Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Eritrea bör ges katastrofhjälp för att klara sin akuta folkförsörjning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Eritrea även erhåller ett mer långsiktigt stöd till återuppbyggnad.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de fångar av eritreanskt ursprung som hålls internerade i Dedessalägret tillfälligt tas emot i Sverige.
Ännu ett meningslöst krig
Under flera år rådde krigstillstånd mellan Etiopien och Eritrea. Detta krig tycktes oss än mer meningslöst än det som rådde mellan Etiopien och Eritrea på Haile Sellassies och Mengistus tid.
Det område som tvisten gällde beboddes de facto av eritreaner och administrerades av eritreanska myndigheter när Etiopien gjorde anspråk på området genom att först publicera kartor, där dessa områden markerades som etiopiska. Därefter sände man etiopisk trupp till området och fördrev den eritreanska administrationen. Eritrea protesterade mot vad man uppfattade som ett intrång, men föreslog en gemensam kommission. Två möten hölls. Samtidigt med det andra mötet gick Etiopien till förnyat angrepp.
Från gränstvist till anfallskrig
På Afrikanska enhetsorganisationens (OAU) uppdrag lyckades Algeriet efter långa och svåra diskussioner åstadkomma ett vapenstillestånd. Man förmådde Eritrea att acceptera och underteckna ett fredsavtal. Etiopien dröjde dock med att skriva under.
Många, bland annat Vänsterpartiet, ansåg kriget mellan Etiopien och Eritrea såsom onödigt, därför att det framställdes som en gränstvist. Att söka lösa en sådan med vapenmakt ansåg vi höra till en förgången tid. Gränstvister bör lösas genom förhandlingar. Det borde ha funnits alla möjligheter att lösa denna tvist, eftersom den nuvarande etiopiska regimens ledare kommit till makten genom att tillsammans med den eritreanska befrielserörelsen EPLF bekämpa och störta Mengistu Haile Mariams regim.
Etiopien, som ännu inte hade undertecknat det fredsavtal som Algeriet förhandlat fram, gick - trots att en fred tycktes inom räckhåll - till massivt angrepp på Eritrea. Man nöjde sig inte med de omtvistade områdena utan trängde långt in på eritreanskt område. De områden man besatte och förhärjade var Eritreas viktigaste områden när det gällde landets försörjning - dess viktigaste jorbruksområden. Årets skörd kom därvid att förstöras, människor jagades på flykt till Sudan eller till andra delar av Eritrea. Befolkningens bostäder och företag brändes och förstördes. Idag finns det enligt Förenta nationerna 1,1 miljoner eritreaner som är flyktingar i sitt eget land - dvs. praktiskt taget hälften av landets befolkning. De har tvingats att lämna områdena Gash Barka och Debub. Det är två områden som utgör Eritreas kornbod och står för 70% av landets spannmålsproduktion. Etiopiens anfall kom också vid tiden för sådden. Därmed slogs större delen av årets spannmålsproduktion ut. Vidare fördrevs eller dödades 27 000 kreatur. När det gällde byggnader lämnades inte sten på sten i de områden den etiopiska armén besatte. Skadorna på Eritreas ekonomi har av Eritreas regering och Världsbanken uppskattats till 830 miljoner dollar, vilket är en oerhörd summa i ett litet och mycket fattigt land som Eritrea. För att reparera dessa enorma skador har den eritreanska regeringen vädjat hos världssamfundet om stöd och snar hjälp. Man har även vänt sig till EU-länderna med förfrågan om stöd.
Vid Etiopiens anfall var det de mest oskyldiga - kvinnor och barn - som drabbades hårdast. Många kvinnor, såväl vuxna som småflickor, våldtogs och dödades. Dessa förbrytelser förorsakar långvariga psykosociala skador, såsom svåra traumata till följd av det våld och den förnedring människor utsatts för och som är mycket svårbotade - särskilt i en kultur där man kapslar in våldtäkt och andra kränkningar av den egna personen i djup tystnad.
Detta massiva anfall från Etiopiens sida på Eritrea våren 2000 strider mot folkrätten. Såtillvida begick Etiopien folkrättsbrott, i all synnerhet som fredsförhandlingar inletts, men även grova brott mot mänskliga rättigheter begicks.
Sveriges utrikesminister, Anna Lindh, förklarade några dagar efter Etiopiens anfall på Eritrea:
"Den svenska regeringen fördömer och beklagar djupt att striderna återupptagits, särskilt mot bakgrund av den allvarliga humanitära situationen i regionen. Huvudansvaret ligger nu på Etiopien. Det anfall som Etiopien inlett måste omedelbart upphöra." (Svar på fråga i riksdagen från Murad Artin (v) 31/5 2000.)
Världsopinionen i övrigt var bestört över Etiopiens anfall på Eritrea. Mycket kritik riktades mot Etiopiens handlande. Algeriet fick ett nytt uppdrag att skapa fred mellan de två stridande.
