1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att klart och tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik och hot
om väpnat våld mot Taiwan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sverige, EU och brotten mot mänskliga fri- och rättigheter i
Kina.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi för stöd till
demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i
Folkrepubliken Kina.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges och EU:s behandling av brott mot mänskliga fri- och
rättigheter i Kina inom ramen för granskningsarbetet i FN:s kommission
för mänskliga fri- och rättigheter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Taiwans representationskontor i Stockholm.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svensk representation i Taipei.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs OM att verka för att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om besöksvisering för taiwanesiska medborgare till Sverige.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Kina, Taiwan och WTO.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Kina, Taiwan och FN.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Taiwans representation i FN:s underorgan.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige och EU fortsatt stöder arbetet på en fullständig
demokratisering av Hongkong med ett fullt direktvalt parlament inför
vilket de styrande är direkt ansvariga.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om situationen i Tibet och i Xinjiang.
Presidentvalet på Taiwan
- en lektion i demokrati
Det andra direktvalda presidentvalet på Taiwan den 18 mars
2000 blev en lysande uppvisning i demokratiskt maktskifte.
Efter mer än 50 års maktinnehav på Taiwan lämnade det
gamla regeringspartiet Kuomintang (KMT) över
regeringsmakten till det liberala oppositionspartiet
Demokratiska Progressiva Partiet (DPP). DPP:s kandidat,
förre borgmästaren i Taipei, Chen Shui-bien, gick segrande
ur presidentvalet. Det var första gången i historien, som ett
maktskifte ägde rum i demokratiska och fredliga former
inom den kinesiska kultursfären.
Presidentinstallationen den 20 maj blev en manifestation av hur ett
genomgripande maktskifte äger rum i en mogen demokrati - så främmande
för fastlands-Kina och stora delar av Asien. "Taiwan har rest sig" förklarade
president Chen i sitt installationstal, där han anspelade på Mao Zedongs tal på
Himmelska fridens torg i oktober 1949, när han utropade Folkrepubliken
Kina efter det kinesiska inbördeskrigets slut. Med presidentskiftet på Taiwan
har Taiwans folk slutgiltigt visat att man är herre i eget hus.
Presidentinstallationen i Taipei den 20 maj illustrerade också på ett tydligt
sätt vilken omöjlig sits den demokratiska omvärlden försatt sig i. När den på
kort tid mest framgångsrika demokratin i Asien firar sina demokratiska
prestationer, ser sig den demokratiska världen inte i stånd att uttrycka sin
uppskattning genom en fysisk närvaro.
Ingenstans manifesterades detta tydligare än av det officiella Sverige.
Frånvaron i Taipei underströks av den samtidiga närvaron i Beijing av en
högnivådelegation ledd av vice statsministern för att fira 50 års diplomatiska
förbindelser mellan Sverige och världens största diktatur. Folkpartiet
liberalernas partiledare Lars Leijonborg fanns däremot på plats i Taipei för att
hylla den taiwanesiska demokratin och president Chen Shui-bien, det liberala
systerpartiets presidentkandidat.
Oron för att den nya DPP-ledda administrationen skulle ge sig ut på
äventyrligheter i den infekterade frågan om relationerna mellan Kina och
Taiwan har helt kommit på skam. Det tidigare öppet
självständighetsförespråkande DPP har under senare år sökt sig mot en mer
dialoginriktad politik i fråga om förhållandet till Beijing. Genom att göra den
avgående KMT-administrationens försvarsminister till sin premiärminister
angav president Chen tonen på hemmaplan. Redan i sitt installationstal gav
Chen prov på en ärlig vilja till återupptagen dialog med Beijing för att kunna
hantera de känsliga relationerna på fredlig väg.
De åldrande ledarna för det alltmer stelbenta kommunistiska styret i
Beijing tycktes återigen bli tagna på sängen av utvecklingen på Taiwan. Den
totala okunskapen om hur en modern demokrati fungerar manifesterades av
de öppna hot och vredesutbrott som de kinesiska ledarna ackompanjerade
presidentvalrörelsen med.
