Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall stödja demokratiseringen av Serbien.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall understödja återskapandet av fri rörlighet inom det forna Jugoslavien och västra Balkan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall inlemma ett demokratiskt Serbien i programmet för västra Balkan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall avveckla sina handelshinder gentemot länderna på västra Balkan.
Motivering
När kommunismen föll för tio år sedan hade Jugoslavien de bästa utsikterna i Östeuropa. Landet hade haft mindre hårt förtryck än andra kommunistländer. Omfattande handel och mänskliga kontakter med väst hade gjort Jugoslavien mer avancerat än andra i östblocket.
Efter murens fall kom demokratiseringen tidigt till Jugoslavien. I nästan alla delar uppstod demokratiska rörelser. De strävade efter att skapa ett lösare men fortfarande sammanhållet Jugoslavien. Fortsatta band mellan de olika delarna sågs som ett slags EU-lösning som skulle underlätta integrationen västerut.
Tydliga demokratiska krafter växte snabbt fram i Slovenien, Kroatien, Bosnien, Kosovo och efter ett tag också Makedonien. Även i Serbien och Montenegro fanns betydande demokratiska rörelser trots att diktaturen försvårade deras möjligheter.
Problemet var att kommunistpartiet i Serbien inte släppte greppet. När Jugoslaviens olika delrepubliker påbörjade sin demokratiprocess fortsatte diktaturen i Serbien.
Möjligheten att skapa ett demokratiskt och sammanhållet Jugoslavien omintetgjordes av den serbiska diktaturen. Det gick inte att skapa en demokratisk förbundsstat eller statsförbund om en av de ingående republikerna var en diktatur. Det blev så mycket svårare som de serbiska kommunisterna inte ville låta Jugoslavien omvandlas frivilligt.
Det serbiska kommunistpartiet, sedermera omdöpt till socialistpartiet, startade krigen i Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina samt det hårda förtrycket i Kosovo. Enbart Makedonien undslapp krig tack vare en förebyggande FN-skyddsstyrka med starkt amerikanskt deltagande.
Krigen och förtrycket ledde till hårdnande nationalism särskilt i Kroatien, Bosnien och Kosovo, som i sin tur drabbade även serber.
Tio år och fyra krig efteråt har nu möjligen turen kommit till ett demokratiskt Serbien.
I presidentvalet den 24 september förlorade Milo evic, men han vägrar att släppa greppet. När detta skrivs är det fortfarande oklart om Milo evic skall avgå eller om diktaturen fortsätter. Vad presidentkandidaten Ko tunica, som vann valet, står för är ännu inte helt klart. Dock verkar han inställd på en demokratisering av landet.
Ett demokratiskt Serbien skulle i grunden förändra förutsättningen för utvecklingen i f.d. Jugoslavien och för hela Balkan. Normala relationer skulle kunna utvecklas mellan Serbien och dess grannländer. Även om det är svårt efter alla krig, så finns det en möjlighet att återskapa mycket av den öppenhet och rörlighet som kännetecknade det forna Jugoslavien.
FN och Nato har även fortsättningsvis en viktig uppgift i att skydda mot attacker och skapa fredliga förutsättningar. OSCE:s insatser för civil säkerhet och polis måste fortsätta och tillsammans med Europarådet har de länge ansvaret för att stödja mänskliga rättigheter och demokrati i hela området.
Återuppbyggnadsarbetet, särskilt vad gäller infrastruktur inklusive den livsviktiga Donauförbindelsen, måste nu snabbt komma igång. Här har EU en viktig uppgift att främja och stödja. EU självt måste också öppna för frihandel med länderna på västra Balkan. Det är inte acceptabelt att deras ekonomier hämmas av importrestriktioner i EU.
Ett demokratiskt Serbien skall fullt ut kunna ingå i EU:s program för västra Balkan. Strävan efter försoning och kontakter skulle kunna understödjas av den öppenhet som kännetecknar EU och dess politik.
Flera svåra frågor återstår. Förhandlingar måste starta mellan Serbien, Montenegro och Kosovo. Resultatet måste de själva komma fram till även om omvärlden ger sitt stöd. Men öppnare gränser och fri rörlighet innebär större möjligheter än om det skulle bli nationell isolering. Strävan måste vara att ta bort gränshinder, inte rita nya gränser.
För Balkanländerna, för EU och omvärlden i stort är det nu viktigt att i första hand stödja Serbiens demokratisering. Om detta leder till framgång blir nästa steg att på olika sätt inlemma Serbien i det samarbete som utvecklas inom ramen för västra Balkan. Tredje steget är att intensifiera ansträngningarna att bygga en verklig gemensam strategi för hela området. EU måste ge dessa länder perspektivet av ett framtida medlemskap, så att de har ett mål att sträva efter.
Stockholm den 3 oktober 2000
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)
Liselotte Wågö (m)
Sten Tolgfors (m)
Karin Enström (m)
Roy Hansson (m)
Birgitta Wistrand (m)
Gustaf von Essen (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Lars Tobisson (m)
Henrik S Järrel (m)
Lennart Fridén (m)