1 Sammanfattning
I Colombia råder sedan decennier en väpnad kamp som skördat 100 000 - tals offer. Regelrätta stridigheter förekommer i olika delar av landet mellan armén och gerilla. Respekten för mänskliga rättigheter och demokratins institutioner är svag, och framför allt paramilitära grupper begår massakrer och allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen. Brott mot internationell humanitär rätt förekommer också från gerillarörelser och militärer. Den så kallade Plan Colombia har utarbetats av den colombianska regeringen tillsammans med USA med sikte på att utrota cocaodlingen. Kritiken mot planen är omfattande inom och utom landet p.g.a. att 80 % av de 1,3 miljarder dollar som USA lovat ställa upp med går till militär upprustning och kemiska besprutningar.
Sverige stöder olika biståndsprojekt men har också delvis varit inblandat i fredssamtal. Motionen föreslår ett ökat svenskt engagemang i fredsförhandlingarna och i kontaktskapande aktiviteter. Sverige bör inom EU verka för att EU utarbetar alternativa program för stöd till Colombia, program som inte ställer sig bakom planer för militär upprustning eller kemiska besprutningar. Sverige bör utarbeta en strategi för bilateralt arbete med Colombia men också inom ramen för det svenska ordförandeskapet i EU liksom i FN-arbetet verka för insatser till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati och fredsförhandlingar.
2 Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen utformar en strategi för svenskt engagemang i fredsprocessen i Colombia i enlighet med vad som anförs i motionen.
3 Inledning
Den politiska och sociala situationen i Colombia har sedan decennier präglats av våld och social instabilitet. Colombia är en av Latinamerikas äldsta demokratier, men förtroendet för politiken och viljan att deltaga i det demokratiska arbetet är mycket svaga. Valdeltagandet är lågt. För många är också ett deltagande förenat med stora risker. De sociala klyftorna är oerhört stora, med en skev inkomstfördelning. Många barn tvingas ut i hårt arbete för att bidra till familjens försörjning och i storstäderna finns många gatubarn. Någon jordreform har aldrig ägt rum så större delen av de bästa jordarna tillhör ett litet antal storgodsägare. Den väpnade konflikten och den alltmer oroande situationen för mänskliga rättigheter har lett till ett samhälle i kris. Detta trots att eller kanske p.g.a. att Colombia är ett land med rika naturtillgångar. En stor andel av budgeten går till utgifter för militär och polis, medan anslag för utbildning och hälsovård är otillräckliga.
Från 1970 och framåt har cocaproduktionen och exporten av densamma ökat drastiskt. Den colombianska ekonomin har under 1999 och år 2000 försämrats, arbetslösheten ökat, BNI och minimilönen sjunkit. I det politiska livet har ledande politikers faktiska eller påstådda inkomster från narkotikasyndikat spelat in. Den internationella efterfrågan på kokain från Colombia har lett till en snabb expansion av produktion i storindustriell skala. Förvisso har flera narkotikakarteller i Colombia tjänat stora pengar på detta. Likafullt anser många colombianer att ansträngningarna från de länder, dit cocan exporteras, är halvhjärtade för att få stopp på efterfrågan.
4 Den väpnade kampen
Den väpnade kampen har i Colombia pågått sedan 60-talet, där FARC och ELN är de gerillarörelser som har störst betydelse. Perioden dessförinnan, 1948-58, präglades i hög grad av perioden med "la violencia" ( våldet), ett regelrätt inbördeskrig, då över 200 000 människor dog.
Sedan många år förekommer allt intensivare direkta stridigheter på flera håll i landet, och i slutet av september rapporterades att det även förekommit strider strax utanför Bogotá. Vissa fredssamtal förs och några överenskommelser har träffats, exempelvis vad gäller överlämnande av soldater och demilitarisering av ett område stort som Schweiz till FARC- gerillan. För närvarande förefaller dock förhandlingarna stå stilla. Hot mot ledande personer i fredsarbetet förekommer och förre fredskommissionären tvingades exempelvis gå i exil.
Bland civilbefolkningen finns en oerhörd trötthet mot våldet och de ständiga övergreppen. Men reaktionen består inte bara uppgivenhet. Fredsrörelser i Colombia växer och får allt större stöd. En av dessa, Redepaz, fick till stånd stora manifestationer under fredsveckan, den första veckan i september, bland annat med tiotusentals människor på gatorna i Bogotá den 10 september.
