1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Eritrea bör ges
katastrofhjälp för att klara sin akuta folkförsörjning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Eritrea även
erhåller ett mer långsiktigt stöd till återuppbyggnad.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de fångar av
eritreanskt ursprung som hålls internerade i Dedessalägret tillfälligt tas
emot i Sverige.
Ännu ett meningslöst krig
Under flera år rådde krigstillstånd mellan Etiopien och
Eritrea. Detta krig tycktes oss än mer meningslöst än det
som rådde mellan Etiopien och Eritrea på Haile Sellassies
och Mengistus tid.
Det område som tvisten gällde beboddes de facto av eritreaner och
administrerades av eritreanska myndigheter när Etiopien gjorde anspråk på
området genom att först publicera kartor, där dessa områden markerades som
etiopiska. Därefter sände man etiopisk trupp till området och fördrev den
eritreanska administrationen. Eritrea protesterade mot vad man uppfattade
som ett intrång, men föreslog en gemensam kommission. Två möten hölls.
Samtidigt med det andra mötet gick Etiopien till förnyat angrepp.
Från gränstvist till
anfallskrig
På Afrikanska enhetsorganisationens (OAU) uppdrag
lyckades Algeriet efter långa och svåra diskussioner
åstadkomma ett vapenstillestånd. Man förmådde Eritrea att
acceptera och underteckna ett fredsavtal. Etiopien dröjde
dock med att skriva under.
Många, bland annat Vänsterpartiet, ansåg kriget mellan Etiopien och
Eritrea såsom onödigt, därför att det framställdes som en gränstvist. Att söka
lösa en sådan med vapenmakt ansåg vi höra till en förgången tid. Gränstvister
bör lösas genom förhandlingar. Det borde ha funnits alla möjligheter att lösa
denna tvist, eftersom den nuvarande etiopiska regimens ledare kommit till
makten genom att tillsammans med den eritreanska befrielserörelsen EPLF
bekämpa och störta Mengistu Haile Mariams regim.
Etiopien, som ännu inte hade undertecknat det fredsavtal som Algeriet
förhandlat fram, gick - trots att en fred tycktes inom räckhåll - till massivt
angrepp på Eritrea. Man nöjde sig inte med de omtvistade områdena utan
trängde långt in på eritreanskt område. De områden man besatte och
förhärjade var Eritreas viktigaste områden när det gällde landets försörjning -
dess viktigaste jorbruksområden. Årets skörd kom därvid att förstöras,
människor jagades på flykt till Sudan eller till andra delar av Eritrea.
Befolkningens bostäder och företag brändes och förstördes. Idag finns det
enligt Förenta nationerna 1,1 miljoner eritreaner som är flyktingar i sitt eget
land - dvs. praktiskt taget hälften av landets befolkning. De har tvingats att
lämna områdena Gash Barka och Debub. Det är två områden som utgör
Eritreas kornbod och står för 70% av landets spannmålsproduktion. Etiopiens
anfall kom också vid tiden för sådden. Därmed slogs större delen av årets
spannmålsproduktion ut. Vidare fördrevs eller dödades 27 000 kreatur. När
det gällde byggnader lämnades inte sten på sten i de områden den etiopiska
armén besatte. Skadorna på Eritreas ekonomi har av Eritreas regering och
Världsbanken uppskattats till 830 miljoner dollar, vilket är en oerhörd summa
i ett litet och mycket fattigt land som Eritrea. För att reparera dessa enorma
skador har den eritreanska regeringen vädjat hos världssamfundet om stöd
och snar hjälp. Man har även vänt sig till EU-länderna med förfrågan om
stöd.
Vid Etiopiens anfall var det de mest oskyldiga - kvinnor och barn - som
drabbades hårdast. Många kvinnor, såväl vuxna som småflickor, våldtogs och
dödades. Dessa förbrytelser förorsakar långvariga psykosociala skador, såsom
svåra traumata till följd av det våld och den förnedring människor utsatts för
och som är mycket svårbotade - särskilt i en kultur där man kapslar in
våldtäkt och andra kränkningar av den egna personen i djup tystnad.
Detta massiva anfall från Etiopiens sida på Eritrea våren 2000 strider mot
folkrätten. Såtillvida begick Etiopien folkrättsbrott, i all synnerhet som
fredsförhandlingar inletts, men även grova brott mot mänskliga rättigheter
begicks.
Sveriges utrikesminister, Anna Lindh, förklarade några dagar efter
Etiopiens anfall på Eritrea:
"Den svenska regeringen fördömer och beklagar djupt att striderna
återupptagits, särskilt mot bakgrund av den allvarliga humanitära situationen i
regionen. Huvudansvaret ligger nu på Etiopien. Det anfall som Etiopien inlett
måste omedelbart upphöra." (Svar på fråga i riksdagen från Murad Artin (v)
31/5 2000.)
Världsopinionen i övrigt var bestört över Etiopiens anfall på Eritrea.
Mycket kritik riktades mot Etiopiens handlande. Algeriet fick ett nytt uppdrag
att skapa fred mellan de två stridande.
Destabilisering
Det är uppenbart att kriget mellan Eritrea och Etiopien
fungerat destabiliserande i området. Vissa bedömare har
dock menat att kriget medfört att Etiopien enats som nation.
