1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av förbättringar av de mänskliga rättigheterna i
Turkiet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges ansvar och möjligheter att påverka EU beträffande
relationerna till Turkiet i samband med ordförandeskapet i EU.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en strategi för relationerna med Turkiet inkluderande ett
sändebud för mänskliga rättigheter.
Motivering
Turkiet har nu accepterats som ansökarland till EU. För att
komma ifråga för medlemsförhandlingar behöver dock
Turkiet genomgå genomgripande förändringar särskilt när
det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Det handlar i
stor utsträckning om lagstiftning men också - än viktigare -
om implementeringen av denna lagstiftning, det handlar om
ratificering av konventioner och efterlevnaden av dessa. Ett
absolut krav är att Turkiet uppfyller de s.k.
Köpenhamnskriterierna, nämligen att
- ha stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga
rättigheter och skydd av minoriteter,
- vara fungerande marknadsekonomier och ha förmåga att hantera den
konkurrens och de marknadskrafter som finns inom EU,
- kunna ta på sig de skyldigheter som följer av ett medlemkap och ansluta
sig till de politiska målen för EU.
Det är beträffande den första satsen som Turkiet har de
största problemen. Bara det faktum att det finns stora behov
av de fem centrumen för rehabilitering av tortyrskadade
visar att Turkiet har en lång väg att gå. Även om Turkiet nu i
ord säger sig gå i rätt riktning visar verkligheten många
exempel på det rakt motsatta. Det finns rapporter som visar
att det har blivit allt svårare för MR-organisationer att
arbeta, deras medarbetare trakasseras på olika sätt och ställs
ofta inför rätta, upprepade gånger har företrädare för olika
partier trakasserats i fängelser, och att maffian tillsammans
med vissa delar av säkerhetspolisen är inblandad i
paramilitär verksamhet, dödande och organiserad
brottslighet. Den nyvalde presidenten kom i konflikt med
regeringen eftersom han vägrade att skriva på ett traktat som
skulle innebära att tusentals statsanställda skulle få sparken
för att de misstänks sympatisera med politisk islam eller
kurdisk separatism. Presidenten ville dessutom skicka
traktatet till parlamentet vilket regeringen struntade i. Ett
exempel på hur regeringen i Turkiet struntar i minoriteterna
är planerna på ett stort dammprojekt i sydöstra Turkiet, som
enligt nya uppgifter skulle tvinga 70 000 kurder att flytta och
som skulle dränka den 10 000 år gamla staden Hasankey
med ovärderliga kurdiska kulturskatter. Dessa senare
uppgifter fick det svenska företaget Skanska att hoppa av
projektet. Regeringens valhänta agerande vid
jordbävningskatastrofen visar också på behovet av att ha en
fungerande administration. Exemplen kan göras fler.
Beträffande konstitutionen som skapades 1982 bör bl a
förbudet mot kurdiska språket i skolor och i radio- ochTV-
sändningar ändras.
De viktigaste förutsättningarna för att uppfylla Köpenhamnskriterierna är
enligt vår uppfattning:
- Yttrandefriheten: Vi har kunnat konstatera att yttrandefriheten är
begränsad, både avseende möjligheten att edera och arbeta fritt.
Journalister förföljs och drabbas av yrkesförbud om man avviker från den
offentliga sanningen, tidningar beläggs med transportförbud och förbjuds
ibland.
- Organisationsfriheten: Vi har kunnat konstatera att ideella organisationer
och politiska partier upplöses och förbjuds med hänvisning till statens
säkerhet.
- Religionsfriheten: Den begränsas av staten genom lagstiftning.
- Etniskt likaberättigande: Kravet att till varje pris slå vakt om landets
enhet innebär att grundläggande mänskliga rättigheter sätts ur spel. Särskilt
gäller detta kurder men också syrianer och andra minoritetsfolk, som har
svårt att utöva sin kultur och vissa av dem att officiellt uttrycka sig och än
mindre att få undervisning på sitt eget språk.
Det ligger i mångas intresse att Turkiet utvecklas i
demokratisk riktning, naturligtvis framförallt för dem som
lever i Turkiet men också för regionen som helhet. Om
Turkiet lever upp till sina utfästelser kommer landet att få en
stabiliserande verkan och dessutom kunna framstå som ett
föredöme för övriga i regionen. Även för Europa är det av
största vikt att den demokratiska processen utvecklas i
Turkiet och att olika etniska grupper kan verka tillsammans.
Detta skulle få stor betydelse för utvecklingen på bl a
Balkan.
I och med Sveriges ordförandeskap i EU har vi en unik möjlighet att dels
fortsätta med stöd och påtryckningar på landet för att åstadkomma de
förändringar vi pekat på ovan, dels att förmå EU att ställa höga krav och
samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Turkiet. Vad som ovan sagts om
behovet av förbättringar av de mänskliga rättigheterna i Turkiet och om
Sveriges ansvar i och med ordförandeskapet i EU bör ges regeringen till
känna.
Eftersom hela situationen i Turkiet är så pass komplex och innehåller så
många ingredienser är det viktigt att regeringen utarbetar en tydlig strategi
för
arbetet med Turkiet. Vi har efterlyst en sådan vid flera tillfällen och noterar
nu att Sida ska få uppdraget att utarbeta en landstrategi, förmodligen för
bilateralt stöd i framtiden. Det är bra men utöver det bör Sverige också ha en
särskild strategi för relationerna med Turkiet. Ett särskilt sändebud för
mänskliga rättigheter bör vara en del i en sådan strategi.