1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Afrika.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Asien.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Mellanöstern.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Latinamerika.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om främjande av mänskliga rättigheter i USA.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom FN verka för en reformerad folkrätt och bättre
förutsättningar för humanitära interventioner.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om internationellt arbete mot tortyr.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i internationella forum aktivt verka för dödsstraffets
upphörande.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att öka EU:s engagemang för barnens rättigheter i världen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärkandet av kvinnors ställning skall integreras i
biståndsarbetet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödja organisationer som arbetar mot kvinnlig
könsstympning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i internationella forum lyfta fram respekten för sexuellt
avvikande gruppers mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter
Inför 2000-talet vill Kristdemokraterna i internationell
samverkan sätta människovärdet i centrum och föra en
moralisk och ansvarsfull utrikespolitik för mänskliga
rättigheter. Inga geografiska gränser rättfärdigar att vi
vänder ryggen till medmänniskors situation. Vi har ansvar
för medmänniskor var de än är födda eller bor. Alla som
bygger och bor på jorden är våra medmänniskor.
Mänskliga rättigheter kränks varje dag runt om i världen. Samtidigt är det
viktigt att framhålla att många av de viktigaste FN-konventioner som
generellt rör mänskliga rättigheter alltmer vinner gehör. Men när det gäller
implementeringen kvarstår ett mycket stort arbete. Utan de
människorättsorganisationer och alla de orädda enskilda, som utan att
förtröttas och med fara för egen säkerhet fört kampen för mänskliga
rättigheter vidare, skulle långt mindre ha uppnåtts än vad som är fallet idag.
Detta borde inspirera regeringar och parlamentariker att göra allt som står i
deras makt för att finslipa tillgängliga instrument i form av konventioner,
internationella rättsliga instanser samt FN:s och Europarådets
människorättsinstitutioner för att de skall kunna fungera så effektivt som
möjligt. Men frågan är om den politiska viljan är tillräckligt stark för att
regeringar i demokratiska länder konsekvent skall engagera sig då mänskliga
rättigheter förtrampas. Många gånger brister både konsekvensen i agerandet
och uthålligheten.
Kristdemokraterna har länge uppmanat regeringen att utveckla en
handlingsplan för främjandet av mänskliga rättigheter både på hemmaplan
och i världen. Det är glädjande att regeringen till sist beslutat upprätta en
sådan handlingsplan.
Kristdemokraterna anser att positivt bistånd för mänskliga rättigheter
bör riktas just till de länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Generellt
är det viktigt att engagera det civila samhället och att samverka med svenska
och internationella företag i arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna.
Situationen i Afrika
Den generella bilden av världsdelen Afrika är oftast ensidig
och pessimistisk. Afrika ses många gånger som ett enda land
drabbat av svält, sjukdomar, inbördeskrig och
naturkatastrofer. De olika länder som tillsammans utgör
Afrika har dock fler sidor än de till synes hopplösa. Detta
bör vara en uppmuntran för oss att hoppet inte är ute för
dessa länders medborgare. Det lönar sig att engagera sig för
förändring i de många fall där människors rättigheter kränks.
Risken är att det ibland kan bli för mycket pekpinnar utifrån,
istället för aktivt förändringsarbete i de afrikanska länder
som bryter mot mänskliga rättigheter. Bäst lyckas
förändringsarbetet om det kan utföras i samverkan med
ländernas egna frivilliga och bärande institutioner och
organisationer.
Kenya
Kenya var länge Afrikas hopp. Snabb utveckling av
infrastruktur, utbildning och en stark ekonomisk tillväxt
ledde många till slutsatsen att landet snart skulle vara beviset
för att en levande demokrati kunde fungera i denna del av
världen. Tyvärr har historien visat att så inte blev fallet.
President Daniel Arap Mois regering utgör i praktiken en
envåldsmakt. Den reform av konstitutionen som alla har
väntat på sedan Moi skrev under The Constitution of Kenya
Review Commission Act har karakteriserats av misstro,
konkurrens och brist på samstämmighet. Det regerande
partiet och oppositionspolitiker gavs i uppdrag av regeringen
att göra en översyn av konstitutionen, medan NCEC
(National Convention Executive Council), med sin breda bas
av NGO:er, religiösa organisationer och
människorättsorganisationer, hindrades från att deltaga i
arbetet.
De internationella givarländerna har alltmer kommit i kontakt med
korruptionen i landet. Den medför oundvikligen minskad respekt för
människors rättigheter. Detta är särskilt tydligt i domstolsväsendet. I
september 1999 ersatte den allmänne åklagaren Bernard Chunga, känd för
sina nitiska åtal mot regimkritiker, den tidigare innehavaren av
överdomarämbetet.
Polisövergrepp, överdrivet våldsanvändande, tortyr och dödsfall under
arrest fortsätter. Under 1999 dömdes minst 55 fångar till döden - många efter
bristfälliga rättegångar. Trots mer än hundratals dödsdömda har dock ingen
avrättats i landet på tio år. Fängelseförhållandena är omänskliga och
inbegriper grym och förnedrande behandling.
Stammotsättningar har pågått sedan 1991 och underblåses av staten, som
understöder våld mot etniska grupper. De anses tillhöra den politiska
oppositionen. Resultatet har blivit att 400 000 människor omflyttats. De har
inte fått någon hjälp och våldsutövarna har inte hållits ansvariga.
Mötesfriheten är också starkt inskränkt. Regeringsunderstödda gäng har
som uppgift att störa de möten som kommer till stånd och som är arrangerade
av regeringskritiker. Yttrandefriheten kränks även på andra områden och ger
effekter på vad som rapporteras, respektive inte rapporteras, i tidningar och i
TV-nyheterna.
Kristdemokraterna anser att de mänskliga rättigheterna i Kenya bör
uppmärksammas betydligt mer och att Sverige bör verka på den
internationella arenan för att främja en ökad öppenhet, demokrati och
mänskliga rättigheter i Kenya.
Sudan
Människorna i de södra och östra delarna samt i Nubabergen
i Sudan har under mer än sexton års tid plågats av striderna
mellan regeringen och NDA (National Democratic
Alliance), som består av beväpnade oppositionsgrupper.
Utan att på något sätt vara inblandade i kriget utsätts civila
människor för allvarliga brott mot de mänskliga
rättigheterna. Nästan två miljoner har dödats i striderna.
Barnsoldater tvångsrekryteras av både regeringsstyrkorna
och NDA. Bland maasalitfolket har tusentals människor
dödats i strider med en regeringsunderstödd milis.
Landet har världens största antal människor på flykt; flera miljoner av
invånarna i södra delarna av landet är på flykt inom landet och ett par hundra
tusen har flytt till andra länder. Under 1999 uppskattades antalet flyktingar i
lägren runt huvudstaden Khartoum till över två miljoner. Det har funnits
planer på att flytta 200 000 av dessa till platser längre från staden där
vatten,
ved, skydd och utbildning saknas.
De människor som råkar vara bosatta i områden med oljefyndigheter
tvångsförflyttas. Hundratals kvinnor och barn har förts bort, många kvinnor
har våldtagits, medan andra har dödats av regeringsvänliga styrkor. Byar
plundras och humanitär hjälp hindras att nå den civila befolkningen.
SPLM/A, en av NDA:s fraktioner, har kidnappat och dödat anställda vid
Röda halvmånen. Inte bara etniska motsättningar utan även religiösa sådana
mellan muslimer och kristna, särskilt i landets södra delar, är väsentliga att
nämna som förklaring till spänningarna i landet.
