1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall hjälpa till med försoningsprocessen i
Östtimor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall agera för att en opartisk internationell domstol
upprättas för att ställa förövare inom den indonesiska militären och den
proindonesiska milisen inför rätta för övergrepp som begåtts gentemot
Östtimors befolkning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall bidra till en lösning av flyktingfrågan.
Folkomröstningens efterdyningar
Efter folkomröstningen den 30 augusti 1999, när 78,5 % av väljarna
röstade för ett självständigt Östtimor, har utvecklingen i Östtimor kommit
att präglas av våld. Sanningen om vilka som låg bakom våldet måste
komma fram för att rättvisa ska kunna upprättas i Östtimor samt för att
Östtimor och Indonesien ska kunna fortsätta den försoning som Xanana
Gusmao och Abdurrahman Wahid har inlett. Försoning och rättvisa
förutsätter även att de 100 000 flyktingar som är kvar i Västtimor tillåts
återvända, vilket de flesta också vill göra. Sverige har en skyldighet att
agera för försoning, rättvisa och sanning i Östtimor, eftersom den
indonesiska regeringen har visat sig vara oförmögen att ta itu med dessa
uppgifter under det år som gått sedan folkomröstningen.
Ett år senare har ingen av de ansvariga för övergreppen inom den
indonesiska militären och den proindonesiska milisen ställts inför rätta. För
det nya Östtimor är det av yttersta vikt både att sanningen om våldet kommer
fram och att de ytterst ansvariga ställs till svars. Detta skulle även bli ett
verkligt genombrott för demokratin i Indonesien till båtnad för relationerna
med Östtimor.
Men mycket lite tyder på att en rättegång mot dem som pekats ut som
skyldiga av den indonesiska undersökningskommissionen kommer att hållas i
Indonesien, detta pga. bristande politisk vilja, bristfällig lagstiftning och
ett
korrupt rättsväsen. Ansvarsfrågan har dessutom kommit att bli ett vapen i den
maktkamp som pågår i Indonesien mellan reformvänliga och konservativa
grupper. En rättegång mot de skyldiga bakom våldet i Östtimor skulle
nämligen öppna dörren för rättegångar även för Aceh, Västpapua och
Moluckerna. Det kan därför inte ha varit någon tillfällighet att folkets
rådgivande församling, som är Indonesiens högsta politiska organ, nyligen
antog en lag som omöjliggör retroaktivitet. De skyldiga kan därmed inte
dömas för brotten i Östtimor - militären kommer även framöver att åtnjuta
immunitet.
Mot denna bakgrund är den enda möjligheten att en opartisk internationell
domstol upprättas. International Federation for East Timor ställde detta krav
till FN:s generalsekreterare Kofi Annan inför FN:s avkoloniseringskommittés
möte i juli i New York, samt återigen i augusti med anledning av ettårsdagen
av folkomröstningen. Om beslut fattas om att upprätta en internationell
domstol borde det kunna ske rätt snabbt: mandatet för domstolen för f.d.
Jugoslavien skulle kunna utvidgas.
Mot denna bakgrund måste Sverige aktivt agera i internationella fora för
att en internationell domstol upprättas för Östtimor.
Flyktingarna i Västtimor är kvar som en "gisslan". Möjligheterna för dem
att få återvända ter sig små. De lever i flyktingläger under mycket svåra
förhållanden och utsätts för hot och trakasserier från den allerstädes
närvarande proindonesiska milisen, som fortfarande stöds av den indonesiska
militären. Att flyktinglägren både inhyser flyktingar och fungerar som baser
för destabiliserande operationer i Väst- och Östtimor gör det nödvändigt att
med det snaraste lösa flyktingfrågan; annars kommer försoningsprocessen
mellan Östtimor och Indonesien att avsevärt försvåras. Och om inte
flyktingarna tillåts återvända kommer det att finnas stora spänningar inom
Östtimor till förfång för landets utveckling.
Den olösta flyktingfrågan visar att påtryckningarna från omvärlden på
Indonesien för att repatriera flyktingarna varit för svaga. Det står också klart
att den indonesiska regeringen, trots sina många löften, varit oförmögen att
lösa problemet, vilket tyder på att regeringen har bristfällig kontroll över
militären. Attacken mot United Nations High Commissioner on Refugees
kontor i gränsstaden Atambua den 6 september och den följande
evakueringen av all FN-personal från Väst- till Östtimor visar hur labil
situationen är i Västtimor.
Sverige måste därför ställa krav på Indonesiens regering att den skall lösa
flyktingfrågan och respektera Östtimors nyvunna frihet så att länderna kan
försonas.