1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om synen på demokratins roll i fattigdomsbekämpningen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall se arbetet för fria val, flerpartisystem och
parlamentarism som en huvuduppgift inom utvecklingsbiståndet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utformningen av stödet till det civila samhället.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att minska u-ländernas skuldbörda.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör prioritera den krisartade situationen i
Kongostaterna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförts om att Sverige under sitt kommande ordförandeskap EU för upp
frågan om kvinnors ohälsa i tredje världen såsom könsstympning och
hivspridning högt på den politiska dagordningen.
Inledning
Efter flera dystra decennier har många länder i Afrika sökt
att sätta upp nya mål. Den demokratiseringsvåg som sköljt
över kontinenten kan dock inte förväntas leda till
fullfjädrade demokratier över en natt. Det tog lång tid för
Sverige att bygga upp vårt styrelseskick. Även de afrikanska
samhällsbyggarna måste ges tid - så länge de har ambitionen
att lyckas. Det är just det som de senaste årens utveckling
visar: många afrikanska ledare vill lyckas. De vill vara
utsedda av folket och har insett att detta är något gott i sig.
Bevekelsegrunderna för detta må vara skiftande, men det är
en utveckling som måste stödjas och uppmuntras. Endast val
gör ingen demokrati, men det är det enda sättet för en
diktatur att ta slut. Det tidiga 1990-talets många gånger,
uppskruvade förväntningar har lett till mera realistiska
förhoppningar. Även på det ekonomiska planet har det skett
vissa framsteg. Beräkningar visar att de subsahariska
länderna hade en ungefärlig tillväxt på cirka 3 procent 1999.
Men trots att utvecklingen på många sätt ser positiv ut står den afrikanska
kontinenten inför många mycket svåra och komplexa problem. Under de
senaste åren har Afrika skakats av några av de mest förskräckliga konflikter
under 1900-talet. Vad som har hänt Sierra Leone, Somalia, Rwanda och forna
Zaire liksom kriget mellan Etiopien och Eritrea på Afrikas Horn, väcker fasa
världen över. De visar alla på behovet av ett annat styrelseskick än vad som
varit gängse. För att stävja etniska motsättningar, kriminalitet och andra
konfliktorsaker krävs ett samhälle som håller medborgarna samman. Sveriges
roll som pådrivare av processerna mot bättre fungerande afrikanska stater kan
i detta sammanhang inte nog understrykas.
Afrika är beroende av bistånd. Ännu kan inte handel ersätta denna form av
stöd. Folkpartiet har länge rest krav på ett synsätt som präglas av tilltro till
de
afrikanska folken, där de själva kan få bestämma över sina liv i ett
demokratiskt system. Regeringens skrivelse om ett nytt partnerskap med
Afrika från 1997 är ett steg i riktning på vägen mot ett bättre bistånd. Det ger
mottagarna det inflytande de bör ha över sin situation. Samtidigt är det viktigt
att poängtera: partnerskapet får inte bli ett steg på vägen mot en ny
relativism.
Partnerskap får inte leda till att odemokratiska regimer accepteras alldeles
oavsett vilka vällovliga syften de må ha.
Demokratins betydelse
För oss liberaler är demokrati det enda styrelseskick värdigt
för människor att leva i. En demokratisering är också helt
avgörande om Afrika skall ha en chans att häva sig upp ur
fattigdomen. Det är endast i ett demokratiskt system som de
fattigaste har en möjlighet att göra sin röst hörd, att få något
som helst inflytande över sitt lands utveckling och
fördelning av resurser. Även en svag demokrati är ett första
steg mot en effektiv fattigdomsbekämpning. Detta synsätt
måste genomsyra all svensk biståndspolitik.
Ibland framförs uppfattningen att demokrati leder till etniska uppdelningar
av länder. Möjligen är det så att demokrati för upp problemen till ytan. Trots
att en ökad öppenhet ibland har lett till oroligheter är alternativet än mer
avskräckande. Riskerna för att motsättningar exploderar är större i ett
samhälle där inga meningsmotsättningar accepteras än i samhällen där
människor fritt tillåts framföra sina uppfattningar. Kraven på de nya
demokratierna har i många fall varit höga och ibland ouppnåeliga. Den
afrikanska demokratiseringen brottas med stora problem. Mäktiga grupper är
emot att makten flyttas över till befolkningen, korruptionen är utbredd och
kontrollen av statsmakten är bristfällig. Detta kan dock inte förhindra att det
demokratiska arbetet fortsätter.