Tortyr är vanligt förekommande på båda sidor i kriget. Många kvinnor och
barn som förs bort utnyttjas som slavar. Journalister fängslas och utsätts för
tortyr och tidningsutgivningen hindras av regeringen. Tidningar tvingas lägga
ner.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör uppmärksamma situationen i
Sudan och verka för ett ökat internationellt stöd framför allt för
demokratiutveckling, religiös tolerans och kvinnors rätt i samhället.
Burundi
Det inbördeskrig som pågått i över sju år fortsätter att plåga
civilbefolkningen. Likhetstecken har med rätta dragits
mellan situationen i Burundi och den som resulterade i det
fruktansvärda massmordet i Rwanda 1994. Burundi har
under åratal styrts av minoriteten tutsier, medan hutuerna,
som i antal är i majoritet, försöker få ett större inflytande.
Ständiga attacker på civila har resulterat i att i stort sett alla burundier
drabbas av etniskt våld. Under senare tid har rebeller stympat, våldtagit eller
på annat sätt skadat tusentals människor och drivit tiotusentals på flykt från
sina förstörda hem. Hundratusentals människor tvingas in i s.k.
omgrupperingsläger. De två starkaste rebellgrupperna, CNDD-FDD (National
Council for Defense of Democracy-Forces for the Defense of Democracy)
och PALIPEHUTU (Party for the Liberation of the Hutu People) har under
årens lopp mördat tusentals människor, både tutsier och hutuer.
Det juridiska systemet är fortsatt dominerat av tutsier. Fängelserna håller
tredubbla antalet fångar mot vad de är byggda för. Dålig behandling och brist
på mat och medicinsk assistans bidrar till den i övrigt omänskliga och
livshotande situation de fängslade befinner sig i.
Myndigheterna håller pressen under noggrann uppsikt. Redaktörer
arresteras och försvarsministern har till soldater uttryckt att journalister är
att
betrakta som fiender, som understödjer rebellerna. Försvarsministern tog
senare tillbaka sitt uttalande efter internationella protester.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör verka för försoning i
Burundi, genom att verka för rättegångar mot krigsförbrytare och därigenom
ge offren upprättelse och skapa institut för samtal och utfrågning. Det är
angeläget att ta till vara erfarenheter från Sydafrika i fråga om försoning
mellan olika folkgrupper.
Västsahara
Västsahara lyder, trots upprepade löften från den
marockanska regeringen om en folk-omröstning, fortfarande
under Marocko. De mänskliga rättigheterna, främst
västsahariernas, fortsätter att kränkas. Ett otal människor har
"försvunnit" och anhöriga har förgäves väntat på
förklaringar om vad som hänt. Godtyckliga fängslanden har
också skett. En utredning som tillsattes i augusti 1999 för att
utreda ekonomisk ersättning för materiell och psykiska
skada som anhörigas "försvinnanden" och fängslanden
orsakat har ännu inte avslutats.
Särskilt yttrande- och föreningsfriheten är inskränkt. Demonstrationer slås
ner med överdrivet våld av säkerhetsstyrkorna. Demonstranter grips och
utsätts för tortyr och misshandel i häktena. Undermåliga rättegångar har lett
till att demonstranter, politiskt aktiva och religiösa ledare hålls som fångar
medan ansvariga för grova övergrepp, som tortyr och misshandel, går fria.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör arbeta intensivt för att den
utlovade folkomröstningen i Västsahara kommer till stånd och att
västsaharierna ges möjligheter att själva välja sin framtid.
Sierra Leone
Sierra Leone har under åtta år varit härjat av inbördeskrig,
med kanske de värsta kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna under 1999. I januari 1999 tog rebeller från
RUF (Revolutionary United Front) över huvudstaden
Freetown från regeringstrupperna och fredsstyrkorna från
ECOMOG (Economic Community of West Africa States
Monitoring Group), som leddes av nigerianer. Den tre
veckor långa ockupationen innehöll alla sorters grymhet som
kan begås mot en civil befolkning. När rebellerna drog
österut i landet fortsatte övergreppen mot civilbefolkningen
där. Trots att dialog har förts mellan regeringsstyrkorna och
RUF fortsätter övergreppen mot befolkningen.
RUF utövar systematiskt, organiserat och omfattande sexuellt våld mot
flickor och kvinnor, som tvingas med till befälshögkvarter där de utsätts för
såväl individuella som gruppvåldtäkter. Många flickor under tolv år har dött
till följd av våldtäkterna. Hundratals flickor hålls i sexuellt slaveri efter
att ha
"gifts bort" med rebellkämpar.
Ett oräkneligt antal barn och vuxna har "försvunnit". Dessa utsätts för
tvångsarbete, tvångsrekryteras av militären och blir sexuellt utnyttjade. Civila
används som mänskliga sköldar. RUF bränner systematiskt ner hela byar där
de drar fram. De hindrar också humanitära hjälpsändningar till de miljontals
människor som lever i rebellkontrollerade områden. Hjälparbetare, religiösa
ledare och journalister har kidnappats. ECOMOG:s godtyckliga bombningar
har orsakat förstörelse i delar av landet. Alla sidor som är inblandade i
konflikten visar mycket liten eller ingen respekt för krigsfångar.
ECOMOG avrättar rutinmässigt och utan rättegång RUF-fångar och
misstänkta sympatisörer. Man känner till minst 180 sådana avrättningar. Högt
uppsatta militärer har varit närvarande och själva deltagit i avrättningarna.
Flyktingar från Sierra Leone, som lever i Guinea och Liberia, riskerar attacker
från både rebellgrupper i Sierra Leone och från Guinea och Liberia.
Journalister riskerar sina liv och utsätts för trakasserier och övergrepp från
alla sidor. Flera journalister, både inhemska och utländska, har dödats. Andra
journalister häktas och trakasseras för artiklar de har skrivit.
Kristdemokraterna anser att det internationella samfundet bör göra en
kraftansträngning för att få till stånd en vapenvila och en varaktig fred i
Sierra
Leone, och verka för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Situationen i Asien
Östtimor
Den 30 augusti 1999 röstade 78,5 % av väljarna, med ett
valdeltagande på
99 %, för ett självständigt Östtimor. Lokal milis, som
understödjs av den indonesiska militären, trakasserar,
terroriserar och dödar östtimoreser som misstänks stödja
självständighetssträvanden. Ingen av dem som är ansvariga
för det våld som har pågått under 1999 och framåt har ställts
inför rätta. Utsikterna för att en nationell domstol upprättas
är mycket små. International Federation for East Timor har
därför framfört krav till FN:s generalsekreterare Kofi Annan,
att en internationell domstol ska upprättas.
I Västtimor hålls cirka 100 000 östtimoreser kvar som gisslan i
flyktingläger, vilka också fungerar som baser för den av indonesisk militär
understödda milisen. Den har utfört destabiliserande aktioner längs med
gränsen till Östtimor, men även inom Västtimor. Två FN-soldater har dödats
av milisen. En attack mot UNHCR-kontoret i Atambua i Västtimor är synligt
bevis för hur osäker situationen är. Helt nyligen dödades fyra av FN:s
hjälparbetare. UNHCR har därför tvingats lägga ner sitt arbete med att bistå
de 120 000 flyktingarna från Östtimor.
Kristdemokraterna anser att FN måste förstärka sitt engagemang i
Östtimor, och se till så att relationer med lokalbefolkningen förbättras. En
tillfällig internationell domstol bör upprättas i avvaktan på inrättandet av en
permanent.
