1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU skall stödja demokratiseringen av Serbien.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU skall understödja återskapandet av fri rörlighet inom det
forna Jugoslavien och västra Balkan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU skall inlemma ett demokratiskt Serbien i programmet
för västra Balkan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU skall avveckla sina handelshinder gentemot länderna på
västra Balkan.
Motivering
När kommunismen föll för tio år sedan hade Jugoslavien de bästa
utsikterna i Östeuropa. Landet hade haft mindre hårt förtryck än andra
kommunistländer. Omfattande handel och mänskliga kontakter med väst
hade gjort Jugoslavien mer avancerat än andra i östblocket.
Efter murens fall kom demokratiseringen tidigt till Jugoslavien. I nästan
alla delar uppstod demokratiska rörelser. De strävade efter att skapa ett lösare
men fortfarande sammanhållet Jugoslavien. Fortsatta band mellan de olika
delarna sågs som ett slags EU-lösning som skulle underlätta integrationen
västerut.
Tydliga demokratiska krafter växte snabbt fram i Slovenien, Kroatien,
Bosnien, Kosovo och efter ett tag också Makedonien. Även i Serbien och
Montenegro fanns betydande demokratiska rörelser trots att diktaturen
försvårade deras möjligheter.
Problemet var att kommunistpartiet i Serbien inte släppte greppet. När
Jugoslaviens olika delrepubliker påbörjade sin demokratiprocess fortsatte
diktaturen i Serbien.
Möjligheten att skapa ett demokratiskt och sammanhållet Jugoslavien
omintetgjordes av den serbiska diktaturen. Det gick inte att skapa en
demokratisk förbundsstat eller statsförbund om en av de ingående
republikerna var en diktatur. Det blev så mycket svårare som de serbiska
kommunisterna inte ville låta Jugoslavien omvandlas frivilligt.
Det serbiska kommunistpartiet, sedermera omdöpt till socialistpartiet,
startade krigen i Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina samt det
hårda förtrycket i Kosovo. Enbart Makedonien undslapp krig tack vare en
förebyggande FN-skyddsstyrka med starkt amerikanskt deltagande.
Krigen och förtrycket ledde till hårdnande nationalism särskilt i Kroatien,
Bosnien och Kosovo, som i sin tur drabbade även serber.
Tio år och fyra krig efteråt har nu möjligen turen kommit till ett
demokratiskt Serbien.
I presidentvalet den 24 september förlorade Milo evic, men han vägrar att
släppa greppet. När detta skrivs är det fortfarande oklart om Milo evic skall
avgå eller om diktaturen fortsätter. Vad presidentkandidaten Ko tunica, som
vann valet, står för är ännu inte helt klart. Dock verkar han inställd på en
demokratisering av landet.
Ett demokratiskt Serbien skulle i grunden förändra förutsättningen för
utvecklingen i f.d. Jugoslavien och för hela Balkan. Normala relationer skulle
kunna utvecklas mellan Serbien och dess grannländer. Även om det är svårt
efter alla krig, så finns det en möjlighet att återskapa mycket av den öppenhet
och rörlighet som kännetecknade det forna Jugoslavien.
FN och Nato har även fortsättningsvis en viktig uppgift i att skydda mot
attacker och skapa fredliga förutsättningar. OSCE:s insatser för civil säkerhet
och polis måste fortsätta och tillsammans med Europarådet har de länge
ansvaret för att stödja mänskliga rättigheter och demokrati i hela området.
Återuppbyggnadsarbetet, särskilt vad gäller infrastruktur inklusive den
livsviktiga Donauförbindelsen, måste nu snabbt komma igång. Här har EU en
viktig uppgift att främja och stödja. EU självt måste också öppna för frihandel
med länderna på västra Balkan. Det är inte acceptabelt att deras ekonomier
hämmas av importrestriktioner i EU.
Ett demokratiskt Serbien skall fullt ut kunna ingå i EU:s program för
västra Balkan. Strävan efter försoning och kontakter skulle kunna
understödjas av den öppenhet som kännetecknar EU och dess politik.
Flera svåra frågor återstår. Förhandlingar måste starta mellan Serbien,
Montenegro och Kosovo. Resultatet måste de själva komma fram till även om
omvärlden ger sitt stöd. Men öppnare gränser och fri rörlighet innebär större
möjligheter än om det skulle bli nationell isolering. Strävan måste vara att ta
bort gränshinder, inte rita nya gränser.
För Balkanländerna, för EU och omvärlden i stort är det nu viktigt att i
första hand stödja Serbiens demokratisering. Om detta leder till framgång blir
nästa steg att på olika sätt inlemma Serbien i det samarbete som utvecklas
inom ramen för västra Balkan. Tredje steget är att intensifiera
ansträngningarna att bygga en verklig gemensam strategi för hela området.
EU måste ge dessa länder perspektivet av ett framtida medlemskap, så att de
har ett mål att sträva efter.