1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen i den kritiska dialogen med kraft hävdar det iranska folkets
rätt att fritt organisera sig i partier och fackföreningar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen verkar för att FN:s speciella sändebud när det gäller
mänskliga rättigheter i Iran, Maurice Capithorne, måste få möjlighet att
besöka landet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen i olika internationella organ skall verka för att
omständigheterna kring flera författares och en rad politiskt och religiöst
oliktänkande människors död närmare granskas av en opartisk
internationell humanitär organisation.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i
sina direkta relationer med den iranska regeringen samt i EU- och FN-
sammanhang bör verka för att alla författare och journalister ges
möjlighet att fritt ge ut sina verk, tidskrifter och tidningar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen bör verka för att ett FN-kontor upprättas i Iran.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i
den kritiska dialogen bör lägga stor vikt vid kvinnornas situation när det
gäller deras ställning inom rättssystemet, när det gäller deras rätt till
arbete och deras möjligheter att yttra sig i samhällsdebatten.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
beaktar de händelser i Iran sedan våren 2000 som inneburit en kraftig
försämring när det gäller mänskliga rättigheter, vid behandlingen av
iranska flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd i Sverige. 1
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall verka för att alla som fängslats enbart på grund av sin politiska eller
religiösa uppfattning friges.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen inom EU skall verka för att politiska, diplomatiska och
ekonomiska punktsanktioner skall kunna tas i bruk som en del av den
kritiska dialogen.
10.
1 Yrkande 7 hänvisat till SfU.
Religionen är överordnad
politiken
Sedan 1979 sitter en s.k. islamisk regim vid makten i Iran.
Landets religiösa ledning är överordnad det politiska
systemet. Presidentkandidater, parlamentskandidater,
parlamentsledamöter, regionala ledare och borgmästare m.fl.
måste godkännas av den religiösa makten innan de tillträder
sina befattningar även om dessa redan är valda. Ingen kan
heller ställa upp i val, utan att först ha godkänts av landets
religiösa ledning.
Den religiösa makten ligger i händerna på landets s.k. andlige ledare
ayatollah Khamenei, vilken utses av De lärdas råd. Den "andlige ledaren"
utser medlemmarna i Väktarrådet, som bl.a. har till uppgift att godkänna eller
underkänna de kandidater som ställer upp till val till olika politiska poster.
Den andlige ledaren utser riksåklagare, ordföranden i högsta domstolen,
överbefälhavaren för Pasdaran, de militära styrkorna och chefen för
ordningsmakten. En stor del av den politiska makten är således samlad i den
religiösa maktens, främst den andlige ledarens, ayatollah Khameneis, händer.
Denna ledning har under årens lopp uppvisat en växande inkompetens när
det gäller att leda landet. Ekonomin är i kaos. Korruptionen är omfattande.
Stora ekonomiska tillgångar finns samlade i De fattigas fond, en enorm
ansamling av rikedomar som inte förtjänar sitt namn. Den är helt i mullornas
händer. Hur mycket den inrymmer är inte känt. Inte heller vad den används
till.
Folket saknar rätt att fritt bilda sina egna organisationer. Följaktligen finns
inga politiska partier i landet. Det finns fackliga organisationer men vid de
tillfällen då dessa hävdat sina rättigheter eller ställt krav, exempelvis när
arbetarna vid olika företag inte fått någon lön på flera månader, har dessa
angripits och ledarna arresterats och torterats.
Vi menar att den svenska regeringen i den kritiska dialogen med kraft bör
hävda det iranska folkets rätt att fritt organisera sig i partier och
fackföreningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under regimens år vid makten har omfattande brott mot mänskliga
rättigheter begåtts. I samband med avslutandet av kriget mellan Iran och Irak
för 12 år sedan avrättades tusentals politiska fångar. Därefter har ett stort
antal författare och journalister mördats av den iranska säkerhetstjänsten.