Inför de första direkta presidentvalen 1996 genomförde Kina
robotövningar med mål nära taiwanesiska hamnar. Resultatet blev en
uppslutning bakom den sittande presidenten Lee Teng-hui, som var Beijings
måltavla. Fyra veckor före valet i mars i år publicerade Kina en vitbok om sin
syn på Taiwanfrågan, där man öppet hotade med krig, om Taiwan dröjde för
länge med den av Kina krävda "återföreningen". Hotet riktade sig framför allt
mot DPP och dess presidentkandidat Chen Shui-bien. Hotet ackompanjerades
av ett ytterst hotfullt vredesutbrott av den kinesiska premiärministern Zhu
Rongji. Först efter denna inblandning gick Chen på allvar loss i kampen om
presidentposten.
President Chen gick omedelbart efter sommarens toppmöte på den
koreanska halvön ut och föreslog ett toppmöte mellan ledarna i Kina och
Taiwan för att skapa förutsättningar för en fredlig dialog och fredliga
relationer på jämbördig bas. Chen har också i övrigt på ett i alla fall för
omvärlden oväntat pragmatiskt sätt förhållit sig till frågorna om hur
relationerna mellan Kina och Taiwan ska skötas. Han har t o m förklarat - i
strid med självständighetsivrarna på Taiwan - att "Ett Kina" är en option, om
än givetvis inte den enda, i kommande samtal mellan Taipei och Beijing.
Vårens och sommarens kompromisslösa utfall och uttalanden från Beijing
tycks olyckligtvis ha målat in de kinesiska ledarna i ett hörn. Deras tro på att
hot ska få effekt på Taiwan har gjort att det, inte minst på hemmaplan, kan
vara svårt att finna en förklaring till ett mer realistiskt och därför mer
pragmatiskt förhållningssätt till en kommande återupptagen dialog mellan
Kina och Taiwan. Under sensommaren kom försiktiga antydningar om att
"Kina är ett, och Folkrepubliken Kina och Taiwan är båda delar därav", vilket
kan tolkas som att de båda ska kunna ha en jämbördig förhandlingsnivå. Med
stor sannolikhet kommer frågan knappast att föras framåt i avvaktan på
utfallet av den kinesiska partikongressen 2002.
Folkrepubliken Kina - en
alltmer insnärjd regim
På nationaldagen den 1 oktober arresterades ett tusental
medlemmar - bland dem många barn - av den kinesiska
falungongrörelsen på Himmelska fridens torg i Beijing. I
närmare två år har den helt opolitiska falungongrörelsen
gäckat de kinesiska makthavarna och deras
förtryckarapparat. Nästan dagligen manifesterar
"medlemmar" i falungong, genom att öppet framträda på
allmän plats runt om i Kina, Beijings hänsynslösa förföljelse
av allt som det åldrande ledarskapet inte kan kontrollera,
men också dess växande oförmåga att kontrollera
människorna i världens största diktatur.
På samma sätt måste man se den starka reaktionen på att påven den 1
oktober helgonförklarade 120 kineser och utländska missionärer som verkat i
Kina fram till 1930 - 19 år före Folkrepubliken Kinas utropande! Beijing
fördömde det hela som en "glorifiering av imperialismen". En lång rad präster
och lekmän i av regimen icke kontrollerade kristna samfund har också på
senare år förföljts och dömts till långvariga fängelsestraff. Nyligen aviserades
en än mer brutal tillämpning av ettbarnspolitiken i Kina.
Det av många i västvärlden övervärderade "ekonomiska undret" i Kina har
många och oroväckande baksidor. Snabbt växande sociala och regionala
klyftor skapar ett alltmer okontrollerbart folkligt missnöje. Ständigt nya, inte
sällan våldsamma, missnöjesyttringar rapporteras nästan dagligen från många
håll runt om i Kina. Arbetar- och bondeprotester, det historiskt kanske
allvarligaste hotet mot varje sittande ledning i Beijing, avlöser varandra. Det
i
många avseenden mycket välkomna kommande WTO-medlemskapet för
Kina kan åtminstone i ett inledande skede komma att förstärka dessa
tendenser, när den hittills strikt statskontrollerade kinesiska ekonomin ska
möta öppen utländsk konkurrens och avreglering.
Kontrasten mellan den explosionsartade ekonomiska utvecklingen i de
östra och södra kustregionerna å ena sidan och de mer efterblivna regionerna i
det inre och särskilt västra Kina är en svår huvudvärk för det kinesiska
ledarskapet. Till det kommer också en allt svårare och mer utbredd korruption
inom det officiella systemet. Uppmärksammade korruptionsrättegångar och
drakoniska straff mot ledare på mellannivå är mera uttryck för försök att ge
den allmänna opinionen intryck av att problement tas på allvar och ofta
snarare uttryck för inre maktkamp inom systemet än verkningsfulla försök att
stoppa den utmanande korruptionen.
