Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att klart och tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik och hot om väpnat våld mot Taiwan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sverige, EU och brotten mot mänskliga fri- och rättigheter i Kina.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi för stöd till demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Folkrepubliken Kina.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges och EU:s behandling av brott mot mänskliga fri- och rättigheter i Kina inom ramen för granskningsarbetet i FN:s kommission för mänskliga fri- och rättigheter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Taiwans representationskontor i Stockholm.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svensk representation i Taipei.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs OM att verka för att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besöksvisering för taiwanesiska medborgare till Sverige.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kina, Taiwan och WTO.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kina, Taiwan och FN.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Taiwans representation i FN:s underorgan.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU fortsatt stöder arbetet på en fullständig demokratisering av Hongkong med ett fullt direktvalt parlament inför vilket de styrande är direkt ansvariga.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen i Tibet och i Xinjiang.
Presidentvalet på Taiwan - en lektion i demokrati
Det andra direktvalda presidentvalet på Taiwan den 18 mars 2000 blev en lysande uppvisning i demokratiskt maktskifte. Efter mer än 50 års maktinnehav på Taiwan lämnade det gamla regeringspartiet Kuomintang (KMT) över regeringsmakten till det liberala oppositionspartiet Demokratiska Progressiva Partiet (DPP). DPP:s kandidat, förre borgmästaren i Taipei, Chen Shui-bien, gick segrande ur presidentvalet. Det var första gången i historien, som ett maktskifte ägde rum i demokratiska och fredliga former inom den kinesiska kultursfären.
Presidentinstallationen den 20 maj blev en manifestation av hur ett genomgripande maktskifte äger rum i en mogen demokrati - så främmande för fastlands-Kina och stora delar av Asien. "Taiwan har rest sig" förklarade president Chen i sitt installationstal, där han anspelade på Mao Zedongs tal på Himmelska fridens torg i oktober 1949, när han utropade Folkrepubliken Kina efter det kinesiska inbördeskrigets slut. Med presidentskiftet på Taiwan har Taiwans folk slutgiltigt visat att man är herre i eget hus.
Presidentinstallationen i Taipei den 20 maj illustrerade också på ett tydligt sätt vilken omöjlig sits den demokratiska omvärlden försatt sig i. När den på kort tid mest framgångsrika demokratin i Asien firar sina demokratiska prestationer, ser sig den demokratiska världen inte i stånd att uttrycka sin uppskattning genom en fysisk närvaro.
Ingenstans manifesterades detta tydligare än av det officiella Sverige. Frånvaron i Taipei underströks av den samtidiga närvaron i Beijing av en högnivådelegation ledd av vice statsministern för att fira 50 års diplomatiska förbindelser mellan Sverige och världens största diktatur. Folkpartiet liberalernas partiledare Lars Leijonborg fanns däremot på plats i Taipei för att hylla den taiwanesiska demokratin och president Chen Shui-bien, det liberala systerpartiets presidentkandidat.
Oron för att den nya DPP-ledda administrationen skulle ge sig ut på äventyrligheter i den infekterade frågan om relationerna mellan Kina och Taiwan har helt kommit på skam. Det tidigare öppet självständighetsförespråkande DPP har under senare år sökt sig mot en mer dialoginriktad politik i fråga om förhållandet till Beijing. Genom att göra den avgående KMT-administrationens försvarsminister till sin premiärminister angav president Chen tonen på hemmaplan. Redan i sitt installationstal gav Chen prov på en ärlig vilja till återupptagen dialog med Beijing för att kunna hantera de känsliga relationerna på fredlig väg.
De åldrande ledarna för det alltmer stelbenta kommunistiska styret i Beijing tycktes återigen bli tagna på sängen av utvecklingen på Taiwan. Den totala okunskapen om hur en modern demokrati fungerar manifesterades av de öppna hot och vredesutbrott som de kinesiska ledarna ackompanjerade presidentvalrörelsen med.