Sri Lanka
Den fortsatta konflikten mellan Sri Lankas säkerhetsstyrkor
och Tamilska befrielsetigrarna, LTTE, gör att
undantagstillstånd fortfarande råder i landet, liksom
presscensur. Ett flertal journalister har överfallits.
Tvångsförflyttningar och "försvinnanden" har plågat landets befolkning
och fallen utreds mycket långsamt. Tusental tamiler har gripits av politiska
skäl med stöd av undantagsbestämmelserna och terroristlagen, som möjliggör
fängslande av människor under lång tid utan rättslig prövning. Rykten om
hemliga häkten florerar. Tortyr, bl.a. i form av våldtäkter och slag mot
kroppen, är vanligt förekommande och utövas både under polisens
rutinoperationer och i samband med den väpnade konflikten.
Varken LTTE eller säkerhetsstyrkorna vidtar åtgärder för att förhindra att
civila dödas i konflikten. På senare tid har LTTE visat tecken på att åter
inrikta sina angrepp avsiktligt mot civila i huvudstaden Colombo och i delar
som gränsar mot de norra och östra delarna av landet. Angreppen är numera
ofta riktade mot parlamentsledamöter och kommunpolitiker, som tillhör
tamilska partier representerade i landets parlament. LTTE värvar aktivt
barnsoldater.
Förändringar infördes av Sri Lankas regering, som innebar att dödsstraffet,
som under 23 år inte har tillämpats i praktiken, inte längre automatiskt
överklagas av presidenten, om riksåklagaren och justitieministern enhälligt
förespråkar avrättning.
Kristdemokraterna kommer att fortsätta sitt engagemang för Sri Lankas
folk och driva på regeringen att verka för ökad respekt för mänskliga
rättigheter på Sri Lanka.
Kina
Den kinesiska regeringen fortsätter att kränka de mänskliga
rättigheterna. Kinas ledare har öppet sagt att inget politiskt
system som inte godkänner det kommunistiska partiets
ledarskap kan tolereras i Kina.
De juridiska myndigheterna har krossat CDU (China Development Union),
en frivillig organisation, som ägnar sig åt att verka för miljömässiga och
politiska reformer, och CDU:s ledare hölls i arrest i femton dagar. Arbetar-
och jordbruksaktivister döms till långa straff. Exempelvis dömdes nio
lantbrukare, som protesterade mot påläggande av orimligt höga skatter, till
upp till sex års fängelse.
Oliktänkande kontrolleras hårt. Kontakter mellan oliktänkande i Kina och
utomlands förhindras med beslutsamhet. En dataentreprenör dömdes
exempelvis till två års fängelse för att ha förmedlat 30 000 e-postadresser till
en utländsk skrift för oliktänkande. Regeringen skärper löpande kontrollen
över publicering av artiklar i olika tidskrifter och trycksaker.
Religionsutövandet fortsätter att inskränkas. Falungongrörelsens
medlemmar är utsatta för systematiska repressalier från regeringens sida.
Rörelsen har förklarats vara illegal och anklagas för att sprida vidskepelse,
vilket skulle hota samhällets stabilitet. Polisen har arresterat tusentals
utövare
som placeras i omskolning och över en miljon böcker har konfiskerats och
förstörts. Minst tre andra sekters medlemmar har arresterats under fjolåret.
Regeringen fortsätter också sina försök att få katolska församlingar att
registrera sig hos religionsämbetsverket. I provinser med stort antal katoliker
och andra kristna präglas tillvaron av arresteringar, "försvinnanden", dålig
behandling, böter och trakasserier. En präst hittades död på en gata i Beijing
samma dag som han arresterats.
Dödsstraff används fortfarande flitigt och massavrättningar är vanliga.
Kristdemokraterna anser att Sverige fortsatt skall verka för att de
mänskliga rättigheterna efterlevs i Kina. Speciellt viktigt är att upprätta
samtalsforum mellan Kina och andra internationella aktörer, för att diskutera
det kinesiska folkets mänskliga rättigheter.
Tibet
Kinas kamp för att befria tibetaner bosatta i landsbygden
från "religionens negativa påverkan" fortsätter. Likaså
fortsätter kampen mot Dalai lamas "splittrande" kamp. Den
tioårige pojke som av Dalai lama utsetts till att vara Panchen
lama, en av de viktigaste personerna i tibetansk buddhistisk
tradition, har inte setts till på över fem år. Kina har utsett en
annan pojke, bosatt i Kina, och vägrar att erkänna Dalai
lamas val.
Tibetaner som öppet förespråkar självständighet för Tibet fortsätter att
behandlas hårt av kinesiska säkerhetsstyrkor. Munkar och nunnor arresteras
efter fredliga demonstrationer och utsätts för tortyr i häktet. Två tibetanska
munkar som demonstrerade den 10 mars 1999, på fyrtioårsdagen av ett
misslyckat uppror mot Kina, dömdes till tre respektive fyra års fängelse. Före
detta datum hade cirka åttio människor häktats som en förutseende åtgärd.
Den viktigaste religiösa platsen i Tibet stängdes p.g.a. "städning".
Fängelserna är under all kritik. Tortyr fortsätter att utövas, vilket emellanåt
leder till döden för offret. Under det gångna året dog en munk, som motsatte
sig omskolning, några dagar efter att han hade släppts ur häktet. En annan
munk dog två månader efter avtjänat, fyraårigt fängelsestraff och en tredje
munk dog tre år efter han hade utsatts för så allvarlig misshandel i fängelset
att hans njurar fick bestående skador. Dessa tre munkar var i tjugoårsåldern.
En 23-årig nunna som från början dömdes till ett treårigt fängelsestraff för en
fredlig demonstration, misshandlades svårt i fängelset och har fått sitt straff
förlängt för tredje gången till totalt 21 år.
Kristdemokraterna anser att regeringen vid sina internationella kontakter
och vid samtal med kinesiska representanter skall ta upp frågan om
situationen i Tibet.
Situationen i Mellersta
Östern
Iran
De politiska processerna fortsätter att till stor del styras av
anhängare till det religiösa ledarskapet, som har styrt Iran
sedan revolutionen 1979. Reformisterna med president
Khatami i spetsen vann en seger i februari, då deras
kandidater tilläts kandidera i lokala och regionala val. De
mänskliga rättigheterna fortsätter dock att kränkas.
Oppositionspolitiker, förespråkare för yttrandefrihet och författare "för-
svinner" eller mördas. Att politiskt oliktänkande har dödats är inte något nytt
i
Iran, men protesterna från befolkningen har på senare tid varit tydliga. När
den reformistiska tidningen Salam, i juli, tvingades stänga markerade
studenter vid Teherans universitet sitt missnöje genom en fredligt genomförd
protest. Natten efter denna trängde oidentifierade milismän in i universitetets
sovsalar och attackerade de sovande studenterna. Minst fyra studenter
dödades, 300 skadades och 400 arresterades. Händelserna mynnade ut i en
orosfylld tid och skylldes på fientliga, av utlandet stödda krafter.
Konservativ press uttryckte att president Khatamis "farliga
demokratiexperiment" måste stoppas. Hundratals studenter kvarhölls i arrest
medan andras öde förblev oförklarade. Fyra icke namngivna individer
dömdes till döden för att ha deltagit i demokratiprotesterna.