En sådan bedömning måste dock ses som ytterst tveksam.
Etiopien är ett i etniskt avseende mycket sammansatt land.
Utöver de tre stora folkgrupperna amharer, tigrianer och
oromo finns åtskilliga andra folkgrupper. Oromofolkets
organisation OLF (Oromo Liberation Front) befinner sig i
stark opposition till regimen i Addis Abeba. Kriget med
Eritrea är knappast någon populär politik hos oromofolket
och bland den amhariska befolkningen. Det har dessutom
funnits uppgifter om att den tigredominerade etiopiska
regeringen i första hand sänt andra folk än tigrianer till
fronten. Under sådana omständigheter och med en sådan
politik fungerar kriget inom Etiopien sannolikt mer etniskt
splittrande än enande. Kriget kommer på sikt inte att kunna
dölja Etiopiens verkliga problem, som inte är förhållandet
till Eritrea utan folkförsörjningen och förhållandet mellan
Etiopiens många folkgrupper.
Under sommaren år 2000 ingicks dock ett fredsavtal mellan Etiopien och
Eritrea - även denna gång framförhandlat av Algeriet och understött av den
afrikanska enhetsorganisationen OAU. Sverige beslöt i detta sammanhang att
bidra med 5 miljoner kronor till en insatsstyrka för att övervaka gränsen
mellan Eritrea och Etiopien.
Vad Eritrea idag behöver är dock all hjälp för att klara folkets försörjning.
Det är på Eritreas område som kriget förts och förödelsen varit som störst.
Därför anser vi att Eritrea snarast bör beviljas såväl katastrofhjälp som mer
långsiktigt hjälp med återuppbyggnaden av landet.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Eritreanerna i Etiopien
och etiopier i Eritrea
Under pågående krig är det naturligtvis mycket svårt att få
tillförlitliga uppgifter om vad som inträffat när det gäller
krigshandlingar och brott mot mänskliga rättigheter. Eritrea
och Etiopien beskyller varandra för brott mot mänskliga
rättigheter. Eritrea beskyller Etiopien för att ha behandlat
etniska eritreaner i Etiopien omänskligt, medan Etiopien
beskyller Eritrea för att göra på samma sätt mot etniska
etiopier i Eritrea.
Amnesty International skriver bland annat följande om Etiopien:
Etiopien fortsatte med sin massutvisning av eritreaner. I januari utvisade
Etiopien mer än 6 300 människor av eritreanskt ursprung under grymma,
omänskliga och förnedrande förhållanden och fråntog dem deras
etiopiska medborgarskap. Under 1999 registrerade sig flera tusen
eritreaner frivilligt hos ICRC för att återvända till Eritrea. I juli samlades
2 350 eritreaner ihop och fördes i bussar till gränsen, och mellan oktober
och december utvisades ytterligare 3 000. De fick betala för transporten
och fick endast ta med en ringa mängd mat och få ägodelar. Alla hade
inte anmält sig frivilligt och en del familjer splittrades avsiktligt. En del
hade suttit i fängelse i månader.
Ungefär 1 200 eritreaner som hölls som fångar i militärlägret Bilate fick
kontakta ICRC men fick inte ta emot besök av sina anhöriga. I juni
fördes de över till Dedessalägret i närheten av Dire Dawa, där
förhållandena var mycket dåliga. Åtskilliga dog av malaria och andra
sjukdomar, och enligt uppgift utsattes de för misshandel och förvägrades
läkarvård. Det rapporterades att de etiopiska myndigheterna hade lovat
dem att få resa till ett tredje land, men få av dem lyckades lämna
Etiopien.
Enligt de senaste beräkningarna som gjorts uppgår antalet
deporterade ertitreaner till 88 000. USA:s
utrikesdepartement uppskattar att den egendom som de
deporterade tvingades lämna efter sig uppgick till ett värde
av 800 000 dollar - egendom som således konfiskerades av
Etiopien.
När det gäller Eritrea skriver man följande:
Mer än 3 000 etiopier som hade bott i Eritrea återvände till Etiopien i
början av året. På grund av kriget hade de drabbats av påtvingad
arbetslöshet och förlorat sina hem. Av allt att döma var det inte en följd
av regeringens politik, och de hade inte heller utvisats av regeringen.
Sammanlagt hade mer än 25 000 etiopier återvänt under kriget. Den
etiopiska regeringen anklagade upprepade gånger den eritreanska
regeringen för utvisningar, frihetsberövanden, tortyr och utomrättsliga
avrättningar. I januari medgav regeringen att man kvarhöll sex etiopier,
medan man utredde anklagelser mot dem för spionage. I de flesta fall
kunde Amnesty International dock inte finna något som stödde Etiopiens
påståenden.
Vad som finns klart dokumenterat är att det finns minst 1
500 eritreaner i Dedessalägret i Etiopien som lever under
mycket svåra omständigheter. En del av dem är barn under
18 år. Några av fångarna har redan dött i lägret. Fångarna
utväxlas eller deporteras inte till Eritrea. Etiopien låter dem
inte lämna lägret på annat sätt än genom att de tas emot av
tredje land. För att lösa detta problem kan det visa sig
nödvändigt med en evakuering till länder utanför regionen.
Om UNHCR gör en sådan framställan bör Sverige
tillsammans med andra länder svara positivt. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.