Den mest explosiva utvecklingen framöver ligger kanske inom
miljöområdet. Den ekonomiska och demografiska utvecklingen utsätter Kinas
natur för allt större påfrestningar. Miljöförstöring och utsläpp är gigantiska,
inte minst i de traditionella industriområdena i nordöstra Kina.
Vattenförsörjningen är ett akut och snabbt växande problem i stora delar av
Kina. Energiförsörjningen kan vara helt avgörande för den fortsatta
ekonomiska utvecklingen och för moderniseringen av den kinesiska
ekonomin.
Den tredje generationen ledare i Beijing ser det kommande
generationsskiftet närma sig alltmer utan att tillnärmelsevis ha skaffat sig den
auktoritet och legitimitet som i någon mening präglade generationerna under
Mao Zedong respektive Deng Xiao-ping. Den långtgående
handlingsförlamning som tycks prägla ledarskapet under Jiang Zemin är ett
uttryck för detta och förklarar säkert mycket av den rigida reaktionen på
pluralism och demokratikrav inom Kina liksom oförmågan att hantera den
nya verkligheten på Taiwan. Det är svårt att sia om huruvida den nya
generation som beräknas ta vid vid den 16:e partikongressen hösten 2002
kommer att ha större auktoritet och förmåga att föra Kina in i en ny modern
tid i en alltmer globaliserad och öppen värld.
Kina-Taiwan - den
asiatiska krutdurken
Händelserna våren 1996, sommaren 1999 och återigen under
våren 2000 visar att Taiwanfrågan alltmer utgör den mest
explosiva eller åtminstone mest känsliga oroshärden i Kinas
relationer till sitt grannskap och därmed en av de
allvarligaste i ett globalt säkerhetspolitiskt perspektiv. Den
rör inte bara indirekt USA:s roll i regionen utan också ett
stort antal av grannländernas och hur de bedömer sin
säkerhet
I Folkrepubliken Kina är enigheten stor att Taiwan en dag skall återförenas
med fastlandet. Det torde i hög grad sammanhänga med strävan att återställa
de nationella oförätter, som man i Kina anser sig ha utsatts för från
omvärldens sida de senaste århundradena. Skulle Taiwan förklara sig formellt
självständigt, är sannolikheten stor att ledningen i Beijing av inrikespolitiska
skäl kanske inte ser något annat alternativ än att svara med militära medel.
Detta riskerar i sin tur att destabilisera hela regionen.
Missilkrisen i mars 1996 gav Beijing signalen att USA inte självklart
skulle avstå från att ingripa i ett sådant läge. Om ledningen i Beijing beslutar
sig för att blockera ön genom att stänga transportlederna runt om och till
Taiwan får det allvarliga konsekvenser bl a för Japan vars oljeimport anländer
via dessa rutter.
Det är bl a i detta perspektiv man ska se diskussionerna om ett
missilförsvar (Theater Missile Defence, TMD) i såväl USA, Japan som
Taiwan, liksom Kinas mycket starka kritik mot sådana planer. För Taiwan
utgör den snabba utbyggnaden av den kinesiska kort- och
medeldistansmissilkapaciteten ett stort orosmoment. För Taiwan är det
angeläget att USA lever upp till förpliktelserna i Taiwan Relations Act från
1982 och förser Taiwan med nödvändig försvarsmateriel.
All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas klart och entydigt.
Oavsett om Taiwan vunnit internationellt erkännande är det i strid med
folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten i FN-stadgans mening.
Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller
utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas.
Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av folkrepubliken
eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt
entydigt
gentemot den kinesiska statsledningen.
Sverige och EU - Kina
och Taiwan
USA och EU-länderna - även sinsemellan - har visat upp en
närmast fullständig provkarta på inkonsekvens,
motstridighet och konkurrens i förhållande till den snabbt
växande marknaden i världens folkrikaste stat. Sverige bör
därför inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik verka för en samlad och effektiv politik för
att främja demokrati och mänskliga rättigheter i
Folkrepubliken Kina. Det bör dessutom ske i samarbete med
USA och andra ledande demokratiska stater.
