Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Afrika.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Asien.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Mellanöstern.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om främjande av mänskliga rättigheter i Latinamerika.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om främjande av mänskliga rättigheter i USA.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom FN verka för en reformerad folkrätt och bättre förutsättningar för humanitära interventioner.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt arbete mot tortyr.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i internationella forum aktivt verka för dödsstraffets upphörande.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka EU:s engagemang för barnens rättigheter i världen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärkandet av kvinnors ställning skall integreras i biståndsarbetet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja organisationer som arbetar mot kvinnlig könsstympning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i internationella forum lyfta fram respekten för sexuellt avvikande gruppers mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter
Inför 2000-talet vill Kristdemokraterna i internationell samverkan sätta människovärdet i centrum och föra en moralisk och ansvarsfull utrikespolitik för mänskliga rättigheter. Inga geografiska gränser rättfärdigar att vi vänder ryggen till medmänniskors situation. Vi har ansvar för medmänniskor var de än är födda eller bor. Alla som bygger och bor på jorden är våra medmänniskor.
Mänskliga rättigheter kränks varje dag runt om i världen. Samtidigt är det viktigt att framhålla att många av de viktigaste FN-konventioner som generellt rör mänskliga rättigheter alltmer vinner gehör. Men när det gäller implementeringen kvarstår ett mycket stort arbete. Utan de människorättsorganisationer och alla de orädda enskilda, som utan att förtröttas och med fara för egen säkerhet fört kampen för mänskliga rättigheter vidare, skulle långt mindre ha uppnåtts än vad som är fallet idag. Detta borde inspirera regeringar och parlamentariker att göra allt som står i deras makt för att finslipa tillgängliga instrument i form av konventioner, internationella rättsliga instanser samt FN:s och Europarådets människorättsinstitutioner för att de skall kunna fungera så effektivt som möjligt. Men frågan är om den politiska viljan är tillräckligt stark för att regeringar i demokratiska länder konsekvent skall engagera sig då mänskliga rättigheter förtrampas. Många gånger brister både konsekvensen i agerandet och uthålligheten.
Kristdemokraterna har länge uppmanat regeringen att utveckla en handlingsplan för främjandet av mänskliga rättigheter både på hemmaplan och i världen. Det är glädjande att regeringen till sist beslutat upprätta en sådan handlingsplan.
Kristdemokraterna anser att positivt bistånd för mänskliga rättigheter bör riktas just till de länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Generellt är det viktigt att engagera det civila samhället och att samverka med svenska och internationella företag i arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna.
Situationen i Afrika
Den generella bilden av världsdelen Afrika är oftast ensidig och pessimistisk. Afrika ses många gånger som ett enda land drabbat av svält, sjukdomar, inbördeskrig och naturkatastrofer. De olika länder som tillsammans utgör Afrika har dock fler sidor än de till synes hopplösa. Detta bör vara en uppmuntran för oss att hoppet inte är ute för dessa länders medborgare. Det lönar sig att engagera sig för förändring i de många fall där människors rättigheter kränks. Risken är att det ibland kan bli för mycket pekpinnar utifrån, istället för aktivt förändringsarbete i de afrikanska länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Bäst lyckas förändringsarbetet om det kan utföras i samverkan med ländernas egna frivilliga och bärande institutioner och organisationer.
Kenya
Kenya var länge Afrikas hopp. Snabb utveckling av infrastruktur, utbildning och en stark ekonomisk tillväxt ledde många till slutsatsen att landet snart skulle vara beviset för att en levande demokrati kunde fungera i denna del av världen. Tyvärr har historien visat att så inte blev fallet. President Daniel Arap Mois regering utgör i praktiken en envåldsmakt. Den reform av konstitutionen som alla har väntat på sedan Moi skrev under The Constitution of Kenya Review Commission Act har karakteriserats av misstro, konkurrens och brist på samstämmighet. Det regerande partiet och oppositionspolitiker gavs i uppdrag av regeringen att göra en översyn av konstitutionen, medan NCEC (National Convention Executive Council), med sin breda bas av NGO:er, religiösa organisationer och människorättsorganisationer, hindrades från att deltaga i arbetet.
De internationella givarländerna har alltmer kommit i kontakt med korruptionen i landet. Den medför oundvikligen minskad respekt för människors rättigheter. Detta är särskilt tydligt i domstolsväsendet. I september 1999 ersatte den allmänne åklagaren Bernard Chunga, känd för sina nitiska åtal mot regimkritiker, den tidigare innehavaren av överdomarämbetet.
Polisövergrepp, överdrivet våldsanvändande, tortyr och dödsfall under arrest fortsätter. Under 1999 dömdes minst 55 fångar till döden - många efter bristfälliga rättegångar. Trots mer än hundratals dödsdömda har dock ingen avrättats i landet på tio år. Fängelseförhållandena är omänskliga och inbegriper grym och förnedrande behandling.
Stammotsättningar har pågått sedan 1991 och underblåses av staten, som understöder våld mot etniska grupper. De anses tillhöra den politiska oppositionen. Resultatet har blivit att 400 000 människor omflyttats. De har inte fått någon hjälp och våldsutövarna har inte hållits ansvariga.
Mötesfriheten är också starkt inskränkt. Regeringsunderstödda gäng har som uppgift att störa de möten som kommer till stånd och som är arrangerade av regeringskritiker. Yttrandefriheten kränks även på andra områden och ger effekter på vad som rapporteras, respektive inte rapporteras, i tidningar och i TV-nyheterna.
Kristdemokraterna anser att de mänskliga rättigheterna i Kenya bör uppmärksammas betydligt mer och att Sverige bör verka på den internationella arenan för att främja en ökad öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter i Kenya.
Sudan
Människorna i de södra och östra delarna samt i Nubabergen i Sudan har under mer än sexton års tid plågats av striderna mellan regeringen och NDA (National Democratic Alliance), som består av beväpnade oppositionsgrupper. Utan att på något sätt vara inblandade i kriget utsätts civila människor för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Nästan två miljoner har dödats i striderna. Barnsoldater tvångsrekryteras av både regeringsstyrkorna och NDA. Bland maasalitfolket har tusentals människor dödats i strider med en regeringsunderstödd milis.
Landet har världens största antal människor på flykt; flera miljoner av invånarna i södra delarna av landet är på flykt inom landet och ett par hundra tusen har flytt till andra länder. Under 1999 uppskattades antalet flyktingar i lägren runt huvudstaden Khartoum till över två miljoner. Det har funnits planer på att flytta 200 000 av dessa till platser längre från staden där vatten, ved, skydd och utbildning saknas.
De människor som råkar vara bosatta i områden med oljefyndigheter tvångsförflyttas. Hundratals kvinnor och barn har förts bort, många kvinnor har våldtagits, medan andra har dödats av regeringsvänliga styrkor. Byar plundras och humanitär hjälp hindras att nå den civila befolkningen. SPLM/A, en av NDA:s fraktioner, har kidnappat och dödat anställda vid Röda halvmånen. Inte bara etniska motsättningar utan även religiösa sådana mellan muslimer och kristna, särskilt i landets södra delar, är väsentliga att nämna som förklaring till spänningarna i landet.
