1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en omfattande och varaktig internationell insats för att skapa
förutsättningar för varaktig demokrati och fredlig samlevnad på Balkan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den fortsatta Natoutvidgningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Serbien.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de internationella sanktionerna mot Serbien.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alla som bodde i Kosovo före kriget skall ges möjlighet att
fortsätta leva i Kosovo i fred och säkerhet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningarna för demokrati och fredlig samlevnad i
Bosnien.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten för alla som tvingats fly under krigen på Balkan att
oavsett etnisk tillhörighet kunna återvända hem.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fortsatt stöd till Montenegro i dess strävanden mot fortsatta
politiska och ekonomiska reformer och ökat europeiskt samarbete.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att särskilt uppmärksamma behovet av stöd till och samarbete
med Makedonien.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningarna för en snabb integration i olika europeiska
samarbetssträvanden.
Ett nytt millennium - nya
vindar på Balkan
Det nya millenniet var bara tre dagar gammalt, när
förnyelsens vindar svepte in över Balkan och började sopa
undan de unkna resterna av 90-talets nationalistiska
bastioner, som förorsakat så mycket mänskligt lidande och
lagt stora delar av Balkan och det forna Jugoslavien i
spillror. Under de sista skälvande veckorna av det gamla
seklet utkämpade den kroatiske presidenten Franjo Tudjman
sin kamp mot döden, för att slutligen avlida den 10
december.
Den 3 januari svepte en koalition sammansatt av den demokratiska
oppositionen i Kroatien undan den nationalistiska majoriteten av Tudjmans
HDZ-parti, som styrt Kroatien sedan de första fria valen vid 90-talets början.
Tudjmans politik mot de fördrivna serberna från Krajina och västra
Slavonien, övergreppen mot oberoende medier i Kroatien och inte minst
stödet till de extrema kroatiska ledarna i Herceg-Bosna i Bosnien isolerade
Kroatien alltmer från de västliga demokratierna.
Den nya demokratiska regeringsmajoriteten hade inte mer än hunnit
installera sig i regeringsbyggnaderna när presidentvalet efter Tudjman den 26
januari reulterade i att den oberoende kandidaten Stipe Mesic vann en
storseger. Mesic var den kroatiske ledamoten av det jugoslaviska
presidentrådet, som våren 1991 förvägrades tillträda som president i
Jugoslavien enligt rådande rotationsordning, vilket i sin tur innebar att
presidentrådet blockerades och upphörde att fungera. Några månader senare
bröt sig Slovenien och Kroatien ut ur Jugoslavien, förklarade sig självständiga
och överfölls av den serbkontrollerade jugoslaviska folkarmén, varpå 90-
talets alltmer blodiga krig på Balkan följde.
Den minsta gemensamma nämnaren men i allt väsentligt dominerande
aktören bakom alla moment i denna katastrofala utveckling har varit den
serbiske presidenten Slobodan Milo evic. Tudjmans nationalistiska drömmar
gav Milo evic en ursäkt för att ingripa till stöd för de kroatiska serberna i
det
första av de jugoslaviska upplösningskrigen. Enligt många bedömare var
kriget i Bosnien en följd bl a av ett samförstånd mellan Tudjman och
Milo evic att dela Bosnien sinsemellan. I alla händelser tycks Milo evic och
Tudjman ha varit betydelsefulla för varandras totalitära maktutövning och
varit en viktig förutsättning för att förhindra en demokratisk utveckling av
Serbien respektive Kroatien.
Den 24 september 2000, nio månader efter att Tudjman fått en i
demokratiska former vald efterträdare i Kroatien, ställdes Milo evic inför en i
demokratiska former övermäktig utmanare om presidentmakten i Serbien,
Vojislav Ko tunica. Den ständigt manipulerande Milo evic tidigarelade
presidentvalet för att förekomma de stapplande ansträngningarna att ena den
serbiska oppositionen mot Milo evic. Symptomatiskt vägrade den serbiske
nationalisten Vuk Drascovic och hans parti att sluta upp bakom Ko tunica i
valet, men led ett förödande nederlag.
Redan före valet rapporterades Ko tunica ligga klart före Milo evic i alla
opinionsundersökningar. Milo evics ränker verkade till slut inte längre räcka
till för att manipulera opinionen. Nu återstod att manipulera valresultatet, men
inte ens detta lyckades. För att inte utmana den allt starkare folkopinionen
förklarade den politiskt styrda centrala valkommissionen att Ko tunica
erhållit 48,96 % av rösterna, medan Milo evic endast nått 38,62 %. Resultatet
är i sig en våldsam förödmjukelse för Milo evic, men tillräckligt för att tvinga
fram en andra valomgång, med de sista utsikter till mer framgångsrika
manipulationer det skulle kunna medge - en valomgång som planerats till den
8 oktober.