Fängelserna är fulla av politiska fångar och religiöst oliktänkande, främst
bahaier. Praktiskt taget alla torteras och misshandlas. Kvinnor utsätts för
våldtäkt och tortyr, inte sällan medan barnen tvingas att se på. En av dessa
politiska fångar, Nina Aghdam, vittnade vid ett minnesmöte i Stockholm om
den bestialiska behandling hon hade utsatts för. Hennes berättelse var lång
och plågsamt utförlig. Hon berättade om hur hon torterats inför sin dotter och
blivit våldtagen. Hon berättade bl.a.:
Jag fick erfara två våldtäkter. Den ena av mig själv och den andra av en
annan kvinnlig fånge. Även om en del vänner har olika uppfattningar om
vad våldtäkt innebär och uppfattar våldtäkt som en form av tortyr, måste
jag säga att så var det inte för mig och den andra flickan. Det var något
bortom tortyr, något värre än tortyr. En del föreställer sig att självmord
som en följd av våldtäkt har något med religiös mentalitet att göra. De
kan säga vad de vill, för de kan inte föreställa sig hur outhärdligt det är
att bli våldtagen. Förhörsledaren ville krossa mig och han lyckades. Jag
blev krossad. Min vän som också våldtogs blev mentalsjuk. Efter det att
jag släppts ur fängelset försökte jag leta reda på henne för att få veta vad
som hänt med henne. Hennes föräldrar förnekade att de hade en sådan
dotter.
Tortyren skadar och krossar således inte bara den som
torteras eller blir våldtagen. Den krossar och förstör också
livet för offrets familj, vänner och relationerna mellan dem.
FN:s representant för mänskliga rättigheter i Iran, Maurice Capithorne, har
inte medgivits inresa i landet för att undersöka situationen när det gäller
mänskliga rättigheter.
Den svenska regeringen borde i FN, EU och andra internationella
sammanslutningar intensivt verka för att Capithorne ges möjlighet att besöka
Iran. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser också att den svenska regeringen i olika internationella organ
skall verka för att omständigheterna kring flera författares samt en rad
politiskt och religiöst oliktänkande människors död närmare granskas av en
internationell opartisk humanitär organisation. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Valet av Khatami till
president
För tre år sedan var det presidentval i Iran. Till detta val
fanns det fyra kandidater godkända av Väktarrådet. Två av
dem kom att framträda som de främsta medtävlarna om
posten. Den ene var Majles (parlamentets) talman och en
bakåtsträvare. Den andre var ayatollah Khatami, som
lanserades som reformvänlig. I valet mellan dessa båda
valde folket med stor majoritet, närmare 70 %, Khatami till
president. Som motvikt till den nye reformvänlige
presidenten tillsattes, den avgående presidenten, Rafsanjani,
som ledare för Rådet för landets bästa, dvs. ännu en av
bakåtsträvare dominerad församling, vars majoritet stod den
andlige ledaren nära.
Studenternas
demonstrationer 1999
Förväntningarna på presidenten var stora. Det talades
mycket om förändringar inom systemet, men mycket lite
skedde konkret. De förändringar som inträffat efter
Khatamis makttillträde har inte motsvarat folkets
förväntningar. Framför allt var intellektuella och studenter
otåliga. En viktig förändring var att publicister av olika slag,
journalister och författare, tog sig allt större friheter när det
gällde att kritisera regimen. Likaledes började människor att
uppträda friare till vardags än tidigare.
För att stävja dessa strömningar bland folket lät regimen hizbollahgrupper
gå till angrepp mot studenternas möten vid olika universitet. De provocerade,
vandaliserade, slog, skadade och dödade studenter. Polisen ingrep men
arresterade inga hizbollahanhängare utan istället flera studentledare.
Studenterna anordnade demonstrationer mot hizbollahs och ordningspolisens
uppträdande. Regimen lät misshandla och döma studenter till långa
fängelsestraff samtidigt som de som provocerat, vandaliserat och skadat och
dödat studenter gick fria. Även sådana som man visste hade mördat
framträdande reformpolitiker som Darioush Fruhar och hans hustru Parvane
gick fortfarande fria. Författare och journalister stoppades åter från att
publicera sina verk eller alster. Regeringen bör i sina direkta relationer med
den iranska regeringen samt i EU- och FN-sammanhang verka för att alla
författare och journalister ges möjlighet att fritt ge ut sina verk, tidskrifter
och
tidningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I dag sitter flera studentledare såsom Ahmad Batebi, Hamid Alizadeh,
Manouchehr Mohammadi, Saeed Kashiloo, Behie Gilani, Hassan Zare-Zade,
Akbar Mohammadi, Koorosh Sehati, Mohammad Yekta, Mehran
Abdolbaghi, Ali Deldari, Yaghoob Salimi, Mohammad-Reza Kasrani och
många andra fängslade för att de utnyttjat sin mänskliga rättighet att yttra sig
om situationen i det land de lever i. Brotten mot mänskliga rättigheter är
sålunda fortfarande grova och omfattande i Iran. Vi anser därför att den
svenska regeringen till stöd för de krafter som verkar för mänskliga
rättigheter i Iran bör verka för att ett FN-kontor upprättas i Iran. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvinnoförtryck och
kvinnokamp i Iran
De iranska kvinnorna har utsatts för förtryck och
trakasserier. Kvinnodiskriminerande rättsordning,
kvinnornas rättslösa ställning i familjelagstiftningen och
olika former av segregering grundad i islamitiska
sexualfientliga föreställningar m.m. drabbar kvinnorna hårt.