Tortyr är vanligt förekommande på båda sidor i kriget. Många kvinnor och barn som förs bort utnyttjas som slavar. Journalister fängslas och utsätts för tortyr och tidningsutgivningen hindras av regeringen. Tidningar tvingas lägga ner.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör uppmärksamma situationen i Sudan och verka för ett ökat internationellt stöd framför allt för demokratiutveckling, religiös tolerans och kvinnors rätt i samhället.
Burundi
Det inbördeskrig som pågått i över sju år fortsätter att plåga civilbefolkningen. Likhetstecken har med rätta dragits mellan situationen i Burundi och den som resulterade i det fruktansvärda massmordet i Rwanda 1994. Burundi har under åratal styrts av minoriteten tutsier, medan hutuerna, som i antal är i majoritet, försöker få ett större inflytande.
Ständiga attacker på civila har resulterat i att i stort sett alla burundier drabbas av etniskt våld. Under senare tid har rebeller stympat, våldtagit eller på annat sätt skadat tusentals människor och drivit tiotusentals på flykt från sina förstörda hem. Hundratusentals människor tvingas in i s.k. omgrupperingsläger. De två starkaste rebellgrupperna, CNDD-FDD (National Council for Defense of Democracy-Forces for the Defense of Democracy) och PALIPEHUTU (Party for the Liberation of the Hutu People) har under årens lopp mördat tusentals människor, både tutsier och hutuer.
Det juridiska systemet är fortsatt dominerat av tutsier. Fängelserna håller tredubbla antalet fångar mot vad de är byggda för. Dålig behandling och brist på mat och medicinsk assistans bidrar till den i övrigt omänskliga och livshotande situation de fängslade befinner sig i.
Myndigheterna håller pressen under noggrann uppsikt. Redaktörer arresteras och försvarsministern har till soldater uttryckt att journalister är att betrakta som fiender, som understödjer rebellerna. Försvarsministern tog senare tillbaka sitt uttalande efter internationella protester.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör verka för försoning i Burundi, genom att verka för rättegångar mot krigsförbrytare och därigenom ge offren upprättelse och skapa institut för samtal och utfrågning. Det är angeläget att ta till vara erfarenheter från Sydafrika i fråga om försoning mellan olika folkgrupper.
Västsahara
Västsahara lyder, trots upprepade löften från den marockanska regeringen om en folk-omröstning, fortfarande under Marocko. De mänskliga rättigheterna, främst västsahariernas, fortsätter att kränkas. Ett otal människor har "försvunnit" och anhöriga har förgäves väntat på förklaringar om vad som hänt. Godtyckliga fängslanden har också skett. En utredning som tillsattes i augusti 1999 för att utreda ekonomisk ersättning för materiell och psykiska skada som anhörigas "försvinnanden" och fängslanden orsakat har ännu inte avslutats.
Särskilt yttrande- och föreningsfriheten är inskränkt. Demonstrationer slås ner med överdrivet våld av säkerhetsstyrkorna. Demonstranter grips och utsätts för tortyr och misshandel i häktena. Undermåliga rättegångar har lett till att demonstranter, politiskt aktiva och religiösa ledare hålls som fångar medan ansvariga för grova övergrepp, som tortyr och misshandel, går fria.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör arbeta intensivt för att den utlovade folkomröstningen i Västsahara kommer till stånd och att västsaharierna ges möjligheter att själva välja sin framtid.
Sierra Leone
Sierra Leone har under åtta år varit härjat av inbördeskrig, med kanske de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna under 1999. I januari 1999 tog rebeller från RUF (Revolutionary United Front) över huvudstaden Freetown från regeringstrupperna och fredsstyrkorna från ECOMOG (Economic Community of West Africa States Monitoring Group), som leddes av nigerianer. Den tre veckor långa ockupationen innehöll alla sorters grymhet som kan begås mot en civil befolkning. När rebellerna drog österut i landet fortsatte övergreppen mot civilbefolkningen där. Trots att dialog har förts mellan regeringsstyrkorna och RUF fortsätter övergreppen mot befolkningen.
RUF utövar systematiskt, organiserat och omfattande sexuellt våld mot flickor och kvinnor, som tvingas med till befälshögkvarter där de utsätts för såväl individuella som gruppvåldtäkter. Många flickor under tolv år har dött till följd av våldtäkterna. Hundratals flickor hålls i sexuellt slaveri efter att ha "gifts bort" med rebellkämpar.
Ett oräkneligt antal barn och vuxna har "försvunnit". Dessa utsätts för tvångsarbete, tvångsrekryteras av militären och blir sexuellt utnyttjade. Civila används som mänskliga sköldar. RUF bränner systematiskt ner hela byar där de drar fram. De hindrar också humanitära hjälpsändningar till de miljontals människor som lever i rebellkontrollerade områden. Hjälparbetare, religiösa ledare och journalister har kidnappats. ECOMOG:s godtyckliga bombningar har orsakat förstörelse i delar av landet. Alla sidor som är inblandade i konflikten visar mycket liten eller ingen respekt för krigsfångar.
ECOMOG avrättar rutinmässigt och utan rättegång RUF-fångar och misstänkta sympatisörer. Man känner till minst 180 sådana avrättningar. Högt uppsatta militärer har varit närvarande och själva deltagit i avrättningarna. Flyktingar från Sierra Leone, som lever i Guinea och Liberia, riskerar attacker från både rebellgrupper i Sierra Leone och från Guinea och Liberia.
Journalister riskerar sina liv och utsätts för trakasserier och övergrepp från alla sidor. Flera journalister, både inhemska och utländska, har dödats. Andra journalister häktas och trakasseras för artiklar de har skrivit.
Kristdemokraterna anser att det internationella samfundet bör göra en kraftansträngning för att få till stånd en vapenvila och en varaktig fred i Sierra Leone, och verka för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Situationen i Asien
Östtimor
Den 30 augusti 1999 röstade 78,5 % av väljarna, med ett valdeltagande på 99 %, för ett självständigt Östtimor. Lokal milis, som understödjs av den indonesiska militären, trakasserar, terroriserar och dödar östtimoreser som misstänks stödja självständighetssträvanden. Ingen av dem som är ansvariga för det våld som har pågått under 1999 och framåt har ställts inför rätta. Utsikterna för att en nationell domstol upprättas är mycket små. International Federation for East Timor har därför framfört krav till FN:s generalsekreterare Kofi Annan, att en internationell domstol ska upprättas.
I Västtimor hålls cirka 100 000 östtimoreser kvar som gisslan i flyktingläger, vilka också fungerar som baser för den av indonesisk militär understödda milisen. Den har utfört destabiliserande aktioner längs med gränsen till Östtimor, men även inom Västtimor. Två FN-soldater har dödats av milisen. En attack mot UNHCR-kontoret i Atambua i Västtimor är synligt bevis för hur osäker situationen är. Helt nyligen dödades fyra av FN:s hjälparbetare. UNHCR har därför tvingats lägga ner sitt arbete med att bistå de 120 000 flyktingarna från Östtimor.
Kristdemokraterna anser att FN måste förstärka sitt engagemang i Östtimor, och se till så att relationer med lokalbefolkningen förbättras. En tillfällig internationell domstol bör upprättas i avvaktan på inrättandet av en permanent.