Kvinnorna har framträdande positioner i fredsrörelser och organisationer för mänskliga rättigheter. Däremot nämns ingen kvinna i ledande ställning från vare sig militärens eller paramilitärens sida. Hos FARC-gerillan finns enstaka kvinnor i ledande positioner, men något förenklat kan sägas att männen företräder våldet medan kvinnor och barn utgör offren, de som drabbas av våldet. Men som framhållits ovan, kvinnorna är inte bara offer, de återfinns bland aktörer för fredsinitiativ och fredsfostran.
Fredsbyar har grundats runt om i landet, där invånarna vägrar att ställa sig på gerillans eller paramilitärens sida. På samma sätt har många byar med ursprungsbefolkningen agerat. Men även dessa byar har utsatts för attacker med dödsfall som resultat.
5 Vad görs från den colombianska regeringens sida?
President Andrés Pastrana inledde sitt presidentskap 1998 med att som förste president sätta sig ned i direkta samtal med gerillan. Han har därefter drivit på förhandlingarna genom fredskommissionen med vice presidenten som ansvarig. Det finns inom de ledande kretsarna, regering, parlament och myndigheter en medvetenhet om de stora svårigheter landet befinner sig i och öppenhet inför de möjligheter som stöd från det internationella samfundet kan ge.
Colombia undertecknade först nyligen konventionen mot antipersonella minor och tilläggsprotokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter, vad gäller barnsoldater. Lag 589 år 2000 om påtvingat försvinnande, folkmord, internflykt och tortyr antogs av president Pastrana den 6 juli 2000, efter att ha behandlats av kongressen.
Vad gäller lagstiftning och andra åtgärder står det klart att den nuvarande liksom tidigare regeringar har visat vilja att ge befolkningen det skydd man kan kräva att en regering ger. Vicepresidenten är ansvarig för fredsarbetet och samarbetar direkt med den utsedde fredskommissionären och dennes kontor. Det är dock uppenbart att den colombianska regeringen i praktiken inte lever upp till sina skyldigheter vad gäller skydd till civilbefolkningen.
6 Plan Colombia
Plan Colombia lanserades av president Pastrana redan under hans valkampanj 1998, till att börja med som ett slags motsvarighet till Marshalhjälpen i Europa efter andra världskriget. Tanken var att kombinationen av stora insatser för att stoppa narkotikaproduktionen/smugglingen med insatser för social och ekonomisk utveckling skulle lyfta landet ur den permanenta krisen. Omvärlden uppvisade till att börja med stor tveksamhet men planen har under året fått ett starkt stöd från USA. Det amerikanska biståndet innehåller i stor utsträckning en förstärkning åt det colombianska militär- och polisväsendet. President Clinton besökte Colombia den 30 augusti i år och kunde då bekräfta USA:s löfte att ställa upp med 1,3 miljarder dollar. Endast en mindre satsning, ca 200 000 dollar avses för alternativutveckling, ekonomisk utveckling och bidrag till mänskliga rättigheter och rättsväsendet. Den amerikanska kongressen ställde dock upp sju villkor om åtgärder för mänskliga rättigheter som skulle uppfyllas för att hjälpen skulle betalas ut. President Clinton har därefter upphävt sex av dessa.
EU höll interna överläggningar i juni 2000 i London för att komma fram till en gemensam hållning, inför det möte som ursprungligen kallades givarmötet i Madrid i juli 2000 mellan Colombia och tilltänkta givare. Mötet i Madrid ledde dock inte till löften om anslutning till Plan Colombia i den utsträckning som regeringen förväntat. Enbart Spanien uttalade sin vilja att ställa upp med ca 100 miljoner kronor och det har i efterhand hävdats att detta inte fullt ut kan ses som en anslutning till planen, utan snarare som ett uttryck för viljan att ställa upp för Colombia. Norge har anslutit med löften om 20 miljoner dollar, men inte heller detta kan ses som en anslutning till Plan Colombia.
I Colombia förs en intensiv diskussion om planen. Kritiken är omfattande och kommer i stort sett från hela det civila samhället. Exempelvis kom ett seminarium om mänskliga rättigheter - Internationell Humanitär Rätt arrangerat av Diakonia i september 2000 i Bogotá - att i stor utsträckning fokuseras på Plan Colombia.