Många tidningar har förbjudits och redaktörer fängslas och trakasseras. I
flera pressrättegångar har domare gått emot juryns beslut och dömt till
tidningarnas, och därmed pressfrihetens, nackdel. Flera tidningar fortsätter
ändå sin utgivning, då man anser att ingen formell stängningsorder har
utfärdats. Religionsfriheten har på senare tid kränkts i en rad fall. Bahai-
institutet för Högre Utbildning, som erbjudit högre utbildning då anhängare
av Bahai-rörelsen nekats tillträde till landets universitet, utsattes för
husrannsakan. Minst sjutton anhängare har dömts till fängelsestraff p.g.a. sin
religionstillhörighet.
Kristdemokraterna vill genom utbyten mellan Sverige och Iran,
exempelvis genom vänortsprojekt, stödja de mänskliga rättigheterna.
Kristdemokraterna anser också att regeringen bör se över möjligheterna till
ökat bistånd till Iran riktat till demokratiseringsutvecklingen och mänskliga
rättigheter, samt verka för dessa frågor inom EU:s ram.
Irak
Det råder inget tvivel om att Iraks ledare, Saddam Hussein,
är den som bär det högsta ansvaret för de omfattande
förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna som förekommer
i Irak. Dock måste man nu se över sanktionspolitiken, och
överväga hur omvärlden bäst kan agera för att åstadkomma
en demokratisk utveckling i landet.
Dödsstraffet används fortfarande flitigt i Irak. Under 1999 avrättades flera
hundra människor och i många fall var det omöjligt att avgöra om
avrättningen hade föregåtts av en rättegång. En del höga officerare som
misstänktes för sammansvärjning mot regeringen eller samröre med irakisk
opposition utomlands hörde till offren. De flesta var dock shiamuslimer, vilka
misstänktes för regeringsfientlig verksamhet. Den 12 oktober 1999 avrättades
under samma dag minst hundra män. Bland dem fanns 19 politiska fångar,
bl.a. en författare. Shiamuslimer är också i majoritet bland de många
godtyckligt gripna samvetsfångarna.
Tortyr och misshandel används systematiskt i irakiska fängelser trots
förbud i den irakiska grundlagen. Elchocker, att hänga upp fångarna under
lång tid i armar eller ben, slag mot fotsulorna, slag med elkablar, att dra ut
offrens fingernaglar, genomborra händerna med elborr, utsätta dem för
skenavrättningar och hot om att våldta kvinnliga släktingar är bara några av
de vanligaste fysiska och psykiska metoderna.
I norra Irak ska situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna ha
förbättrats något. Men fortfarande kommer exempelvis assyrierna i kläm
mellan olika kurdiska grupper. Enstaka fall av godtyckliga gripanden och
politiska mord har skett. Ingen förklaring till vad som hänt det stora antal
politiska fångar, som under tidigare år "försvunnit", har getts.
Kristdemokraterna anser att sanktionspolitiken nu bör ses över eftersom
de sanktioner som varit i kraft hittills inte gett önskat resultat. Sanktionerna
bör fokuseras mot den politiska eliten i Irak för att lindra sanktionernas
negativa effekter för den civila befolkningen. Kristdemokraterna vill att en
gemensam väststrategi utarbetas vad gäller situationen i Irak, och hur en
positiv samhällsutveckling kan främjas i Irak.
Saudiarabien
Brist på yttrande- och mötesfrihet, institutionaliserad
diskriminering av kvinnor och religiösa minoriteter, bl a
shiamuslimer, och utövande av kroppsaga och dödsstraff är
några av de vanligaste brotten mot mänskliga rättigheter i
Saudiarabien. Ingen kritik mot den regerande kungliga
familjen, statsreligionen eller regeringen tolereras utan
straffas med arrestering utan rättegång, tortyr eller
avrättning.
Kvinnor får inte köra bil, för resor krävs tillåtelse från manliga släktingar,
kvinnor får inte gifta sig med en icke-muslim och deras vittnesmål i rättegång
gäller för halva värdet av en mans. Utbildningsväsende och arbetsnäringar
lämnar mycket att önska vad gäller jämställdhetsfrågor.
Antalet avrättningar i Saudiarabien har ökat under senare tid. Majoriteten
av dem som avrättas är utlänningar. Bestraffningsformer som förnedrande,
offentlig prygling är också vanliga.
Domarna som fälls präglas av godtycke. Enligt Amnesty International är
de rättsliga processerna orättvisa och påverkbara av parter med "bra
kontakter". Alla medborgare och utlänningar måste bära identitetskort där
nationalitet och religionstillhörighet anges. Shiamuslimerna i landet äger inte
samma rättigheter som övriga invånare. Diskriminering från vissa arbeten och
stora svårigheter att få byggnadstillstånd till att bygga moskéer är ett par
exempel. Under 1999 greps många kristna, förmodligen för att de fredligt gett
uttryck för sin religiösa övertygelse. Alla kristna som greps var, så vitt man
vet, utländska medborgare. De släpptes och utvisades efter en kort tid. Bland
dem fanns en grupp på 13, alla filippinare, som gripits i oktober, enligt
uppgift för att de bevistat en kristen gudstjänst i ett privat hem. De hölls
totalisolerade under nära tre veckor innan de släpptes och utvisades.
Man håller sträng kontroll över de privatägda tidningarna. På grund av den
brist på yttrandefrihet som råder i landet är det svårt, för att inte säga
omöjligt, för människorättsorganisationer att arbeta i Saudiarabien. Då det
händer att regeringen avlyssnar telefoner och kontrollerar e-post hindras
invånare från att uttala sig om situationen för mänskliga rättigheter i landet.
Kristdemokraterna anser att Sverige bör utnyttja alla möjligheter,
inklusive stödjandet av människorättsorganisationer, att verka för att de
mänskliga rättigheterna främjas i Saudiarabien.
Israel
Fastän Israel som den enda demokratiska staten i
Mellanöstern ständigt fått och får kämpa för sin existens kan
inte brott mot mänskliga rättigheter accepteras.
Efter Ehud Barak och hans ministrar hade tillträtt sina poster i Israels
regering utlovades att människorättsfrågorna skulle uppmärksammas i landet.
Exempel på vad som fanns på agendan var tortyr, förlängd administrativ
arrest och kidnappningar, husrivningar, återtagande av medborgarskap i
Jerusalem och diskriminering av palestinier med israeliskt medborgarskap.
Etablerad och systematisk diskriminering sker av religiösa och etniska
minoriteter samt av kvinnor. Svagt formulerade lagar och otillräckligt
upprätthållande av desamma leder till att palestinska och utländska
arbetstagare har dåligt skydd mot att bli utnyttjade av sina överordnade.
Rörelsefriheten är fortsatt begränsad för palestinier i Gazaremsan och
Västbanken. Utegångsförbud och avstängning av byar och städer har
inneburit hinder för ekonomisk aktivitet, begränsad tillgång till hälsovård,
skolor och universitet, svårigheter att få träffa familjemedlemmar bosatta
någon annanstans i regionen, en situation som enligt Israel motiveras av
säkerhetsskäl.
Tortyr är vanligt och används systematiskt av GSS (General Security
Service). Högsta domstolen fastslog att många av de förhörsmetoder som
används var olagliga, men förbjöd inte tortyr i alla situationer, utan lämnade
ett kryphål, nämligen att tortyr kan tillåtas om särskild "nödvändighet" kan
åberopas. GSS överordnade har också fått tillstånd att beordra tortyr om en
misstänkt tros ha information som kan förhindra ett nära förestående angrepp.
Inom den israeliska försvarsstyrkan (IDF) har också användande av
överdrivet våld fått sin ursäkt genom att "nödvändighetsprincipen" åberopas
till försvar.