Sri Lanka
Den fortsatta konflikten mellan Sri Lankas säkerhetsstyrkor och Tamilska befrielsetigrarna, LTTE, gör att undantagstillstånd fortfarande råder i landet, liksom presscensur. Ett flertal journalister har överfallits.
Tvångsförflyttningar och "försvinnanden" har plågat landets befolkning och fallen utreds mycket långsamt. Tusental tamiler har gripits av politiska skäl med stöd av undantagsbestämmelserna och terroristlagen, som möjliggör fängslande av människor under lång tid utan rättslig prövning. Rykten om hemliga häkten florerar. Tortyr, bl.a. i form av våldtäkter och slag mot kroppen, är vanligt förekommande och utövas både under polisens rutinoperationer och i samband med den väpnade konflikten.
Varken LTTE eller säkerhetsstyrkorna vidtar åtgärder för att förhindra att civila dödas i konflikten. På senare tid har LTTE visat tecken på att åter inrikta sina angrepp avsiktligt mot civila i huvudstaden Colombo och i delar som gränsar mot de norra och östra delarna av landet. Angreppen är numera ofta riktade mot parlamentsledamöter och kommunpolitiker, som tillhör tamilska partier representerade i landets parlament. LTTE värvar aktivt barnsoldater.
Förändringar infördes av Sri Lankas regering, som innebar att dödsstraffet, som under 23 år inte har tillämpats i praktiken, inte längre automatiskt överklagas av presidenten, om riksåklagaren och justitieministern enhälligt förespråkar avrättning.
Kristdemokraterna kommer att fortsätta sitt engagemang för Sri Lankas folk och driva på regeringen att verka för ökad respekt för mänskliga rättigheter på Sri Lanka.
Kina
Den kinesiska regeringen fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna. Kinas ledare har öppet sagt att inget politiskt system som inte godkänner det kommunistiska partiets ledarskap kan tolereras i Kina.
De juridiska myndigheterna har krossat CDU (China Development Union), en frivillig organisation, som ägnar sig åt att verka för miljömässiga och politiska reformer, och CDU:s ledare hölls i arrest i femton dagar. Arbetar- och jordbruksaktivister döms till långa straff. Exempelvis dömdes nio lantbrukare, som protesterade mot påläggande av orimligt höga skatter, till upp till sex års fängelse.
Oliktänkande kontrolleras hårt. Kontakter mellan oliktänkande i Kina och utomlands förhindras med beslutsamhet. En dataentreprenör dömdes exempelvis till två års fängelse för att ha förmedlat 30 000 e-postadresser till en utländsk skrift för oliktänkande. Regeringen skärper löpande kontrollen över publicering av artiklar i olika tidskrifter och trycksaker.
Religionsutövandet fortsätter att inskränkas. Falungongrörelsens medlemmar är utsatta för systematiska repressalier från regeringens sida. Rörelsen har förklarats vara illegal och anklagas för att sprida vidskepelse, vilket skulle hota samhällets stabilitet. Polisen har arresterat tusentals utövare som placeras i omskolning och över en miljon böcker har konfiskerats och förstörts. Minst tre andra sekters medlemmar har arresterats under fjolåret. Regeringen fortsätter också sina försök att få katolska församlingar att registrera sig hos religionsämbetsverket. I provinser med stort antal katoliker och andra kristna präglas tillvaron av arresteringar, "försvinnanden", dålig behandling, böter och trakasserier. En präst hittades död på en gata i Beijing samma dag som han arresterats.
Dödsstraff används fortfarande flitigt och massavrättningar är vanliga.
Kristdemokraterna anser att Sverige fortsatt skall verka för att de mänskliga rättigheterna efterlevs i Kina. Speciellt viktigt är att upprätta samtalsforum mellan Kina och andra internationella aktörer, för att diskutera det kinesiska folkets mänskliga rättigheter.
Tibet
Kinas kamp för att befria tibetaner bosatta i landsbygden från "religionens negativa påverkan" fortsätter. Likaså fortsätter kampen mot Dalai lamas "splittrande" kamp. Den tioårige pojke som av Dalai lama utsetts till att vara Panchen lama, en av de viktigaste personerna i tibetansk buddhistisk tradition, har inte setts till på över fem år. Kina har utsett en annan pojke, bosatt i Kina, och vägrar att erkänna Dalai lamas val.
Tibetaner som öppet förespråkar självständighet för Tibet fortsätter att behandlas hårt av kinesiska säkerhetsstyrkor. Munkar och nunnor arresteras efter fredliga demonstrationer och utsätts för tortyr i häktet. Två tibetanska munkar som demonstrerade den 10 mars 1999, på fyrtioårsdagen av ett misslyckat uppror mot Kina, dömdes till tre respektive fyra års fängelse. Före detta datum hade cirka åttio människor häktats som en förutseende åtgärd. Den viktigaste religiösa platsen i Tibet stängdes p.g.a. "städning".
Fängelserna är under all kritik. Tortyr fortsätter att utövas, vilket emellanåt leder till döden för offret. Under det gångna året dog en munk, som motsatte sig omskolning, några dagar efter att han hade släppts ur häktet. En annan munk dog två månader efter avtjänat, fyraårigt fängelsestraff och en tredje munk dog tre år efter han hade utsatts för så allvarlig misshandel i fängelset att hans njurar fick bestående skador. Dessa tre munkar var i tjugoårsåldern. En 23-årig nunna som från början dömdes till ett treårigt fängelsestraff för en fredlig demonstration, misshandlades svårt i fängelset och har fått sitt straff förlängt för tredje gången till totalt 21 år.
Kristdemokraterna anser att regeringen vid sina internationella kontakter och vid samtal med kinesiska representanter skall ta upp frågan om situationen i Tibet.
Situationen i Mellersta Östern
Iran
De politiska processerna fortsätter att till stor del styras av anhängare till det religiösa ledarskapet, som har styrt Iran sedan revolutionen 1979. Reformisterna med president Khatami i spetsen vann en seger i februari, då deras kandidater tilläts kandidera i lokala och regionala val. De mänskliga rättigheterna fortsätter dock att kränkas.
Oppositionspolitiker, förespråkare för yttrandefrihet och författare "för- svinner" eller mördas. Att politiskt oliktänkande har dödats är inte något nytt i Iran, men protesterna från befolkningen har på senare tid varit tydliga. När den reformistiska tidningen Salam, i juli, tvingades stänga markerade studenter vid Teherans universitet sitt missnöje genom en fredligt genomförd protest. Natten efter denna trängde oidentifierade milismän in i universitetets sovsalar och attackerade de sovande studenterna. Minst fyra studenter dödades, 300 skadades och 400 arresterades. Händelserna mynnade ut i en orosfylld tid och skylldes på fientliga, av utlandet stödda krafter.
Konservativ press uttryckte att president Khatamis "farliga demokratiexperiment" måste stoppas. Hundratals studenter kvarhölls i arrest medan andras öde förblev oförklarade. Fyra icke namngivna individer dömdes till döden för att ha deltagit i demokratiprotesterna.
