan om Nagorno-Karabachs status, vore av stor vikt för både Armeniens och Azerbadjans del.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Sveriges kontakter med Armenien
När det gäller att bryta en blockad, som ytterst inte gagnar någon part i området, vore det bra om Sverige kunde utveckla sina förbindelser med Armenien. Sverige har i dag en mycket svag diplomatisk representation i Kaukasusregionen (en konsul i Georgien). Vi menar att Armenien borde vara en bättre utsiktspunkt. Detta i all synnerhet som Armenien utsett en ambassadör i Sverige, som på grund av bristande ekonomiska resurser tills vidare är stationerad i Jerevan och där brottas med stora svårigheter när det gäller kontakter med svenskt samhällsliv och svenska företag. En ökad diplomatisk representation i Kaukasusområdet, förslagsvis i Jerevan, vore därför av stor vikt. Normalt är det inte riksdagens uppgift att detaljreglera vilka ambassader och utlandsrepresentationer som Sverige ska ha. Dock är det riksdagens sak att uttala sig om vilka områden som bör prioriteras. Vänsterpartiet anser att det finns utrymme för omdisponeringar av nuvarande resurser för utlandsrepresentation till exempel genom att representationen i Bryssel minskar något till förmån för en ny diplomatisk representation i Kaukasusområdet, förslagsvis i Jerevan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sverige och Armenien-ett möjligt partnerskap
Armeniens politiska liv är svagt utvecklat och demokratiska traditioner saknas, samtidigt som det finns en klar vilja till demokratisering i landet. Landet borde därför vara lämpligt när det gäller svenskt eller nordiskt demokratibistånd. Här skulle Sida och andra nordiska biståndsorgan kunna göra en insats. Ett sådant projekt borde särskilt inrikta sig på att förmå kvinnor att engagera sig i politiken på ett sådant sätt att deras representation och inflytande över landets styre ökar.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
När det gäller ekonomiskt bistånd är Armenien i behov av sådant. Konflikten med Azerbadjan innebar ett mycket allvarligt avbräck för Armenien vid en mycket olämplig tidpunkt. Den ekonomiska tillväxten 1999 visar en tillväxt på 5,5 % vilket väcker ett visst hopp. Men man bör hålla i minnet att denna tillväxt utgår från en mycket låg nivå. Ett demokratibistånd och biståndsprojekt av ekonomisk natur skulle vara lämpligt också med utgångspunkt från den ringa förekomsten av korruption i landet.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Med anknytning till bistånds- och andra projekt bör även ett svensk- armeniskt kultur- och ungdomsutbyte vara en rimlig åtgärd för att sprida kunskap om armenisk historia, levnadsförhållanden och kultur, inte minst musik och litteratur. Det finns i dag möjligheter till att utveckla ett verkligt gott partnerskapsförhållande mellan Armenien och Sverige. Även detta vill vi ge regeringen till känna.
Stockholm den 26 september 2000
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)
Lars Ohly (v)