Flerpartisystem är en förutsättning för att medborgarna skall ha ett fritt val.
Såväl afrikanska ledare som afrikanska oppositionspolitiker har haft svårt att
finna sin roll. Vinnarna efterlyser en lojal opposition och när ingen sådan
finns, enligt regeringens sätt att se på saken, utestängs oppositionen från alla
möjligheter till inflytande. Det framstår som en huvuduppgift för Sverige att
arbeta för förståelse av flerpartisystemets grundläggande funktionsmönster.
De svenska politiska partiernas kontakter med partier i tredje världen spelar
här en mycket viktig roll. Att visa att regering och opposition kan arbeta
tillsammans kring givna mål har inte endast en symbolisk betydelse.
Det civila samhället utgör en av de viktigaste grundpelarna i ett
demokratiskt samhälle. Många svenska enskilda organisationer verkar här
som förmedlare av svenskt bistånd något vi välkomnar, men kraven på
långsiktig förändring och samordning måste även här var höga.
Organisationerna måste stå så starka att de inte är beroende av en person eller
en liten grupp av människor. För detta krävs ett professionellt och målinriktat
arbete av personer som är specialiserade på strategiskt tänkande och
organisationsuppbyggnad.
Skydd för minoriteter är likaså i detta sammanhang en viktig aspekt. Så är
även fria och väl fungerande medier. Pressetiken måste utvecklas och
tidningar få skriva vad de vill. Att radio och TV-program kan produceras och
sändas är en mycket viktig uppgift för biståndsgivare att tillse. Det är dock
ett
mycket kontroversiell område eftersom en så stor del av afrikanska medier är
uppbunden till olika intressen. Vad gäller mediebistånd kräver detta område
försiktighet vad gäller givare och mottagare. Bistånd till olika medier bör
därför ske i nära samverkan med svenska medier. Betydelsefulla steg mot
folkstyre har tagits. Insatser för att minska spänningarna mellan olika
politiska krafter, införande av ett fungerande rättssystem samt en kraftfull
bekämpning av korruption bör kunna vara medel för att skapa goda
förutsättningar för folkstyrets utveckling och fortlevnad.
EU och Afrika
EU-medlemskapet erbjuder stora möjligheter till samarbete
på det globala utvecklingsområdet. Flera av länderna inom
EU har sina egna relationer till många av de afrikanska
länderna. En del är f.d. kolonialstater vilket skapar en
speciell relation till den gamla kolonin. Sverige bör verka för
att föra in sin syn på partnerskap och jämbördighet i
relationerna mellan EU och biståndstagarna. Biståndsnivån
är viktig och kan inte ännu ersättas av handel, men endast
genom att integreras i världsekonomin kan Afrika ha en
chans att bygga upp sin ekonomi. Med tanke på historien
borde Afrika vara en nära handelspartner med Europa. Men
EU-ländernas import från kontinenten är mycket liten.
EU:s jordbrukspolitik är särskilt problematisk för utvecklingsländerna.
Den skyddade jordbrukssektorn snedvrider världsekonomin. Sverige måste
därför med stor målmedvetenhet arbeta för att den gemensamma
jordbrukspolitiken, CAP, reformeras. EU-byråkratin framstår ofta som
ogenomtränglig. Detta gäller även på biståndsområdet. Sverige bör arbeta för
att EU ändrar inriktningen på sitt bistånd mot betydligt större
projektinriktning där mottagarlandet får ett större ansvar och där
måluppfyllelsen blir det relevanta. Den viktigaste uppgiften inom EU är dock
att påverka medlemsstaterna till ett större engagemang i utvecklingsfrågor
och en mer samordnad hållning i dessa frågor.
Ekonomiska villkor
Parollen "trade not aid" hörs ofta framför allt från
amerikanskt håll. Tanken är att utvecklingsländerna skall få
igång sin handel och på så sätt komma ifrån
biståndsberoendet. Denna tanke är naturligtvis riktig, men i
nuläget kan inte handeln ersätta bistånd. De ekonomiska
villkoren är för dåliga. Så länge skuldbördorna hänger över
utvecklingsekonomierna kan lite göras för att få ordentlig
fart på ekonomierna. Många afrikanska länder har inte någon
som helst möjlighet att påverka sin situation. Det största av
dessa problem utgör skuldbördan som många afrikanska
länder har att bära på. I en rad afrikanska stater har dess
befolkningar blivit allt fattigare. Den ekonomiska tillväxt
som tidigare skedde, och där också de enskilda per capita-
inkomsterna steg, har brutits under 1980- och 90-talen. Idag
går merparten av det internationella biståndet åt till att
amortera, och i en del fall enbart till att förränta skulder som
- inte minst genom de orättfärdiga handelsvillkoren - nu
drabbat fattiga u-länder. Detta gör att de inte har någon
möjlighet att påverka sin situation. I Afrika används fyra
gånger flera resurser till skuldåterbetalningar och räntor än
till hälso- och sjukvård. För att förändra den ekonomiska
situationen behövs skuldlättnader. Det är mycket
betydelsefullt att Sverige engagerar sig i en sådan samlad
aktion som gör det möjligt för tredje världens länder att få en
utveckling som stärker både länder och individer.