Huvudargumentet mot planen är att det är en militär plan - inte en plan för fred. Det finns en stark oro för att de militära insatserna ytterligare ska höja våldsnivån och driva än fler människor på flykt - utan att egentligen minska cocaproduktionen och försäljningen. Slutsatsen är att de humanitära insatserna lagts in för att ta hand om det kraftigt ökade antal internflyktingar som antas bli följden av att planen genomförs.
Vissa kritiker har också tagit sikte på bristen på planens förankring i Colombia. Exempelvis påtalade Mario Uribe Escobar, talman i Colombias senat, i sitt tal på talmansmötet i FN i New York den 30 augusti-1 september 2000 att planen blivit föremål för ingående diskussion och beslut i den amerikanska kongressen vad gäller fördelningen mellan olika budgetposter i planen. Någon motsvarande detaljgranskning hade däremot inte förekommit i den colombianska senaten eller kongressen!
EU och Sverige har hittills förhållit sig avvaktande till planen. Det franska ordförandeskapet har utarbetat en plan för EU-samarbetet, som är föremål för interna diskussioner. Den förespråkar fortsatt satsning på mänskliga rättigheter, demokrati, bidrag till fredsprocessen och stöd för alternativ odling. Den pekar också på riskerna med de ekologiska och mänskliga strategierna i Plan Colombia vilka bland annat innebär storskalig besprutning av de illegala grödorna med svampen "fusarium axysporum". Den 24 oktober träffas EU-ländernas representanter på nytt i Bogotá.
Det finns förhoppningar om att den starkt polariserade diskussionen om Plan Colombia skall kunna leda till någon sammanjämkning och modifiering av planen under den konferens som planeras äga rum i Costa Rica. Konferensen är ett initiativ från det colombianska civila samhället, som för att förekomma konsekvensen av den militära upprustningen som nu sker försöker inta en mer aktiv roll i syfte att finna en förhandlingslösning på konflikten. Initiativtagarna utsätter sig för uppenbara risker och även av det skälet behöver detta och andra initiativ från de civila organisationerna all form av internationellt stöd.
7 Mänskliga rättigheter
Enligt regeringens egen statistik sker 2 500 kidnappningar per år och mer än 35 000 dödsfall per år som klart relateras till våld och kriminalitet (nyhetsbladet Observation om mänskliga rättigheter nr 9, juli 2000). Bara under april, maj och juni 1999 bortförde ELN 463 personer, vilket innebar en ökning med 217 %. Ett uppmärksammat fall ägde rum nu i september 2000 där fader Sanin, en 74-årig präst, hölls fången av FARC under en kortare tid. Vid frigivningen beskrev han behandlingen i fångenskap som synnerligen hänsynslös. Paramilitära grupper använder också kidnappning som metod, där exempelvis under 1999 Piedad Cordoba, ordförande för senatens MR-kommission, bortfördes. Piedad Cordoba och andra frigavs så småningom, men p.g.a. av fara för sitt liv ledde det till att hon måste lämna landet.
Under 1999 ägde 402 massakrer rum, vilket var en ökning från föregående år (Amnestys årsbok för 1999). I uppgifter från colombianska juristkommissionen framkommer att de paramilitära grupperna under 1999 står för 78 % av de totala antalet övergrepp, gerillan för 20 % och militären för 2 %. Framför allt länen Antioquia med staden Medellin, Magdalena Medio med staden Barrancabermeja, Meta, Bolivar och Santander drabbades svårt. Carlos Castaño, paramilitärernas ledare, har i intervjuer och dekret förklarat att många av de som arbetar i organisationer för mänskliga rättigheter i själva verket går gerillans ärenden och därför utgör "lovligt byte". De paramilitära övergreppen är oftast sällsynt grymma.
Internationell Humanitär Rätt - överenskommelse om att respektera civilbefolkningens rätt att stå utanför väpnad konflikt - är något som definitivt inte existerar i Colombia. UNICEF har rapporterat att över 6 000 barn rekryterats av FARC, däribland barn ner till 13 års ålder. Förklaringen till detta är enligt uppgifter från FARC själva att dessa barn sökt skydd frivilligt hos gerillan. Samma svar ges från ELN.