Likafullt har kvinnorna inte tryckts ner av regimen. Snarare
förefaller det som om kvinnorna i allt större utsträckning
bjuder motstånd. Hemmafrulivet är i dag inte något ideal för
unga iranska kvinnor. I stället har de i allt större utsträckning
sökt sig ut på arbetsmarknaden. Därmed utmanar de det
traditionella patriarkatet genom att arbetslivet ger dem nya
erfarenheter som gör att de ställer alltmer kritiska frågor till
den traditionella ordningen mellan män och kvinnor. Unga
kvinnor som söker sig till universiteten visar sig mycket väl
kunna tävla med sina manliga kolleger. Detta medför att
kvinnorna vinner allt större självförtroende. Allt detta
undergräver också traditionella föreställningar om att
kvinnor skulle vara mindre intelligenta och mindre lämpade
för studier än männen. Deras deltagande i arbets- och
samhällslivet visar att mullorna har fel. En speciell riktning,
islamisk feminism, vinner mark på olika områden i
samhället. Många publicister, såväl journalister, författare,
förläggare m.fl., är kvinnor. Trots förtrycket har kvinnorna
tillskansat sig ett allt större inflytande i samhället och över
sin egen situation. I pressen och i andra offentliga
sammanhang har kvinnorna riktat skarp kritik mot regimen
och kritiserat den för dess brott. Deras kritik har varit minst
lika hård som studenternas eller den som framförts av
manliga journalister och författare.
Fortfarande finns dock de ojämlika rättsförhållandena, den orättvisa
familjelagstiftningen m.m. kvar. Skillnaden är dock, jämfört med tidigare, att
kvinnorna upphävt sin stämma och skaffat sig en röst i samhället. I samband
med den våg av repression som under våren och sommaren 2000 sköljt över
Iran har regimen försökt att tysta kvinnornas röster. Deras tidningar och
tidskrifter har stängts.
Därför menar vi att regeringen i den kritiska dialogen bör lägga stor vikt
vid kvinnornas situation när det gäller deras ställning inom rättssystemet,
deras rätt till arbete och deras möjligheter att yttra sig i samhällsdebatten.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bakåtsträvarnas angrepp
på parlamentet
Under våren 2000 var det parlamentsval. Vid den tiden hade
reformvänliga strömningar kommit till klart uttryck i Iran
och en rad reformkandidater hade ställt upp i valet och
godkänts av Väktarrådet. Den reformvänliga strömningen
vann valet, vilket kom att starkt oroa de religiösa ledarna.
Det var uppenbart att dessa inte hade något folkligt stöd.
Under våren och sommaren 2000 började bakåtsträvarna att gå till allt
häftigare motangrepp. De religiösa instanserna i samhället lät successivt
stänga allt fler regimkritiska tidningar. När de reformvänliga i parlamentet
försökte ta upp och kritisera dessa åtgärder förbjöd den andlige ledaren dem
att göra detta. Munkavle lades på de reformvänliga i parlamentet.
De reformvänliga är inte någon enhetligt organiserad kraft i samhället.
Inom dem ryms flera olika fraktioner. En del av dem eftersträvar mindre
förändringar i samhället, andra mer genomgripande och radikala.
Under sommaren har den i Iran ansedde och regimkritiske journalisten
Akbar Gandji fängslats. Det skedde efter det att han undersökt
omständigheterna kring flera av de politiska mord som begåtts i Iran, bl.a.
morden på Parvane och Darioush Fruhar och avslöjat att det var
säkerhetstjänsten och Pasdaran som utfört dessa brott. Likaledes avslöjade
han att det var samma krafter som försökte mörda Said Hadjarian (också han
kritisk till regimen). Både Gandji och Hadjarian var en gång med om att efter
revolutionen grunda den iranska underrättelsetjänsten. I dag har de blivit dess
motståndare. Andra som fängslats är den tongivande medlemmen i Islamiska
kulturorganisationen, Muhammed Ghochani och den satiriske kåsören
Ibrahim Nabvani. Under våren och sommaren har ett tjugotal regimkritiska
tidningar stängts och flera av dess redaktörer och anställda arresterats och
fängslats.