Det palestinska självstyret
Palestinska säkerhetsstyrkor fortsätter att arrestera
människor på godtyckliga grunder. Fångarna hålls ibland i
arrest i flera år utan att advokater eller familjemedlemmar
får besöka dem. Släktingar till misstänkta placeras ibland
under husarrest eller förs till arrest av säkerhetsstyrkorna.
Advokaternas svårigheter att få träffa sina klienter, även
efter att ha erhållit tillstånd från domstol, fortsätter.
Militära och statliga säkerhetsdomstolar med makt att döma civila nekar de
åtalade självklara rättigheter i rättsprocesser, som exempelvis rätten att
överklaga. Dessa domstolar kan också utdöma dödsdomar för vagt
formulerade brott. Ofta fälls domarna bara några timmar efter arrestering och
tycks ibland, enligt Human Rights Watch, vara direkta resultat av politiska
överväganden.
Yttrandefriheten och medias arbete är starkt begränsad. Polisen förhör,
trakasserar och arresterar journalister. Radio- och TV-stationer tvingas stänga.
De tre största dagstidningarna har starka politiska och finansiella kopplingar
till det palestinska självstyret, vilket medför oro och självcensur bland de
anställda.
Kristdemokraterna anser att Sverige måste protestera mot brotten mot
mänskliga rättigheter i både Israel och de självstyrande områdena. Största
möjliga ansträngning för att få fred i Mellanöstern måste göras.
Situationen i
Latinamerika
Demokratiseringsvågen som tog fart i Latinamerika under
1980- och 90-talen håller i sig. Det är glädjande att flera
länder i regionen sakta konsoliderar sina demokratiska
system. Därmed har i allmänhet följt en större respekt för de
mänskliga rättigheterna. Denna samverkan mellan
demokratisering och mänskliga rättigheter är långsam och
full av bakslag, men ändå är den otvetydig. Det handlar
därför om att långsiktigt förändra allmänna normer och
attityder. En sådan kvalitativ demokratiseringsprocess pågår
i många latinamerikanska länder.
I vissa länder har helt nyligen skett avgörande landvinningar för
demokratin, vilka inneburit en seger för de mänskliga rättigheterna. Så har i
Mexiko ett demokratiskt skifte på presidentposten ägt rum för första gången i
historien. I Chile fortsätter rättegångarna mot Pinochetstyrets ledare,
samtidigt som en majoritet av befolkningen vill se Pinochet själv åtalad.
Själva det faktum att Storbritanniens laglorder ansåg att Pinochet inte kunde
skyddas av immunitet innebär ett viktigt prejudikat för det vi kallar mänsklig
säkerhet. Grova MR-brottslingar kan i framtiden inte räkna med att
undkomma internationell rättvisa. För de mänskliga rättigheternas ställning i
Latinamerika kan detta bli betydelsefullt. Acceptansen för internationell
inblandning har ökat. Den interamerikanska MR-domstolen inom OAS
fortsätter sitt betydelsefulla arbete, trots obstruktion från Perus president
Fujimori som beslutat att inte acceptera dess domvärjo. Chiles regering har
deklarerat att man avser ratificera avtalet om den nya internationella
brottmålsdomstol som nu skapas i FN.
Men samtidigt präglas många politiska system i regionen av instabilitet
och en svag, "formell" demokrati. Väpnade konflikter fortsätter på några håll.
Politiskt våld och en otillräcklig rättsstat är ytterst allvarliga problem i
flertalet länder. Exempel är Peru, där president Fujimori planmässigt
försvagat situationen för media och opposition genom hotkampanjer, eller
Argentina där polis och ledande politiker sätter mänskliga rättigheter på
undantag under föregivande av bekämpa växande brottslighet.
Kristdemokraterna anser att demokratins stärkande i Latinamerika i sig
utgör ett stort hopp för stärkandet av de mänskliga rättigheterna. Det är därför
en viktig uppgift att befordra demokratiska attityder och normer för det
politiska livet och bland allmänheten. Ju starkare medvetenheten om det egna
politiska inflytandet, desto mer begränsad handlingsfrihet för regionens
traditionellt auktoritära politiska ledare. En förutsättning är då att
demokratins
institutioner fungerar. Institutionellt stöd bör därför vara prioriterat i
utvecklingssamarbete med Latinamerika, i synnerhet korruptionsbekämpning.
Enskilda svenska organisationer gör på flera håll en viktig insats i civilt
samarbete om demokrati- och MR-frågor. Det är glädjande att Sverige genom
Sida stött sådant samarbete, vilket bör fortsätta. Sverige bör också uppmana
svenskt näringsliv att i största möjliga utsträckning verka för att ta upp MR i
sina relationer med företag i länderna. Ökat ekonomiskt utbyte med
omvärlden bör på längre sikt innebära ett kraftfullt tryck mot en mer
acceptabel MR-regim. I internationella fora bör Sverige verka för att
knarkindustrin, som i många latinamerikanska länder är roten till våld och
MR-förbrytelser, bekämpas i största möjliga utsträckning, inte minst genom
ökat internationellt samarbete. Relationerna till genuint odemokratiska
regimer som den på Kuba måste präglas av mycket bestämda uppmaningar
till demokratiska reformer.
Kristdemokraterna anser att stöd till demokratiska institutioner skall
prioriteras i utvecklingssamarbetet med olika länder i Latinamerika. Nedan
pekar vi särskilt på några länder där det allvarliga MR-läget förtjänar
uppmärksamhet från svensk sida.
Colombia
I Colombia fortsätter inbördes strider mellan gerillan FARC
och statsmakten, och på båda håll begås illdåd, bl a mord,
försvinnanden och våldsamma bortföranden av
lokalbefolkningen, i stor skala. Omfattningen av det
politiska våldet saknar motstycke i Latinamerika. Vissa
försök från myndigheterna att lagstiftningsvägen öka
respekten för mänskliga rättigheter har inte gett några större
resultat. Det finns tydlig vilja från det civila samhället med
dess människorättsorganisationer, och delar av
regeringsmakten, att ändra på situationen. Det folkliga
motståndet mot våldet har också stärkts. Men samtidigt
åtnjuter förbrytarna alltjämt en stark ställning även på de
högsta nivåerna bland myndigheter och militär.
Kuba
På Kuba fortsätter den kommunistiska diktaturen med
allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den politiska
kontrollen är oförändrat hård och har inskärpts ytterligare av
nya lagar. Rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet,
föreningsfrihet och rörelsefrihet är kraftigt kringskuren.
Trakasserier och våld mot oppositionella är vanligt.
Bortföranden och domar mot politiska "brottslingar" och
journalister är också vanliga. Tyvärr märks ingen vilja från
Castro-regimen att reformera polisens verksamhet.
Internationella MR-organisationer tillåts i vissa fall inte ens
att vistas i landet.
Situationen i USA
I USA finns bland många polisiära och rättsliga myndigheter
en undermålig respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar
om överdrivet polisiärt våld, förnedrande eller omänskliga
förhållanden i fängelser och om brutalitet mot immigranter.
Allvarligast är kanske dödsstraffet. Just avrättningarna har
ökat under 1999, vilket är djupt tragiskt. Även minderåriga
har dömts till döden. Internationella vädjanden, bl a från EU,
har tyvärr inte brutit denna utveckling. I staten Kalifornien
utdöms rutinmässigt dödsstraff efter tre upprepade lagbrott.