Partnerskapets
förutsättningar
Att ge bistånd är ett moraliskt åtagande. Detta åtagande är
mellan Sveriges medborgare och medborgarna i
mottagarländerna. Partnerskap förutsätter förtroende. Så kan
endast ske om den mottagande regeringen upplevs som
legitim. För att den regering skall vara legitim måste den
vara folkvald. Folkvalda regeringar är alltså en förutsättning
för ett reellt partnerskap - mellan medborgare i två länder.
Men även andra faktorer är betydelsefulla för partnerskapet.
De båda samverkande länderna bör ha vissa gemensamma
värderingar att sträva efter. Bland annat bör mottagarlandet
vara intresserat av att tillgodose medborgarnas
grundläggande sociala service såsom sjuk- och hälsovård.
Biståndets volym
Biståndsvolymen är fortfarande betydelsefull. Vi har med
kraft framfört kravet på höjt bistånd. Regeringen har dock
sagt nej. I Folkpartiets utvecklingsmotion från i år kan läsas
om den biståndsnivå som vi förespråkar. Biståndets kvalitet
anses ibland stå i motsats till en hög biståndsnivå. Kvaliteten
ska alltid vara ledstjärnan inom biståndspolitiken. Det finns
dock ingen motsats mellan ett högt bistånd och ett bra
bistånd. Sverige skall både ge ett bistånd av hög kvalitet men
också med en stor volym. Biståndet har gett och ger resultat.
Människor får rent vatten, vaccineras och blir läskunniga.
Biståndet har spelat en roll i den positiva utveckling som vi
trots allt kan se i en rad afrikanska länder.
Konfliktsituationen i
Central- och Västafrika
Nästan parallellt med Sydafrikas första demokratiska val år
1994 startade katastroferna i dåvarande Zaire, Sierra Leone
och staten Rwanda. Trots ständiga medlarförsök pågår
fortfarande stridigheter och våldshandlingar i länderna
Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazaville, Sierra Leone och
Rwanda. Krigen har kommit att påverka stora delar av den
övriga kontinenten. De väpnade konflikterna har medfört
enorma lidanden för civilbefolkningen i dessa länder.
Folkmordet i Rwanda 1994, då uppåt 800 000 människor
mördades, är det värsta exemplet. Mördandet fortgår och
många upplever att FN och det övriga världssamfundet "vänt
Afrika ryggen".
Barn och ungdomar som både medverkar till, och är offer för dessa
återkommande krig, är en del av befolkningen som drabbas mycket hårt. Bara
i Sierra Leone har Unicef uppskattat att rebellerna där har rövat bort omkring
5 400 barn och tvingat dessa att delta i striderna. Enligt beräkningar från FN
beräknas omkring 4 000 av dessa saknas och över hälften av dessa
"dokumenterade fall av kidnapping". Ungdomar från olika fraktioner ställs
mot varandra. De strider och dör i hundratal. Enligt rapporter från bl a
Amnesty International och Läkare utan gränser har flickor och kvinnor
våldtagits systematiskt. Detta förvärras ytterligare genom spridningen av hiv
och aids. De svagaste grupperna såsom barnen, de gamla, de sjuka, dör i stort
antal. Tusentals människor tvingas fly och står utan mat och mediciner.
