I Colombia råder sedan decennier en väpnad kamp som skördat 100 000 -
tals offer. Regelrätta stridigheter förekommer i olika delar av landet
mellan armén och gerilla. Respekten för mänskliga rättigheter och
demokratins institutioner är svag, och framför allt paramilitära grupper
begår massakrer och allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen. Brott
mot internationell humanitär rätt förekommer också från gerillarörelser
och militärer. Den så kallade Plan Colombia har utarbetats av den
colombianska regeringen tillsammans med USA med sikte på att utrota
cocaodlingen. Kritiken mot planen är omfattande inom och utom landet
p.g.a. att 80 % av de 1,3 miljarder dollar som USA lovat ställa upp med
går till militär upprustning och kemiska besprutningar.
Sverige stöder olika biståndsprojekt men har också delvis varit inblandat i
fredssamtal. Motionen föreslår ett ökat svenskt engagemang i
fredsförhandlingarna och i kontaktskapande aktiviteter. Sverige bör inom EU
verka för att EU utarbetar alternativa program för stöd till Colombia, program
som inte ställer sig bakom planer för militär upprustning eller kemiska
besprutningar. Sverige bör utarbeta en strategi för bilateralt arbete med
Colombia men också inom ramen för det svenska ordförandeskapet i EU
liksom i FN-arbetet verka för insatser till stöd för mänskliga rättigheter,
demokrati och fredsförhandlingar.
2 Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen utformar en strategi för svenskt
engagemang i fredsprocessen i Colombia i enlighet med vad som anförs i
motionen.
3 Inledning
Den politiska och sociala situationen i Colombia har sedan decennier
präglats av våld och social instabilitet. Colombia är en av Latinamerikas
äldsta demokratier, men förtroendet för politiken och viljan att deltaga i
det demokratiska arbetet är mycket svaga. Valdeltagandet är lågt. För
många är också ett deltagande förenat med stora risker. De sociala
klyftorna är oerhört stora, med en skev inkomstfördelning. Många barn
tvingas ut i hårt arbete för att bidra till familjens försörjning och i
storstäderna finns många gatubarn. Någon jordreform har aldrig ägt rum
så större delen av de bästa jordarna tillhör ett litet antal storgodsägare.
Den väpnade konflikten och den alltmer oroande situationen för
mänskliga rättigheter har lett till ett samhälle i kris. Detta trots att eller
kanske p.g.a. att Colombia är ett land med rika naturtillgångar. En stor
andel av budgeten går till utgifter för militär och polis, medan anslag för
utbildning och hälsovård är otillräckliga.
Från 1970 och framåt har cocaproduktionen och exporten av densamma
ökat drastiskt. Den colombianska ekonomin har under 1999 och år 2000
försämrats, arbetslösheten ökat, BNI och minimilönen sjunkit. I det politiska
livet har ledande politikers faktiska eller påstådda inkomster från
narkotikasyndikat spelat in. Den internationella efterfrågan på kokain från
Colombia har lett till en snabb expansion av produktion i storindustriell skala.
Förvisso har flera narkotikakarteller i Colombia tjänat stora pengar på detta.
Likafullt anser många colombianer att ansträngningarna från de länder, dit
cocan exporteras, är halvhjärtade för att få stopp på efterfrågan.
4 Den väpnade kampen
Den väpnade kampen har i Colombia pågått sedan 60-talet, där FARC
och ELN är de gerillarörelser som har störst betydelse. Perioden
dessförinnan, 1948-58, präglades i hög grad av perioden med "la
violencia" ( våldet), ett regelrätt inbördeskrig, då över 200 000 människor
dog.
Sedan många år förekommer allt intensivare direkta stridigheter på flera
håll i landet, och i slutet av september rapporterades att det även förekommit
strider strax utanför Bogotá. Vissa fredssamtal förs och några
överenskommelser har träffats, exempelvis vad gäller överlämnande av
soldater och demilitarisering av ett område stort som Schweiz till FARC-
gerillan. För närvarande förefaller dock förhandlingarna stå stilla. Hot mot
ledande personer i fredsarbetet förekommer och förre fredskommissionären
tvingades exempelvis gå i exil.
Bland civilbefolkningen finns en oerhörd trötthet mot våldet och de
ständiga övergreppen. Men reaktionen består inte bara uppgivenhet.