USA:s regering har bl a via justitiedepartementet inlett undersökningar om
polisbrutalitet och felaktig behandling. Reformer pågår också inom
immigrationsmyndigheterna, som rönt stor kritik för behandlingen av
immigranter. Trots reformer är det tydligt att USA:s regering inte visar
frågorna om mänskliga rättigheter tillräcklig respekt. USA är i princip
världens enda land som inte ratificerat FN:s barnkonvention. Det är också
mycket olyckligt att landet opponerat sig mot FN-fördraget om den nya
internationella brottmålsdomstolen. Sverige bör uppmana USA att tänka om i
denna fråga, som är av stor betydelse för utvecklingen av mänsklig säkerhet i
världen. Sverige måste också fortsätta att i lämpliga fora uppmana USA att
avskaffa dödsstraffet.
USA:s särställning på den globala politiska scenen gör det särskilt viktigt
att landet i sin utrikespolitik respekterar mänskliga rättigheter. Därför bör
exempelvis bombningarna av Irak utredas noggrant. Det är nödvändigt att
komma till klarhet om huruvida den civila befolkningen utsattes för
oacceptabla faror i samband med bombningarna.
Kristdemokraterna anser att Sverige bör uppmana USA att stödja FN-
fördraget om en ny internationell brottmålsdomstol. Sverige måste också
fortsätta att i lämpliga fora uppmana USA att avskaffa dödsstraffet.
Några speciella MR-
sområden
Folkrätten
Flera som kritiserat Natos bombningar i Jugoslavien anser
att folkrätten kan stå inför ett sammanbrott därför att FN-
stadgans regler inte följts då en suverän stat attackerats.
Andra anser att Natos ingrepp i Kosovokrisen innebär att
folkrätten och vad den står för är i en dynamisk utveckling,
som kan innebära att aktioner till skydd för förföljda och
hotade folkgrupper kommer att bli möjliga på ett mer
flexibelt sätt än tidigare. Men det kommer då att ske på
bekostnad av statssuveränitet och diktaturers minskade
möjligheter till brott mot mänskliga rättigheter.
FN-stadgan innehåller inte enbart suveränitetsskydd, våldsförbud och
vetoregler utan också förpliktelser för staterna att gemensamt arbeta för skydd
för mänskliga värden. Å ena sidan krävs således respekt för staters oberoende
och territoriella integritet, medan det å andra sidan krävs att folken ska få
utveckla autonomi och ha självbestämmanderätt. Människorna måste också
gentemot sina regeringar tillförsäkras vissa grundläggande rättigheter.
Problemet är dock avsaknaden av verksamma mekanismer för ett
förverkligande av den mänskliga dimensionen enligt FN-stadgan.
FN-stadgan har i sak samma lydelse som den fick på konferensen i San
Francisco 1945. Den prioriterade staternas intressen framför folkens - och
regeringarnas intressen framför individernas. Våldsförbudet och
beslutsreglerna omöjliggör i dag, i strikt rättslig mening, varje militär
intervention till skydd för en utsatt befolkningsgrupp om någon av de fem
permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet utnyttjar sin vetorätt.
FN:s millenniemöte med världens statschefer har diskuterat
säkerhetsrådets vetorätt. Det är angeläget att den svenska regeringen trycker
på i den frågan så att en ändring kommer till stånd.
Folkrätten är inte statisk. Den är en process som ständigt söker anpassning
till nya erfarenheter och nya utmaningar. Den utvecklas ständigt av ny praxis
och nya rättsuppfattningar.
Redan 1970, när FN:s generalförsamling enhälligt antog Deklarationen om
vänskapliga förbindelser, slogs det fast att en stats suveränitet skulle
sammanjämkas med ett folks rätt till självbestämmande. Respekt för
moderstatens suveränitet förutsatte att dess regering medverkade till någon
form av internt självbestämmande för befolkningsgruppen i fråga.
Såväl den s k Palmekommissionens dokument 1982 om gemensam
säkerhet liksom generalsekreteraren Boutros Ghalis Dagordning 1992 för fred
förespråkade en nedtoning av säkerhetsrådets vetorätt. Tanken var att de
vetoberättigade staterna skulle leva upp till sitt ansvar att ta beslut som
främjade fred och säkerhet i stället för att hindra tillkomsten av sådana
beslut.
Boutros Ghali sökte i sin rapport dessutom luckra upp den nationella
suveränitetens krav på respektive regerings samtycke för varje fredsbevarande
operation på eget territorium. Tanken - som var möjlig först efter det kalla
krigets slut - var att underlätta humanitär intervention vid allvarliga
kränkningar av mänskliga rättigheter. Det hade redan skett i praktiken när
Nato våren 1991, utan Saddam Husseins samtycke, upprättade en skyddad
zon för de förföljda kurderna, assyrierna och andra minoriteter i norra Irak.
I början av 1995 presenterades ytterligare en FN-rapport, utarbetad av
Ingvar Carlssons och Shridath Ramphals kommission för globalt samarbete.
Den s k Carlssonkommissionen föreslår att folkrätten inte enbart bör värna
om staters säkerhet, utan att den också måste skapa mekanismer till skydd för
människors säkerhet. Detta eftersom den absoluta statssuveränitetens tidsålder
är förbi och människor måste tillförsäkras ett skydd mot sina egna regeringar.
FN-stadgan bör ändras, säger Carlsson och Ramphal, så att humanitär
intervention i FN:s regi lättare kan komma till stånd i fall av grova och
omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det som hände i Kosovo - en fördrivning av cirka en miljon människor -
är den typ av situation där Carlssonkommisionen menar att en väpnad insats i
princip är befogad.
Frågan om folkrätten och staters suveränitet diskuteras ur många
synvinklar med anledning av Nato-bombningarna i Serbien under
Kosovokrisen. Folkrätten tycks vara inne i en förändringsprocess där ny
praxis krävs för att ytterligare modifiera och komplettera FN-stadgans regler.
Det har hänt tidigare i FN:s historia, 1950 under Koreakriget då den s k
Samverkan för fredsresolutionen flyttade över beslutsmakt från säkerhetsrådet
till generalförsamlingen och 1971 då Haagdomstolen bekräftade att praxis
begränsat vetorättens omfattning. En sådan modifiering av stadgans regler
skulle kunna ske igen. Det kan räcka med att en klar majoritet av FN:s
medlemsstater ställer sig bakom en ny princip.
FN:s säkerhetsråd satte inte likhetstecken mellan våld och aggression när
det gällde Natos bombningar av Serbien, utan satte istället in Natoaktionen i
sitt kosovoalbanska humanitära sammanhang.
Efter upprepade ansträngningar att nå en fredlig lösning hade man inget
annat val än en militär aktion. Det har de flesta av säkerhetsrådets
medlemmar insett. Visserligen bör Nato kritiseras för sitt åsidosättande av
FN. Man kunde sökt stöd i generalförsamlingen i linje med Samverkan för
fred-resolutionen 1950. Nato bör också kritiseras för sin oklara strategi
beträffande bombningarnas syfte, men Nato bör inte kritiseras utifrån en
förlegad uppfattning om skydd för staters integritet som medför ett
åsidosättande av människors integritet, värdighet och rätt.
Kristdemokraterna anser att folkrätten står inför en utmaning - den
behöver vidareutvecklas bl a vad gäller humanitär intervention, men en sådan
utveckling måste förena en rätt till regionala ingripanden med en bevarad
auktoritet för FN som organisation. Folkrätten behöver därför ses över i detta
sammanhang.
Sverige har ett gott anseende i internationella sammanhang vad gäller
demokrati och mänskliga rättigheter. Det är därför angeläget att Sverige
använder sina möjligheter att i bland annat FN verka för att begreppet folkrätt
utvecklas så att av maktfullkomliga härskare förföljda folk och etniska
grupper av världssamfundet kan garanteras folkrätt och mänskliga rättigheter.