Efter ett decennium av krig och förödelse på Balkan tycks en radikal
vändning kunna vänta bakom hörnet. En absolut förutsättning är att Milo evic
ersätts med en demokratiskt sinnad och vald ledning i Belgrad. Med Vojislav
Ko tunica är den möjligheten större än någonsin tidigare, men långt ifrån
given. Milo evic har alltsedan sitt makttillträde i Belgrad 1986 visat sig vara
den taktiske mästaren i de balkanska ränksmiderierna. Ett Serbien och ett
Kroatien som går mot demokrati och ett allt djupare politiskt och ekonomiskt
samarbete med de övriga europeiska demokratierna och deras samarbetsfora
är avgörande förutsättningar för varaktig fred, demokrati och samarbete på
Balkan. Det nya millenniets första år har vänt en långvarig pessimism till en
avvaktande optimism.
Det är viktigt att den omfattande insats som görs av omvärlden genom FN,
EU och Nato och Stabilitetspakten för Sydosteuropa fullföljs med den
uthållighet som krävs för att medverka till en varaktig utveckling mot fred
och demokrati på hela Balkan.
Det är vidare viktigt för den säkerhetspolitiska stabiliteten i Europa att
Natos engagemang på Balkan inte blir en ursäkt för att slå av på takten i
Natos utvidgning i Öst- och Centraleuropa och inte minst i Baltikum.
Serbien
Krigen och omvärldens sanktioner mot Jugoslavien har
successivt brutit ned vad som återstod av den serbiska
ekonomin. Jugoslavien är idag en politiskt och ekonomiskt
utblottad nation under en i hög grad självförvållad
internationell isolering. Bara om människorna i Jugoslavien
tar sig samman och börjar vägen mot demokrati kan
Jugoslavien återta en plats i den europeiska gemenskapen -
en förutsättning för att människorna där skall kunna påbörja
en ekonomisk och politisk återuppbyggnad. Den vägen kan
serberna bara anträda utan Milo evic - aldrig med honom
eller hans regim.
Den traditionella benägenheten hos Serbien att vända sig inåt och isolera
sig från omvärlden måste brytas för att integrera Serbien i den europeiska
freds- och samarbetsprocessen. Den samlade serbiska oppositionens
ansträngningar att i demokratiska former ersätta Milo evic och hans regim
förtjänar allt stöd från det demokratiska Europa. De FN-beslutade
sanktionerna mot Serbien torde idag i allt väsentligt faktiskt vara ett
instrument i Milo evic's händer, vilket bidrar till att försvaga oppositionens
trovärdighet. Sanktionerna bör, senast i samband med att Milo evic tvingas
avgå från makten i Belgrad, avbrytas.
Vid ett demokratiskt maktskifte i Belgrad är det ytterst angeläget att på alla
sätt skapa förutsättningar för den nya ledningen att påbörja Serbiens långa
och svåra marsch ut ur den ekonomiska och sociala misär, som krig och
internationell isolering inneburit för människorna i Serbien. Förväntningarna
får inte komma på skam. Skulle så ske skapas snabbt grogrund för att den
serbiska nationalismen ska kunna återvända med allt vad det innebär för de
omgivande staterna och freden på Balkan. Insatserna genom den s k
Stabilitetspakten för Sydosteuropa måste avsevärt förstärkas i detta syfte.
Kosovo
Utvecklingen i Kosovo efter Natokampanjen våren 1999 har
bjudit på många och svåra problem. Belgradtrogna serber
och tillresta infiltratörer har på många sätt förorsakat
allvarliga störningar i fredsprocessen. Freds- och
dialoginriktade serber har genom hot och isolering tvingats
till reträtt. Till detta kommer rader av albanska övergrepp
och terrordåd mot serber, romer och andra minoritetsgrupper
i Kosovo. Ledarna för de olika kosovoalbanska
grupperingarna har inte visat sig ha förmåga eller vilja att
förhindra nästan systematiska inslag för att främja en
omvänd etnisk rensning av Kosovo.
Det får inte råda några tvivel om vad det internationella samfundet avser
eller kan tänkas tolerera i fråga om brott mot mänskliga fri- och rättigheter i
Kosovo. Serber och romer som önskar leva och delta i ett fredligt och
demokratiskt Kosovo måste tillförsäkras grundläggande förutsättningar för
detta. På samma sätt som tidigare övergrepp mot kosovoalbaner måste prövas
rättsligt och kompromisslöst måste detsamma ske vad gäller övergrepp idag
mot serber och romer i Kosovo.
De kommande lokalvalen i Kosovo den 28 oktober är viktiga för att
påbörja vägen mot ett Kosovo som styrs i konstitutionella och demokratiska
former. Alla ansträngningar måste göras för att säkerställa att de serber som
önskar delta får möjlighet att göra detta under betingelser som säkrar deras liv
och säkerhet. Om den serbiska valbojkotten blir omfattande, måste man hitta
andra former för att säkerställa ett serbiskt deltagande i formandet av det
framtida fredliga och demokratiska Kosovo.