Fredsrörelser i Colombia växer och får allt större stöd. En av dessa, Redepaz,
fick till stånd stora manifestationer under fredsveckan, den första veckan i
september, bland annat med tiotusentals människor på gatorna i Bogotá den
10 september.
Kvinnorna har framträdande positioner i fredsrörelser och organisationer
för mänskliga rättigheter. Däremot nämns ingen kvinna i ledande ställning
från vare sig militärens eller paramilitärens sida. Hos FARC-gerillan finns
enstaka kvinnor i ledande positioner, men något förenklat kan sägas att
männen företräder våldet medan kvinnor och barn utgör offren, de som
drabbas av våldet. Men som framhållits ovan, kvinnorna är inte bara offer, de
återfinns bland aktörer för fredsinitiativ och fredsfostran.
Fredsbyar har grundats runt om i landet, där invånarna vägrar att ställa sig
på gerillans eller paramilitärens sida. På samma sätt har många byar med
ursprungsbefolkningen agerat. Men även dessa byar har utsatts för attacker
med dödsfall som resultat.
5 Vad görs från den colombianska
regeringens sida?
President Andrés Pastrana inledde sitt presidentskap 1998 med att som
förste president sätta sig ned i direkta samtal med gerillan. Han har
därefter drivit på förhandlingarna genom fredskommissionen med vice
presidenten som ansvarig. Det finns inom de ledande kretsarna, regering,
parlament och myndigheter en medvetenhet om de stora svårigheter
landet befinner sig i och öppenhet inför de möjligheter som stöd från det
internationella samfundet kan ge.
Colombia undertecknade först nyligen konventionen mot antipersonella
minor och tilläggsprotokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter, vad
gäller barnsoldater. Lag 589 år 2000 om påtvingat försvinnande, folkmord,
internflykt och tortyr antogs av president Pastrana den 6 juli 2000, efter att
ha
behandlats av kongressen.
Vad gäller lagstiftning och andra åtgärder står det klart att den nuvarande
liksom tidigare regeringar har visat vilja att ge befolkningen det skydd man
kan kräva att en regering ger. Vicepresidenten är ansvarig för fredsarbetet och
samarbetar direkt med den utsedde fredskommissionären och dennes kontor.
Det är dock uppenbart att den colombianska regeringen i praktiken inte lever
upp till sina skyldigheter vad gäller skydd till civilbefolkningen.
6 Plan Colombia
Plan Colombia lanserades av president Pastrana redan under hans
valkampanj 1998, till att börja med som ett slags motsvarighet till
Marshalhjälpen i Europa efter andra världskriget. Tanken var att
kombinationen av stora insatser för att stoppa
narkotikaproduktionen/smugglingen med insatser för social och
ekonomisk utveckling skulle lyfta landet ur den permanenta krisen.
Omvärlden uppvisade till att börja med stor tveksamhet men planen har
under året fått ett starkt stöd från USA. Det amerikanska biståndet
innehåller i stor utsträckning en förstärkning åt det colombianska militär-
och polisväsendet. President Clinton besökte Colombia den 30 augusti i år
och kunde då bekräfta USA:s löfte att ställa upp med 1,3 miljarder dollar.
Endast en mindre satsning, ca 200 000 dollar avses för
alternativutveckling, ekonomisk utveckling och bidrag till mänskliga
rättigheter och rättsväsendet. Den amerikanska kongressen ställde dock
upp sju villkor om åtgärder för mänskliga rättigheter som skulle uppfyllas
för att hjälpen skulle betalas ut. President Clinton har därefter upphävt sex
av dessa.
EU höll interna överläggningar i juni 2000 i London för att komma fram
till en gemensam hållning, inför det möte som ursprungligen kallades
givarmötet i Madrid i juli 2000 mellan Colombia och tilltänkta givare. Mötet i
Madrid ledde dock inte till löften om anslutning till Plan Colombia i den
utsträckning som regeringen förväntat. Enbart Spanien uttalade sin vilja att
ställa upp med ca 100 miljoner kronor och det har i efterhand hävdats att detta
inte fullt ut kan ses som en anslutning till planen, utan snarare som ett
uttryck
för viljan att ställa upp för Colombia. Norge har anslutit med löften om 20
miljoner dollar, men inte heller detta kan ses som en anslutning till Plan
Colombia.