Inför de första direkta presidentvalen 1996 genomförde Kina robotövningar med mål nära taiwanesiska hamnar. Resultatet blev en uppslutning bakom den sittande presidenten Lee Teng-hui, som var Beijings måltavla. Fyra veckor före valet i mars i år publicerade Kina en vitbok om sin syn på Taiwanfrågan, där man öppet hotade med krig, om Taiwan dröjde för länge med den av Kina krävda "återföreningen". Hotet riktade sig framför allt mot DPP och dess presidentkandidat Chen Shui-bien. Hotet ackompanjerades av ett ytterst hotfullt vredesutbrott av den kinesiska premiärministern Zhu Rongji. Först efter denna inblandning gick Chen på allvar loss i kampen om presidentposten.
President Chen gick omedelbart efter sommarens toppmöte på den koreanska halvön ut och föreslog ett toppmöte mellan ledarna i Kina och Taiwan för att skapa förutsättningar för en fredlig dialog och fredliga relationer på jämbördig bas. Chen har också i övrigt på ett i alla fall för omvärlden oväntat pragmatiskt sätt förhållit sig till frågorna om hur relationerna mellan Kina och Taiwan ska skötas. Han har t o m förklarat - i strid med självständighetsivrarna på Taiwan - att "Ett Kina" är en option, om än givetvis inte den enda, i kommande samtal mellan Taipei och Beijing.
Vårens och sommarens kompromisslösa utfall och uttalanden från Beijing tycks olyckligtvis ha målat in de kinesiska ledarna i ett hörn. Deras tro på att hot ska få effekt på Taiwan har gjort att det, inte minst på hemmaplan, kan vara svårt att finna en förklaring till ett mer realistiskt och därför mer pragmatiskt förhållningssätt till en kommande återupptagen dialog mellan Kina och Taiwan. Under sensommaren kom försiktiga antydningar om att "Kina är ett, och Folkrepubliken Kina och Taiwan är båda delar därav", vilket kan tolkas som att de båda ska kunna ha en jämbördig förhandlingsnivå. Med stor sannolikhet kommer frågan knappast att föras framåt i avvaktan på utfallet av den kinesiska partikongressen 2002.
Folkrepubliken Kina - en alltmer insnärjd regim
På nationaldagen den 1 oktober arresterades ett tusental medlemmar - bland dem många barn - av den kinesiska falungongrörelsen på Himmelska fridens torg i Beijing. I närmare två år har den helt opolitiska falungongrörelsen gäckat de kinesiska makthavarna och deras förtryckarapparat. Nästan dagligen manifesterar "medlemmar" i falungong, genom att öppet framträda på allmän plats runt om i Kina, Beijings hänsynslösa förföljelse av allt som det åldrande ledarskapet inte kan kontrollera, men också dess växande oförmåga att kontrollera människorna i världens största diktatur.
På samma sätt måste man se den starka reaktionen på att påven den 1 oktober helgonförklarade 120 kineser och utländska missionärer som verkat i Kina fram till 1930 - 19 år före Folkrepubliken Kinas utropande! Beijing fördömde det hela som en "glorifiering av imperialismen". En lång rad präster och lekmän i av regimen icke kontrollerade kristna samfund har också på senare år förföljts och dömts till långvariga fängelsestraff. Nyligen aviserades en än mer brutal tillämpning av ettbarnspolitiken i Kina.
Det av många i västvärlden övervärderade "ekonomiska undret" i Kina har många och oroväckande baksidor. Snabbt växande sociala och regionala klyftor skapar ett alltmer okontrollerbart folkligt missnöje. Ständigt nya, inte sällan våldsamma, missnöjesyttringar rapporteras nästan dagligen från många håll runt om i Kina. Arbetar- och bondeprotester, det historiskt kanske allvarligaste hotet mot varje sittande ledning i Beijing, avlöser varandra. Det i många avseenden mycket välkomna kommande WTO-medlemskapet för Kina kan åtminstone i ett inledande skede komma att förstärka dessa tendenser, när den hittills strikt statskontrollerade kinesiska ekonomin ska möta öppen utländsk konkurrens och avreglering.