Destabilisering
Det är uppenbart att kriget mellan Eritrea och Etiopien fungerat destabiliserande i området. Vissa bedömare har dock menat att kriget medfört att Etiopien enats som nation. En sådan bedömning måste dock ses som ytterst tveksam. Etiopien är ett i etniskt avseende mycket sammansatt land. Utöver de tre stora folkgrupperna amharer, tigrianer och oromo finns åtskilliga andra folkgrupper. Oromofolkets organisation OLF (Oromo Liberation Front) befinner sig i stark opposition till regimen i Addis Abeba. Kriget med Eritrea är knappast någon populär politik hos oromofolket och bland den amhariska befolkningen. Det har dessutom funnits uppgifter om att den tigredominerade etiopiska regeringen i första hand sänt andra folk än tigrianer till fronten. Under sådana omständigheter och med en sådan politik fungerar kriget inom Etiopien sannolikt mer etniskt splittrande än enande. Kriget kommer på sikt inte att kunna dölja Etiopiens verkliga problem, som inte är förhållandet till Eritrea utan folkförsörjningen och förhållandet mellan Etiopiens många folkgrupper.
Under sommaren år 2000 ingicks dock ett fredsavtal mellan Etiopien och Eritrea - även denna gång framförhandlat av Algeriet och understött av den afrikanska enhetsorganisationen OAU. Sverige beslöt i detta sammanhang att bidra med 5 miljoner kronor till en insatsstyrka för att övervaka gränsen mellan Eritrea och Etiopien.
Vad Eritrea idag behöver är dock all hjälp för att klara folkets försörjning. Det är på Eritreas område som kriget förts och förödelsen varit som störst. Därför anser vi att Eritrea snarast bör beviljas såväl katastrofhjälp som mer långsiktigt hjälp med återuppbyggnaden av landet.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Eritreanerna i Etiopien och etiopier i Eritrea
Under pågående krig är det naturligtvis mycket svårt att få tillförlitliga uppgifter om vad som inträffat när det gäller krigshandlingar och brott mot mänskliga rättigheter. Eritrea och Etiopien beskyller varandra för brott mot mänskliga rättigheter. Eritrea beskyller Etiopien för att ha behandlat etniska eritreaner i Etiopien omänskligt, medan Etiopien beskyller Eritrea för att göra på samma sätt mot etniska etiopier i Eritrea.
Amnesty International skriver bland annat följande om Etiopien:
Etiopien fortsatte med sin massutvisning av eritreaner. I januari utvisade Etiopien mer än 6 300 människor av eritreanskt ursprung under grymma, omänskliga och förnedrande förhållanden och fråntog dem deras etiopiska medborgarskap. Under 1999 registrerade sig flera tusen eritreaner frivilligt hos ICRC för att återvända till Eritrea. I juli samlades 2 350 eritreaner ihop och fördes i bussar till gränsen, och mellan oktober och december utvisades ytterligare 3 000. De fick betala för transporten och fick endast ta med en ringa mängd mat och få ägodelar. Alla hade inte anmält sig frivilligt och en del familjer splittrades avsiktligt. En del hade suttit i fängelse i månader.
Ungefär 1 200 eritreaner som hölls som fångar i militärlägret Bilate fick kontakta ICRC men fick inte ta emot besök av sina anhöriga. I juni fördes de över till Dedessalägret i närheten av Dire Dawa, där förhållandena var mycket dåliga. Åtskilliga dog av malaria och andra sjukdomar, och enligt uppgift utsattes de för misshandel och förvägrades läkarvård. Det rapporterades att de etiopiska myndigheterna hade lovat dem att få resa till ett tredje land, men få av dem lyckades lämna Etiopien.
Enligt de senaste beräkningarna som gjorts uppgår antalet deporterade ertitreaner till 88 000. USA:s utrikesdepartement uppskattar att den egendom som de deporterade tvingades lämna efter sig uppgick till ett värde av 800 000 dollar - egendom som således konfiskerades av Etiopien.
När det gäller Eritrea skriver man följande:
Mer än 3 000 etiopier som hade bott i Eritrea återvände till Etiopien i början av året. På grund av kriget hade de drabbats av påtvingad arbetslöshet och förlorat sina hem. Av allt att döma var det inte en följd av regeringens politik, och de hade inte heller utvisats av regeringen. Sammanlagt hade mer än 25 000 etiopier återvänt under kriget. Den etiopiska regeringen anklagade upprepade gånger den eritreanska regeringen för utvisningar, frihetsberövanden, tortyr och utomrättsliga avrättningar. I januari medgav regeringen att man kvarhöll sex etiopier, medan man utredde anklagelser mot dem för spionage. I de flesta fall kunde Amnesty International dock inte finna något som stödde Etiopiens påståenden.
Vad som finns klart dokumenterat är att det finns minst 1 500 eritreaner i Dedessalägret i Etiopien som lever under mycket svåra omständigheter. En del av dem är barn under 18 år. Några av fångarna har redan dött i lägret. Fångarna utväxlas eller deporteras inte till Eritrea. Etiopien låter dem inte lämna lägret på annat sätt än genom att de tas emot av tredje land. För att lösa detta problem kan det visa sig nödvändigt med en evakuering till länder utanför regionen. Om UNHCR gör en sådan framställan bör Sverige tillsammans med andra länder svara positivt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 26 september 2000
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)
Lars Ohly (v)