I Colombia förs en intensiv diskussion om planen. Kritiken är omfattande
och kommer i stort sett från hela det civila samhället. Exempelvis kom ett
seminarium om mänskliga rättigheter - Internationell Humanitär Rätt
arrangerat av Diakonia i september 2000 i Bogotá - att i stor utsträckning
fokuseras på Plan Colombia.
Huvudargumentet mot planen är att det är en militär plan - inte en plan för
fred. Det finns en stark oro för att de militära insatserna ytterligare ska höja
våldsnivån och driva än fler människor på flykt - utan att egentligen minska
cocaproduktionen och försäljningen. Slutsatsen är att de humanitära
insatserna lagts in för att ta hand om det kraftigt ökade antal internflyktingar
som antas bli följden av att planen genomförs.
Vissa kritiker har också tagit sikte på bristen på planens förankring i
Colombia. Exempelvis påtalade Mario Uribe Escobar, talman i Colombias
senat, i sitt tal på talmansmötet i FN i New York den 30 augusti-1 september
2000 att planen blivit föremål för ingående diskussion och beslut i den
amerikanska kongressen vad gäller fördelningen mellan olika budgetposter i
planen. Någon motsvarande detaljgranskning hade däremot inte förekommit i
den colombianska senaten eller kongressen!
EU och Sverige har hittills förhållit sig avvaktande till planen. Det franska
ordförandeskapet har utarbetat en plan för EU-samarbetet, som är föremål för
interna diskussioner. Den förespråkar fortsatt satsning på mänskliga
rättigheter, demokrati, bidrag till fredsprocessen och stöd för alternativ
odling. Den pekar också på riskerna med de ekologiska och mänskliga
strategierna i Plan Colombia vilka bland annat innebär storskalig besprutning
av de illegala grödorna med svampen "fusarium axysporum". Den 24 oktober
träffas EU-ländernas representanter på nytt i Bogotá.
Det finns förhoppningar om att den starkt polariserade diskussionen om Plan
Colombia skall kunna leda till någon sammanjämkning och modifiering av
planen under den konferens som planeras äga rum i Costa Rica. Konferensen
är ett initiativ från det colombianska civila samhället, som för att förekomma
konsekvensen av den militära upprustningen som nu sker försöker inta en mer
aktiv roll i syfte att finna en förhandlingslösning på konflikten.
Initiativtagarna utsätter sig för uppenbara risker och även av det skälet
behöver detta och andra initiativ från de civila organisationerna all form av
internationellt stöd.
7 Mänskliga rättigheter
Enligt regeringens egen statistik sker 2 500 kidnappningar per år och mer
än 35 000 dödsfall per år som klart relateras till våld och kriminalitet
(nyhetsbladet Observation om mänskliga rättigheter nr 9, juli 2000). Bara
under april, maj och juni 1999 bortförde ELN 463 personer, vilket innebar
en ökning med 217 %. Ett uppmärksammat fall ägde rum nu i september
2000 där fader Sanin, en 74-årig präst, hölls fången av FARC under en
kortare tid. Vid frigivningen beskrev han behandlingen i fångenskap som
synnerligen hänsynslös. Paramilitära grupper använder också kidnappning
som metod, där exempelvis under 1999 Piedad Cordoba, ordförande för
senatens MR-kommission, bortfördes. Piedad Cordoba och andra frigavs
så småningom, men p.g.a. av fara för sitt liv ledde det till att hon måste
lämna landet.
Under 1999 ägde 402 massakrer rum, vilket var en ökning från föregående
år (Amnestys årsbok för 1999). I uppgifter från colombianska
juristkommissionen framkommer att de paramilitära grupperna under 1999
står för 78 % av de totala antalet övergrepp, gerillan för 20 % och militären
för 2 %. Framför allt länen Antioquia med staden Medellin, Magdalena
Medio med staden Barrancabermeja, Meta, Bolivar och Santander drabbades
svårt. Carlos Castaño, paramilitärernas ledare, har i intervjuer och dekret
förklarat att många av de som arbetar i organisationer för mänskliga
rättigheter i själva verket går gerillans ärenden och därför utgör "lovligt
byte".
De paramilitära övergreppen är oftast sällsynt grymma.
Internationell Humanitär Rätt - överenskommelse om att respektera
civilbefolkningens rätt att stå utanför väpnad konflikt - är något som
definitivt inte existerar i Colombia. UNICEF har rapporterat att över 6 000
barn rekryterats av FARC, däribland barn ner till 13 års ålder. Förklaringen
till detta är enligt uppgifter från FARC själva att dessa barn sökt skydd
frivilligt hos gerillan. Samma svar ges från ELN.