Många tidningar har förbjudits och redaktörer fängslas och trakasseras. I flera pressrättegångar har domare gått emot juryns beslut och dömt till tidningarnas, och därmed pressfrihetens, nackdel. Flera tidningar fortsätter ändå sin utgivning, då man anser att ingen formell stängningsorder har utfärdats. Religionsfriheten har på senare tid kränkts i en rad fall. Bahai- institutet för Högre Utbildning, som erbjudit högre utbildning då anhängare av Bahai-rörelsen nekats tillträde till landets universitet, utsattes för husrannsakan. Minst sjutton anhängare har dömts till fängelsestraff p.g.a. sin religionstillhörighet.
Kristdemokraterna vill genom utbyten mellan Sverige och Iran, exempelvis genom vänortsprojekt, stödja de mänskliga rättigheterna. Kristdemokraterna anser också att regeringen bör se över möjligheterna till ökat bistånd till Iran riktat till demokratiseringsutvecklingen och mänskliga rättigheter, samt verka för dessa frågor inom EU:s ram.
Irak
Det råder inget tvivel om att Iraks ledare, Saddam Hussein, är den som bär det högsta ansvaret för de omfattande förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna som förekommer i Irak. Dock måste man nu se över sanktionspolitiken, och överväga hur omvärlden bäst kan agera för att åstadkomma en demokratisk utveckling i landet.
Dödsstraffet används fortfarande flitigt i Irak. Under 1999 avrättades flera hundra människor och i många fall var det omöjligt att avgöra om avrättningen hade föregåtts av en rättegång. En del höga officerare som misstänktes för sammansvärjning mot regeringen eller samröre med irakisk opposition utomlands hörde till offren. De flesta var dock shiamuslimer, vilka misstänktes för regeringsfientlig verksamhet. Den 12 oktober 1999 avrättades under samma dag minst hundra män. Bland dem fanns 19 politiska fångar, bl.a. en författare. Shiamuslimer är också i majoritet bland de många godtyckligt gripna samvetsfångarna.
Tortyr och misshandel används systematiskt i irakiska fängelser trots förbud i den irakiska grundlagen. Elchocker, att hänga upp fångarna under lång tid i armar eller ben, slag mot fotsulorna, slag med elkablar, att dra ut offrens fingernaglar, genomborra händerna med elborr, utsätta dem för skenavrättningar och hot om att våldta kvinnliga släktingar är bara några av de vanligaste fysiska och psykiska metoderna.
I norra Irak ska situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna ha förbättrats något. Men fortfarande kommer exempelvis assyrierna i kläm mellan olika kurdiska grupper. Enstaka fall av godtyckliga gripanden och politiska mord har skett. Ingen förklaring till vad som hänt det stora antal politiska fångar, som under tidigare år "försvunnit", har getts.
Kristdemokraterna anser att sanktionspolitiken nu bör ses över eftersom de sanktioner som varit i kraft hittills inte gett önskat resultat. Sanktionerna bör fokuseras mot den politiska eliten i Irak för att lindra sanktionernas negativa effekter för den civila befolkningen. Kristdemokraterna vill att en gemensam väststrategi utarbetas vad gäller situationen i Irak, och hur en positiv samhällsutveckling kan främjas i Irak.
Saudiarabien
Brist på yttrande- och mötesfrihet, institutionaliserad diskriminering av kvinnor och religiösa minoriteter, bl a shiamuslimer, och utövande av kroppsaga och dödsstraff är några av de vanligaste brotten mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Ingen kritik mot den regerande kungliga familjen, statsreligionen eller regeringen tolereras utan straffas med arrestering utan rättegång, tortyr eller avrättning.
Kvinnor får inte köra bil, för resor krävs tillåtelse från manliga släktingar, kvinnor får inte gifta sig med en icke-muslim och deras vittnesmål i rättegång gäller för halva värdet av en mans. Utbildningsväsende och arbetsnäringar lämnar mycket att önska vad gäller jämställdhetsfrågor.
Antalet avrättningar i Saudiarabien har ökat under senare tid. Majoriteten av dem som avrättas är utlänningar. Bestraffningsformer som förnedrande, offentlig prygling är också vanliga.
Domarna som fälls präglas av godtycke. Enligt Amnesty International är de rättsliga processerna orättvisa och påverkbara av parter med "bra kontakter". Alla medborgare och utlänningar måste bära identitetskort där nationalitet och religionstillhörighet anges. Shiamuslimerna i landet äger inte samma rättigheter som övriga invånare. Diskriminering från vissa arbeten och stora svårigheter att få byggnadstillstånd till att bygga moskéer är ett par exempel. Under 1999 greps många kristna, förmodligen för att de fredligt gett uttryck för sin religiösa övertygelse. Alla kristna som greps var, så vitt man vet, utländska medborgare. De släpptes och utvisades efter en kort tid. Bland dem fanns en grupp på 13, alla filippinare, som gripits i oktober, enligt uppgift för att de bevistat en kristen gudstjänst i ett privat hem. De hölls totalisolerade under nära tre veckor innan de släpptes och utvisades.
Man håller sträng kontroll över de privatägda tidningarna. På grund av den brist på yttrandefrihet som råder i landet är det svårt, för att inte säga omöjligt, för människorättsorganisationer att arbeta i Saudiarabien. Då det händer att regeringen avlyssnar telefoner och kontrollerar e-post hindras invånare från att uttala sig om situationen för mänskliga rättigheter i landet.
Kristdemokraterna anser att Sverige bör utnyttja alla möjligheter, inklusive stödjandet av människorättsorganisationer, att verka för att de mänskliga rättigheterna främjas i Saudiarabien.
Israel
Fastän Israel som den enda demokratiska staten i Mellanöstern ständigt fått och får kämpa för sin existens kan inte brott mot mänskliga rättigheter accepteras.
Efter Ehud Barak och hans ministrar hade tillträtt sina poster i Israels regering utlovades att människorättsfrågorna skulle uppmärksammas i landet. Exempel på vad som fanns på agendan var tortyr, förlängd administrativ arrest och kidnappningar, husrivningar, återtagande av medborgarskap i Jerusalem och diskriminering av palestinier med israeliskt medborgarskap.
Etablerad och systematisk diskriminering sker av religiösa och etniska minoriteter samt av kvinnor. Svagt formulerade lagar och otillräckligt upprätthållande av desamma leder till att palestinska och utländska arbetstagare har dåligt skydd mot att bli utnyttjade av sina överordnade. Rörelsefriheten är fortsatt begränsad för palestinier i Gazaremsan och Västbanken. Utegångsförbud och avstängning av byar och städer har inneburit hinder för ekonomisk aktivitet, begränsad tillgång till hälsovård, skolor och universitet, svårigheter att få träffa familjemedlemmar bosatta någon annanstans i regionen, en situation som enligt Israel motiveras av säkerhetsskäl.
Tortyr är vanligt och används systematiskt av GSS (General Security Service). Högsta domstolen fastslog att många av de förhörsmetoder som används var olagliga, men förbjöd inte tortyr i alla situationer, utan lämnade ett kryphål, nämligen att tortyr kan tillåtas om särskild "nödvändighet" kan åberopas. GSS överordnade har också fått tillstånd att beordra tortyr om en misstänkt tros ha information som kan förhindra ett nära förestående angrepp. Inom den israeliska försvarsstyrkan (IDF) har också användande av överdrivet våld fått sin ursäkt genom att "nödvändighetsprincipen" åberopas till försvar.