Kontrasten mellan den explosionsartade ekonomiska utvecklingen i de östra och södra kustregionerna å ena sidan och de mer efterblivna regionerna i det inre och särskilt västra Kina är en svår huvudvärk för det kinesiska ledarskapet. Till det kommer också en allt svårare och mer utbredd korruption inom det officiella systemet. Uppmärksammade korruptionsrättegångar och drakoniska straff mot ledare på mellannivå är mera uttryck för försök att ge den allmänna opinionen intryck av att problement tas på allvar och ofta snarare uttryck för inre maktkamp inom systemet än verkningsfulla försök att stoppa den utmanande korruptionen.
Den mest explosiva utvecklingen framöver ligger kanske inom miljöområdet. Den ekonomiska och demografiska utvecklingen utsätter Kinas natur för allt större påfrestningar. Miljöförstöring och utsläpp är gigantiska, inte minst i de traditionella industriområdena i nordöstra Kina. Vattenförsörjningen är ett akut och snabbt växande problem i stora delar av Kina. Energiförsörjningen kan vara helt avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen och för moderniseringen av den kinesiska ekonomin.
Den tredje generationen ledare i Beijing ser det kommande generationsskiftet närma sig alltmer utan att tillnärmelsevis ha skaffat sig den auktoritet och legitimitet som i någon mening präglade generationerna under Mao Zedong respektive Deng Xiao-ping. Den långtgående handlingsförlamning som tycks prägla ledarskapet under Jiang Zemin är ett uttryck för detta och förklarar säkert mycket av den rigida reaktionen på pluralism och demokratikrav inom Kina liksom oförmågan att hantera den nya verkligheten på Taiwan. Det är svårt att sia om huruvida den nya generation som beräknas ta vid vid den 16:e partikongressen hösten 2002 kommer att ha större auktoritet och förmåga att föra Kina in i en ny modern tid i en alltmer globaliserad och öppen värld.
Kina-Taiwan - den asiatiska krutdurken
Händelserna våren 1996, sommaren 1999 och återigen under våren 2000 visar att Taiwanfrågan alltmer utgör den mest explosiva eller åtminstone mest känsliga oroshärden i Kinas relationer till sitt grannskap och därmed en av de allvarligaste i ett globalt säkerhetspolitiskt perspektiv. Den rör inte bara indirekt USA:s roll i regionen utan också ett stort antal av grannländernas och hur de bedömer sin säkerhet
I Folkrepubliken Kina är enigheten stor att Taiwan en dag skall återförenas med fastlandet. Det torde i hög grad sammanhänga med strävan att återställa de nationella oförätter, som man i Kina anser sig ha utsatts för från omvärldens sida de senaste århundradena. Skulle Taiwan förklara sig formellt självständigt, är sannolikheten stor att ledningen i Beijing av inrikespolitiska skäl kanske inte ser något annat alternativ än att svara med militära medel. Detta riskerar i sin tur att destabilisera hela regionen.
Missilkrisen i mars 1996 gav Beijing signalen att USA inte självklart skulle avstå från att ingripa i ett sådant läge. Om ledningen i Beijing beslutar sig för att blockera ön genom att stänga transportlederna runt om och till Taiwan får det allvarliga konsekvenser bl a för Japan vars oljeimport anländer via dessa rutter.
Det är bl a i detta perspektiv man ska se diskussionerna om ett missilförsvar (Theater Missile Defence, TMD) i såväl USA, Japan som Taiwan, liksom Kinas mycket starka kritik mot sådana planer. För Taiwan utgör den snabba utbyggnaden av den kinesiska kort- och medeldistansmissilkapaciteten ett stort orosmoment. För Taiwan är det angeläget att USA lever upp till förpliktelserna i Taiwan Relations Act från 1982 och förser Taiwan med nödvändig försvarsmateriel.
All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas klart och entydigt. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt erkännande är det i strid med folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten i FN-stadgans mening. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt entydigt gentemot den kinesiska statsledningen.