Antipersonella minor används flitigt av alla parter i konflikten, och det var
först i samband med FN:s millenniemöte i New York september 2000 som
den colombianska regeringen uttalade sin vilja att ansluta sig till den
internationella konventionen om förbud mot minor.
Inom den colombianska militär- och poliskåren pågår ett aktivt arbete för
att skapa respekt för mänskliga rättigheter. Antalet övergrepp från militärens
sida har avgjort minskat medan de paramilitära brotten kraftigt ökat. Många
internationella och nationella organisationer är verksamma för att rapportera
om och förbättra situationen för mänskliga rättigheter. Colombia-kontoret för
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (HCHR), är en pålitlig
informationskälla. Genom fältbesök har kontorets personal kunnat belägga att
vissa av de massakrer som paramilitära grupper utfört har ägt rum i
omedelbar närhet av en militärbas som antingen direkt eller indirekt har
accepterat övergreppen. Inget ingripande för att stoppa våldsdåden har
förekommit. Samma kontor konstaterar att det dekret 324 från år 2000 som
skapade ett centrum för kampen mot paramilitärt våld inte haft någon effekt.
Klart är också att direkta brott av militärer förekommer och att straffriheten
är
utbredd trots stora ansträngningar från exempelvis åklagarmyndigheten.
Ett av de mest uppmärksammade brotten ägde rum den 15 augusti i år i
den lilla byn La Pica 12 km från Pueblorrico, Antioquia. Där sköts 6 barn, 8-
13 år gamla, till döds och fyra skadades under vad som var planerat som en
trevlig skolutflykt. Orsaken uppges vara att militären misstänkte gerillamän i
området och trodde sig ha träffat gerillan när barnen segnade ned. Den
fruktansvärda händelsen är naturligtvis föremål för utredning och de skyldiga
har tagits ur tjänst, men belyser ändå den brist på säkerhet som råder även för
barn i Colombia. Straff för de skyldiga har ännu inte utdömts.
Det står helt klart att massakrer och övergrepp mot civilbefolkningen,
anklagade för att stödja den ena eller den andra parten, förekommer
urskillningslöst. Vissa grupper såsom aktiva inom fackföreningsrörelser, MR-
organisationer och den demokratiska vänstern är särskilt drabbade och löper
ännu större risker än andra. Åklagare och andra anställda inom rättsväsendet
som gör stora ansträngningar för att få till stånd rättegångar mot de skyldiga
hotas. Situationen för Union Patriotica har inte förbättrats trots utlovat skydd
från regeringen. Över 3000 av dess medlemmar har mördats, däribland en
presidentkandidat, senatorer och ett stort antal borgmästare. Inför
kommunalvalet den 29 oktober har flera lokala och regionala kandidater
mördats. Inom den Interamerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter
pågår ett arbete utifrån anklagelser mot den colombianska regeringen för
folkmord på UP-anhängare.
Ursprungsbefolkningen, som utgör ca 600 000 av landets invånare, har på
många håll hamnat i skottgluggen mellan paramilitärer och gerilla. Men på
flera håll är de också utsatta för att marken under deras fötter dras undan med
motiveringen att det tjänar landets utveckling som helhet. Ett påtagligt
exempel utgör Embera-Kationindianerna i departementet Cordoba där
kraftverket Urra har uppförts av bland annat det svenska bolaget Skanska. I
november 1999 stod anläggningen klar och flera byar lades under vatten.
Efter ingående förhandlingar med regeringen ingick de ett avtal i april 2000,
som bl.a. ger indianerna rätt till ekonomisk kompensation och nytt land. Men
ännu har inte avtalet genomförts och oron inför framtiden är mycket stor.
Därutöver har flera massakrer från paramilitärens sida ägt rum just här, senast
i september 2000. Likaså har indiangruppen Uwas m.fl. utsatts för stora
övergrepp.