Antipersonella minor används flitigt av alla parter i konflikten, och det var först i samband med FN:s millenniemöte i New York september 2000 som den colombianska regeringen uttalade sin vilja att ansluta sig till den internationella konventionen om förbud mot minor.
Inom den colombianska militär- och poliskåren pågår ett aktivt arbete för att skapa respekt för mänskliga rättigheter. Antalet övergrepp från militärens sida har avgjort minskat medan de paramilitära brotten kraftigt ökat. Många internationella och nationella organisationer är verksamma för att rapportera om och förbättra situationen för mänskliga rättigheter. Colombia-kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (HCHR), är en pålitlig informationskälla. Genom fältbesök har kontorets personal kunnat belägga att vissa av de massakrer som paramilitära grupper utfört har ägt rum i omedelbar närhet av en militärbas som antingen direkt eller indirekt har accepterat övergreppen. Inget ingripande för att stoppa våldsdåden har förekommit. Samma kontor konstaterar att det dekret 324 från år 2000 som skapade ett centrum för kampen mot paramilitärt våld inte haft någon effekt. Klart är också att direkta brott av militärer förekommer och att straffriheten är utbredd trots stora ansträngningar från exempelvis åklagarmyndigheten.
Ett av de mest uppmärksammade brotten ägde rum den 15 augusti i år i den lilla byn La Pica 12 km från Pueblorrico, Antioquia. Där sköts 6 barn, 8- 13 år gamla, till döds och fyra skadades under vad som var planerat som en trevlig skolutflykt. Orsaken uppges vara att militären misstänkte gerillamän i området och trodde sig ha träffat gerillan när barnen segnade ned. Den fruktansvärda händelsen är naturligtvis föremål för utredning och de skyldiga har tagits ur tjänst, men belyser ändå den brist på säkerhet som råder även för barn i Colombia. Straff för de skyldiga har ännu inte utdömts.
Det står helt klart att massakrer och övergrepp mot civilbefolkningen, anklagade för att stödja den ena eller den andra parten, förekommer urskillningslöst. Vissa grupper såsom aktiva inom fackföreningsrörelser, MR- organisationer och den demokratiska vänstern är särskilt drabbade och löper ännu större risker än andra. Åklagare och andra anställda inom rättsväsendet som gör stora ansträngningar för att få till stånd rättegångar mot de skyldiga hotas. Situationen för Union Patriotica har inte förbättrats trots utlovat skydd från regeringen. Över 3000 av dess medlemmar har mördats, däribland en presidentkandidat, senatorer och ett stort antal borgmästare. Inför kommunalvalet den 29 oktober har flera lokala och regionala kandidater mördats. Inom den Interamerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter pågår ett arbete utifrån anklagelser mot den colombianska regeringen för folkmord på UP-anhängare.
Ursprungsbefolkningen, som utgör ca 600 000 av landets invånare, har på många håll hamnat i skottgluggen mellan paramilitärer och gerilla. Men på flera håll är de också utsatta för att marken under deras fötter dras undan med motiveringen att det tjänar landets utveckling som helhet. Ett påtagligt exempel utgör Embera-Kationindianerna i departementet Cordoba där kraftverket Urra har uppförts av bland annat det svenska bolaget Skanska. I november 1999 stod anläggningen klar och flera byar lades under vatten. Efter ingående förhandlingar med regeringen ingick de ett avtal i april 2000, som bl.a. ger indianerna rätt till ekonomisk kompensation och nytt land. Men ännu har inte avtalet genomförts och oron inför framtiden är mycket stor. Därutöver har flera massakrer från paramilitärens sida ägt rum just här, senast i september 2000. Likaså har indiangruppen Uwas m.fl. utsatts för stora övergrepp.