Sverige och EU - Kina och Taiwan
USA och EU-länderna - även sinsemellan - har visat upp en närmast fullständig provkarta på inkonsekvens, motstridighet och konkurrens i förhållande till den snabbt växande marknaden i världens folkrikaste stat. Sverige bör därför inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik verka för en samlad och effektiv politik för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Folkrepubliken Kina. Det bör dessutom ske i samarbete med USA och andra ledande demokratiska stater.
Om ledningen i Beijing isoleras/isolerar sig kan den nuvarande regeringen snabbt komma att ersättas med en långt mer aggressiv och nationalistisk, inriktad på att t ex till varje pris återupprätta Storkina med Taiwan som en självklar del. Även om detta inte sker har Beijing förutsättningar att destabilisera. Samtidigt är Folkrepubliken inte opåverkbar. Ökat samarbete måste emellertid knytas till ovillkorliga krav på demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter samt folkrättsliga regler för fredlig samlevnad.
Inför sessionen våren 1998 i FN:s kommission för mänskliga rättigheter valde EU p g a inre oenighet att lägga ned talan mot Folkrepubliken Kina. Denna linje har fortsatt under 1999 och 2000. EU hänvisar till värdet av en "konstruktiv dialog" med ledarna i Beijing. Frågan kan givetvis ställas om FN:s kommission längre har något berättigande, om inte brott mot FN- konventionerna kan påtalas i fallet med världens största diktatur. Är det bara ofarliga, betydelselösa randstater i periferin som världens demokratier vågar ställa till ansvar för brott mot mänskliga rättigheter?
Bristen på konsekvens och uthållighet i omvärldens kritik av Beijings fortsatta och omfattande övergrepp på mänskliga rättigheter urholkar trovärdigheten. Människorättsaktivister och demokratiförkämpar förföljs och döms alltjämt till långvariga och nedbrytande frihetsberövanden. Ett stöd till demokratisk utveckling i Folkrepubliken Kina inklusive Hongkong måste därför utformas inom ramen för en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi.
Ett från svenskt håll tydligt och generellt stöd för demokratiska strävanden i varje icke-demokratiskt land är svårare att bemöta för ledningen i Beijing. Ett sådant stöd bör utformas så att möjlighet finns att ge asyl till politiska aktivister som förföljs i Folkrepubliken. Samtidigt får inte stödet för Hongkongs demokratiförespråkare upphöra. Det måste klargöras att Sverige och övriga västländer ser mycket negativt på inskränkningarna i de demokratiska friheter som hade uppnåtts.
Folkrepubliken Kina har mycket att förlora på en konfrontation med väst. Väst bör utnyttja detta och ställa krav på att dess ledning behandlar oliktänkande och minoriteter väl och få det att inse att allteftersom man liberaliserar landet desto större blir de utländska investeringarna, desto mer ökar handeln och därigenom tillväxten. Ett Kina uppbundet av internationella regler och avtal ger en bättre garanti för gott beteende än ett bakbundet inträngt Kina. Detta ligger i hög grad i Folkrepublikens eget intresse.
Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med Taiwan. Taiwans representationskontor i Stockholm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den svenska representationen i Taipei bör förstärkas. Representationen visade sig vara ytterst värdefull för att tillvarata de omfattande svenska intressena i Taiwan i samband med den stora jordbävningskatastrofen i september 1999. Sverige bör inom EU medverka till att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
Det är i det sammanhanget upprörande att svenska myndigheter vägrar att utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning, samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana i detta fall inte kan ha tillkommit utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare från demokratiska stater får aldrig vägras inresa i Sverige av politiska etikettskäl.
Kina, Taiwan och WTO
Med den amerikanska kongressens beslut att godkänna att Kina blir medlem i Världshandelsorganisationen WTO möjliggörs att Kina redan före utgången av 2000 kan bli medlem. Det är ett välkommet och betydelsefullt steg. Det kommer att innebära stora åtaganden för Kina men också att stora möjligheter öppnar sig för landets fortsatta integration i den globala ekonomin. På sikt kan de förändringar som WTO-medlemskapet innebär visa sig vara de mest betydelsefulla också för Kinas långsiktiga såväl ekonomiska som politiska utveckling.