8 Internflyktingar
Hemlösheten och internflykt är ett växande problem. Trots att Colombia
1998 antog en lag för att ge skydd åt internflyktingar, lag 387, är enligt
Human Watch Report Colombia det land, som efter Sudan och Angola,
har flest internflyktingar. Mellan 1985 och 1998 beräknas drygt 1,5
miljon människor ha flytt inom landet på grund av våld, hot om våld och
fattigdom. Bara under 1998 nådde siffran upp till drygt 300 000, för att
under 1999 nå ännu högre nivåer, dvs. över 2 miljoner totalt. Preliminära
siffror för första halvåret 2000 pekar på 135 000 personer. Det man trott
utgöra ett tillfälligt skydd visar sig bli permanent svåra omständigheter
och undermåliga sanitära villkor. Den särskilda representant för frågan
om internflyktingar som FN:s generalsekreterare utsett, Frances Deng,
uppmärksammade särskilt Colombia genom ett besök 1999.
9 Vad kan Sverige göra?
I budgetpropositionen framgår att "Sverige stöder aktivt fredsprocessen i
Colombia och avser att göra detta i fortsättningen, bl.a. genom att erbjuda
en mötesplats för parterna i konflikten och genom utvecklingssamarbetet
stärka de mänskliga rättigheterna, främja konfliktförebyggande, ge stöd åt
internflyktingar och bidra till stärkandet av det civila samhället".
Under de senaste åren har de svenska ansträngningarna ökat. Flera viktiga
besök från den colombianska regeringen har ägt rum i Sverige och
motsvarande intresse finns från svensk sida. I den svenska riksdagen finns
sedan flera år ett nätverk för Colombia och nyligen har ett bredare kontaktnät
med parlamentariker och enskilda organisationer bildats. Svenska
ambassaden i Bogotá har utökats med en handläggare för Sidas bistånd.
Ekonomiskt stöd utgår till biståndsprojekt som framför allt kanaliseras via
enskilda organisationer. I Sverige planerar Diakonia att tillsammans med
Caritas, andra organisationer och riksdagens nätverk för Colombia genomföra
två seminarier om mänskliga rättigheter i november med bland annat chefen
för Colombiakontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (
HCHR) och den colombianske vicepresidenten. I slutet av samma månad
kommer president Andres Pastrana på officiellt besök.
Tidigare i år, i februari 2000, anordnade Näringslivets Internationella Råd
ett seminarium i Sverige med deltagare från den colombianska regeringen,
kongressen, gerillan och näringslivet. Det rönte stor uppskattning just genom
att erbjuda en neutral mötesplats för samtal. Men den typen av insats får inte
förbli av engångskaraktär. Grunden för utökade kontakter mellan Sverige och
Colombia är lagd. Sverige har goda förutsättningar att bidra till fortsatta
fredssamtal. Det svenska engagemanget i Colombia behöver dock preciseras,
breddas och fördjupas.
De organisationer som redan gör insatser i eller med Colombia, som
exempelvis Caritas och Diakonia, skall naturligtvis uppmuntras att fortsätta.
Det svenska stödet har huvudsakligen kanaliserats genom enskilda
organisationer, vilket rekommenderas även framöver. De colombianska
organisationer som är verksamma med internflyktingar och mänskliga
rättigheter behöver allt stöd som kan ges. Vi utgår ifrån att Colombia liksom
tidigare framgent också är stängt för krigsmaterielexport från Sverige.
Med tanke på den ökade politiska betydelse som Colombia har i regionen
bör den svenska regeringen utarbeta en strategi för en integrerad Colombia-
politik, eller en strategi som omfattar regionen som helhet, inklusive
grannländerna Peru, Venezuela och Ecuador. Från dessa länder har en stark
oro uttryckts över Colombias ökade militära kapacitet. Risken är uppenbar för
att regionen som helhet kraftigt upprustas militärt. En svensk strategi bör
klargöra att Sverige inte står bakom de militära satsningarna i Plan Colombia.
10 Var finns folkrörelserna? - Underlätta
vänskapsförbindelser!
Bilden av Colombia och dess folk blir lätt väldigt negativ. Men en
rättvisande bild visar också ett land med rika resurser och som är
kulturellt högtstående, mångkulturellt i verklig mening. Det utbyte och
kontaktnät som finns mellan kulturinstitutioner, kyrkor,
miljöorganisationer, idrottsklubbar och näringsliv måste aktivt
uppmuntras och stärkas. Därutöver bör engagemang från bredare kretsar
inklusive politiska partier och journalister uppmuntras. Hittills har
fackföreningar, kooperationen med flera folkrörelser inte engagerats i
större grad. Vidare är det i dag svårt för colombianska studenter och
tillfälliga besökare att få visum till Sverige för kortare besök, vilket bör
underlättas i framtiden, något som tillsammans med övriga åtgärder från
svensk sida kan utgöra betydelsefulla bidrag till fredsprocessen i
Colombia.