8 Internflyktingar
Hemlösheten och internflykt är ett växande problem. Trots att Colombia 1998 antog en lag för att ge skydd åt internflyktingar, lag 387, är enligt Human Watch Report Colombia det land, som efter Sudan och Angola, har flest internflyktingar. Mellan 1985 och 1998 beräknas drygt 1,5 miljon människor ha flytt inom landet på grund av våld, hot om våld och fattigdom. Bara under 1998 nådde siffran upp till drygt 300 000, för att under 1999 nå ännu högre nivåer, dvs. över 2 miljoner totalt. Preliminära siffror för första halvåret 2000 pekar på 135 000 personer. Det man trott utgöra ett tillfälligt skydd visar sig bli permanent svåra omständigheter och undermåliga sanitära villkor. Den särskilda representant för frågan om internflyktingar som FN:s generalsekreterare utsett, Frances Deng, uppmärksammade särskilt Colombia genom ett besök 1999.
9 Vad kan Sverige göra?
I budgetpropositionen framgår att "Sverige stöder aktivt fredsprocessen i Colombia och avser att göra detta i fortsättningen, bl.a. genom att erbjuda en mötesplats för parterna i konflikten och genom utvecklingssamarbetet stärka de mänskliga rättigheterna, främja konfliktförebyggande, ge stöd åt internflyktingar och bidra till stärkandet av det civila samhället".
Under de senaste åren har de svenska ansträngningarna ökat. Flera viktiga besök från den colombianska regeringen har ägt rum i Sverige och motsvarande intresse finns från svensk sida. I den svenska riksdagen finns sedan flera år ett nätverk för Colombia och nyligen har ett bredare kontaktnät med parlamentariker och enskilda organisationer bildats. Svenska ambassaden i Bogotá har utökats med en handläggare för Sidas bistånd. Ekonomiskt stöd utgår till biståndsprojekt som framför allt kanaliseras via enskilda organisationer. I Sverige planerar Diakonia att tillsammans med Caritas, andra organisationer och riksdagens nätverk för Colombia genomföra två seminarier om mänskliga rättigheter i november med bland annat chefen för Colombiakontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter ( HCHR) och den colombianske vicepresidenten. I slutet av samma månad kommer president Andres Pastrana på officiellt besök.
Tidigare i år, i februari 2000, anordnade Näringslivets Internationella Råd ett seminarium i Sverige med deltagare från den colombianska regeringen, kongressen, gerillan och näringslivet. Det rönte stor uppskattning just genom att erbjuda en neutral mötesplats för samtal. Men den typen av insats får inte förbli av engångskaraktär. Grunden för utökade kontakter mellan Sverige och Colombia är lagd. Sverige har goda förutsättningar att bidra till fortsatta fredssamtal. Det svenska engagemanget i Colombia behöver dock preciseras, breddas och fördjupas.
De organisationer som redan gör insatser i eller med Colombia, som exempelvis Caritas och Diakonia, skall naturligtvis uppmuntras att fortsätta. Det svenska stödet har huvudsakligen kanaliserats genom enskilda organisationer, vilket rekommenderas även framöver. De colombianska organisationer som är verksamma med internflyktingar och mänskliga rättigheter behöver allt stöd som kan ges. Vi utgår ifrån att Colombia liksom tidigare framgent också är stängt för krigsmaterielexport från Sverige.
Med tanke på den ökade politiska betydelse som Colombia har i regionen bör den svenska regeringen utarbeta en strategi för en integrerad Colombia- politik, eller en strategi som omfattar regionen som helhet, inklusive grannländerna Peru, Venezuela och Ecuador. Från dessa länder har en stark oro uttryckts över Colombias ökade militära kapacitet. Risken är uppenbar för att regionen som helhet kraftigt upprustas militärt. En svensk strategi bör klargöra att Sverige inte står bakom de militära satsningarna i Plan Colombia.
10 Var finns folkrörelserna? - Underlätta vänskapsförbindelser!
Bilden av Colombia och dess folk blir lätt väldigt negativ. Men en rättvisande bild visar också ett land med rika resurser och som är kulturellt högtstående, mångkulturellt i verklig mening. Det utbyte och kontaktnät som finns mellan kulturinstitutioner, kyrkor, miljöorganisationer, idrottsklubbar och näringsliv måste aktivt uppmuntras och stärkas. Därutöver bör engagemang från bredare kretsar inklusive politiska partier och journalister uppmuntras. Hittills har fackföreningar, kooperationen med flera folkrörelser inte engagerats i större grad. Vidare är det i dag svårt för colombianska studenter och tillfälliga besökare att få visum till Sverige för kortare besök, vilket bör underlättas i framtiden, något som tillsammans med övriga åtgärder från svensk sida kan utgöra betydelsefulla bidrag till fredsprocessen i Colombia.