Tortyr
Trots att världens stater genom FN har enat sig om ett
världsomfattande förbud mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av
människor, fortsätter regeringar att utöva och tolerera tortyr.
De erkänner inte att tortyr förekommer i deras länder. I
stället omges tortyren med mörkläggning och vilseledande
uppgifter som gör en fullständig översikt omöjlig. De
ansvariga för tortyren ställs sällan eller aldrig till svars för
sina handlingar.
I konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning som antogs av FN 1984 definieras tortyr på
följande sätt:
I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom
vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet
tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information
eller en bekännelse av honom eller av tredje person, att straffa honom för
en gärning som han eller en tredje person har begått eller att hota eller
tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin
grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan
eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller
medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som
handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta
eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med
lagenliga sanktioner.
Amnesty Internationals årsrapport 1999, som avser brott mot
mänskliga rättigheter under 1998, redogör för tortyr eller
grym, omänsklig eller förnedrande behandling i 125 länder. I
många länder rör det sig om polisbrutalitet, i många om
systematisk tortyr. Från 51 länder rapporterade Amnesty om
dödsfall i häkten till följd av tortyr. Mörkertalet är troligen
stort.
Tortyr är förbjudet och kan stoppas. Det finns undersökningsmetoder för
att bevisa och avslöja den och ge den publicitet. Med tanke på bl a Sveriges
goda internationella anseende är det angeläget att regeringen kraftfullt agerar
för att få ett stopp på tortyren.
Dödsstraff
Dödsstraff är aldrig acceptabelt, oavsett det brott som
begåtts. Brottet blir inte ogjort genom att man avrättar
förövaren. Många människor, som varit med om att anhöriga
eller vänner har mördats, har ändå tagit avstånd från
dödsstraffet. Risken att avrätta vad som senare visat sig vara
oskyldiga människor finns alltid. Dödsstraffet har inte heller
kunnat visas ha avskräckande effekt. I de samhällen där
dödsstraff förekommer måste begreppen mänskliga
rättigheter och människors lika värde stärkas.
Rätten till liv och rätten att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning - artikel 5 i den allmänna
förklaringen - utgör grunden för arbetet mot dödsstraffet. Detta arbete har
varit framgångsrikt under de 50 år som gått sedan FN:s generalförsamling
antog den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Ännu återstår
dock mycket att göra.
År 1900 hade tre länder helt avskaffat dödsstraffet. Idag, hundra år senare,
har över hälften av världens länder avskaffat dödsstraffet, antingen i sin
lagstiftning eller i praktiken, genom att några avrättningar inte genomförts
under de senaste tio åren.
I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966
stadgas i artikel 6 att varje människa har rätt till liv. För de stater som inte
har
avskaffat dödsstraffet anges i samma artikel vissa inskränkningar om hur det
får tillämpas. Dödsdomar skall bara avkunnas för de allvarligaste brotten.
Gravida kvinnor och personer som var under 18 år när brottet begicks får inte
straffas med döden. Kommittén för de mänskliga rättigheterna, som har till
uppgift att övervaka att konventionen följs, fastslog 1982 att det i artikel 6
finns en uttalad önskan att dödsstraffet ska avskaffas och att alla steg i den
riktningen är en framgång. En konvention och dess tilläggsprotokoll är
bindande för de stater som ratificerat den. Detta sker normalt genom att den
godkänns av landets parlament.
Även konventionen om barnets rättigheter förbjuder dödsstraff för barn
som var under 18 år när brottet begicks. Denna regel anses numera bindande
för alla stater, inte bara de som ratificerat konventionen. I ett fåtal länder,
bl a
USA, Iran och Pakistan, förekommer fortfarande att de som var under 18 år
när brottet begicks döms till döden.
Idag har 38 av USA:s 50 delstater dödsstraff, 24 av dem även för
omyndiga. Lägsta tillåtna ålder för dödsstraff är 14 år (Arkansas), men sedan
dödsstraffet återinfördes 1976 har ingen under 16 år dömts till döden. Nu höjs
röster för att sänka minimiåldern för dödsstraffet ytterligare. En del politiker
förespråkar till och med dödsstraff för elvaåriga brottslingar. En sådan
utveckling är inte omöjlig, varnar en av USAs främsta experter på
dödsstraffet, professor Hugo A Bedau vid Tufts University i Massachusetts.
Under år 1999 dokumenterade Amnesty 1 813 avrättningar i 31 länder.
Mörkertalet är stort och siffran kommer med all säkerhet att behöva justeras
uppåt. Amnesty dokumenterade under samma tidsperiod 3 857 dödsdomar i
63 länder.
Det är ett fåtal länder som står för den största delen av avrättningarna varje
år, bl a Kina, Iran, Saudiarabien, USA och Kongo-Kinshasa. De flesta länder
som genomför avrättningar publicerar inte någon statistik över utdömandet av
dödsstraff och antalet avrättningar.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna som tidigare vid flera
tillfällen uttryckt sitt motstånd mot dödsstraffet antog i april 2000 en
resolution där alla stater som fortfarande har kvar dödsstraffet uppmanades att
avskaffa det och som ett första steg mot detta införa ett moratorium, dvs
besluta om att inga avrättningar skall verkställas.
Kristdemokraterna anser att dödsstraffets avskaffande ständigt måste stå
på dagordningen för arbetet med mänskliga rättigheter. Ett ökat tryck måste
sättas på de länder som fortfarande har kvar dödsstraffet. Framförallt måste
USA som ett demokratiskt land med starka demokratiska krafter i arbetet för
mänskliga rättigheter fås att upphöra med dödsstraffet. Så länge USA har kvar
dödsstraffet fungerar det som en intäkt för andra stater att också ha det kvar.
Sveriges regering måste i alla internationella sammanhang med skärpa
engagera sig för dödsstraffets upphörande.
Barnen i världen
Det internationella samarbetet ska i största möjliga
utsträckning sikta mot mänsklig säkerhet och trygghet. Det
gäller framför allt barnen.
Många av världens barn har idag utsatts för krig med allt vad det bär med
sig. Många har levt och lever fortfarande som flyktingar, andra är föräldralösa
och lever utan vuxnas vård och omsorg. Många barn utsätts för misshandel
och olika former av utnyttjande. Hemlösa barn tillbringar sin tid på gatan,
medan andra lever på institution. Det är vanligt att barn inte har någon ordnad
skolgång, eller inte går i skolan överhuvudtaget. Många arbetar som slavar.
De finns i alla världsdelar, även Europa. Det är barnen som i största
utsträckning fått bära konsekvenserna av samhällens och länders sönderfall,
liksom för miljöförstöring. Det är också bland barnen som de mest
långtgående skadorna på grund av sociala kriser kan förväntas.
Barn utsätts i dag för oacceptabla lidanden genom en omfattande
kommersiell sexuell exploatering. Detta är en växande sektor där stora
summor pengar och en internationellt organiserad brottslighet är involverad.
Det handlar om barnsexturism, barnpornografi, och barnsexhandel - som ofta
utgör en modern form av slaveri. Barnsexturismen växer tyvärr i flera delar
världen, både i Asien och i Latinamerika. Barnpornografin sprids snabbt via
internationella nätverk, ofta via Internet. Även barnsexhandel, som utgör en
del av det vidare fenomenet "trafficking", är en stor industri. Nya rön tyder på
att denna handel är omfattande i de flesta i-länder, inklusive Europa. Vi måste
utgå från att även Sverige är berört. Hela denna sektor, vars omfattning är
skrämmande stor men svår att helt klarlägga, medför systematiska övergrepp
mot barnens rättigheter. Det får inte tolereras. Varje barn har rätt till en
värdig
och trygg uppväxt.
