1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU verkar för att
Indonesien i olika multilaterala sammanhang förmås att fortsätta den
påbörjade demokratiska utvecklingen av landet och genomföra fredliga
lösningar av Indonesiens många territoriella och etniska konflikter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU bör upprätthålla sitt förbud från september 1999 mot
vapenexport till Indonesien.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bilateralt och inom ramen för EU:s biståndspolitik
verkar för ett kraftfullt bistånd till Östra Timors uppbyggnad.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om flyktingsituationen i Västra Timor.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att övergångsarbetet i Östra Timor genomförs under full insyn
och medverkan från den östtimoranska befolkningen och att
övergångstiden till full kontroll från östtimoranska myndigheter blir så
kort som möjligt utan att processen riskeras.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FN tillser att övergreppen i Östra Timor får en rättslig
prövning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom ramen för EU utövar starka påtryckningar på
regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i
Aceh och för att områdets framtid kan avgöras i fredliga och folkrättsligt
acceptabla former.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom ramen för EU utövar starka påtryckningar på
regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i
Västra Papua och för att områdets framtid kan avgöras i fredliga och
folkrättsligt acceptabla former.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Moluckerna kräver internationell uppmärksamhet och bör
ingå i de krav som ställs på de indonesiska myndigheterna att återställa
fredliga förhållanden under full respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Är Indonesien på väg mot
upplösning?
I november 1999 valdes Abdurrahman Wahid till ny
president i Indonesien efter president Habibie, förre
diktatorn Suhartos vicepresident, som övertog
presidentskapet, när Suharto till slut tvingades avgå efter
omfattande folkliga protester runt om i Indonesien i maj
1998. Valet av Wahid hade starkt folkligt stöd. Detsamma
gällde valet av vicepresident, där dottern till Indonesiens
förste president Sukarno, Megawati Sukarnoputri, valdes
efter att ha fått ett mycket starkt stöd i de allmänna valen
sommaren 1999.
Med president Wahids regering kom snart att ställas stora förväntningar på
en ny utveckling i Indonesien mot mer av demokratiska förhållanden och en
fredlig lösning av de många territoriella och etniska konflikterna. Viktiga
förändringar genomfördes i den militära ledningen. Vilja till samtal om t ex
Acehs framtid uttalades.
Efter den första tidens många hoppfulla tecken tvingas man konstatera att
förmågan till förändring, om viljan verkligen finns, verkar vara mycket
begränsad. De indonesiska säkerhetsstyrkorna fortsätter att agera på ett sätt
som tyder på bristande kontroll och definitivt på andra intressen än dem som
statsledningen uttalar. Återigen avtecknar sig den mörka bilden av ett
Indonesien som antingen går mot en blodig inre upplösning eller där militären
på nytt griper in och tar makten också formellt som inte alls lika avlägsen.
Det är viktigt att Sverige under sitt ordförandeskap i EU verkar för att
Indonesien i olika multilaterala sammanhang förmås att påbörja en
demokratisk utveckling av landet och genomföra fredliga lösningar av
Indonesiens många territoriella och etniska konflikter. EU bör till detta har
skett upprätthålla sitt förbud från september 1999 mot vapenexport till
Indonesien.
Östra Timor
Indonesiens brutala ockupation av Östra Timor avslutades
sedan den Rådgivande Folkförsamlingen i Indonesien i
november 1999 godkände utgången av folkomröstningen om
självständighet den 3 september samma år. 78,5% hade
röstat för självständighet. Den Rådgivande
Folkförsamlingens beslut följde på att den sedermera icke
omvalde presidenten Habibie rekommenderat ett
godkännande.
Folkomröstningen följdes av en fruktansvärd terrorvåg från den
Indonesienvänliga milisen. Större delen av befolkningen tvangs på flykt.
Stora delar av Östra Timors städer och byar lades i ruiner. De indonesiska
säkerhetsstyrkorna visade sig oförmögna och ovilliga att ingripa, där de inte
direkt understödde milisbanden. Först efter mycket starka påtryckningar från
USA gav den indonesiska statsledningen efter och accepterade insättande av
FN-styrkor i Östra Timor.
Den långa ockupationen och den omfattande förstörelsen i september 1999
har på ett alltför tydligt sätt visat det väldiga behovet av internationellt
stöd
till Östra Timor för återuppbyggnad och uppbyggnad av en självständig
statsbildning. Det är viktigt att Sverige bilateralt och inom ramen för EUs
biståndspolitik verkar för ett kraftfullt internationellt stöd till Östra Timors
uppbyggnad.
Östra Timor styrs idag av FNs övergångsmyndighet UNTAET under
ledning av Sergio Vieira de Mello. Det är viktigt att övergångsarbetet
genomförs under full insyn och medverkan från den östtimoranska
befolkningen och att övergångstiden till full kontroll från östtimoranska
myndigheter blir så kort som möjligt utan att processen riskeras.