Det palestinska självstyret
Palestinska säkerhetsstyrkor fortsätter att arrestera människor på godtyckliga grunder. Fångarna hålls ibland i arrest i flera år utan att advokater eller familjemedlemmar får besöka dem. Släktingar till misstänkta placeras ibland under husarrest eller förs till arrest av säkerhetsstyrkorna. Advokaternas svårigheter att få träffa sina klienter, även efter att ha erhållit tillstånd från domstol, fortsätter.
Militära och statliga säkerhetsdomstolar med makt att döma civila nekar de åtalade självklara rättigheter i rättsprocesser, som exempelvis rätten att överklaga. Dessa domstolar kan också utdöma dödsdomar för vagt formulerade brott. Ofta fälls domarna bara några timmar efter arrestering och tycks ibland, enligt Human Rights Watch, vara direkta resultat av politiska överväganden.
Yttrandefriheten och medias arbete är starkt begränsad. Polisen förhör, trakasserar och arresterar journalister. Radio- och TV-stationer tvingas stänga. De tre största dagstidningarna har starka politiska och finansiella kopplingar till det palestinska självstyret, vilket medför oro och självcensur bland de anställda.
Kristdemokraterna anser att Sverige måste protestera mot brotten mot mänskliga rättigheter i både Israel och de självstyrande områdena. Största möjliga ansträngning för att få fred i Mellanöstern måste göras.
Situationen i Latinamerika
Demokratiseringsvågen som tog fart i Latinamerika under 1980- och 90-talen håller i sig. Det är glädjande att flera länder i regionen sakta konsoliderar sina demokratiska system. Därmed har i allmänhet följt en större respekt för de mänskliga rättigheterna. Denna samverkan mellan demokratisering och mänskliga rättigheter är långsam och full av bakslag, men ändå är den otvetydig. Det handlar därför om att långsiktigt förändra allmänna normer och attityder. En sådan kvalitativ demokratiseringsprocess pågår i många latinamerikanska länder.
I vissa länder har helt nyligen skett avgörande landvinningar för demokratin, vilka inneburit en seger för de mänskliga rättigheterna. Så har i Mexiko ett demokratiskt skifte på presidentposten ägt rum för första gången i historien. I Chile fortsätter rättegångarna mot Pinochetstyrets ledare, samtidigt som en majoritet av befolkningen vill se Pinochet själv åtalad. Själva det faktum att Storbritanniens laglorder ansåg att Pinochet inte kunde skyddas av immunitet innebär ett viktigt prejudikat för det vi kallar mänsklig säkerhet. Grova MR-brottslingar kan i framtiden inte räkna med att undkomma internationell rättvisa. För de mänskliga rättigheternas ställning i Latinamerika kan detta bli betydelsefullt. Acceptansen för internationell inblandning har ökat. Den interamerikanska MR-domstolen inom OAS fortsätter sitt betydelsefulla arbete, trots obstruktion från Perus president Fujimori som beslutat att inte acceptera dess domvärjo. Chiles regering har deklarerat att man avser ratificera avtalet om den nya internationella brottmålsdomstol som nu skapas i FN.
Men samtidigt präglas många politiska system i regionen av instabilitet och en svag, "formell" demokrati. Väpnade konflikter fortsätter på några håll. Politiskt våld och en otillräcklig rättsstat är ytterst allvarliga problem i flertalet länder. Exempel är Peru, där president Fujimori planmässigt försvagat situationen för media och opposition genom hotkampanjer, eller Argentina där polis och ledande politiker sätter mänskliga rättigheter på undantag under föregivande av bekämpa växande brottslighet.
Kristdemokraterna anser att demokratins stärkande i Latinamerika i sig utgör ett stort hopp för stärkandet av de mänskliga rättigheterna. Det är därför en viktig uppgift att befordra demokratiska attityder och normer för det politiska livet och bland allmänheten. Ju starkare medvetenheten om det egna politiska inflytandet, desto mer begränsad handlingsfrihet för regionens traditionellt auktoritära politiska ledare. En förutsättning är då att demokratins institutioner fungerar. Institutionellt stöd bör därför vara prioriterat i utvecklingssamarbete med Latinamerika, i synnerhet korruptionsbekämpning.
Enskilda svenska organisationer gör på flera håll en viktig insats i civilt samarbete om demokrati- och MR-frågor. Det är glädjande att Sverige genom Sida stött sådant samarbete, vilket bör fortsätta. Sverige bör också uppmana svenskt näringsliv att i största möjliga utsträckning verka för att ta upp MR i sina relationer med företag i länderna. Ökat ekonomiskt utbyte med omvärlden bör på längre sikt innebära ett kraftfullt tryck mot en mer acceptabel MR-regim. I internationella fora bör Sverige verka för att knarkindustrin, som i många latinamerikanska länder är roten till våld och MR-förbrytelser, bekämpas i största möjliga utsträckning, inte minst genom ökat internationellt samarbete. Relationerna till genuint odemokratiska regimer som den på Kuba måste präglas av mycket bestämda uppmaningar till demokratiska reformer.
Kristdemokraterna anser att stöd till demokratiska institutioner skall prioriteras i utvecklingssamarbetet med olika länder i Latinamerika. Nedan pekar vi särskilt på några länder där det allvarliga MR-läget förtjänar uppmärksamhet från svensk sida.
Colombia
I Colombia fortsätter inbördes strider mellan gerillan FARC och statsmakten, och på båda håll begås illdåd, bl a mord, försvinnanden och våldsamma bortföranden av lokalbefolkningen, i stor skala. Omfattningen av det politiska våldet saknar motstycke i Latinamerika. Vissa försök från myndigheterna att lagstiftningsvägen öka respekten för mänskliga rättigheter har inte gett några större resultat. Det finns tydlig vilja från det civila samhället med dess människorättsorganisationer, och delar av regeringsmakten, att ändra på situationen. Det folkliga motståndet mot våldet har också stärkts. Men samtidigt åtnjuter förbrytarna alltjämt en stark ställning även på de högsta nivåerna bland myndigheter och militär.
Kuba
På Kuba fortsätter den kommunistiska diktaturen med allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den politiska kontrollen är oförändrat hård och har inskärpts ytterligare av nya lagar. Rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och rörelsefrihet är kraftigt kringskuren. Trakasserier och våld mot oppositionella är vanligt. Bortföranden och domar mot politiska "brottslingar" och journalister är också vanliga. Tyvärr märks ingen vilja från Castro-regimen att reformera polisens verksamhet. Internationella MR-organisationer tillåts i vissa fall inte ens att vistas i landet.
Situationen i USA
I USA finns bland många polisiära och rättsliga myndigheter en undermålig respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar om överdrivet polisiärt våld, förnedrande eller omänskliga förhållanden i fängelser och om brutalitet mot immigranter. Allvarligast är kanske dödsstraffet. Just avrättningarna har ökat under 1999, vilket är djupt tragiskt. Även minderåriga har dömts till döden. Internationella vädjanden, bl a från EU, har tyvärr inte brutit denna utveckling. I staten Kalifornien utdöms rutinmässigt dödsstraff efter tre upprepade lagbrott.