Representanten och rapportören för parlamentets (Majles) juridiska
kommission har begärt att få träffa Gandji i fängelset, men förvägrats detta.
President Khatamis
politiska hållning
Presidenten själv har försökt att placera sig mellan
reformvännerna och bakåtsträvarna. Han förklarade i
samband med FN:s millenniemöte, att folket "är otåligt ...
Det skall inte kräva mer än vad som är möjligt." Han
menade att den yngre generationen ställde orealistiska
ekonomiska krav och krav på alltför mycket frihet. Han
menade också att detta ledde till extremism och att
"extremism i alla former och riktningar är oönskad, oavsett
om den uppträder i frihetens namn och understödjer folkets
rättigheter eller i säkerhetens namn undertrycker folkets
rättigheter ... Låt mig erinra om att jag inte kom till makten i
reformens namn ... Jag kommer aldrig att vara illojal mot
folkets förhoppningar och strävanden. Det skulle vara lätt för
mig att avstå från att ta något ansvar, men det är inte lätt för
mig att ge upp det jag tror på."
President Khatamis förhållningssätt till utvecklingen i landet under våren
och sommaren 2000 inskränker sig sålunda till allmänna, svävande och
kryptiska uttalanden.
Vi menar att regeringen i den kritiska dialogen med Iran och i arbetet inom
olika internationella organ bör verka för påtryckningar på Iran, för att stärka
yttrande- och tryckfriheten, kommer till stånd.
Vi anser också att regeringen när det gäller Sveriges politik i frågan om
flyktingar från Iran betänker att händelserna i Iran sedan våren 2000 innebär
en kraftig försämring när det gäller mänskliga rättigheter och beaktar detta
när det gäller behandlingen av de iranska flyktingar som söker asyl i Sverige.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Framträdande kvinnor inom den iranska kvinnorörelsen som Merengiz Kar
och advokaten Shirin Ebadi har likaledes fängslats. Shirin Ebadi har fängslats
för att hon åhört och dokumenterat en redogörelse av en hizbollahledare om
hur en rad mord på framträdande politiker och regimkritiker gått till och vilka
som begått dem. Såväl hizbollahledaren som Shirin Ebadi fängslades i stället
för att man eftersökte förbrytarna.
Vi anser att regeringen i den kritiska dialogen med Iran och i arbete inom
olika internationella organ bör verka för att alla som fängslats enbart på grund
av sin politiska eller religiösa ståndpunkt friges. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser också att regeringen i den kritiska dialogen med Iran och i arbetet
inom olika internationella organ bör verkar för att man som en del av den
kritiska dialogen skall kunna tillgripa politiska, diplomatiska och ekonomiska
punktåtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En regim med kort
framtid
De regimvänliga tidningarna i Iran utkommer dock som
tidigare, men förblir i dag oemotsagda. En av dessa är
tidningen Keyhan, vars chefredaktör själv varit med och
torterat och mördat flera regimmotståndare.
Den kände affärsmannen Askar Uladi som leder en av bakåtsträvarnas
starkaste organisationer, Islamiska enhetsorganisationen, med många
medlemmar i Pasdaran, underrättelseväsendet och de islamiska domstolarna,
har i media förklarat att man måste rädda islam och landet från de element
som sprider irrläror om ett sekulariserat politiskt system. Han har förklarat
att
det är viktigt att slå till mot reformanhängarna eftersom dessa öppnar vägen
för ett sådant system.
Det påstås att den tidigare presidenten Rafsanjani, själv skyldig till
åtskilliga blodiga förbrytelser, (bevisligen till mordet på ledaren för
Kurdistans Demokratiska Parti (Iran) Sharafkandi, vilket förövades av den
iranska säkerhetstjänsten i på tysk mark) har yttrat: "Om vi förlorar makten,
vart skall vi ta vägen, vem ger oss asyl?" Sannolikt mycket få, kanske ingen.
Oavsett om påståendet är sant eller inte så har den senaste tidens händelser
lett till att avståndet mellan folket och regimen vidgats betydligt. Situationen
kommer att bli än mer explosiv till följd av det växande förtrycket. Allt fler
har en alltmer kritisk inställning till regimen och ser dagligen bevis på dess
inkompetens på en mängd områden. Människor ser orättfärdigheten, de
sociala orättvisorna och korruptionen. Det blir allt svårare för regimen att få
människor att tro att dess politik drivs av en stark tro på islam.