Den politiska situationen i de bägge Kongostaterna, Sierra Leone och
Rwanda är kaotisk. I Kongo-Kinshasa har president Kabila sett till att samla
all makt i egna händer. Människorättsaktivister, oppositionspolitiker och
regimkritiska journalister förföljs. Upprepade rapporter om kränkningar av de
mänskliga rättigheterna har lagts fram, bl a om massakrer på hundratals
civila. I Kongo-Brazaville är läget lika förödande. Enligt Amnesty är
regeringen och de väpnade oppositionsstyrkorna ansvariga för en våg av
dödanden och försvinnanden. Konflikten i landet har skördat tusentals offer
bland civilbefolkningen under 1998 och 1999. Sedan flerpartivalen 1992 har
över 10 000 civila avrättats av regeringsstyrkor och väpnade grupper. Det
tragiska är tydligen inte kampen som gäller folkets intresse, eller ens
motsättningar mellan folkgrupper, utan den kamp som är iscensatt av
intressen som understöds av några få - de som tjänar på krigen alltmedan
utländska oljebolag ostört kan pumpa upp olja utan att Kongos folk och land
får någon rimlig del av inkomsterna. Vad som nu krävs är att de stridande
parterna måste besinna sig, komma till förhandling. Likaså måste
oljebolagens profitmotiverade understöd av våldet stoppas. Därför måste det
internationella samfundet sätta press dels på ländernas ledare, dels på själva
den orättfärdiga utsugningen.
Svenska biståndsorganisationer - i detta fallet flera kristna samfund och
deras motsvarigheter i Norge - har gått ut i en aktion för dessa områden under
fältropet "Låt Afrika leva". Vid flera kongresser och samfundskonferenser har
uttalanden gjorts med uppmaningar till både den svenska och den norska
regeringen att agera. Den 27 juli antog den svenska regeringen en strategi för
utvecklingssamarbetet i Stora sjöområdet för 2000-2001. Glädjande nog kan
konstateras att relationerna förstärkts mellan Centralafrika och Sverige.
Kyrkorna spelar generellt en mycket viktigt roll i det civila samhället i många
afrikanska samhällen. De nordiska regeringarnaS ökade intresse för
situationen i Central- och Västafrika har dock inte lett till att man med
tillräcklig kraft aktiverat sig för att bryta det svåra läget som har utmynnat i
närmast en total mänsklig katastrof. Vi måste i högre utsträckning verka för
att Lusakaavtalet fullföljs samt att mer humanitära insatser görs. Sverige har
som land och nation med vår erfarenhet och tradition ett mycket stort ansvar.
Alarmerande
hälsosituation
Hälsosituationen i tredje världen ser mycket bekymmersam
ut. I Afrika är det främsta hotet mot hälsan för kvinnor och
män hivspridningen. Kvinnornas hälsotillstånd hotas
dessutom av illegala aborter och könsstympning. Hiv har fått
en speciellt allvarlig spridning i framförallt södra Afrika där
hivspridningen riskerar att slå ut hela generationer.
Sydafrika, som tillhör det land i Afrika som har haft den
mest gynnsamma utvecklingen ekonomiskt och politiskt, har
i detta avseende drabbats oerhört hårt. Bara i Sydafrika
beräknas
1 700 personer per dag att smittas av hiv. Situationen har
under senare tid ytterligare förvärrats av att president Mbeki
tycks avvisa sambandet mellan hiv och aids. Trots det
faktum att siffror och fakta talar sitt tydliga språk.
Varje dag dör kvinnor av farliga och olagliga aborter. Länder där abort är
förbjudet eller på annat sätt inskränkt, har ett högt antal illegala aborter.
WHO
har uppskattat att det görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen
årligen. Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att
reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand
genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad,
tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade
graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha
tillgång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt
kunna behandla illegala aborter.
Enligt världshälsoorganisationens, WHO:s, siffror uppskattas att omkring
130 miljoner flickor och kvinnor världen över utsatts för omskärelse.
Könsstympning utförs ofta som en initiationsrit för de unga flickorna.
Omskärelse leder såväl till akut som kroniskt lidande och med i regel svåra
fysiska som psykiska följder. Genom att omskärelse förorsakar komplicerade
förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande barn. Idag
förekommer könsstympning främst i en rad afrikanska länder, men även i
vissa länder i Mellanöstern och Asien. WHO, Unicef och UNFPA vädjade
våren 1997 till samtliga länder och deras ledare att stödja ansträngningarna
för att eliminera kvinnlig omskärelse. Bruket av könsstympning måste ses i
ljuset av den ojämlika situationen mellan könen som bygger på politiska,
kulturella, ekonomiska och sociala strukturer. Det är av vikt att påpeka att
könsstympning inte föreskrivs av någon religion, och den nämns inte vare sig
i Bibeln eller Koranen. På grund av frågans känslighet finns det få exakta
uppgifter att tillgå. För att kunna fastställa strategier bör EU ge stöd till
dokumentering och jämförande forskning. Under Sveriges kommande
ordförandeskap i Europeiska unionen måste Sverige mera aktivt driva denna
fråga och tydligt föra upp den högt på den politiska dagordningen.