När nu frågan om Kinas WTO-medlemskap är löst, är det ytterst angeläget att även Taiwan kan beredas plats i WTO i snar anslutning till Kinas inträde. Taiwan är en av världens stora handelsnationer och t ex världsledande inom flera viktiga sektorer av IT-branschen. Det är inte acceptabelt om Kina tillåts sätta käppar i hjulen eller försena Taiwans inträde i WTO. Ett snart och fullständigt deltagande från Kina och Taiwan inom ramen för WTO kan också komma att få viktiga förtroendeskapande effekter vad avser förhållandet dem emellan.
Ett Kina - Kina, Taiwan och FN
Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela Kina har i förhållande till Asiens mest lovande demokrati Taiwan tar sig ständigt nya ytterst arroganta och aggressiva uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknar motstycke internationellt. Omvärldens beslut i samband med att folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande av att regimen där fått världssamfundets godkännande på att vara den legitima företrädaren för ett och ett enda Kina
När omvärlden 1971 genom generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar däremot med såväl Tyskland som Korea, att någon entydig enstatsdoktrin inte finns internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att varken regeringen i Peking eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon demokratisk legitimitet.
Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något som har universell giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om "asiatiska värden" när det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har på Taiwan avslöjats. Det är bara oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Presidentvalen i mars 1996 och mars 2000 och de parlaments- och borgmästarval som hölls i december 1998 var mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer segrade utmanaren. I Taiwans direktvalda parlament är 20 % av de valda kvinnor i klar kontrast till förhållandena i de flesta andra asiatiska parlament. I detta avseendet borde därför inte EU och dess medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet Taiwan lyftas fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur mycket regimen i Peking uttrycker sina hot.
Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska former. Även om principen om "Ett Kina" lever vidare, kan den aldrig med någon automatik ge regimen i Peking något slags ensamföreträdarrätt. Det saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste världssamfundet också vara entydigt.
FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och att deras företrädare därför inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en stabil statsbildning med demokratiskt styre och legitimitet ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap. Exemplen på hur man redan under kalla kriget kunde hantera två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas några formella hinder för Taiwans fulla deltagande i folkgemenskapens institutioner. Enda hindret är Pekings veto. Det bör vi inte medverka till att dölja.
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Så sent som vid generalförsamlingens öppnande i september 2000 väcktes åter frågan av ett antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll som vanligt på Kinas veto. Varken Sverige eller EU stod bakom ansträngningarna att bereda plats för Asiens mest vitala demokrati och dess 23 miljoner invånare i FN-familjen. Sverige och EU bör i fortsättningen aktivt stödja detta förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.
I Hongkong bestämmer Beijing takten på demokratin
Hongkong "återförenades" den 1 juli 1997 med Folkrepubliken Kina enligt den överenskommelse som 1984 slöts mellan Storbritannien och Kina under formeln "ett land, två system". Hongkong ska tillförsäkras en hög grad av självständighet och att få behålla sitt marknadsekonomiska system. Återföreningen genomfördes utan att människorna i Hongkong fick tillfälle att själva ta ställning till förändringen.
Sedan slutet av 80-talet genomfördes successivt en demokratisering av det politiska systemet under det brittiska styret. Valen till den rådgivande parlamentariska församlingen (LegCo) blev successivt direkta. Den demokratiska oppositionen under oppositionsledaren Martin Lee var mest framgångsrik i de val som hölls under det brittiska styret - det sista 1995. Beijing erkände aldrig de demokratiska förändringar som ägde rum och inrättade en handplockad parlamentarisk församling redan före den 1 juli 1997, vilken fram till dess sammanträdde på den kinesiska sidan gränsen. Den 1 juli 1997 upplöstes det demokratiskt folkvalda LegCo. I den handplockade församlingen fanns inga företrädare för den demokratiska oppositionen.
