Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att i relevanta forum protestera mot behandlingen
av indianerna på Big Mountain.
Bakgrund
Den pågående tvångsförflyttningen av navajo- (även
benämnda dineh) och hopifamiljer i Arizonas nordöstra del
är en fortsättning på århundraden av förtryck av Amerikas
ursprungsfolk. Brott mot de mänskliga rättigheterna och mot
ursprungsfolkens rättigheter begås dagligen. Miljön är svårt
sargad till följd av exploatering av uran och kol. För
människor och djur, som bebor området, har det fått
ödesdigra konsekvenser.
Navajo kan aldrig glömma vad som hände 1863-1864, då överste Kit
Carson samlade ihop alla navajos för att tvångsförflytta dem till ett
koncentrationsläger i Bosque Redondo Fort Sumner i New Mexico. Alla
navajos hem brändes och deras djur sköts. Navajos kallar den tragiska
händelsen The Longest Walk. Tusentals barn, kvinnor och män dog under
denna långa vandring.
Lagstiftning från 1974
Tvångsförflyttningen idag utgår från lagen: the Navajo-Hopi
Land Dispute Settlement Act PL 93-531, som antogs av
amerikanska kongressen 1974. Som namnet antyder bygger
den på en landkonflikt - enligt indianerna själva en
"fabricerad" sådan - mellan navajos och hopis. Ingenstans
nämns det underliggande motivet, nämligen statens intresse
av energitillgångar i området. Berget Black Mesa lär
innehålla den största kolfyndighet som någonsin hittats.
Ekonomiska intressen
bakom landkonflikten
Historien om "landdispyten" mellan två indianstammar
iscensattes av en PR-firma, ägd av en advokat, som i sin tur
representerade ett konsortium av 23 stora energibolag. Han
arbetade för och betalades av både Hopi Tribal Council och
företaget Peabody Coal Company, som är USA:s största
kolproducent.
Regeringens stamråd från
1920-talet
Navajo och Hopi Tribal councils, som infördes på USA:s
regerings begäran på 1920-talet, omstrukturerades på 50-
talet i syfte att underlätta uthyrningen av mark till
gruvbolagen.
Detta blev möjligt med hjälp av "samarbetande" indianer som gick
regeringens och energibolagens ärenden. De traditionella ledarna från hopis
och navajos har aldrig erkänt representanterna i regeringens Tribal Councils.
Man har behållit sitt gamla styressätt och stammarna är överens.
Lagen 1974 och de gamla
reservaten
Reservaten i Arizona skapades 1882 av president Chester
Arthur åt hopis "och andra sådana indianer som presidenten
väljer...". 80 år senare ändrades gränserna för reservaten på
nytt. Hopireservatet ligger mitt i navajoreservatet. Området
kring Big Mountain hade beteckningen Joint Use Area för
att det befolkades av båda stammarna. När 1974 års
Relocation Act trädde i kraft delades området emellertid upp
i Navajo Partitioned Land och Hopi Partitioned Land. Joint
Use Area upphörde. Ett taggtrådsstängsel sattes upp för att
markera gränsen.
Lagen fick förödande konsekvenser för människorna på Big Mountain,
som levt i fred och sämja med sina grannar i århundraden. Mer än 12 000
människor förflyttades mot sin vilja - den största tvångsförflyttningen av
indianer i USA sedan 1800-talet. Resultatet för både dem som förflyttats och
dem som motsatt sig förflyttning med alla rådande restriktioner, har blivit en
oförmåga att försörja sig. Förlusten av marken, där deras förfäder och barnens
navelstränger ligger begravda, det som är mest heligt för dem, underminerar
deras kultur och den religiösa identiteten. Otaliga arkeologiskt viktiga
platser,
som Anazasi monument, hogans, begravningsplatser och andra kultplatser,
har blivit förstörda och skändade av gruvbolagets verksamhet. Fattigdomen är
svår, och nu återstår bara ca 200 indianer på Big Mountain.