Om ledningen i Beijing isoleras/isolerar sig kan den nuvarande regeringen
snabbt komma att ersättas med en långt mer aggressiv och nationalistisk,
inriktad på att t ex till varje pris återupprätta Storkina med Taiwan som en
självklar del. Även om detta inte sker har Beijing förutsättningar att
destabilisera. Samtidigt är Folkrepubliken inte opåverkbar. Ökat samarbete
måste emellertid knytas till ovillkorliga krav på demokratisk utveckling och
respekt för mänskliga rättigheter samt folkrättsliga regler för fredlig
samlevnad.
Inför sessionen våren 1998 i FN:s kommission för mänskliga rättigheter
valde EU p g a inre oenighet att lägga ned talan mot Folkrepubliken Kina.
Denna linje har fortsatt under 1999 och 2000. EU hänvisar till värdet av en
"konstruktiv dialog" med ledarna i Beijing. Frågan kan givetvis ställas om
FN:s kommission längre har något berättigande, om inte brott mot FN-
konventionerna kan påtalas i fallet med världens största diktatur. Är det bara
ofarliga, betydelselösa randstater i periferin som världens demokratier vågar
ställa till ansvar för brott mot mänskliga rättigheter?
Bristen på konsekvens och uthållighet i omvärldens kritik av Beijings
fortsatta och omfattande övergrepp på mänskliga rättigheter urholkar
trovärdigheten. Människorättsaktivister och demokratiförkämpar förföljs och
döms alltjämt till långvariga och nedbrytande frihetsberövanden. Ett stöd till
demokratisk utveckling i Folkrepubliken Kina inklusive Hongkong måste
därför utformas inom ramen för en konsekvent, sammanhållen och uthållig
strategi.
Ett från svenskt håll tydligt och generellt stöd för demokratiska strävanden
i varje icke-demokratiskt land är svårare att bemöta för ledningen i Beijing.
Ett sådant stöd bör utformas så att möjlighet finns att ge asyl till politiska
aktivister som förföljs i Folkrepubliken. Samtidigt får inte stödet för
Hongkongs demokratiförespråkare upphöra. Det måste klargöras att Sverige
och övriga västländer ser mycket negativt på inskränkningarna i de
demokratiska friheter som hade uppnåtts.
Folkrepubliken Kina har mycket att förlora på en konfrontation med väst.
Väst bör utnyttja detta och ställa krav på att dess ledning behandlar
oliktänkande och minoriteter väl och få det att inse att allteftersom man
liberaliserar landet desto större blir de utländska investeringarna, desto mer
ökar handeln och därigenom tillväxten. Ett Kina uppbundet av internationella
regler och avtal ger en bättre garanti för gott beteende än ett bakbundet
inträngt Kina. Detta ligger i hög grad i Folkrepublikens eget intresse.
Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med Taiwan. Taiwans
representationskontor i Stockholm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den
svenska representationen i Taipei bör förstärkas. Representationen visade sig
vara ytterst värdefull för att tillvarata de omfattande svenska intressena i
Taiwan i samband med den stora jordbävningskatastrofen i september 1999.
Sverige bör inom EU medverka till att EU upprättar ett informationskontor i
Taipei.
Det är i det sammanhanget upprörande att svenska myndigheter vägrar att
utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning,
samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på
löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana i detta fall
inte kan ha tillkommit utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare från
demokratiska stater får aldrig vägras inresa i Sverige av politiska etikettskäl.
Kina, Taiwan och WTO
Med den amerikanska kongressens beslut att godkänna att
Kina blir medlem i Världshandelsorganisationen WTO
möjliggörs att Kina redan före utgången av 2000 kan bli
medlem. Det är ett välkommet och betydelsefullt steg. Det
kommer att innebära stora åtaganden för Kina men också att
stora möjligheter öppnar sig för landets fortsatta integration i
den globala ekonomin. På sikt kan de förändringar som
WTO-medlemskapet innebär visa sig vara de mest
betydelsefulla också för Kinas långsiktiga såväl ekonomiska
som politiska utveckling.
När nu frågan om Kinas WTO-medlemskap är löst, är det ytterst angeläget
att även Taiwan kan beredas plats i WTO i snar anslutning till Kinas inträde.