USA:s regering har bl a via justitiedepartementet inlett undersökningar om polisbrutalitet och felaktig behandling. Reformer pågår också inom immigrationsmyndigheterna, som rönt stor kritik för behandlingen av immigranter. Trots reformer är det tydligt att USA:s regering inte visar frågorna om mänskliga rättigheter tillräcklig respekt. USA är i princip världens enda land som inte ratificerat FN:s barnkonvention. Det är också mycket olyckligt att landet opponerat sig mot FN-fördraget om den nya internationella brottmålsdomstolen. Sverige bör uppmana USA att tänka om i denna fråga, som är av stor betydelse för utvecklingen av mänsklig säkerhet i världen. Sverige måste också fortsätta att i lämpliga fora uppmana USA att avskaffa dödsstraffet.
USA:s särställning på den globala politiska scenen gör det särskilt viktigt att landet i sin utrikespolitik respekterar mänskliga rättigheter. Därför bör exempelvis bombningarna av Irak utredas noggrant. Det är nödvändigt att komma till klarhet om huruvida den civila befolkningen utsattes för oacceptabla faror i samband med bombningarna.
Kristdemokraterna anser att Sverige bör uppmana USA att stödja FN- fördraget om en ny internationell brottmålsdomstol. Sverige måste också fortsätta att i lämpliga fora uppmana USA att avskaffa dödsstraffet.
Några speciella MR- sområden
Folkrätten
Flera som kritiserat Natos bombningar i Jugoslavien anser att folkrätten kan stå inför ett sammanbrott därför att FN- stadgans regler inte följts då en suverän stat attackerats. Andra anser att Natos ingrepp i Kosovokrisen innebär att folkrätten och vad den står för är i en dynamisk utveckling, som kan innebära att aktioner till skydd för förföljda och hotade folkgrupper kommer att bli möjliga på ett mer flexibelt sätt än tidigare. Men det kommer då att ske på bekostnad av statssuveränitet och diktaturers minskade möjligheter till brott mot mänskliga rättigheter.
FN-stadgan innehåller inte enbart suveränitetsskydd, våldsförbud och vetoregler utan också förpliktelser för staterna att gemensamt arbeta för skydd för mänskliga värden. Å ena sidan krävs således respekt för staters oberoende och territoriella integritet, medan det å andra sidan krävs att folken ska få utveckla autonomi och ha självbestämmanderätt. Människorna måste också gentemot sina regeringar tillförsäkras vissa grundläggande rättigheter. Problemet är dock avsaknaden av verksamma mekanismer för ett förverkligande av den mänskliga dimensionen enligt FN-stadgan.
FN-stadgan har i sak samma lydelse som den fick på konferensen i San Francisco 1945. Den prioriterade staternas intressen framför folkens - och regeringarnas intressen framför individernas. Våldsförbudet och beslutsreglerna omöjliggör i dag, i strikt rättslig mening, varje militär intervention till skydd för en utsatt befolkningsgrupp om någon av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet utnyttjar sin vetorätt.
FN:s millenniemöte med världens statschefer har diskuterat säkerhetsrådets vetorätt. Det är angeläget att den svenska regeringen trycker på i den frågan så att en ändring kommer till stånd.
Folkrätten är inte statisk. Den är en process som ständigt söker anpassning till nya erfarenheter och nya utmaningar. Den utvecklas ständigt av ny praxis och nya rättsuppfattningar.
Redan 1970, när FN:s generalförsamling enhälligt antog Deklarationen om vänskapliga förbindelser, slogs det fast att en stats suveränitet skulle sammanjämkas med ett folks rätt till självbestämmande. Respekt för moderstatens suveränitet förutsatte att dess regering medverkade till någon form av internt självbestämmande för befolkningsgruppen i fråga.
Såväl den s k Palmekommissionens dokument 1982 om gemensam säkerhet liksom generalsekreteraren Boutros Ghalis Dagordning 1992 för fred förespråkade en nedtoning av säkerhetsrådets vetorätt. Tanken var att de vetoberättigade staterna skulle leva upp till sitt ansvar att ta beslut som främjade fred och säkerhet i stället för att hindra tillkomsten av sådana beslut. Boutros Ghali sökte i sin rapport dessutom luckra upp den nationella suveränitetens krav på respektive regerings samtycke för varje fredsbevarande operation på eget territorium. Tanken - som var möjlig först efter det kalla krigets slut - var att underlätta humanitär intervention vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Det hade redan skett i praktiken när Nato våren 1991, utan Saddam Husseins samtycke, upprättade en skyddad zon för de förföljda kurderna, assyrierna och andra minoriteter i norra Irak.
I början av 1995 presenterades ytterligare en FN-rapport, utarbetad av Ingvar Carlssons och Shridath Ramphals kommission för globalt samarbete. Den s k Carlssonkommissionen föreslår att folkrätten inte enbart bör värna om staters säkerhet, utan att den också måste skapa mekanismer till skydd för människors säkerhet. Detta eftersom den absoluta statssuveränitetens tidsålder är förbi och människor måste tillförsäkras ett skydd mot sina egna regeringar.
FN-stadgan bör ändras, säger Carlsson och Ramphal, så att humanitär intervention i FN:s regi lättare kan komma till stånd i fall av grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det som hände i Kosovo - en fördrivning av cirka en miljon människor - är den typ av situation där Carlssonkommisionen menar att en väpnad insats i princip är befogad.
Frågan om folkrätten och staters suveränitet diskuteras ur många synvinklar med anledning av Nato-bombningarna i Serbien under Kosovokrisen. Folkrätten tycks vara inne i en förändringsprocess där ny praxis krävs för att ytterligare modifiera och komplettera FN-stadgans regler. Det har hänt tidigare i FN:s historia, 1950 under Koreakriget då den s k Samverkan för fredsresolutionen flyttade över beslutsmakt från säkerhetsrådet till generalförsamlingen och 1971 då Haagdomstolen bekräftade att praxis begränsat vetorättens omfattning. En sådan modifiering av stadgans regler skulle kunna ske igen. Det kan räcka med att en klar majoritet av FN:s medlemsstater ställer sig bakom en ny princip.
FN:s säkerhetsråd satte inte likhetstecken mellan våld och aggression när det gällde Natos bombningar av Serbien, utan satte istället in Natoaktionen i sitt kosovoalbanska humanitära sammanhang.
Efter upprepade ansträngningar att nå en fredlig lösning hade man inget annat val än en militär aktion. Det har de flesta av säkerhetsrådets medlemmar insett. Visserligen bör Nato kritiseras för sitt åsidosättande av FN. Man kunde sökt stöd i generalförsamlingen i linje med Samverkan för fred-resolutionen 1950. Nato bör också kritiseras för sin oklara strategi beträffande bombningarnas syfte, men Nato bör inte kritiseras utifrån en förlegad uppfattning om skydd för staters integritet som medför ett åsidosättande av människors integritet, värdighet och rätt.
Kristdemokraterna anser att folkrätten står inför en utmaning - den behöver vidareutvecklas bl a vad gäller humanitär intervention, men en sådan utveckling måste förena en rätt till regionala ingripanden med en bevarad auktoritet för FN som organisation. Folkrätten behöver därför ses över i detta sammanhang.
Sverige har ett gott anseende i internationella sammanhang vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det är därför angeläget att Sverige använder sina möjligheter att i bland annat FN verka för att begreppet folkrätt utvecklas så att av maktfullkomliga härskare förföljda folk och etniska grupper av världssamfundet kan garanteras folkrätt och mänskliga rättigheter.