Senare överenskommelser
om förflyttningar
1996 erbjöds de kvarvarande navajoindianerna på Big
Mountain det s.k. Accomodation Agreement eller PL 104-
301. Detta dokument tillåter dem att bo kvar i sina hem i 75
år. Men de blir tvungna att betala hyra till HTC, söka
tillstånd för bete, samlande av örter, ved m.m. Allt är
tillståndsbelagt. De får bara ha ett visst antal får, hästar och
kor (antalet förändras också hela tiden). AA-dokumentet
förbjuder även navajos att begrava sina anhöriga på Big
Mountain.
The Accomodation Agreement fick sällskap med ett Settlement
Agreement, som försäkrar Hopi Tribal Council 50 miljoner dollar. Halva
summan är en ersättning för att 85 % av navajos skulle skriva på AA.
Stamrådet drev hopiindianerna att försöka förmå navajos att skriva på.
En annan lag, som går under namnet The Bennet Freeze PL 93-531,
förbjuder indianerna att reparera sina byggnader eller uppföra nya. Lagen
påverkar även boende i t.ex. Tuba City, som är beläget nedanför Black Mesa.
Olyckan vid Church Rock
1979
Indianernas liv intill kol- och uranbrytningen på Big
Mountain har medfört ett kraftigt ökat antal sjukdomsfall
och många alldeles för tidiga dödsfall. Miljön är svårt
förgiftad.
Men de värst drabbade indianerna är de som tvångsförflyttades till "New
lands", Sanders utmed Rio Puerco-floden i Arizona. Det var här en damm full
med uran/kärnavfall brast och förorenade marken och vattnet med radioaktivt
avfall. Idag lever bara ca hälften av dem som flyttades dit.
Behov av förändringar
och undersökningar
För att över huvud taget kunna komma till rätta med dagens
problem måste gällande lagstiftning ändras radikalt eller
upphävas:
- Public Law 935-31 Relocation Act
- Public Law 93-531 the Bennet Freeze
- Public Law 104-301 the Accomodation Agreement.
Det behövs också oberoende studier med mätningar av luft,
jord och vatten i området (halter av radioaktivitet,
tungmetaller, koldamm och andra gifter) med tanke på
skadeverkan/effekter på de boendes hälsa. Undersökningar
behöver göras om hur de vattenrättsavtal är skrivna som
fråntar navajos och hopis rätten till den enda
vattenreservoaren - den som nu används av Peabody Coal
för transport av kol i pipelines. Den naturliga tillgången på
grundvatten under berget håller på att helt tömmas. Extra
märkbart har detta blivit sommaren år 2000, då USA
drabbats av den värsta torkan i mannaminne. Vattenfrågan
börjar bli en viktig fråga för alla i det här området. Under
tiden fortsätter Peabody att pumpa upp grundvatten och leda
bort det.
Det som behövs nu är miljö- och socialkonsekvensanalyser vad gäller både
exploateringen av kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna. Det handlar
om förödande effekter på miljön och för en unik ursprungsbefolkning.
En kort respit
Med hjälp av folk runt om i världen har nu navajofolket i
sista stund haft råd att stämma den amerikanska staten om
brutna avtal med indianerna om att få bo inom reservatet "så
länge gräset växer och vattnet flyter". Med anledning av
detta fick de i februari 2000 tvångsförflyttningen uppskjuten
tills vidare. Istället har myndigheten bestämt sig för att
anklaga var och en för att olovligen uppehålla sig på
förbjudet område (deras eget hem). Risken är nu stor att den
sista resten av de traditionella navajos kommer att försvinna
från Big Mountain. Därför är det särskilt viktigt att kampen
för dessa indianers mänskliga, sociala och kulturella
rättigheter intensifieras.
Vad kan Sveriges regering
göra?
Indianernas religion är oupplösligt knuten till marken de är
födda på. USA respekterar uppenbarligen inte, i det här
fallet, Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd
av ekonomiska, sociala och kulturella värden, liksom rätten
till egen identitet. USA följer inte heller FN:s deklarationer
om de mänskliga rättigheterna och biologisk mångfald.
Sverige bör därför snarast ta initiativ till att föra upp frågan om
tvångsförflyttningarna från Big Mountain på FN:s agenda och i bilaterala
samtal med den amerikanska regeringen. Dessutom kan regeringen lyfta
frågan inom EU för att få ett bredare stöd och större tyngd bakom kravet på
indianernas rätt till sin mark, sin tradionella försörjning och kultur.