Kristdemokraterna har därför uppmanat regeringen att vidta åtgärder
mot sexuell exploatering av barn. Globalt samarbete måste organiseras.
Respekten för barnens rätt i u-länderna bör stärkas. I synnerhet måste
kvinnans ställning stärkas för att uppvärdera döttrarnas värde. Vi anser att
regeringen, med utgångspunkt i barnkonventionen, bör föra en dialog om
ländernas ansvar att verka för barnets rättigheter enligt konventionen, men
också om vår och det internationella samfundets skyldighet och vilja att bistå
länderna för att på alla sätt söka förverkliga barnets rättigheter.
Kristdemokraterna föreslår att den svenska regeringen i EU:s ministerråd
tar initiativ till att en handlingsplan utarbetas med barnens behov i fokus.
Olika länder bör ta ansvar för ett bilateralt samarbete med de länder som
ligger naturligast till för respektive land. Andra initiativ kan vara av så
övergripande karaktär och ha en sådan omfattning att EU gemensamt bör
driva dessa frågors lösning i internationella fora som Unicef och WHO.
Planen bör vara utarbetad på ett sådant sätt och vara så konkret att den inte
stannar vid vackra ord utan leder till snar handling.
Kvinnans situation
Sverige anses vara världens mest jämställda land. Även om
mycket kan sägas återstå för att jämställdheten skall vara
reell på alla nivåer, måste ändå konstateras att kvinnan i
Sverige, i jämförelse med många andra länder, är
privilegierad.
Vi har en jämställdhetslag, varvade politiska vallistor, en jämställd
regering, dvs med lika många kvinnor som män, och vi anser oss leva i det
mest jämställda landet i världen. Trots att jämställdheten i vårt land ännu inte
är fullständig, är ändå Sverige ett föregångsland i jämställdhetsfrågan och har
därmed ett förpliktigande ansvar att i olika internationella sammanhang driva
den frågan.
Jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp, som när de
skall realiseras i verkligheten ligger mycket nära varandra. I arbetet för
mänskliga rättigheter och demokrati måste således också frågan om
jämställdhet ingå och vara en viktig del av biståndsarbetet. Den omfattande
diskrimineringen av kvinnor är inte bara ett hälsoproblem utan i många fattiga
länder även ett hinder för ekonomisk utveckling.
Länder där kvinnor har tillgång till utbildning och arbete uppnår en
betydligt större ekonomisk tillväxt än andra länder. Som exempel kan nämnas
flera länder i Sydostasien som utvecklades mycket snabbt från 1960-talet till
slutet av 80-talet.
I Afrika är hiv/aids nu den vanligaste dödsorsaken. I flera latinamerikanska
länder pressas pojkar till att ha sex så tidigt som möjligt, medan flickor
uppmanas att vänta tills de är gifta. Kombinationen leder till våldtäkter,
oönskade graviditeter och farliga aborter.
Könsdiskriminering
Kvinnor över hela världen är på många olika sätt utsatta för
könsdiskriminering. Behandlingen av flickor/kvinnor i
Indien, Kina och många andra av världens länder i Asien,
Afrika, Amerika, Australien och Europa är att anse som
grova brott mot mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Många kvinnor misshandlas och tvingas till sex. Enligt FN:s
befolkningsrapport är en tredjedel av alla graviditeter i
världen oönskade, och osäkra abortingrepp dödar omkring
78 000 kvinnor varje år.
Indiska läkare anger exempelvis den 5 augusti 1999 i ett TT-Reuter-
meddelande att det är svårt att beräkna hur många flickfoster som dödas varje
år, då de flesta fallen aldrig rapporteras till myndigheterna. Men under det
senaste århundradet har antalet födda flickor minskat stadigt jämfört med
antalet pojkar. Flera indiska delstater har därför förbjudit läkare att avslöja
det
ofödda barnets kön. Sverige har ett ansvar att i det multi- och bilaterala
biståndsarbetet och i andra internationella sammanhang uppmärksamma på
kvinnans/flickans situation i framförallt Indien och Kina.
Ett annat exempel är kvinnans situation i Afghanistan där den för
flickor/kvinnor tidigare dåliga situationen blivit ännu sämre. Kvinnans
människovärde tycks efter alla krig, och som ett resultat av det senaste kriget,
då kvinnorna var en av måltavlorna, vara helt trampat i botten. Kvinnorna
tillåts inte att vara ute i arbete fastän många är ensamförsörjare, då männen
dött i krigen. Den nöd och det elände som framförallt kvinnor och barn utsätts
för i Afghanistan är så fruktansvärt, att det är svårt att föreställa sig.
Kvinnans
situation i Afghanistan måste lyftas fram i den internationella debatten.
Kristdemokraterna anser därför att kvinnors nedvärderade och
nedtryckta situation måste uppmärksammas och jämställdhetsperspektivet
inte-
greras i MR-arbetet.
Könsstympning
Många som arbetar med frågan om mänskliga rättigheter
anser att det grövsta brottet mot mänskliga rättigheter är
kvinnlig könsstympning. Miljontals flickor/kvinnor i
framförallt Afrika utsätts för detta ingrepp mot den enskilda
människans integritet och mänskliga rättigheter. Men trots
smärtan, chocken och risken för ett livslångt lidande
accepterar många kvinnor könsstympningen, vars enda syfte
är att ge mannen full kontroll över kvinnan. Accepterandet
kan bero på att de inte har något annat val och att de är så
nedtryckta att de mist förmågan att se sitt eget värde.
Könsstympningen är ett trauma som påverkar flickan och
senare kvinnan både psykiskt och fysiskt under hela livet.
Många kvinnoorganisationer i de länder där könsstympning
förekommer talar idag öppet om könsstympningen som ett
allvarligt problem.
Kristdemokraterna anser därför att det är angeläget att det svenska
multi- och bilaterala biståndet ger stöd bland annat till dessa
kvinnoorganisationer och till intensiva informations- och
upplysningskampanjer. Frågan måste också med skärpa sättas upp på FN:s
prioriteringslista för angelägna åtgärder.
Diskriminering p g a sexuell
läggning
I många länder lever personer med avvikande sexuell
läggning under hot om misshandel och förnedrande
behandling. Det gäller länder i alla världsdelar. På många
håll är homosexualitet förbjuden i lag. Ofta definieras detta i
termer som samhällsfarlig aktivitet, sexuell perversion, eller
dylikt. I Kina behandlas homosexuella som politiskt farliga.
I många muslimska länder straffas homosexualitet med
döden eller stränga kroppsstraff - t ex i Saudiarabien och
Iran.
Det är dock långtifrån alltid som dessa grupper misshandlas med stöd i
lagen - lika ofta handlar det om egenmäktigt agerande av t ex rättsliga
myndigheter. I synnerhet i många latinamerikanska stater agerar polismakten
våldsamt mot homosexuella grupper utan att detta har något stöd i lagen.
Kristdemokraterna anser att FN:s kommission för mänskliga rättigheter
har ett stort ansvar för att sätta upp brott mot sexuellt avvikande på den
internationella dagordningen och med kraft fördöma de stater som formellt
eller informellt förvägrar sexuellt avvikande rätten till personlig integritet
och
frihet.