De första valen till LegCo efter återföreningen genomfördes i maj 1998. Valsystemet innebar att 1/3 av LegCos 60 ledamöter utsågs i direkta val - resten i av Beijing mer eller mindre kontrollerade korporativa yrkesvalkretsar. De direktvalda valdes i proportionella val till skillnad från tidigare i enmansvalkretsar för att därigenom minska den demokratiska oppositionens genomslagskraft. Trots detta vann demokraterna under rekordhögt valdeltagande 2/3 av de direktvalda ledamöterna men bara 17 av LegCos sammanlagt 60 ledamöter.
Den brittiske guvernören ersattes 1997 av den till Beijing tidigare i tacksamhetsskuld satte Hongkongredaren Tung Chee-hwa som Chief Executive. Den demokratiska oppositionen har sedan valet 1998 starkt kritiserat dels valsystemet som förhindrar ett demokratiskt genomslag och dels att LegCo bara är rådgivande, så att Tung Chee-hwa och hans administration inte står till svars inför LegCo. Även om antalet direktvalda mandat planeras att successivt utökas kommer Beijing även framgent att kunna kontrollera majoriteten i LegCo.
Den 10 september 2000 ägde för andra gången val till LegCo rum. Antalet direktvalda mandat var nu 24. Den minskade legitimitet som LegCos inskränkta befogenheter demonstrerat, Tung Chee-hwas alltmer av skandaler och inkompetens sjunkande folkliga stöd och en rad s k "affärer" ledde till att valdeltagandet sjönk markant. Demokraterna minskade sin väljarandel men är fortsatt störst bland väljarna. totalt vann demokraterna ytterligare något mandat i LegCo.
Det politiska system som Beijing återinförde i juli 1997 omöjliggör ett genomslag för folkviljan och försäkrar därmed Beijing fortsatt kontroll. Det är angeläget att Sverige och EU fortsatt stöder arbetet på en fullständig demokratisering av Hongkong med ett fullt direktvalt parlament inför vilket de styrande är direkt ansvariga.
Tibet och Xinjiang
Dagens Kina är ett resultat av en ofta dramatisk historisk expansion under vilken stora områden med icke-kinesisk befolkning införlivats under Beijings kontroll. I officiell kinesisk ideologi - kommunistisk såväl som nationalistisk - är det en nationell plikt att slå vakt om varje tum av det Kina som därmed uppnåtts. Det är i det perspektivet man ska se den kollektiva förödmjukelse som kineser upplevde och fortfarande upplever sig ha utstått under omvärldens agerande i Kina under de två senaste århundradena. Det är inte minst i det perspektivet man ska se den fullständigt kompromisslösa synen på Taiwanfrågan, som onekligen har ett mycket starkt folkligt stöd, som resultat av generationers nationalistiska indoktrinering.
I framförallt två av de historiskt erövrade områdena med egen icke- kinesisk ursprungsbefolkning med en helt egen inhemsk religion eller islam - Tibet och Xinjiang i västra Kina - reses krav på självbestämmande. Problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget hela tiden ökar. Beijing har sedan länge bedrivit samma inflyttningspolitik som Moskva t ex i de baltiska republikerna och Jakarta i den indonesiska övärlden länge bedrev för att majoritetsbefolkningen skulle få demografisk övervikt och därmed kontroll i annekterade territorier med egen ursprungsbefolkning. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för självständighet.
Under det senaste året har de kinesiska myndigheterna vid upprepade tillfällen slagit till mot oppositionella uighurer i Xinjiang. Dödsdomar och långvariga fängelsestraff utdöms efter ofta ytterst summariska rättgångar mot s k terrorister. Liksom i det egentliga Kina är makthavarna rigoröst misstänksamma och ingriper kompromisslöst mot allt som inte är under deras kontroll.
I samband med FN:s stora möte med världens religiösa ledare sensommaren 2000 lyckades Beijing tvinga FN att avstå från att inbjuda den tibetanske religiöse ledaren och Nobels fredspris-tagaren Dalai lama. Detta är djupt ovärdigt Förenta nationerna.
Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.
Stockholm den 2 oktober 2000
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)