Taiwan är en av världens stora handelsnationer och t ex världsledande inom
flera viktiga sektorer av IT-branschen. Det är inte acceptabelt om Kina tillåts
sätta käppar i hjulen eller försena Taiwans inträde i WTO. Ett snart och
fullständigt deltagande från Kina och Taiwan inom ramen för WTO kan
också komma att få viktiga förtroendeskapande effekter vad avser
förhållandet dem emellan.
Ett Kina - Kina, Taiwan
och FN
Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela
Kina har i förhållande till Asiens mest lovande demokrati
Taiwan tar sig ständigt nya ytterst arroganta och aggressiva
uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan
fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996
saknar motstycke internationellt. Omvärldens beslut i
samband med att folkrepubliken övertog Taiwans plats i
FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande
av att regimen där fått världssamfundets godkännande på att
vara den legitima företrädaren för ett och ett enda Kina
När omvärlden 1971 genom generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut
Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i
FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter,
dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes
utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei
kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta
accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar däremot med
såväl Tyskland som Korea, att någon entydig enstatsdoktrin inte finns
internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att varken
regeringen i Peking eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon
demokratisk legitimitet.
Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande exemplet på att
demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något som har universell
giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om "asiatiska värden" när
det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien
har på Taiwan avslöjats. Det är bara oförbätterliga politiska ledares rädsla för
ett öppet och demokratiskt samhälle.
Presidentvalen i mars 1996 och mars 2000 och de parlaments- och
borgmästarval som hölls i december 1998 var mönsterexempel för Asiens
många hel- eller halvdiktaturer. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer
segrade utmanaren. I Taiwans direktvalda parlament är 20 % av de valda
kvinnor i klar kontrast till förhållandena i de flesta andra asiatiska
parlament.
I detta avseendet borde därför inte EU och dess medlemsstater behöva hymla.
Tvärtom bör exemplet Taiwan lyftas fram och på alla sätt stödjas och
uppmuntras, oavsett hur mycket regimen i Peking uttrycker sina hot.
Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera
statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska
former. Även om principen om "Ett Kina" lever vidare, kan den aldrig med
någon automatik ge regimen i Peking något slags ensamföreträdarrätt. Det
saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i
Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria
och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste
världssamfundet också vara entydigt.
FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi
acceptera att alla stater inte är demokratiska och att deras företrädare därför
inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emellertid inte vara
acceptabelt
att en stabil statsbildning med demokratiskt styre och legitimitet ställs
utanför
världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap om landet
önskar söka medlemskap. Exemplen på hur man redan under kalla kriget
kunde hantera två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas några
formella hinder för Taiwans fulla deltagande i folkgemenskapens
institutioner. Enda hindret är Pekings veto. Det bör vi inte medverka till att
dölja.
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU
bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av
Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska
val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Så sent som vid
generalförsamlingens öppnande i september 2000 väcktes åter frågan av ett
antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll
som vanligt på Kinas veto. Varken Sverige eller EU stod bakom
ansträngningarna att bereda plats för Asiens mest vitala demokrati och dess
23 miljoner invånare i FN-familjen. Sverige och EU bör i fortsättningen aktivt
stödja detta förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika
underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.
I Hongkong bestämmer
Beijing takten på
demokratin
Hongkong "återförenades" den 1 juli 1997 med
Folkrepubliken Kina enligt den överenskommelse som 1984
slöts mellan Storbritannien och Kina under formeln "ett
land, två system". Hongkong ska tillförsäkras en hög grad av
självständighet och att få behålla sitt marknadsekonomiska
system. Återföreningen genomfördes utan att människorna i
Hongkong fick tillfälle att själva ta ställning till
förändringen.
Sedan slutet av 80-talet genomfördes successivt en demokratisering av det
politiska systemet under det brittiska styret. Valen till den rådgivande
parlamentariska församlingen (LegCo) blev successivt direkta. Den
demokratiska oppositionen under oppositionsledaren Martin Lee var mest
framgångsrik i de val som hölls under det brittiska styret - det sista 1995.
Beijing erkände aldrig de demokratiska förändringar som ägde rum och
inrättade en handplockad parlamentarisk församling redan före den 1 juli
1997, vilken fram till dess sammanträdde på den kinesiska sidan gränsen. Den
1 juli 1997 upplöstes det demokratiskt folkvalda LegCo. I den handplockade
församlingen fanns inga företrädare för den demokratiska oppositionen.