Tortyr
Trots att världens stater genom FN har enat sig om ett världsomfattande förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av människor, fortsätter regeringar att utöva och tolerera tortyr. De erkänner inte att tortyr förekommer i deras länder. I stället omges tortyren med mörkläggning och vilseledande uppgifter som gör en fullständig översikt omöjlig. De ansvariga för tortyren ställs sällan eller aldrig till svars för sina handlingar.
I konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som antogs av FN 1984 definieras tortyr på följande sätt:
I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller av tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller att hota eller tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner.
Amnesty Internationals årsrapport 1999, som avser brott mot mänskliga rättigheter under 1998, redogör för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling i 125 länder. I många länder rör det sig om polisbrutalitet, i många om systematisk tortyr. Från 51 länder rapporterade Amnesty om dödsfall i häkten till följd av tortyr. Mörkertalet är troligen stort.
Tortyr är förbjudet och kan stoppas. Det finns undersökningsmetoder för att bevisa och avslöja den och ge den publicitet. Med tanke på bl a Sveriges goda internationella anseende är det angeläget att regeringen kraftfullt agerar för att få ett stopp på tortyren.
Dödsstraff
Dödsstraff är aldrig acceptabelt, oavsett det brott som begåtts. Brottet blir inte ogjort genom att man avrättar förövaren. Många människor, som varit med om att anhöriga eller vänner har mördats, har ändå tagit avstånd från dödsstraffet. Risken att avrätta vad som senare visat sig vara oskyldiga människor finns alltid. Dödsstraffet har inte heller kunnat visas ha avskräckande effekt. I de samhällen där dödsstraff förekommer måste begreppen mänskliga rättigheter och människors lika värde stärkas.
Rätten till liv och rätten att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning - artikel 5 i den allmänna förklaringen - utgör grunden för arbetet mot dödsstraffet. Detta arbete har varit framgångsrikt under de 50 år som gått sedan FN:s generalförsamling antog den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Ännu återstår dock mycket att göra.
År 1900 hade tre länder helt avskaffat dödsstraffet. Idag, hundra år senare, har över hälften av världens länder avskaffat dödsstraffet, antingen i sin lagstiftning eller i praktiken, genom att några avrättningar inte genomförts under de senaste tio åren.
I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 stadgas i artikel 6 att varje människa har rätt till liv. För de stater som inte har avskaffat dödsstraffet anges i samma artikel vissa inskränkningar om hur det får tillämpas. Dödsdomar skall bara avkunnas för de allvarligaste brotten. Gravida kvinnor och personer som var under 18 år när brottet begicks får inte straffas med döden. Kommittén för de mänskliga rättigheterna, som har till uppgift att övervaka att konventionen följs, fastslog 1982 att det i artikel 6 finns en uttalad önskan att dödsstraffet ska avskaffas och att alla steg i den riktningen är en framgång. En konvention och dess tilläggsprotokoll är bindande för de stater som ratificerat den. Detta sker normalt genom att den godkänns av landets parlament.
Även konventionen om barnets rättigheter förbjuder dödsstraff för barn som var under 18 år när brottet begicks. Denna regel anses numera bindande för alla stater, inte bara de som ratificerat konventionen. I ett fåtal länder, bl a USA, Iran och Pakistan, förekommer fortfarande att de som var under 18 år när brottet begicks döms till döden.
Idag har 38 av USA:s 50 delstater dödsstraff, 24 av dem även för omyndiga. Lägsta tillåtna ålder för dödsstraff är 14 år (Arkansas), men sedan dödsstraffet återinfördes 1976 har ingen under 16 år dömts till döden. Nu höjs röster för att sänka minimiåldern för dödsstraffet ytterligare. En del politiker förespråkar till och med dödsstraff för elvaåriga brottslingar. En sådan utveckling är inte omöjlig, varnar en av USAs främsta experter på dödsstraffet, professor Hugo A Bedau vid Tufts University i Massachusetts.
Under år 1999 dokumenterade Amnesty 1 813 avrättningar i 31 länder. Mörkertalet är stort och siffran kommer med all säkerhet att behöva justeras uppåt. Amnesty dokumenterade under samma tidsperiod 3 857 dödsdomar i 63 länder.
Det är ett fåtal länder som står för den största delen av avrättningarna varje år, bl a Kina, Iran, Saudiarabien, USA och Kongo-Kinshasa. De flesta länder som genomför avrättningar publicerar inte någon statistik över utdömandet av dödsstraff och antalet avrättningar.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna som tidigare vid flera tillfällen uttryckt sitt motstånd mot dödsstraffet antog i april 2000 en resolution där alla stater som fortfarande har kvar dödsstraffet uppmanades att avskaffa det och som ett första steg mot detta införa ett moratorium, dvs besluta om att inga avrättningar skall verkställas.
Kristdemokraterna anser att dödsstraffets avskaffande ständigt måste stå på dagordningen för arbetet med mänskliga rättigheter. Ett ökat tryck måste sättas på de länder som fortfarande har kvar dödsstraffet. Framförallt måste USA som ett demokratiskt land med starka demokratiska krafter i arbetet för mänskliga rättigheter fås att upphöra med dödsstraffet. Så länge USA har kvar dödsstraffet fungerar det som en intäkt för andra stater att också ha det kvar.
Sveriges regering måste i alla internationella sammanhang med skärpa engagera sig för dödsstraffets upphörande.
Barnen i världen
Det internationella samarbetet ska i största möjliga utsträckning sikta mot mänsklig säkerhet och trygghet. Det gäller framför allt barnen.
Många av världens barn har idag utsatts för krig med allt vad det bär med sig. Många har levt och lever fortfarande som flyktingar, andra är föräldralösa och lever utan vuxnas vård och omsorg. Många barn utsätts för misshandel och olika former av utnyttjande. Hemlösa barn tillbringar sin tid på gatan, medan andra lever på institution. Det är vanligt att barn inte har någon ordnad skolgång, eller inte går i skolan överhuvudtaget. Många arbetar som slavar. De finns i alla världsdelar, även Europa. Det är barnen som i största utsträckning fått bära konsekvenserna av samhällens och länders sönderfall, liksom för miljöförstöring. Det är också bland barnen som de mest långtgående skadorna på grund av sociala kriser kan förväntas.
Barn utsätts i dag för oacceptabla lidanden genom en omfattande kommersiell sexuell exploatering. Detta är en växande sektor där stora summor pengar och en internationellt organiserad brottslighet är involverad. Det handlar om barnsexturism, barnpornografi, och barnsexhandel - som ofta utgör en modern form av slaveri. Barnsexturismen växer tyvärr i flera delar världen, både i Asien och i Latinamerika. Barnpornografin sprids snabbt via internationella nätverk, ofta via Internet. Även barnsexhandel, som utgör en del av det vidare fenomenet "trafficking", är en stor industri. Nya rön tyder på att denna handel är omfattande i de flesta i-länder, inklusive Europa. Vi måste utgå från att även Sverige är berört. Hela denna sektor, vars omfattning är skrämmande stor men svår att helt klarlägga, medför systematiska övergrepp mot barnens rättigheter. Det får inte tolereras. Varje barn har rätt till en värdig och trygg uppväxt.