11 Initiativ i andra parlament, EU och FN
Flera andra parlament i Europa har tagit upp situationen i Colombia under det senaste året, såsom Tyskland, England, Belgien och Italien. Delegationer från bland annat Storbritannien har besökt landet och Italiens talman för deputeradekammaren har personligen engagerat sig i fredssamtalen och att bygga upp vänorter med Colombia.
I EU-parlamentet har frågan om mänskliga rättigheter i Colombia behandlats vid ett flertal tillfällen. Senast skedde så den 7 september 2000 då en resolution antogs angående detta och mordhoten mot Fader Brendan Forde och hans samfund ( B5-0664, 0713, 0721, 0729, 0735 och 0742/ 2000). I resolutionen understryks stödet för fredsförhandlingar och behovet av skydd för människorättsorganisationer. Där uttalas också att "Europeiska unionen måste fortsätta sin egen icke-militära strategi för att bekämpa narkotikahandeln så att de fattiga länderna, som producerar narkotika, inte ensamma måste lösa problemet i förbindelse med denna plåga, och att det i stället inleds ett samarbete mellan de länder som mottar narkotikan, eftersom den internationella narkotikahandeln endast är möjlig med deltagande av andra länder".
Vidare sägs att parlamentet "åtar sig att uppmana EU att öka sitt stöd för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia".
EU-parlamentet har därefter följt upp resolutionen med en heldagskonferens på temat Colombia .
Frankrike har som ordförandeland utarbetat en plan, delvis som ett alternativ till Plan Colombia. Den går ut på att EU:s medlemsländer ska fortsätta de insatser som är påbörjade, med en stark profilering av stöd till arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter.
Under årets session i Genève för MR-kommissionen kom den 19 april ett särskilt uttalande från dess ordförande angående mänskliga rättigheter i Colombia. I uttalandet har man uppmärksammat de åtgärder med kompletterande lagstiftning som regeringen har vidtagit för att förbättra rättsläget. Samtidigt konstateras att en allvarlig försämring av den humanitära situationen ägt rum under 1999. Kommissionen uttrycker bland annat sin oro över det ökade antalet internflyktingar och uppmuntrar till fortsatt samarbete mellan colombianska myndigheter och internationella organisationer.
ILO har i juni 2000 utsett en särskild rapportör, ett beslut som anses historiskt för organisationen. Det sker självklart mot bakgrunden att fackligt aktiva löper större risker än många andra att bli utsatta för våld. En ILO- delegation som besökte landet i februari har rapporterat att enligt officiella källor mördades 593 fackligt aktiva under perioden 1991-99, medan inofficiella källor hävdar att det rör sig om 1 500 mord.
De svårigheter som rått med finansieringen av kontoret för högkommissarien för FN:s arbete med mänskliga rättigheter har påverkat verksamheten negativt, så att energi måst användas för att mobilisera resurser.
Sverige måste redan nu bredda och förfina den egna strategin för att under sitt eget ordförandeskap vidareutveckla de idéer som Frankrike lagt fram för EU:s samlade insatser. I likhet med EU-parlamentet bör Sverige verka för att EU inte ska ställa sig bakom de militära insatser som ingår i Plan Colombia. Målsättningen måste vara att Sverige bilateralt, liksom både inom EU, FN och dess säkerhetsråd agerar för fredliga och bärkraftiga lösningar av konflikten i Colombia. En förhandlingslösning på konflikten och en varaktig fred kräver sannolikt sociala reformer och ett civilt handlingsutrymme befriat från våld och repression. Sverige har här värdefulla erfarenheter från vår egen relativt fredliga utveckling med breda samförståndslösningar.
Även om skillnaderna mellan det svenska och colombianska samhället är uppenbara, är vi övertygade om att dessa specifikt svenska erfarenheter tillsammans med dem från svenskar som deltagit i fredsförhandlingar i exempelvis Centralamerika kan komma till nytta i kommande fredssamtal i Colombia.
Stockholm den 3 oktober 2000
Eva Zetterberg (v)
Anders Ygeman (s)
Gustaf von Essen (m)
Maria Larsson (kd)
Marianne Andersson (c)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Marianne Samuelsson (mp)