11 Initiativ i andra parlament, EU och FN
Flera andra parlament i Europa har tagit upp situationen i Colombia under
det senaste året, såsom Tyskland, England, Belgien och Italien.
Delegationer från bland annat Storbritannien har besökt landet och
Italiens talman för deputeradekammaren har personligen engagerat sig i
fredssamtalen och att bygga upp vänorter med Colombia.
I EU-parlamentet har frågan om mänskliga rättigheter i Colombia
behandlats vid ett flertal tillfällen. Senast skedde så den 7 september 2000 då
en resolution antogs angående detta och mordhoten mot Fader Brendan Forde
och hans samfund ( B5-0664, 0713, 0721, 0729, 0735 och 0742/ 2000). I
resolutionen understryks stödet för fredsförhandlingar och behovet av skydd
för människorättsorganisationer. Där uttalas också att "Europeiska unionen
måste fortsätta sin egen icke-militära strategi för att bekämpa
narkotikahandeln så att de fattiga länderna, som producerar narkotika, inte
ensamma måste lösa problemet i förbindelse med denna plåga, och att det i
stället inleds ett samarbete mellan de länder som mottar narkotikan, eftersom
den internationella narkotikahandeln endast är möjlig med deltagande av
andra länder".
Vidare sägs att parlamentet "åtar sig att uppmana EU att öka sitt stöd för
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia".
EU-parlamentet har därefter följt upp resolutionen med en
heldagskonferens på temat Colombia .
Frankrike har som ordförandeland utarbetat en plan, delvis som ett
alternativ till Plan Colombia. Den går ut på att EU:s medlemsländer ska
fortsätta de insatser som är påbörjade, med en stark profilering av stöd till
arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter.
Under årets session i Genève för MR-kommissionen kom den 19 april ett
särskilt uttalande från dess ordförande angående mänskliga rättigheter i
Colombia. I uttalandet har man uppmärksammat de åtgärder med
kompletterande lagstiftning som regeringen har vidtagit för att förbättra
rättsläget. Samtidigt konstateras att en allvarlig försämring av den humanitära
situationen ägt rum under 1999. Kommissionen uttrycker bland annat sin oro
över det ökade antalet internflyktingar och uppmuntrar till fortsatt samarbete
mellan colombianska myndigheter och internationella organisationer.
ILO har i juni 2000 utsett en särskild rapportör, ett beslut som anses
historiskt för organisationen. Det sker självklart mot bakgrunden att fackligt
aktiva löper större risker än många andra att bli utsatta för våld. En ILO-
delegation som besökte landet i februari har rapporterat att enligt officiella
källor mördades 593 fackligt aktiva under perioden 1991-99, medan
inofficiella källor hävdar att det rör sig om 1 500 mord.
De svårigheter som rått med finansieringen av kontoret för
högkommissarien för FN:s arbete med mänskliga rättigheter har påverkat
verksamheten negativt, så att energi måst användas för att mobilisera resurser.
Sverige måste redan nu bredda och förfina den egna strategin för att under
sitt eget ordförandeskap vidareutveckla de idéer som Frankrike lagt fram för
EU:s samlade insatser. I likhet med EU-parlamentet bör Sverige verka för att
EU inte ska ställa sig bakom de militära insatser som ingår i Plan Colombia.
Målsättningen måste vara att Sverige bilateralt, liksom både inom EU, FN
och dess säkerhetsråd agerar för fredliga och bärkraftiga lösningar av
konflikten i Colombia. En förhandlingslösning på konflikten och en varaktig
fred kräver sannolikt sociala reformer och ett civilt handlingsutrymme befriat
från våld och repression. Sverige har här värdefulla erfarenheter från vår egen
relativt fredliga utveckling med breda samförståndslösningar.
Även om skillnaderna mellan det svenska och colombianska samhället är
uppenbara, är vi övertygade om att dessa specifikt svenska erfarenheter
tillsammans med dem från svenskar som deltagit i fredsförhandlingar i
exempelvis Centralamerika kan komma till nytta i kommande fredssamtal i
Colombia.