Kristdemokraterna har därför uppmanat regeringen att vidta åtgärder mot sexuell exploatering av barn. Globalt samarbete måste organiseras. Respekten för barnens rätt i u-länderna bör stärkas. I synnerhet måste kvinnans ställning stärkas för att uppvärdera döttrarnas värde. Vi anser att regeringen, med utgångspunkt i barnkonventionen, bör föra en dialog om ländernas ansvar att verka för barnets rättigheter enligt konventionen, men också om vår och det internationella samfundets skyldighet och vilja att bistå länderna för att på alla sätt söka förverkliga barnets rättigheter.
Kristdemokraterna föreslår att den svenska regeringen i EU:s ministerråd tar initiativ till att en handlingsplan utarbetas med barnens behov i fokus. Olika länder bör ta ansvar för ett bilateralt samarbete med de länder som ligger naturligast till för respektive land. Andra initiativ kan vara av så övergripande karaktär och ha en sådan omfattning att EU gemensamt bör driva dessa frågors lösning i internationella fora som Unicef och WHO. Planen bör vara utarbetad på ett sådant sätt och vara så konkret att den inte stannar vid vackra ord utan leder till snar handling.
Kvinnans situation
Sverige anses vara världens mest jämställda land. Även om mycket kan sägas återstå för att jämställdheten skall vara reell på alla nivåer, måste ändå konstateras att kvinnan i Sverige, i jämförelse med många andra länder, är privilegierad.
Vi har en jämställdhetslag, varvade politiska vallistor, en jämställd regering, dvs med lika många kvinnor som män, och vi anser oss leva i det mest jämställda landet i världen. Trots att jämställdheten i vårt land ännu inte är fullständig, är ändå Sverige ett föregångsland i jämställdhetsfrågan och har därmed ett förpliktigande ansvar att i olika internationella sammanhang driva den frågan.
Jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp, som när de skall realiseras i verkligheten ligger mycket nära varandra. I arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati måste således också frågan om jämställdhet ingå och vara en viktig del av biståndsarbetet. Den omfattande diskrimineringen av kvinnor är inte bara ett hälsoproblem utan i många fattiga länder även ett hinder för ekonomisk utveckling.
Länder där kvinnor har tillgång till utbildning och arbete uppnår en betydligt större ekonomisk tillväxt än andra länder. Som exempel kan nämnas flera länder i Sydostasien som utvecklades mycket snabbt från 1960-talet till slutet av 80-talet.
I Afrika är hiv/aids nu den vanligaste dödsorsaken. I flera latinamerikanska länder pressas pojkar till att ha sex så tidigt som möjligt, medan flickor uppmanas att vänta tills de är gifta. Kombinationen leder till våldtäkter, oönskade graviditeter och farliga aborter.
Könsdiskriminering
Kvinnor över hela världen är på många olika sätt utsatta för könsdiskriminering. Behandlingen av flickor/kvinnor i Indien, Kina och många andra av världens länder i Asien, Afrika, Amerika, Australien och Europa är att anse som grova brott mot mänskliga rättigheter och jämställdhet. Många kvinnor misshandlas och tvingas till sex. Enligt FN:s befolkningsrapport är en tredjedel av alla graviditeter i världen oönskade, och osäkra abortingrepp dödar omkring 78 000 kvinnor varje år.
Indiska läkare anger exempelvis den 5 augusti 1999 i ett TT-Reuter- meddelande att det är svårt att beräkna hur många flickfoster som dödas varje år, då de flesta fallen aldrig rapporteras till myndigheterna. Men under det senaste århundradet har antalet födda flickor minskat stadigt jämfört med antalet pojkar. Flera indiska delstater har därför förbjudit läkare att avslöja det ofödda barnets kön. Sverige har ett ansvar att i det multi- och bilaterala biståndsarbetet och i andra internationella sammanhang uppmärksamma på kvinnans/flickans situation i framförallt Indien och Kina.
Ett annat exempel är kvinnans situation i Afghanistan där den för flickor/kvinnor tidigare dåliga situationen blivit ännu sämre. Kvinnans människovärde tycks efter alla krig, och som ett resultat av det senaste kriget, då kvinnorna var en av måltavlorna, vara helt trampat i botten. Kvinnorna tillåts inte att vara ute i arbete fastän många är ensamförsörjare, då männen dött i krigen. Den nöd och det elände som framförallt kvinnor och barn utsätts för i Afghanistan är så fruktansvärt, att det är svårt att föreställa sig. Kvinnans situation i Afghanistan måste lyftas fram i den internationella debatten.
Kristdemokraterna anser därför att kvinnors nedvärderade och nedtryckta situation måste uppmärksammas och jämställdhetsperspektivet inte- greras i MR-arbetet.
Könsstympning
Många som arbetar med frågan om mänskliga rättigheter anser att det grövsta brottet mot mänskliga rättigheter är kvinnlig könsstympning. Miljontals flickor/kvinnor i framförallt Afrika utsätts för detta ingrepp mot den enskilda människans integritet och mänskliga rättigheter. Men trots smärtan, chocken och risken för ett livslångt lidande accepterar många kvinnor könsstympningen, vars enda syfte är att ge mannen full kontroll över kvinnan. Accepterandet kan bero på att de inte har något annat val och att de är så nedtryckta att de mist förmågan att se sitt eget värde. Könsstympningen är ett trauma som påverkar flickan och senare kvinnan både psykiskt och fysiskt under hela livet. Många kvinnoorganisationer i de länder där könsstympning förekommer talar idag öppet om könsstympningen som ett allvarligt problem.
Kristdemokraterna anser därför att det är angeläget att det svenska multi- och bilaterala biståndet ger stöd bland annat till dessa kvinnoorganisationer och till intensiva informations- och upplysningskampanjer. Frågan måste också med skärpa sättas upp på FN:s prioriteringslista för angelägna åtgärder.
Diskriminering p g a sexuell läggning
I många länder lever personer med avvikande sexuell läggning under hot om misshandel och förnedrande behandling. Det gäller länder i alla världsdelar. På många håll är homosexualitet förbjuden i lag. Ofta definieras detta i termer som samhällsfarlig aktivitet, sexuell perversion, eller dylikt. I Kina behandlas homosexuella som politiskt farliga. I många muslimska länder straffas homosexualitet med döden eller stränga kroppsstraff - t ex i Saudiarabien och Iran.
Det är dock långtifrån alltid som dessa grupper misshandlas med stöd i lagen - lika ofta handlar det om egenmäktigt agerande av t ex rättsliga myndigheter. I synnerhet i många latinamerikanska stater agerar polismakten våldsamt mot homosexuella grupper utan att detta har något stöd i lagen.
Kristdemokraterna anser att FN:s kommission för mänskliga rättigheter har ett stort ansvar för att sätta upp brott mot sexuellt avvikande på den internationella dagordningen och med kraft fördöma de stater som formellt eller informellt förvägrar sexuellt avvikande rätten till personlig integritet och frihet.
Stockholm den 2 oktober 2000
Margareta Viklund (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Amanda Agestav (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Fanny Rizell (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Mats Odell (kd)
Åke Carnerö (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Inger Strömbom (kd)