UCK-gerillans militära och politiska ledning har ett utomordentligt stort
ansvar för att förutsättningar skapas så att alla som levde i Kosovo före kriget
och som vill fortsätta att leva där också kan göra det i fred och säkerhet i
framtiden. Det internationella samfundets humanitära insats för Kosovo var
en insats för att garantera alla invånare i Kosovo fred och säkerhet - inte för
att bana vägen för ett etniskt rent Kosovo. Det kommer att krävas en
långvarig militär och politisk närvaro i Kosovo för att bidra till att skapa
förutsättningar för att återskapa fungerande demokratiska strukturer.
Bosnien
Fredsavtalet i Dayton och Paris i december 1995 byggde på
att omvärlden tvingade den bosniska ledningen att acceptera
de fakta som skapats på marken under 3 1/2 års blodigt krig
som en följd av det serbiska angreppet i april 1992 och de
kroatiska strävandena från 1993 att ta för sig av det
sönderfallande Bosnien. Daytonavtalets bestämmelser om
uppbygganden av den bosniska federationen byggde framför
allt på att hundratusentals människor som tvingats på flykt
under den etniska rensningen skulle kunna återvända hem
och att de ansvariga för krigsförbrytelserna skulle gripas och
åtalas.
De allmänna val som avhållits i september 1996 och i september 1998
samt de kommande valen i november 2000 bygger alla och har byggt på den
faktiska etniska uppdelning som Daytonfredens konstruktion byggde på. Det
är därför föga förvånande att så få framsteg gjorts i fredsprocessen i Bosnien.
Ingenstans på Balkan kan förutsättningar för varaktig fredlig samlevnad
skapas om inte alla ansvariga för krigsförbrytelser ställs till ansvar och alla
som tvingats på flykt har möjlighet att om de så önskar återvända hem. Det
gäller bosnier, serber, kroater, albaner, romer etc.
Montenegro
Montenegro utgör vid sidan av Serbien en av de två
delrepublikerna i det kvarvarande Jugoslavien. Efter
Daytonfreden 1995 har den politiska ledningen i
Montenegro strävat efter en utveckling mot politiska och
ekonomiska reformer som skulle kunna bana väg mot en
ökad integration i Europa. Detta har lett till allt större
motsättningar med Milo evicregimen i Belgrad. Under
Kosovokriget valde Montenegro att ställa sig utanför och att
trots de betydande politiska och militära riskerna låta
flyktingar från Kosovo få en tillflykt i Montenegro. På grund
av den jugoslaviska försvarsmaktens omfattande militära
installationer också i Montenegro, utsattes också
Montenegro för Natos luftbombningar.
Riskerna är betydande att Milo evic i ett trängt läge, som t ex efter det
svåra valbakslaget i september 2000, söker destabilisera eller rent av göra sig
av med den folkvalda ledningen i Montenegro. Sverige och EU bör
intensifiera samarbetet med Montenegro, för att på så sätt understödja en
utveckling mot fortsatta politiska och ekonomiska reformer och en alltmer
intensifierad integration i den europeiska gemenskapen.
Makedonien
Vid sidan av Albanien drabbades Makedonien hårdast av
flyktingvågen från Kosovo. Till skillnad från det etniskt
homogena Albanien utgör det etniskt splittrade Makedonien
en ömtålig statsbildning. Trots mycket svåra ekonomiska
och sociala påfrestningar som en följd av FN-sanktionerna
mot den för Makedonien viktigaste ekonomiska partnern
Jugoslavien och omvärldens handlingsförlamning inför den
grekiska utpressningen inom EU mot ett internationellt
erkännande av Makedonien, var landet innan Kosovokriget
på väg mot att kunna lösa upp ett antal knutar i förhållandet
mellan den makedonska majoriteten och den starka albanska
minoriteten. Den utvecklingen hejdades av de oförskyllda
påfrestningar som Kosovokampanjen medförde för landet.
Sverige bör inom EU verka för att Makedonien inte kommer i skymundan
utan ges särskilt utrymme i det internationella bistånds- och
stabilitetssamarbetet på Balkan. Detta är annars lätt hänt, så länge
Makedonien trots de mycket svåra påfrestningarna på ett anmärkningsvärt
gott sätt lyckas bevara den interna balansen och stabiliteten.
Kroatien
Kroatien valde under president Tudjman en linje, som gjorde
det nödvändigt för omvärlden att visa fasthet i kraven att
normala kriterier gäller också för Kroatiens fortsatta
integration i de europeiska samarbetsformerna. Med den nya
kurs landet slagit in på efter vinterns president- och
parlamenstval har förutsättningarna radikalt förändrats. Det
är viktigt att EU och Nato tar vara på den avgörande
möjlighet att vända utvecklingen på Balkan som maktskiftet
i Zagreb medfört.