De första valen till LegCo efter återföreningen genomfördes i maj 1998.
Valsystemet innebar att 1/3 av LegCos 60 ledamöter utsågs i direkta val -
resten i av Beijing mer eller mindre kontrollerade korporativa yrkesvalkretsar.
De direktvalda valdes i proportionella val till skillnad från tidigare i
enmansvalkretsar för att därigenom minska den demokratiska oppositionens
genomslagskraft. Trots detta vann demokraterna under rekordhögt
valdeltagande 2/3 av de direktvalda ledamöterna men bara 17 av LegCos
sammanlagt 60 ledamöter.
Den brittiske guvernören ersattes 1997 av den till Beijing tidigare i
tacksamhetsskuld satte Hongkongredaren Tung Chee-hwa som Chief
Executive. Den demokratiska oppositionen har sedan valet 1998 starkt
kritiserat dels valsystemet som förhindrar ett demokratiskt genomslag och
dels att LegCo bara är rådgivande, så att Tung Chee-hwa och hans
administration inte står till svars inför LegCo. Även om antalet direktvalda
mandat planeras att successivt utökas kommer Beijing även framgent att
kunna kontrollera majoriteten i LegCo.
Den 10 september 2000 ägde för andra gången val till LegCo rum. Antalet
direktvalda mandat var nu 24. Den minskade legitimitet som LegCos
inskränkta befogenheter demonstrerat, Tung Chee-hwas alltmer av skandaler
och inkompetens sjunkande folkliga stöd och en rad s k "affärer" ledde till att
valdeltagandet sjönk markant. Demokraterna minskade sin väljarandel men är
fortsatt störst bland väljarna. totalt vann demokraterna ytterligare något
mandat i LegCo.
Det politiska system som Beijing återinförde i juli 1997 omöjliggör ett
genomslag för folkviljan och försäkrar därmed Beijing fortsatt kontroll. Det
är angeläget att Sverige och EU fortsatt stöder arbetet på en fullständig
demokratisering av Hongkong med ett fullt direktvalt parlament inför vilket
de styrande är direkt ansvariga.
Tibet och Xinjiang
Dagens Kina är ett resultat av en ofta dramatisk historisk
expansion under vilken stora områden med icke-kinesisk
befolkning införlivats under Beijings kontroll. I officiell
kinesisk ideologi - kommunistisk såväl som nationalistisk -
är det en nationell plikt att slå vakt om varje tum av det Kina
som därmed uppnåtts. Det är i det perspektivet man ska se
den kollektiva förödmjukelse som kineser upplevde och
fortfarande upplever sig ha utstått under omvärldens
agerande i Kina under de två senaste århundradena. Det är
inte minst i det perspektivet man ska se den fullständigt
kompromisslösa synen på Taiwanfrågan, som onekligen har
ett mycket starkt folkligt stöd, som resultat av generationers
nationalistiska indoktrinering.
I framförallt två av de historiskt erövrade områdena med egen icke-
kinesisk ursprungsbefolkning med en helt egen inhemsk religion eller islam -
Tibet och Xinjiang i västra Kina - reses krav på självbestämmande.
Problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget
hela tiden ökar. Beijing har sedan länge bedrivit samma inflyttningspolitik
som Moskva t ex i de baltiska republikerna och Jakarta i den indonesiska
övärlden länge bedrev för att majoritetsbefolkningen skulle få demografisk
övervikt och därmed kontroll i annekterade territorier med egen
ursprungsbefolkning. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för
självständighet.
Under det senaste året har de kinesiska myndigheterna vid upprepade
tillfällen slagit till mot oppositionella uighurer i Xinjiang. Dödsdomar och
långvariga fängelsestraff utdöms efter ofta ytterst summariska rättgångar mot
s k terrorister. Liksom i det egentliga Kina är makthavarna rigoröst
misstänksamma och ingriper kompromisslöst mot allt som inte är under deras
kontroll.
I samband med FN:s stora möte med världens religiösa ledare
sensommaren 2000 lyckades Beijing tvinga FN att avstå från att inbjuda den
tibetanske religiöse ledaren och Nobels fredspris-tagaren Dalai lama. Detta är
djupt ovärdigt Förenta nationerna.
Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående
självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa
förutsättningar att vårda och utveckla kulturella särdrag utan att riskera hot
eller förföljelser.