100 000 flyktingar vistas sedan september 1999 i flyktingläger i Västra
Timor, där de dagligen trakasseras av den Indonesienvänliga milisen. De
hindras effektivt från att kunna återvända till Östra Timor. De indonesiska
myndigheterna och säkerhetsstyrkorna tycks oförmögna eller rentav ovilliga
att hindra milisens framfart. Den 22 augusti massakrerades tre utländska
UNHCR-medarbetare vid Flyktingkommissariens kontor i Atambua på Västra
Timor utan ingripande från indonesisk polis eller militär.
Det är helt oacceptabelt att den indonesiska regeringen betraktar det
inträffade som en rent intern angelägenhet. Regeringen i Jakarta har ett
oavvisligt ansvar för att avväpna milisen i Västra Timor, för att skydda
flyktinglägren och de internationella hjälparbetarna och att möjliggöra ett
återvändande till Östra Timor för de flyktingar som så önskar. De ansvariga
för terroraktiviteterna i Östra Timor måste ställas inför rätta. Det kan inte få
betraktas som en intern indonesisk angelägenhet, vilket understryks av att
Indonesien saknar effektiva lagar för att lagföra de ansvariga. Detta visar på
vikten av att FN tar ansvar för att övergeppen på Östra Timor får en rättslig
prövning.
Aceh
Aceh, som utgör den norra spetsen av den indonesiska ön
Sumatra, var den del som sist, och först i modern tid,
uppgick i dagens Indonesien. Under senare år har en
omfattande självständighetsrörelse vuxit fram som en
reaktion på förtryck och massiva övergrepp från de
indonesiska säkerhetsstyrkorna. Detta ledde i sin tur till
våldsamma militära attacker på civilbefolkningen.
Med president Wahids tillträde inleddes en period som öppnade för en
dialog mellan självständighetsrörelsen och de indonesiska myndigheterna. Ett
avtal om eldupphör träffades i maj och förlängdes i september. Samtal mellan
den indonesiska regeringen och självständighetsrörelsen Gerakan Aceh
Merdeka förs i Genève. Väpnade sammanstötningar fortsätter dock och den
indonesiska armén utövar påtryckningar på de styrande i Jakarta för att få
friare händer. President Wahid har också uttalat sig för att den väpnade delen
av självständighetsrörelsen måste avväpnas. Sverige måste inom ramen för
EU utöva starka påtryckningar på regeringen i Indonesien för att stoppa
övergreppen mot befolkningen i Aceh och för att områdets framtid kan
avgöras i fredliga och folkrättsligt acceptabla former.
Västra Papua
1969 annekterades Västra Papua av indonesisk militär.
Liksom sju år senare på Östra Timor skedde det utan att
befolkningen fått säga sin mening. Västra Papua eller Irian
Yaya, som är den indonesiska beteckningen på området, har
liksom andra från Java avlägsna och mindre tättbefolkade
territorier utsatts för en omfattande indonesisk invandring.
Västra Papuas naturtillgångar är en viktig förklaring till den
betydelse som Indonesien tillmäter territoriet.
Även i Västra Papua har en inhemsk rörelse för territoriets självständighet
utvecklats. Den indonesiska krisen har sett allt tätare sammanstötningar
mellan lokalbefolkning och polisiära indonesiska förband. Inget tyder på att
den indonesiska armén uppträder annorlunda i Västra Papua än på andra håll i
Indonesien och de indonesiska myndigheterna har hittills, som på andra håll,
inte tagit itu med säkerhetsstyrkornas övergrepp. Lokala milisgrupper som
bekämpar självständighetsrörelsen torde även i Västra Papua ha ett mer eller
mindre öppet stöd från lokal indonesisk polis och militär.
Sverige måste inom ramen för EU utöva starka påtryckningar på
regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen mot befolkningen i Västra
Papua och för att områdets framtid kan avgöras i fredliga och folkrättsligt
acceptabla former.
Moluckerna
På ögruppen Moluckerna har väpnade övergrepp och
sammanstötningar mellan de kristna och muslimska
folkgrupperna krävt flera tusen liv sedan oroligheterna
startade i januari 1999 på huvudön Ambon. Muslimsk milis
som anlänt till ögruppen har ytterligare förvärrat situationen.
Inte heller på Moluckerna har de indonesiska
säkerhetsstyrkorna kunnat medverka till att konflikten inte
eskalerat. Sedan i juni råder undantagstillstånd på
Moluckerna. Övergreppen på Moluckerna kräver
internationell uppmärksamhet och bör ingå i de krav som
ställs på de indonesiska myndigheterna att återställa fredliga
förhållanden under full respekt för mänskliga fri- och
rättigheter.